Som vanligt när det gäller att komma till rätta med orättvisor är ett bra samarbete mellan myndigheter nyckeln. Under rubriken arbetslivskriminalitet finns sådant som att fuska med säkerheten och att använda illegal arbetskraft. Det kan till och med röra sig om människohandel eller personal som riskerar livet genom att tvingas jobba med oskyddade farliga maskiner.

Regeringens utredning kring myndighetssamarbete kring att förhindra arbetslivskriminalitet identifierar ett stort behov av informationsutbyte mellan Försäkringskassan, Skatteverket, Arbetsförmedlingen, Ekobrottsmyndigheten, Polismyndigheten, Arbetsmiljöverket, Migrationsverket och Jämställdhetsmyndigheten. 130 olika typer av informationsutbyte krävs för att myndigheterna ska kunna göra sitt arbete på bästa sätt. Föga förvånande visar det sig att just brist på informationsutbyte är det som leder till att en del myndigheter inte är så effektiva som de skulle kunna vara i arbetet mot arbetslivskriminalitet. Så visar det sig nästan alltid vara, oavsett om det handlar om administrationstunga svenska myndigheter eller om EU:s institutioner.

Det kom dock inga tydliga besked om hur man ska göra med sekretessbestämmelser som i nuläget förhindrar att samarbetet flyter på, vilket många hade förväntat sig. Myndigheterna behöver tydliga besked kring vad som gäller, så de inte bryter mot existerande sekretess eller hindras i samarbetet. Regeringens utredare Mikael Sjöberg påpekade också att samarbetet inte förankrats bra hos arbetsmarknadens parter vilket lär behövas för att det ska fungera. Även förslaget om att skapa ett kansli som administrerar samarbetet är bra.

Omsorg om personlig integritet är viktigt, men den får inte bli så stor att det blir omöjligt för myndigheterna att utföra sitt arbete. Myndighetskontrollerna kan i vissa fall rädda liv på anställda, eller stoppa ett grovt utnyttjande av människor. Målsättningen ska alltid vara att ingen löper risk att dödas eller skadas i svenskt arbetsliv.

Det är en prövning att köra elbil på längre sträckor. Då måste man stanna och ladda bilen. Det krävs så kallad snabbladdning, men den tar trekvart, så det gäller att tajma det med lunch eller fika. Och hålla tummarna hårt att någon annan inte hunnit före till den enda laddplatsen. För även om det är tre uttag går det bara att använda ett om man ska snabbladda eftersom trycket i laddningen inte räcker till fler. Att ”långsamladda” är inget alternativ om man inte tycker det känns kul att tillbringa flera timmar på en vägrestaurang längs motorvägarna.

Det märks att alltfler skaffar elbil, för det börjar bli trängsel vid laddstationerna. Antalet laddställen utökas inte i samma takt, det är uppenbart. Vid de stora vägarna borde det dessutom behövas fler snabbladdare, eftersom det är dem som bilisterna ”kivas” om.

Politiker uppmuntrar till att köpa och köra elbil, men tar inga initiativ för att samordna infrastrukturen. Jag har appar, ”blipp-brickor” och laddkort till tio olika laddföretag. Vad det kostar att ladda har jag egentligen ingen aning om eftersom alla har sina olika betalsystem och det är i princip omöjligt att få en överblick. Det är verkligen anmärkningsvärt och kan göra att företagen utnyttjar elbilsägarna, man måste ju ladda. Att sen inte ha en tillgång till en laddstolpe där man bor gör det mycket svårt att ha elbil.

Regeringen måste omedelbart se till att laddinfrastrukturen, inklusive betalning, samordnas, annars kommer det snart att bli en backlash i inköp av elbilar.

Den första skånska regionplanen är nu ute på remiss och de skånska kommunerna och andra remissinstanser håller som bäst på att besluta om hur deras yttranden ska lyda. Samrådet pågår april ut och i höst ska yttrandena granskas. Tanken är att regionfullmäktige ska ta beslut i juni 2022 om denna vägledande regionplan.

Hässleholms kommunstyrelseordförande Lars Johnsson (M) är orolig över att det kommunala självbestämmandet ska urholkas, men planen är alltså bara vägledande. Det är bra att det finns ett samordnande dokument när det gäller planeringen för Skånes 33 kommuner, kommunernas intressen är så olika. Lars Johnsson befarar att nordöstra Skåne inte kan hävda sig tillräckligt mot sydväst, men det har knappast med regionplanen att göra då det är ett problem som funnits sen Region Skåne bildades.

Samarbetsorganisationen Skåne Nordost samordnar genom att lämna ett underlag till yttrande till sina medlemskommuner. Där lyfts bland annat fram att flera av kommunerna i nordost gränsar till grannlän, och det perspektivet saknas i regionplanen. Det är förstås självklart att detta också måste med i regionplanen, eftersom det till exempel påverkar arbetsmarknadsregioner och infrastruktur.

Skåne Nordost lyfter också fram att Hässleholm-Kristianstad är en gemensam tillväxtmotor i nordöstra Skåne, inte bara isolerade kärnor var och en för sig. Det är ett viktigt påpekande och också bra för samarbetet i nordöstra Skåne som inte alltid varit så harmoniskt genom åren.

Hässleholms kommun lyfter själv fram flera frågor som berör infrastruktur, såsom ny stambana, dubbelspår på Skånebanan och cykelpendlingsstråk. Man vill också lyfta fram mindre tätorter som är av större betydelse för kommunerna i nordost än vad tätorter av motsvarande storlek kanske är för kommuner i sydvästra Skåne. De geografiska avstånden är större i ytmässigt stora kommuner som Hässleholm och Kristianstad och då är det en viktig poäng.

Under många år har Kristdemokraterna krävt att sjukvården ska förstatligas. I första hand har kravet gällt de stora sjukhusen, men nu verkar partiledaren Ebba Busch satt ner foten till att det ska gälla all sjukvård. Kravet fördes fram i en debattartikel i Aftonbladet under måndagen.

Det är en kaxig stil i artikeln, där Busch skriver ”vi kommer, när vi hamnar i regeringsställning, att skrota regionernas ansvar för sjukvården”. Det är ingen fråga om att sträva mot eller arbeta för, utan här kommer KD att göra slag i saken. Det är heller ingen tveksamhet i om KD hamnar i regeringsställning, det är bara frågan om när enligt partiledaren. Och visst, hon behöver höja tonen för att kompensera för den senaste tidens dåliga opinionssiffror och tar till ett säkert gammalt kort.

Det kanske är rätt i tiden att föra fram ett sådant krav nu under pandemin, när regionernas hantering framstår som extra splittrad. Men det är skillnad på att hantera en pandemi och att bedriva ordinär sjukvård. Sverige har redan en samordning kring rikssjukvård och det är ett gott samarbete mellan regionerna i Sveriges kommuner och regioner, SKR.

Att göra antalet regioner färre är ingen dum idé, 21 regioner är lite väl många. Men att ta ifrån regionerna ansvaret för sjukvården är inte särskilt klokt. Att staten skulle vara bättre på att ansvara för vården är mer än tveksamt, det finns många exempel där statens ansvar inte är särskilt förtroendeingivande. Det räcker att nämna Postnord och Försäkringskassan för att inse det.

Att som Busch vill låta ”professionella utförarorganisationer” styra vården kan låta bra, men kan ge negativa effekter. Sjukvården ligger högt i förtroendemätningar, men det finns ingen organisation som är så hierarkisk. Risken är uppenbar att ”professionen” inte ser till skattebetalarnas bästa utan till sin egen.

Ebba Busch nämner inte primärvården i sin artikel, men den nära vården måste styras nära dem det berör. Sjukvårdspolitik är för viktig för att politiker ska lämna den ifrån sig. Men sjukvårdspolitikerna behöver bli kunnigare och bättre på att styra en komplex verksamhet, och väljarna behöver se att vården är en viktig del av den regionala utvecklingen.

Sex oppositionspolitiker i kultur- och fritidsnämnden prickas av Lunds kommunrevision. Revisorerna menar att det är principiellt viktigt, eftersom de frångått principen om att det är kommunfullmäktige som slutgiltigt bestämmer. Oppositionspolitikerna menar att de blir orättvist kritiserade och tolkar nämndens mandat i pandemitider annorlunda än revisionen.

Lund har minoritetsstyre som kan köras över av oppositionen i de fall då de partierna kan komma överens, vilket skedde två gånger under förra året. Oppositionen röstade igenom beslut som spräckte budgetramen som kultur- och fritidsnämnden fått av kommunfullmäktige. I praktiken kan man se det som att nämndens oppositionspolitiker medvetet trotsade kommunfullmäktige, även om om omsorgen om till exempel Kulturen, som fick pengar av nämnden, är begriplig.

Det är en intressant principdiskussion, inte minst i pandemitider: vilken rörelsefrihet har nämnderna för att anpassa sig efter pandemins krav?

Sebastian Jaktling (S) som sitter i nämnden säger till Sydsvenskan att kommunstyrelsen i praktiken godkänt underskott som uppstår på grund av pandemin förväg. Kommunrevisionens ordförande Lars Trägen menar att problemet är att nämnden tagit aktiva beslut om att gå utanför fullmäktiges beslut om hur mycket pengar man fått tilldelat sig, istället för att kostnaderna ökat av skäl som inte gick att förutsäga, vilket vore acceptabelt.

Det är intressant att kommunrevisionen är enig. Där sitter representanter från alla oppositionspartier och ger trots det samtliga ordinarie oppositionsledamöter i kultur- och fritidsnämnden en anmärkning. Att politiker prickas av revisionen är ovanligt i ordningsamma Lund, men här verkar man vara överens om att det behövs.

Trägen har rätt i att det är allvarligt att budgetramarna spräcktes och att det verkar som om ett medvetet beslut att trotsa fullmäktige fattats. Det blir en intressant när detta tas upp i fullmäktige senare i vår och ledamöterna får diskutera om de instämmer i revisionens kritik.

Neil Astles, en brittisk advokat, dog av en blodpropp som härleds till Astra Zeneca-vaccinet Trots det uppmanar hans syster, doktor Alison Astles, folk att fortsätta ta Astra-vaccinet om de blir erbjudna det. Hon menar att hennes bror hade rejäl otur, men att oddsen för allvarliga biverkningar är så små att man inte bör sluta använda vaccinet. I Storbritannien har dödsfallen som misstänks ha en koppling till Astra-vaccinet hitintills motsvarat fyra personer på miljonen.

Astles säger att det rationellt sett är mycket lågt och att trots att hon beskriver sig själv som ”frustrerad och rasande” över det som hänt så menar hon att det reducerar risken för att många ska dö så mycket att det värt den (låga) risken. Hon menar att det viktigt att hon skiljer sin känslomässiga respons och sorgen över broderns död från det hon vet om vaccin och biverkningar.

Det skulle förmodligen bli etiskt komplicerat, men i den bästa av världar skulle man kunna lösa det med att den som inte känner rädsla för blodproppar erbjuds Astra-vaccinet. Jag skulle till exempel själv inte tveka att ta det. Personer i riskgrupper eller som var extra nervösa över Astra Zeneca-vaccinet kunna få Moderna eller Pfizer, medan vaccinationen fortsatte som tidigare med Astra för dem som inte kände så.

Man kan bara beundra Alison Astles rationella sätt att resonera och hennes logiska hållning, som så klart är baserad på hennes medicinska kunnande.

En synbarligen nöjd integrationsminister Morgan Johansson kunde igår presentera en uppgörelse inom regeringen om migrationspolitiken. Det är en arbetsseger för vår mest slitstarka minister som haft att förhandla med Miljöpartiet som fortfarande är ett guld-och-gröna skogar parti som hellre sjunger med änglarna än försöker lösa komplicerade sakpolitiska målkonflikter.

Vi har lärt oss att migrationspolitik måste bygga på gedigna och rättssäkra regler och att det politiker säger också sekundsnabbt flyger runt jorden. Utan Fredrik Reinfeldts vårdslösa öppna hjärtan tal 2014 hade Sverige kunnat bereda plats åt fler flyktingar med hållbara asylskäl och inte skapat en masspurt till vårt land från en rad länder i vår omvärld.

Den nya migrationspolitiken innehåller en rad väl underbyggda förslag. Huvudregeln blir tillfälliga uppehållstillstånd, något som är viktigt för att ha ekonomisk styrka att möta kommande flyktingkatastrofer. För en sak är säker, sådana kommer att upprepas. Därför är det en viktigt princip att människor ges skydd i vårt land när behovet är akut, och att huvudregeln sedan blir att man skall återvända till sitt hemland.

Ett väl genomtänkt förslag från regeringen är också att införa ett försörjningskrav både för den enskilde och den som vill ta hit anhöriga. Särskilt det sista är viktigt. Anhöriginvandringen har blivit en gökunge som står i direkt strid mot en generös asylpolitik byggd på humanitet. Det är i varje läge viktigare ge skydd åt förföljda eller nödlidande människor framför föräldrar, syskon eller andra nära anhöriga. Om vi inte haft hittillsvarande generösa regler för anhöriginvandring hade många flyktingar kunnat räddas till livet t.ex från krigets Jemen. Vi hade också fått pengar över för att satsa på välfärden och att rädda svältande människor i vår omvärld, eftersom vår migrationspolitik är så oerhört kostsam. Flyktingmottagandet i Sverige kostar ungefär dubbelt så mycket som FN har för alla flyktingar i världen, sa framlidne professorn Hans Rosling.

Det mest tveksamma i migrationsförslaget är införandet av en särskild humanitär skyddsgrund. Den riskerar att bli en töjbar regel som eroderar det som borde vara vägledande, behovet av skydd för människor med genuina flyktingsskäl. Det hade t.ex varit bättre med en amnesti åt de afghanska ungdomar - icke brottsbelastade - som har svårt att återvända än att ge uppehållstillstånd åt sjuka och handikappade - det finns faktiskt vård i andra länder - eller åldriga mormödrar utan skyddsbehov.

Lars J Eriksson

Partier brukar genomgå generationsväxlingar, där äldre lämnar plats för yngre. I Centerpartiet har flera ledande politiker aviserat att de lämnar riksdagen, men de gör det inte av åldersskäl utan utgör tvärtom några av de yngsta ledamöterna. Därtill kommer att två äldre toppnamn, Anders W Jonsson och Fredrick Federley av skilda orsaker

Några som inte ställer upp till omval för Centern nästa är är Magnus Ek, Johanna Jönsson-Pedersen, Kristina Yngwe och Emil Källström. De officiella motiveringarna varierar något.

En del spekulerar i att avhoppen i själva verket beror på missnöje med Januariöverenskommelsen och partiets uppbrott från Alliansen. Men det är en förklaring som inte verkar ha fog för sig, uppslutningen kring Annie Lööf och hennes ledarskap är starkt. Snarare speglar det att ett riksdagsmandat har förlorat i attraktivitet jämfört med förr. Dessutom drar de berörda troligen den helt korrekta slutsatsen att riksdagsuppdraget i unga år försvårar att senare i livet göra en framgångsrik yrkeskarriär. Ekonomiske talesmannen Emil Källström och Kristina Yngwe kan sannolikt räkna med framgångsrika civila toppjobb framöver.

Det är idag ett problem att medelåldern i riksdagen blivit för låg, att alltför många har svag yrkesbakgrund och att en äldre generation med livserfarenhet är en bristvara i riksdagen. Centern och även övriga partier bör sträva efter en riksdagsgrupp som tydligare speglar hur samhället generationsmässigt ser ut.