Det gamla fantasyrollspelet "Dungeons & dragons" är på väg att bli en ny tv-serie, skriver Variety.

För att skriva manus och driva projektet har man anlitat Derek Kolstad, som också ligger bakom "John Wick"-filmerna med Keanu Reeves.

"Dungeons & dragons", som spelas med papper, penna och tärningar, lanserades 1974 och har spelats av över 20 miljoner människor. Under pandemin har spelet fått något av en renässans då många har börjar spela bordsrollspel med varandra över nätet.

Sedan flera år finns också planer på en ny "D&D"-långfilm, och förra året kom uppgifter om att skådespelaren Chris Pine är klar för en av rollerna.

Den amerikanske rapparen och producenten Dr Dre har skickats hem från sjukhuset efter att han fått vård för ett pulsåderbråck i hjärnan, skriver TMZ.

Enligt sajten skrevs han ut på fredagen, men övervakas fortfarande dygnet runt av medicinsk personal i hemmet under sitt tillfrisknande.

Det var den 4 januari som Dr Dre fördes med ambulans till intensiven på Cedars-Sinai Medical Center i Los Angeles. Några dagar senare hälsade han via Instagram att han mår bra.

Det är november 2018 och framför en stor vägg står en ung kvinna. Hon är barfota och har ryggen vänd mot publiken som nyfiket ser på när hon under tystnad tecknar abstrakta mönster över den vita väggen. Det är performanceverket "Flyktinglandet" som tar form på Moderna Museet i Stockholm, och konstnären är den då 26-åriga Fatima Moallim.

Två år senare har hon även gjort platsspecifika verk för bland andra Bonniers konsthall i Stockholm och Göteborgs konsthall.

– Folk tror att jag är extrovert för att jag skapar verk inför publik, men det är tvärtom, att göra performance är ett sätt att bearbeta min rädsla för att stå inför folk, berättar Fatima Moallim.

2020 var på många sätt hennes år. Hon belönades med ett ettårigt arbetsstipendium av Konstnärsnämnden, och i Stockholms tunnelbana, på perrongen vid Zinkensdamm, hänger sedan september hennes 11 meter långa verk ”Självstudier”.

Verket skapade hon under sommaren i en tom högstadieskola i Solna. Titeln refererar till skolmiljön, men också till att Fatima Moallim i sin konst bedriver studier av sig själv. Hon är dessutom en autodidakt konstnär som till skillnad från många av sina samtida kollegor inte har studerat på någon konstskola.

Hennes performance sker inför publik, under tystnad och ofta barfota. Inte ens hon själv vet hur verken ska komma att bli.

– Det är en metod som jag har utvecklat på egen hand. Utifrån stämningarna i rummet och minnesbilder låter jag teckningarna uppstå i ett automatiskt flöde. Det är viktig eftersom det synliggör att jag aldrig kommer leva upp till publikens förväntningar.

Gått vidare

En del av sitt konstnärskap har Fatima Moallim vigt åt just familjens bakgrund. I projektet "Flyktinglandet" har hon ägnat sig åt ett slags pusselläggande av föräldrarnas minnen och berättelser kring flykten från Mogadishu till Småland, via Moskva.

I Somalia hade föräldrarna en privilegierad ställning med ett rikt liv, socialt och intellektuellt. Men allt ändrades i och med flykten då fokus skiftade till det helt nödvändiga.

– Jag ville bevara det andra narrativet om det kulturella arvet och det jag har gått miste om, kreativiteten i en metropol. Det är en så stor kontrast till den svenska landsbygden att det nästan blir komiskt.

Nu har hon gått vidare och i fjol började hon skapa konst utanför ”Flyktinglandet”, under sitt eget namn, i form av skulpturer och videoinstallationer.

– Jag är en nostalgisk person och inspireras mycket av var jag kommer ifrån. Men jag vill inte bara upprepa det. Jag vill också visa vad jag kan göra utan mitt första performance.

Teckna i kulvert

Trots pandemin har hon haft fullt upp den senaste tiden. I november öppnade en utställning på Österängens konsthall som hon är en del av. Och i februari invigs utställningen "Leila" i konsthallen i Växjö, inspirerad av uppväxten i Småland och paranoia i vardagen.

– Det är många dolda referenser från barndomen. Ett verk är en hatthylla som har fått ett annat uppdrag. Ett annat är en elementliknande skulptur med den kryptiska titeln garderob.

Som barn besökte hon aldrig konsthallar och sällan museer. Den konst hon tog del av var just den offentliga konsten.

– Det första konstverk jag minns från barndomen står utanför Växjö konsthall. För mig stack det ut något enormt. Det är två kvinnor, en smal och en tjock, som tittar på varandra. Egentligen föreställer båda skulpturerna samma person. Det fascinerade mig som barn och nu kan jag förstå varför.

Verket Fatima Moallim berättar om är Marianne Lindberg de Geers bronsskulpturer "Jag tänker på mig själv 2005". Ett verk som väckte debatt när det placerades där 2006.

Konst i det offentliga rummet är tillgänglig för alla, som vill se den, oavsett bakgrund eller pågående pandemi – att i bästa fall beröra eller uppröra.

– Offentlig konst är den mest osynliga och synliga konst vi har. Vare sig man väljer eller inte har man tillträde till den. Den är åtkomlig för alla men samtidigt inte.

Därför tycker hon att det är särskilt fint att få möjlighet att arbeta med offentliga verk, som det i Stockholms tunnelbana eller performanceverket hon ska göra i kulvertarna under Gävle sjukhus i vår.

– Jag har studerat sjukhusmiljöer och fastnat för maskinerna som ritar olika vågor och kurvor. Jag upptäckte att det är likt det jag tecknar. Den här tiden har jag också funderat mycket kring hur det är för dem som inte får säga farväl eller träffa den som är sjuk. Hur förmedlar man omtanke på avstånd? Och vad kan jag göra för att förmedla trygghet eller tröst med min konst?

Sally Henriksson/TT

Mitt i Malmö, mitt i polisvardagen och på många sätt mitt i allas våra liv. Där landar SVT:s nya dramaserie Tunna blå linjen med efterlängtad tyngd. I tio avsnitt får vi följa en grupp poliser i en yrkesvardag som kan gå från lugnt patrullerande till livsfara på två minuter och i ett privatliv som naturligtvis påverkas starkt av jobbet.

Störst fokus läggs på infödda Malmöbon Magnus och Umeåinflyttade Sara som delar polisbil och trots stora olikheter dras till varandra. Bland deras närmaste kollegor finns Leah som brinner för att göra skillnad som polis och känner ett stort ansvar för sin besvärliga morfar, Dani och Faye som delar mycket mer än bara polisbil och så Jesse som tar sin chefsroll på lika djupt allvar som den som trebarnspappa.

Skådespelarinsatserna från samtliga är rakt igenom övertygande - inte minst Oscar Töringe som Magnus som verkligen växer med serien och i serien, Per Lassens ständigt omtänksamma Jesse och Gizem Erdoghans rastlösa Leah.

Inspelad på plats

Lika viktig som karaktärerna i poliskollektivet är staden Malmö. Till skillnad från till exempel höstens Unge Wallander är Tunna blå linjen inspelad på plats och miljön i varenda scen går att känna igen för den som kan Malmö någorlunda. Här finns havet, Möllan, villaområdena, miljonprogrammen, pubarna, falalfelkioskerna och så Malmöbor i rörelse överallt.

Malmöbornas röster dyker också upp i de twitterkommentarer som fyller bildrutan efter varje större polisinsats - kärlek, hat, hot, rasism, medmänsklighet, rykten och fördomar i en salig och igenkännbar blandning som tagen direkt ur sociala medier-bruset. Det gör också att alla polisinsatser - från knarkspaning till larm om kvinnomisshandel, gängskjutningar eller våldtäkt - ses ur fler perspektiv än polisernas.

All musik till Tunna blå linjen är specialskriven, till största delen av Irya Gmeyner och Martin Hederos men här finns också gästinhopp av Familjen, Mikael Wiehe, Joy och andra. Det blir också en avgörande bit när det kommer till den äkthet som är seriens signum.

Verkligheten är heller aldrig svart eller vit. Här finns kritik mot ett samhälle där psykvården inte räcker till, moraliska frågeställningar kring till vilket pris yttrandefriheten ska försvaras och diskussioner kring olika medborgarprojekt i utsatta områden. Inget är enkelt och inget slätas över.

Långbänk i slutet

Min enda invändning är att relationsproblem och familjestrul i polisernas privatliv, speciellt Sara och Magnus, dras väl mycket i långbänk mot slutet.

Men efter tio avsnitt är saknaden stor efter Tunna blå linjens Malmöbild, efter den kantstötta mjukisen Magnus, den godhjärtade och trasiga Sara och inte minst Dani och Faye som jag gärna hade lärt känna närmre. Kanske får jag chansen i en andra säsong?

För det är som en resa, eller snarare seglats, Cilla Jackert, beskriver vägen från idé till det som nu är en färdig tv-serie.

– Att jobba med tio timmar tv-drama är som en pansarkryssare som ska fram och det är en jäkla sträcka, det är Stilla havet och det blåser upp till storm överallt hela tiden. Då gäller det att hålla fokus och nu är vi väldigt, väldigt nära hamn, säger hon.

Dödsbud och twitterkonto

Idén till Tunna blå linjen har funnits uttalad sedan 2014, men embryot uppstod långt tidigare – när Cilla Jackert plötsligt fick besök av ett par poliser som kom med bud om att hennes mamma gått bort utomlands.

– Jag kan inte säga att jag i den, mycket chockartade och omtumlande, situationen tänkte, aha, det här ska jag skriva om. Men det är en situation i mitt liv jag burit med mig. För mig var inte poliserna så viktiga, men på något sätt har jag tänkt på att det är märkligt att ha som del av sitt arbete att åka hem till folk och berätta en av de mest sorgliga saker man kan vara med om, förklarar hon.

När hon började följa ett par yttre befäl inom Södermalmspolisen, som delade med sig av både arbetet och glimtar ur vardagen, på twitter föll ytterligare en bit till det pussel som bildade idén till serien på plats.

Flyttade till Malmö

Cilla Jackert, som tidigare skrivit serier som Spung och Molanders, sammanfattade sina tankar om en polisserie som istället för att vara spänning eller kriminaldrama följde polisernas vardag till en presentation för SVT, som bad henne utveckla dem vidare.

– Då skrev jag 30-40 sidor om hur man skulle kunna angripa det här, för det är komplicerat. Hur berättar man i en serie om några som hela tiden möter nya grejer, som inte följer och utreder så vi kommer inte få reda på hur det går för dem vi möter?

När SVT var fortsatt positivt var det dags för Cilla Jackert att hitta ett produktionsbolag. Valet föll på Anagram i Lund och med det följde att serien flyttades från Stockholm till Malmö.

”Aktiv i fler delar”

– Till skillnad från Stockholm och Göteborg, där de så kallade utanförskapsområdena ligger mil utanför stan, är Malmö en mer koncentrerad stad. Det skulle ge mer variation i den typ av polisproblematik karaktärerna möter. Plus att det är en spännande stad - allt från hur den ser ut till bakgrunden och det liv och den energi som finns där. Det fanns enormt mycket fördelar med Malmö.

Hur involverad har du varit i själva produktionen?

– Jag har jobbat som huvudförfattare ett antal gånger tidigare och mer på det sätt man gjorde förr, att man skriver manus, sitter i regimöten och sen i stort sett säger tack och hej till serien. Så ville jag inte jobba nu. Jag tycker det är dags att huvudförfattarna får ta det utrymme som är självklart i andra länder så tidigt bestämde jag mig för att jag ville vara aktiv i fler delar av processen. Det betyder inte att jag hovrat över alla utan att man ser till att det kommer in folk som vill produktionen väl och som också kan bidra med mycket mer än jag skulle kunna, säger hon.

Bortsprungna hundvalpar

I serien tacklas allt från främlingsfientlighet och gängkriminalitet till kvinnomisshandel och våldtäkter.

Fanns det ämnen som var för svåra att tackla, eller extra svåra att skildra?

– Det är alltid svårt. Men i mitt skrivande vill jag vara där det är svårt och där det finns ett motstånd. Det är det som är fascinerande. Så tyvärr har jag inte undvikit speciellt mycket. Nu efteråt, när jag får alla frågor, kan jag tänka, herregud, varför var det inte bara hundvalpar som sprang bort, säger hon och skrattar.

– Folk kommer alltid ha åsikter när det är så laddade ämnen, men vi kommer inte med svar. Däremot öppnar vi förhoppningsvis för en diskussion.

Fler säsonger?

Om det blir en fortsättning är inte bestämt, men Cilla Jackert skulle inte ha någon svårighet att skriva fler avsnitt.

– Det här en typ av serie som skulle kunna hålla på hur länge som helst. Det var ett av de stora problemen, att det finns så fruktansvärt mycket att berätta.

Oavsett hur det blir har hon fullt upp med andra projekt.

– Jag försöker alltid hålla igång en bok, en tv-serie och en långfilm. Det jag tycker allra mest om är att sitta på min kammare och skriva.