Steget mellan multimiljondollaraction i "No time to die" och underfundig Wes Anderson-komedi kan tyckas långt. Och i en Zoom-intervju konstaterar Léa Seydoux att hon alltid anpassar sig till den regissör hon arbetar med.

– Jag har en stark överlevnadsinstinkt. Jag är som ett djur, säger hon och skrattar.

– När jag arbetade med Kechiche och gjorde ”Blå är den varmaste färgen” ville jag bli en Kechiche-skådespelare. När jag arbetade med Wes ville jag bli en Wes-skådespelare. Jag försökte hitta deras takt, deras rytm.

På bara några år har Léa Seydoux blivit den definitivt hetaste av alla unga franska skådespelare. Sitt internationella genombrott fick hon med den kontroversiella Cannes-vinnaren ”Blå är den varmaste färgen”, sedan dess har hon uppmärksammats inte minst för att hon i två Bond-filmer har spelat Bonds kärlek Madeleine.

– En Bond-brud brukade vara ett sexobjekt, men inte minst Daniel Craig bidrog till att ändra på det. Madeleine är stark, på många sätt Bonds jämlike. Hon är inte en Bond-kvinna såsom de var förr, då de bara var där för att tillfredsställa Bonds sexualitet. Madeleine är mycket mer intressant och komplex.

Skrevs för henne

Sin första roll för Wes Anderson gjorde hon i ”The grand Budapest hotel”. Det var en liten roll, den i nu bioaktuella ”The French dispatch” är större, och hon tror att Anderson skrev den direkt för henne. Filmen är en hyllning till journalistiken, den berättas i ett ofta halsbrytande tempo, och i en av sekvenserna är Seydoux med som nakenmodell.

– Allra först är hon helnaken, hon blir objektifierad, hon är någon som ska väcka begär. Men sedan tar hon på sig sin uniform, och kontrasten mellan nakenhet och kläderna ger henne så mycket makt. Det är hennes beslut. Hon är tuff och sårbar samtidigt. Jag älskar den kontrasten.

När hon spelar in en nakenscen vill Léa Seydoux alltid se vad som filmats för att kunna godkänna det i efterhand.

– Så vad som syns på vita duken, det är mitt beslut, säger hon.

"Kan vara oroande"

Wes Anderson är känd för sin speciella, mycket medvetna stil, vilket ger skådespelarna mindre möjligheter att improvisera och känna frihet. Seydoux tycker att detta ibland kan vara bra.

– Om det är begränsningar så kan man hitta frihet i det. Om det bara finns möjlighet att göra en sak, då måste man hålla sig till det som är skrivet. Vissa regissörer vet inte vad de vill, det kan vara oroande, det gör jobbet svårare.

Hon arbetar mest i hemlandet Frankrike och framhåller att ”jag är väldigt fransk men jag känner inte att jag tillhör något land”.

– Jag älskar att arbeta överallt, att jobba på engelska, att filma i USA. Jag tillhör filmen, jag känner mig bekväm med att arbeta med allt och överallt. Filmen är mitt hem.

Gunnar Rehlin/TT

Med 59 sekunder kvar av ordinarie tid räddade Joel Eriksson Ek sitt lag när han på tennis slog in kvitteringen till 5–5. Målet var svenskens andra för kvällen, två perioder tidigare hade han kvitterat till 2–2, men värmlänningen var inte nöjd med det.

Bara sekunder efter det att Cam Talbot i Minnesota mål räddat ett friläge kunde en helt fri Eriksson Ek efter rena klapp-klapp-spelet avgöra med sitt tredje och lagets sjätte mål för kvällen.

6–5 efter förlängning gör att lagets förlustnolla fortsatt är intakt.

Det är den inte för Detroit, men 4–1 mot Columbus i natt gör att laget ändå har fått en bra start på säsongen. Laget har genom åren sett en lång rad svenskar i huvudrollerna, och nu har ännu en blågul stjärna presenterat sig för laget och staden – Lucas Raymond gjorde mot Columbus sitt allra första NHL-mål.

– Det känns jättebra, säger 19-åringen, som kommer att behålla den historiska pucken.

– Det kommer jag säkert göra, det var ett speciellt ögonblick, som jag har sett fram emot, säger han på presskonferensen efter matchen.

Allt i matchen hände i slutperioden. Raymonds 1–0 – ett hårt skott från snäv vinkel som gick över målvakten Joonas Korpisalos plockhandske – kom efter 46 minuters spel. Av bara farten var han halvannan minut senare med i förspelet till Tyler Bertuzzis 2–0 och fick därmed också sitt första assistpoäng i NHL.

– Det gäller att förbereda sig och jobba hårt på träningarna och i gymmet och ute på isen, det är sånt man får jobba på varje dag, säger han själv om hur han nått sina framgångar.

Martin Yngve/TT

Ska man göra ett premiärmål kan man väl lika gärna göra två?

Det tyckte i alla fall Jonathan Dahlén, som knappt fyra minuter in i sitt livs andra NHL-match prickat in två mål borta mot Montreal.

Det första målet kom efter det att Brent Burns sköt från blålinjen för styrning, Timo Meier ändrade riktning på skottet och framför mål fick Dahlén klubban på pucken, som gick förbi en lika skymd som chanslös Jake Allen.

Dahléns touch var antagligen inte nödvändig för att pucken skulle gå i mål, och det krävdes flera repriser för sekretariatet att se att svensken med sin klubba var sist på pucken.

Ringde pappa Ulf

Mål nummer två rådde det däremot aldrig någon tvekan om. Två minuter efter 1–0 kom Dahlén och Logan Couture i en två mot en-kontring och på en retur fick svensken öppet mål.

– De två har haft bra kemi under hela försäsongen och vi har låtit dem spela ihop. Dahlén är en smart spelare och han bidrar bra till den kedjan (där även Timo Meier spelar), säger tränaren Bob Boughner efter matchen.

23-årige Jonathan Dahlén lämnade Sverige och Timrå i somras för spel i NHL, utan att ha spelat i SHL. Med sina dubbla är han andra generationen Dahlén att fira i San José-tröjan, hans far Ulf Dahlén gjorde 41 mål på 161 matcher för klubben i mitten av 1990-talet, innan Jonathan ens var född.

– Jag ringde honom faktiskt efter matcher. Jag har ringt honom efter alla matcher sedan jag var kanske tio. Så jag ringde honom nu med och det var riktig kul, säger Dahlén.

– Han var så glad. Han tyckte att jag spelade bra, och det tyckte jag också.

Karlsson bäste svensk

Sina två mål till trots var Dahlén inte ens bäste svenske poänggörare i matchen. Erik Karlsson utökade själv till 3–0 strax före första periodpausen och stod sedan för assist till matchens två sista mål.

Svenskarna såg därmed till att lagets bäste poängplockare i fjol, Evander Kane, inte saknades i denna första av de 21 matcher han stängts av i för att ha brutit mot NHL:s covid-19-regler.

För Montreal var 0–5-matchen lagets fjärde raka förlust, den sämsta säsongsinledningen på 25 år – och det mindre än fyra månader efter att laget i somras tog sig till Stanley Cup-final.

Martin Yngve/TT

I södra Libanon pryder bilder på Irans högsta ledare, ayatolla Khamenei och hans företrädare Khomeini husväggar. Lojaliteten med den islamistiska staten i öst är stark bland den shiamuslimska majoritet som bor där.

När stora delar av regionen skadades under kriget mot Israel 2006 betalade Iran för att bygga upp den igen, genom Hizbollah som sedan länge också driver ett nätverk av andra välfärdsinstitutioner som skolor och sjukhus.

Och när den libanesiska staten havererar, efter snart två års ekonomiskt förfall som lett till omfattande bränslebrist, rullar konvojer med iransk olja in som Hizbollah beställt och delar ut till samhällsviktiga instanser.

– De har befäst sin makt under de senaste åren. Jag skulle kalla Hizbollah för en stat i staten, de styr i praktiken landet, säger Rola El-Husseini, som forskar om bland annat sekterism och Hizbollah vid Lunds universitet.

Hotar med våld

Men det är inte bara genom att erbjuda samhällsviktiga tjänster som Hizbollah, som är terrorstämplat av USA och EU, säkerställer sitt inflytande. När en förort söder om Beirut i förra veckan återigen förvandlades till en stridszon visade Hizbollah vad som är att vänta om de inte får sin vilja igenom.

Hundratals män med automatvapen gick på Hizbollahs och det allierade partiet Amals uppmaning ut på gatorna i en protestmarsch för att kräva Tarek Bitars avgång, domaren som utreder hamnexplosionen 2020.

– Det var ett skådespel, politisk teater, säger Rola El-Husseini.

– De gick ut i krigsmundering i samma område där inbördeskriget bröt ut 1975. Hizbollah och Amal ville skicka ett budskap, att om inte Tarek Bitar avsätts så kan det bli inbördeskrig igen.

Domaren Tarek Bitar har gjort sig ovän med stora delar av Libanons ledarskikt genom att kalla mäktiga politiker till förhör om varför tusentals ton högexplosivt material förvarades mitt i Beirut, vilket medförde att hundratals människor dog och stora delar av huvudstaden förstördes i fjolårets explosion.

Våldsamheter som bröt ut under protestmarschen påminde den redan ärrade befolkningen om inbördeskrigen som härjade mellan 1975 och 1990.

100 000 beväpnade

Enligt Hizbollahledaren Hassan Nasrallah har rörelsen 100 000 beväpnade krigare till sitt förfogande. I ett tv-sänt tal varnar han för att ett inbördeskrig är nära förestående, och säger att han berättar om styrkans omfattning för att förhindra ett krig.

Sju personer dödades i våldsamheterna som bröt ut i samband med marschen. Shiamiliserna anklagar anhängare till det kristna partiet, LF, för att ha öppnat eld först, eld som besvarades snabbt och häftigt av männen från marschen. Libanesiska armén avlossade också skott.

De flesta avlidna tillhörde Hizbollah eller Amalpartiet, men även fembarnsmamman Mariam Farhat dödades i sitt hem när hon träffades av skott från gatustriderna utanför.

Liknar inbördeskriget

På bilder från den blodiga torsdagen syns hur skolbarn lär sig ta skydd under skolbänkar eller i korridorer, där förlupna kulor inte riskerar att tränga in.

"Beirut i dag liknar det Beirut jag växte upp i", skriver en mamma på Twitter.

Händelsen skedde nästan på dagen två år efter det att tusentals unga libaneser gick ut på gatorna för att kräva revolution från det sekteristiska politiska systemet. Då trodde många att förändring var möjlig, att den splittrade befolkningen kunde enas oavsett religiös tillhörighet och tillsammans kräva ansvar från staten.

– Men om man tittar på vilka som dog i våldsamheterna häromdagen, många av dem var unga män, nyförlovade eller med småbarn hemma och hela livet framför sig. Ändå följer de Hizbollah och Amals order om att gå ut på gatorna, säger Rola El-Husseini.

Sophie Tanha/TT

I december 2015 såg Parisavtalet världens ljus. För att begränsa klimatförändringarna och dess effekter enades parterna om att hålla den globala uppvärmningen väl under 2 grader, med ambitionen att inte överskrida 1,5 grader jämfört med förindustriell tid.

Det ska framförallt ske genom minskade utsläpp av växthusgaser. Det går dock trögt.

Uppvärmningen ligger redan på omkring 1,1 grader och utsläppen fortsätter att öka – inte minska. De beslut och löften som har tagits gör att världen i nuläget befinner sig på en bana mot en uppvärmning på 2,7 grader, varnar FN.

Utan stora förändringar kan världen passera 1,5 graders uppvärmning om ungefär tio år, enligt FN:s klimatpanel IPCC. Något större marginaler finns för att lyckas begränsa uppvärmningen till 2 grader.

Så vad händer om världen missar klimatmålen? IPCC – som sammanställer det vetenskapliga läget om klimatförändringarna – har tagit fram exempel på vad som väntar i en värld som värms upp 1,5 grader, 2 grader eller mer.

* Maxtemperaturerna i vissa områden kommer att stiga med 3 grader vid en global uppvärmning på 1,5 grader och 4 grader om uppvärmningen når 2 grader.

* Värmeböljor som i dag inträffar en gång varje årtionde kommer att bli fyra gånger mer sannolika vid 1,5 grader och nästan sex gånger troligare vid 2 grader.

* Oddsen för extrema värmeböljor som i dag inträffar vart femtionde år kommer att öka med nästan 9 gånger vid 1,5 grader och 40 gånger om uppvärmningen blir 4 grader.

* Fler människor kommer att känna av effekterna. 14 procent av mänskligheten kommer att utsättas för extrema värmeböljor minst vart femte år vid 1,5 grader och 37 procent vid ytterligare en halv grads uppvärmning.

*Vid 1,5 graders uppvärmning kommer extremt regn, snöfall eller annan nederbörd att vara 10 procent tyngre och 1,5 gånger mer sannolikt.

*I regioner utsatta för torka kommer torra perioder att bli dubbelt så troliga i en värld som har värmts upp 1,5 grader och fyra gånger mer sannolika om temperaturhöjningen landar på 4 grader.

*Begränsas den globala temperaturhöjningen till 1,5 grader snarare än till 2 grader skulle det förhindra att ytterligare 200-250 miljoner människor drabbas av allvarlig brist på vatten.

*I en värld som är 2 grader varmare jämfört med förindustriell tid kommer 7-10 procent av jordbruksmarken inte längre att kunna odlas.

Om mindre än två veckor går startskottet för det klimatmöte som ses som det viktigaste sedan den banbrytande konferens som hölls i den franska huvudstaden 2015.

Den övergripande ambitionen i Glasgow är att hålla Parisavtalets mål om att begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grader jämfört med förindustriell tid vid liv. Det är en stor utmaning eftersom utsläppen fortsätter att öka, vilket enligt FN:s klimatpanel IPCC betyder att världen kan ha missat målet redan om tio år.

Många länder lovar dock höjda ambitioner och sätter upp mål om nettonollutsläpp. Men det räcker inte, visar The Production Gap Report som har gjorts av Stockholm Environment Institute (SEI) i samarbete med bland andra FN:s miljöprogram UNEP.

Den mäter gapet mellan regeringars planerade utvinning av fossila bränslen och de globala produktionsnivåer som krävs för att klara Parisavtalets temperaturmål.

"Väldigt allvarligt"

Fossila bränslen är den avgörande källan till utsläppen av växthusgaser. Av rapporten framgår att regeringar planerar att producera 110 procent mer fossila bränslen 2030 än vad som är förenligt med Parisavtalets mål att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader och 45 procent mer än vad som är förenligt med 2 grader.

Gapet mellan produktionsplanerna och klimatmålen är lika stort som det har varit de senaste åren, trots pandemin.

– Det händer väldigt lite med produktionen av fossila bränslen. Det är väldigt allvarligt eftersom diskrepansen gör att vi inte kommer att klara klimatmålen, säger Måns Nilsson, vd för Stockholm Environment Institute.

Den globala olje- och gasproduktionen ser ut att öka de kommande 20 åren medan kolet minskar – dock mycket blygsamt. Produktionsplanerna och prognoserna för 2030 pekar fortfarande mot 240 procent mer kol än vad som är förenligt med 1,5-gradersmålet och 120 procent mer än vad som är förenligt med 2 grader.

– Det viktigaste är att få en ambitionshöjning internationellt för att fasa ut och minska på kolkraften, säger Nilsson.

– De fossila subventionerna måste bort. De har ökat de senaste två åren, vilket är kopplat till pandemisatsningar som tyvärr inte har gått till förnybart och fossilfritt i den utsträckning som hade behövts.

Missar målet

TT: Tror du att det går att nå 1,5-gradersmålet?

– Nej, det är inte realistiskt. För sex år sedan fanns det nog en chans men länderna har bara fortsatt att producera och släppa ut i stället för att minska, säger Nilsson.

– Men 1,5 grader är ingen magisk gräns utan riskerna ökar gradvis. Och det finns fortfarande ett fönster att nå under 2 grader, som ju också är ett av Parisavtalets mål.

TT: Finns det några ljusglimtar?

– Det tycker jag. Vi ser en minskad kolanvändning i exempelvis Kina och USA, tyvärr balanseras det ut av ökningar på andra ställen, säger Nilsson.

– Vad Kina, Europa och USA gör kan sätta agendan globalt. Att EU diskuterar koldioxidtullar för att vår industri, som betalar ganska mycket för sina utsläppsrätter, ska kunna konkurrera globalt är en ljusglimt. Att det slutar vara gratis att släppa ut är det viktigaste instrumentet, det gör att kolkraften försvinner ganska snabbt i Europa.

"Berg-och-dalbana"

Energikrisen som har drabbat vissa delar av världen har tornat upp sig som ett moln över klimatmötet i Glasgow. Efterfrågan på kol ökar och vissa har uttryckt oro för att det ska komma att bromsa omställningen från fossilt till förnybart.

Men Michael Lazarus, klimat- och energipolitisk forskare vid Stockholm Environment Institute, framhåller att situationen till stor del beror på effekter av pandemin såväl som på klimatrelaterad påverkan på försörjningskedjorna – och inte på någon direkt brist i elproduktionen.

– Experterna pekar på att priserna snart kommer att sjunka, säger han på en briefing.

– Det här är en möjlighet att inse att om du har en ekonomi baserad på fossila bränslen kommer du att att befinna dig i den här berg-och-dalbanan. En snabb omställning kan förhindra den typen av chocker i framtiden.

Sofia Eriksson/TT

En ren artighetsfras kan avslöja en hel del. Så när Hedvig Lindahl på frågan "hur är läget?" svarar att det "faktiskt känns ganska bra just nu", är det uppenbart att fotbollslivet inte varit helt på topp på sistone.

När hon i helgen vaktade Atlético Madrid-målet i 1–1-matchen mot Granadilla var det första gången på fem ligaomgångar som hon fick chansen från start. Det betyder trots allt en hel del när hon nu är på plats i Dublin för torsdagens VM-kvalmatch mot Irland.

– Jag hade väl inte dött om jag inte hade fått spela den matchen. Men det är skönt att komma hit och nyss ha spelat, så att man inte potentiellt får spela på torsdag utan att ha spelat på ett tag, säger Hedvig Lindahl.

Åkte på knäskada

Den 38-åriga målvakten inledde den spanska ligasäsongen med Atlético Madrid så bra som man kan begära. Två matcher gav två hållna nollor, men i den andra, mot Real Madrid den 12 september, gjorde hon också illa knäet.

Sedan åkte Lindahl på VM-kvalsamling och stod en av två matcher – 4–0 hemma mot Georgien – men väl tillbaka i Spanien var hon plötsligt utanför klubblagets elva.

I fyra raka matcher gick förtroendet i stället till 28-åriga spanjorskan Lola Gallardo. Utan att Lindahl egentligen förstått varför.

– Vi har inte pratat faktiskt, tränaren (Óscar Fernández Novillo) och jag. I början tänkte jag att det var vila för knäet, men sedan … jag vet inte. Jag valde att inte fråga, jag valde att bara jobba på.

TT: Har situationen stört dig?

– Lite har det stört. Och det är väl naturligt. Man vill vara behövd och känna att man bidrar. Så när man blir satt åt sidan blir det lite ”vad ska jag göra nu då?”. Så det var mentalt jobbigt. Men efter att jag tillät mig känna efter lite så kände jag att ”nej, nu går vi vidare”. Och då blev det lite bättre igen, säger Lindahl.

Satsar på framtiden?

I landslaget har förbundskapten Peter Gerhardsson gjort klart att ålder och framtida potential är oväsentliga faktorer. Så länge Hedvig Lindahl är bättre än sina yngre kollegor är det hon som står.

Annat är det i Atlético Madrid, där hon fajtas mot en tio år yngre spansk landslagsmålvakt.

– Absolut finns det en sådan aspekt. Det blir kanske mer naturligt i ett klubblag som behöver planera med kontrakt och så. Så visst finns den aspekten, och det är sådant man går runt och tänker på lite. Men det är inget jag kan påverka.

Kontraktet med Atlético går ut sommaren 2022.

– Det enda jag kan göra är att göra varje träning så bra jag kan och väljer de mig så väljer de mig. Men om det fortsätter att jag blir satt på bänken hela tiden, så fattar jag åt vilket håll det barkar.

Lasse Mannheimer/TT