Med Sveriges ökande arbetslöshet och allt högre antal långtidsarbetslösa, finns det just nu ett stort behov av insatser som gagnar arbetslösas möjligheter att börja studera eller arbeta. I detta sammanhang utgör fritidssektorn (föreningar, studieförbund och kommunal fritidsverksamhet) en, i hög grad outnyttjad, tillgång.

Hälsa bör vara en central aspekt i diskussionen om arbetslöshet. För personer som står utanför arbetsmarknaden är den generella psykiska och fysiska hälsan sämre än för de som arbetar (under goda arbetsvillkor). Sämre hälsa påverkar i sin tur möjligheterna att klara av studier och få jobb.

Ledande forskning på området bekräftar att hälsostatus och hantering av eventuella hälsoproblem är avgörande för en persons tillträde till arbetsmarknaden. Andra faktorer som forskningen, på det individuella planet, belyser som viktiga vad gäller möjligheten att få jobb är självförtroende, personliga kontakter och nätverk, samt (för personer som är nya i Sverige) kunskaper i svenska språket. Det finns gott om forskning som visar att deltagande i föreningsliv, studiecirklar och andra fritidsaktiviteter i hög grad främjar just dessa faktorer och att deltagandet t.o.m. kan vara direkt förknippat med ökade jobbchanser.

Utöver att det är hälsofrämjande att ägna sig åt saker som man tycker är roliga, intressanta och meningsfulla, så får ofta den sociala kontext som man blir del av genom fritidsaktiviteten en viktig roll för välbefinnande och känsla av sammanhang. Personer som är arbetslösa eller lågavlönade deltar i betydligt lägre grad i fritidsaktiviteter, än personer som har god ekonomi. De mervärden som fritidssektorn erbjuder är alltså inte alltid tillgängliga för de personer som allra mest skulle behöva dem.

Att föreningslivet spelar en stor roll för nyanländas etablering har länge framhållits av exempelvis ”Nätverket – Idéburen sektor Skåne”, som under många år, tillsammans med Arbetsförmedlingen, har inkluderat föreningsaktivitet i nyanländas etableringsplaner. Dessa aktörer testar nu en idé som ska inkludera ytterligare målgrupper och kopplas till arbetsmarknaden. Arbetsmarknadsinsatser där större delen av deltagarnas aktiviteter förläggs inom befintlig fritidsverksamhet lyser emellertid med sin frånvaro, trots att det är tydligt att deltagande inom fritidssektorn kan gynna arbetslösas förflyttning mot arbetsmarknaden.

En sådan modell testas dock, med hittills lovande resultat, i Lund. Modellen drivs för närvarande i projektform, inom ramen för Vinnovas Testbäddar för Samhällets Utmaningar och samordnas av basketklubben IK Eos, Rädda Barnen och Lunds kommun. Projektidén, ”Prisma Arbetsmarknad”, går ut på att använda Lunds fritidssektor som plattform för kompetensutvecklande, hälsofrämjande och socialt stimulerande praktik för personer som står utanför arbetsmarknaden. Utifrån den enskilde deltagarens intressen, behov och förutsättningar skräddarsys ett schema, som inkluderar olika befintliga aktiviteter inom fritidssektorn, med en, för individen, lämplig nivå på deltagandet. En deltagare kan exempelvis ordna fika till ett språkcafé, spela innebandy, sjunga i kör, agera volontär på en cykelskola, eller hjälpa till vid - eller t.o.m. leda - en studiecirkel i grundläggande IT-kunskap. Dessutom inkluderas arbetsmarknads- och jobbsökningsfokuserade moment i schemat.

Utöver alla de fördelar som denna typ av upplägg kan innebära för deltagarna, så visar även erfarenheterna från Lundaprojektet att upplägget innebär en välbehövlig förstärkning av fritidssektorns kapacitet, genom det tillskott av hjälpande händer som deltagarna bidrar med.

När fritidssektorn nu under pandemivintern till viss del ligger i träda, vill vi uppmuntra Skånes alla kommuner att ta tillfället i akt att, tillsammans med ideell sektor, se över möjligheterna för att implementera en metodik, lik den i Lund.

Matilda Ottelid

Folkhälsovetare, chef för externa relationer, Eos Cares, IK Eos

Vi är många som arbetar i den idéburna sektorn, där de arbetsintegrerade sociala företagen (ASF) finns. Vi står nu beredda att ta vårt samhällsansvar för den målgrupp arbetslösa vi främst arbetar med. De som saknar utbildningar, yrkeserfarenheter och kunskaper i svenska. Det gäller alla i nätverket Yalla familjens ASF som finns runt om i Sverige och bygger på Yalla Trappans erfarenheter.

Vi har skapat en framgångsrik metodik och pedagogik inom ”Y-Allas väg till arbete” som inte bara skapar nya arbeten, utan även delaktighet och medbestämmande genom det kooperativa ägarskapet. Vi bygger demokrati. Vi har verktygen för att deltagarna ska hitta motivationen för ett arbetsliv och se sig själva som yrkesarbetande. Gemensamt har vi nått tusentals kvinnor och deras barn. Normen blir att mamma arbetar och har en egen försörjning.

Vi har sett hur samhällets välfärd säljs ut till privata företag på område efter område. Friskolor, apotek och vårdcentraler - listan kan göras lång. Utförsäljningen marknadsfördes som visioner om mångfald. Men det som var tänkt som en mångfald blev en enfald och vi ser resultatet idag. Förhoppningar om att små byskolor skulle överleva, eller att apotekspersonalen skulle ta över sitt apotek grusades i takt med att de stora koncernerna tog över.

I förhållande till dessa storkoncerner har den idéburna sektorn ett underläge. Med hjälp av dotterbolag, holdingbolag, utländska intressen och skickliga affärsjurister delas vinster ut och pengar förs över till skatteparadis. Vi kan inte och vill inte göra så här. För oss är målet samhällsnyttan och att använda våra skattepengar på ett rättvist och jämlikt sätt det viktigaste. Dessa mål är i nu upplösning genom att marknadskrafterna nu tillåtits tränga in i vårt gemensamma samhällsbygge.

Vi har ofta samma målgrupp som Arbetsförmedlingen och har under årens lopp haft ett nära samarbete med dem och andra offentliga aktörer. Här sker nu historiska nerdragningar och en stor del av verksamheten kommer att läggas över till den privata coachningsmarknaden.

I mars kommer beskedet från statsmakten just i denna fråga, hur ska Arbetsförmedlingen samverka med den idéburna sektorn?

Nu är vår förhoppning att de som beslutar ser vår kompetens, erfarenhet, hör våra röster och samarbetar med oss. Låt oss finnas med i arbetat för att få fler till arbete från den målgrupp som vi enträget och framgångsrikt har arbetat med under lång tid. Vi finns där för ett samhälle som håller ihop och är hållbart för alla. Låt den rätta komma in!

Christina Merker-Siesjö,

ordförande Yalla Trappan Malmö,

Alexandra Wasso

verksamhetsledare, Yalla Rinkeby,

Conny Pettersson

ordförande, Yalla Hjällbo,

Inger Gustavsson

ordförande, Yalla Jönköping,

Jan Forsstedt

ordförande, Yalla Borlänge,

Åsa Salomonsson

Marie Pettersson

Blivande Yalla Mellerud,

Eugeni Nilsson,

projektledare, Trappa upp Karlskrona,

Louise Sandholm-Lindell

Den 20 februari var det Slarvighetens dag, och då tänkte jag direkt på Socialdemokraterna i Region Skåne och deras ständiga önskan att höja skatten för att dölja slarviga, hafsiga och nonchalanta förslag för skåningarna. Väldigt sällan kommer de med skarpa och tydliga förslag att använda våra gemensamma resurser effektivare. År efter år vill Socialdemokraterna bara ta mer och mer pengar från skåningarna utan att förändra i strukturerna.

Andra ord för slarvighet är vårdslöshet, ovarsamhet och försumlighet. Det är hårda ord men välfärd måste bedrivas resurseffektivt och sedan valet 2018 har Allians för Skåne och Kristdemokraterna satt igång ett omfattande arbete att ordna upp fyra år av socialdemokratiskt styre. Den demografiska utvecklingen, med snabbt ökande befolkning, främst bland barn och äldre, medför stora utmaningar inte bara för välfärdens finansiering utan även för arbetskraftsförsörjningen inom välfärdssektorn. De äldre skåningarna kommer att bli 40 procent fler fram till 2030 och då behöver vi ta modiga beslut och sluta vara vårdslösa med våra gemensamma resurser.

Det finns många områden som Allians för Skåne har en omfattande reformagenda för, men klädsvinn och matsvinn är två prioriterade områden som förtjänar särskild uppmärksamhet. Det finns naturligtvis fler exempel än dessa områden som slarviga politiker under förra mandatperioden struntade i och ibland kan man få känslan att det viktigaste var att sitta vid makten, utan att lägga fram förslag för att förbättra resursnyttjandet.

Idag försvinner kläder och textilier för uppskattningsvis 15 miljoner kronor årligen i Region Skåne vilket är helt oacceptabelt. Det kan vara så mycket som varannan eller var tredje kalsong som aldrig kommer tillbaka till Skånetvätt i Kristianstad. Det finns ingen som vet med säkerhet utan det är bara kvalificerade gissningar. Filtar och kläder kan följa med patienterna hem efter sjukhusvistelser och arbetskläder kastas på andra ställen än i de avsedda tvättpåsarna. Felkällorna är många, kostnaderna höga och onödiga i dagens samhälle med digitala möjligheter och lösningar. För att få kontroll på detta slarv och spara på både miljö och pengar arbetar Region Skåne aktivt numera med att få ordning på klädsvinnet. Genom att förbättra rutiner och märkning kommer det bli lättare framöver att spåra textilier och därmed minska svinnet, sänka kostnaderna och förbättra miljöarbetet inom Region Skåne.

Matsvinnet i Region Skåne är stort och årligen kastas mycket mat. Nu har Region Skåne äntligen för första gången startat med regionövergripande matsvinnsmätningar för att få kontroll på detta och kunna göra något åt det. Det första och enklaste steget är naturligtvis att inte beställa mer än nödvändigt. Idag är det alldeles för långt mellan beställning och leverans. Det är helt omöjligt att veta hur många portioner som ska ätas 24 timmar efter senaste beställningen och därför blir matsvinnet stort. Allians för Skåne och Kristdemokraterna har tagit fram nya matkoncept som ska minska svinnet, öka variationen och bli bättre för de skånska patienterna på sjukhusen, men det dröjer. Därför måste varje sjukhus och vårdinrättning aktivt bli bättre redan nu och mätningarna ger förutsättningar att ta itu med det.

Det finns mycket att göra i Region Skåne innan vi behöver gå till skåningarna och be om mer skattepengar. Det borde vara alla politikers skyldighet att minska slarvighet och svinn först, innan skatten höjs. Därför är Allians för Skånes och Kristdemokraternas arbete viktigt för skåningarna. För snart hundra år sedan konstaterade socialdemokraten Gustav Möller att ”varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”. Det är lika sant nu som då, men det verkar inte gälla inte för Socialdemokraterna i Region Skåne. Allt åt alla kommer inte fungera för Skåne och skåningarna i längden. Våra gemensamma resurser måste varje dag användas på bästa sätt. Det förtjänar skåningarna som dagligen arbetar ihop det vi förtroendevalda fördelar till välfärdens kärna.

Anders Lundström (KD) regionråd och ordförande för Helsingborgs Lasarett, Region Skåne

Att vara polis är en större uppgift – det handlar om att skapa förtroende och trygghet i samhället. För att poliskåren fullt ut ska kunna leverera i uppdraget måste vi bli många fler. Ändå står stolar tomma på polisutbildningen och fyra av tio poliser överväger att lämna yrket. Nu krävs fortsatta satsningar på polisyrket om vi ska nå målet om 26 200 poliser till 2024.

Polishjärtat slår starkt hos många av våra kollegor. Att vara polis är ett drömjobb om man vill hjälpa, skydda och ställa tillrätta. Samtidigt har yrket blivit mer utsatt för hot och våld i både grövre och mer utstuderade former.

Trots att vi under den senaste avtalsperioden har lyckats förhandla fram arbetsmarknadens bästa avtal – drygt 15 procent på tre år – ligger polisers medelgrundlön under det statliga genomsnittet. Det är en viktig förklaring till att hela fyra av tio poliser i region Syd har uppgett att de aktivt gör någonting för att planera för ett arbetsliv utanför Polismyndigheten.

Politikers och Polismyndighetens ansträngningar under senaste åren för att uppvärdera yrket har varit viktigt och gett en positiv effekt. Lönelyftet har bidragit till att den negativa utvecklingen har bromsat. Men fortfarande är vi för få för hela vårt uppdrag.

För även om polistätheten ökade i Sverige under förra året till 202 poliser per 100 000 invånare, samma siffra som vid omorganisationen 2015, är vi är fortfarande långt ifrån toppnoteringen år 2010 då vi var 216 poliser per 100 000 invånare.

För att polisyrket ska ses som ett framtidsyrke måste utvecklingsmöjligheterna förbättras. Novus har på vårt uppdrag frågat våra medlemmar om deras karriärmöjligheter. Av poliserna i region Syd säger 71 procent att det inte finns tillräckligt med karriär- och utvecklingsvägar i den funktion som de arbetar i. Det duger inte. Att arbeta för en större uppgift borde bättre avspeglas i lön och i villkor.

Vi anser därför att det är nödvändigt att:

•Politikerna och Polismyndigheten fortsätter att satsa på att uppvärdera yrket. Polisförbundets mål är fem procent i löneökningar per år till dess att platserna fylls på polisutbildningarna, avhoppen från yrket i förtid stoppas och till dess att fler av dem som lämnat för andra jobb väljer att komma tillbaka till Polismyndigheten.

•Polisers karriär- och utvecklingsvägar blir fler. Det pågår ett arbete sedan fler år tillbaka där den röda tråden är att det ska bli tydligare för den enskilde vad som krävs för att utvecklas inom sin tjänst. När man tar olika utvecklingssteg så ska det även synas i lönekuvertet. Det är hög tid att Polismyndigheten går i mål med det här arbetet.

Att vi har blivit fler poliser under förra året är en effekt av både satsningen på fler polisstudenter och på högre löner. Men det saknas idag drygt 5000 poliser för att nå målet om 26 200 poliser till 2024. Därför är det viktigt att regeringen fortsätter att stärka polisens resurser så att utbildningsplatserna fylls och att uppvärderingen av yrket fortsätter så att avhoppen från yrket minskar ytterligare.

Polislöner är en fråga om att känna sig rätt värderad för den kompetens man har och de risker man tar. Men det är också en fråga för oss som samhälle – när vi blir fler poliser ökar vi också tryggheten i samhället.

Lena Nitz,

Polisförbundets ordförande

Sophia Willander,

Polisförbundets ordförande i region Syd

Konkurrensen om internationella talanger blir allt hårdare. I Sverige tillåts arbetskraftsinvandring till alla yrken och löner och anställningsvillkor är i nivå med kollektivavtal eller branschpraxis.

Kritiker menar att arbetskraftsinvandrare tar jobb från svaga grupper i samhället och försörjer sig på bidrag. Detta stämmer inte. Almega har i en rapport kartlagt effekterna på den offentliga sektorns ekonomi och kan konstatera: arbetskraftsinvandringen genererar ett stort ekonomiskt plus. Studien visar också att kritiken mot arbetskraftsinvandringen är onyanserad.

90 procent av arbetskraftsinvandrarna arbetar i yrken som kräver minst gymnasieutbildning, undantaget säsonganställda bärplockare och plantörer. Dessutom, inom 92 procent av de yrken som beviljas flest arbetstillstånd råder det antingen brist på arbetskraft eller så ökar antalet arbetstillfällen. Genom att fylla luckor i bristyrken bidrar arbetskraftsinvandrarna till växande företag och nya arbetstillfällen.

Arbetskraftsinvandringen är också i huvudsak tillfällig. Knappt åtta procent av de som kom till Sverige för att arbeta mellan 2009 och 2019 har fått permanent uppehållstillstånd, genomsnitt 1 500 personer om året.

Från flera håll kommer nu förslag på kraftigt höjda gränser för hur mycket en arbetskraftsinvandrare minst måste tjäna. Detta är onödiga förslag. Vår utredning visar att i princip alla redan är självförsörjande. Endast 0,2 procent, 19 personer, tar emot ekonomiskt bistånd och väldigt få tar emot andra typer av bidrag, i genomsnitt ca 500 kronor i månaden per arbetskraftsinvandrare och anhörig.

Utredningen kan slå fast att arbetskraftsinvandrarna bidrar stort till den allmänna välfärden. Försiktigt beräknat genererade arbetskraftsinvandrarna samt deras anhöriga 2018 ett ekonomiskt överskott, intäkter minus kostnader, på 1,7 miljarder kronor till den offentliga sektorn. Och även enklare jobb genererar ett överskott till samhället. För exempelvis städare uppgick det totala överskottet till 15,5 miljoner kronor.

Personer som kommer till Sverige för att arbeta försörjer redan sig själva och sina anhöriga. De fyller nödvändiga luckor på arbetsmarknaden och ger betydligt mer till Sverige än vad de tar emot. De problem som finns behöver rättas till genom kontroll och myndighetssamverkan. Inte genom att hindra oumbärlig kompetens som stärker företag och svensk välfärd.

Thomas Erséus,

vd Almega

Andreas Åström,

näringspolitisk chef, Almega

Året började med ytterligare skandaler för den svenska köttindustrin. Bilder från ett svenskt slakteri visar hur grisar misshandlas grovt när slaktaren tror att ingen ser och hur en ko hängs upp och förblöder vid fullt medvetande. Det som sker är uppenbart i strid mot svensk djurskyddslag.

För att stärka förtroendet för den svenska djurskyddslagen bör obligatorisk kameraövervakning på svenska slakterier införas. Efter skandalen har röster höjts både från höger och vänster om att övervakning på slakterier behöver utredas och landsbygdsminister Jennie Nilsson är öppen för att diskutera frågan vidare. Även Sveriges Veterinärförbund (SVF) anser att det är angeläget att Sverige inför kameraövervakning på slakterier. SVF skriver i ett uttalande den 12/1-21 att “sådana kameror kan underlätta myndigheternas övervakning av hur djuren hanteras både i realtid och i efterhand”. Det är en uppfattning som Djurens Rätt delar.

Kameraövervakning på slakterier ska ses som ett komplement till officiella veterinärer och länsstyrelsens djurskyddsinspektörer på plats på slakterierna. När det gäller brott mot djur är det ofta svårt att bevisa vad som hänt och brott mot djur leder sällan till att någon döms. Det gäller inte minst på slakterier där hundratals djur bedövas och slaktas på löpande band. Kameror på slakterier har potential att underlätta kontrollen som myndigheterna utför, se saker som kontrollanterna missar och möjliggöra att gå tillbaka i efterhand och granska vad som faktiskt skett.

Redan vetskapen om att kameror sitter uppsatta kan förebygga att vissa överträdelser av djurskyddslagen sker. Flera länder runt om i Europa har redan infört kameraövervakning på slakterier, till exempel Storbritannien och Belgien. Självklart måste det användas på ett sätt så att någons integritet inte kränks och självklart ska det inte vara ett sätt för arbetsgivare att kontrollera de anställda.

Under året kommer regeringen lägga fram en proposition till riksdagen om skärpta straff och effektivare sanktionssystem för brott mot djur. I utredningen, som överlämnades till regeringen den 11 februari, föreslås bland annat en ny brottsrubricering för grovt djurplågeribrott i brottsbalken för de allvarligaste fallen av djurplågeri och en mindre utvidgning av ringa brott i djurskyddslagen. Det är viktigt att dessa förslag blir verklighet för att vi som samhälle tydligare ska kunna markera när djur behandlas illa. Regeringen också tillsätta en utredning för att komplettera propositionen med ett förslag på obligatorisk övervakning på slakterier.

Slakt av djur kan inte jämföras med vilken annan verksamhet som helst, utan är förenat med risk för omfattande smärta och ångest för djuren. Det minsta vi kan begära är att slakten i Sverige sker i enlighet med djurskyddslagen.

Camilla Bergvall,

förbundsordförande Djurens Rätt

I ett svar på min debattartikel skriver Gilbert Tribo hur primärvården prioriteras. Och i en mening har han rätt. Pengar skjuts till (även om ansvarsområdena för oss samtidigt ökar). Man rättar sig alltmer efter nationella rekommendationer om mindre detaljstyrning, detta ok som alla inom offentlig sektor dras med och som prioriterats in absurdum. Man har delvis slagit in på rätt väg. Likadant har han rätt i den indirekta kritik av den offentliga vårdens digitala utveckling som varit, ärligt talat, pinsamt dålig både gentemot patienter och internt.

Men hans perspektiv verkar vara skymt av ideologiska skygglappar och bygga på ett missförstånd kring hur sjukvård fungerar ”på golvet”. Det senare blir kanske mest uppenbart när han likställer sjukgymnastik och psykoterapi med nätläkarbesök. Till skillnad från fysioterapi och psykoterapi är vad som kan skötas digitalt med en patient försvinnande lite när man aldrig träffat hen, inte kan undersöka personen och eventuellt inte har några journalanteckningar om sjukhistorien. Det finns heller inga som helst belägg för att den typen av kontakt avlastar primärvården, utan i nuvarande upplägg ser vi endast ett slöseri med skattepengar. Dagligen får jag och mina kollegor på vårdcentralen höra berättelser från våra patienter om ytterst tveksamma kontakter, med förskrivning av narkotiska preparat och antibiotika på ytterst lösa grunder som exempel. Eller upprepade stödsamtal för att få råd i dejtandet. Eller om hänvisningar till oss när det inte lönar sig för nätläkare att åtgärda ett problem. Eller alla gånger de inte kunnat lösa problemet och fått hänvisa till oss. Ofta blir det en läkarkontakt till priset av två. Utöver onödiga kostnader för besök och läkemedel riskerar vi onödig och i värsta fall farlig medicinering. För att ersättningssystemet premierar det, för att det skapar nöjda ”kunder” till nätläkarindustrin.

Samhällsekonomi åsido, finns det risker för enskilda individer? Inom sjukvården fattar vi i första hand de medicinska besluten baserat på evidens, den vetenskapligt belagda kunskapen. Finns inte vetenskapliga studier gäller den beprövade erfarenheten, det vill säga yrkeskårens gemensamma kunskap om problem som inte har kunnat formuleras i vetenskapliga studier men som det finns en erfarenhet av att möta och hantera. När det gäller nätläkarverksamhet saknas såväl evidens som beprövad erfarenhet. Om det är något erfarenheten bland kollegorna i primärvården säger oss, så är det tvärtom att medicinska bedömningar på distans är vanskliga. Det fysiska mötet behövs för att kunna sätta korrekt diagnos på de flesta symtom som våra patienter söker för, och emellanåt leder det fysiska mötet till att vi upptäcker det oväntade som kan åtgärdas för att förebygga svårare sjukdom. Det överraskande blåsljudet på hjärtat eller den elakartade hudförändringen på ryggen kommer aldrig kunna avslöjas genom en app. Att för våra gemensamma skattepengar köpa en vård som inte bara är ineffektiv utan dessutom i värsta fall farlig, det är ovärdigt en region vars ledning säger sig ha en vision om ”vård i världsklass”.

Vidare skriver Tribo att när vårdcentralen känner sina patienter skapas trygghet och minskat vårdsökande. Det är helt korrekt och en situation vi med specialisering (eller blivande sådan) i allmänmedicin efterfrågat i alla tider. Men att den skapas av nätläkarindustrin och en alltmer pressad riktig sjukvård är det nog ingen som kan tro.

I Sverige har vi ungefär hälften så många allmänläkare jämfört med EU-snittet. Det är givetvis här grundproblemet till den dåliga tillgängligheten ligger, och det är naivt att tro att digitala möten och konkurrens ska lösa det. Vi behöver få läkare och sjuksköterskor att orka stanna i primärvården, stanna på sin vårdcentral för att kunna hålla uppe den kontinuitet som är en av grunderna i vårt yrke, och som även Tribo förordar. Men det kommer vi inte lyckas med så länge icke-vård premieras på bekostnad av det som är belöningen för oss i all press och stress i sjukvården. Nämligen att få göra ett bra jobb och ta hand om våra patienter på bästa sätt.

Johan Ljungberg,

läkare med specialistjänstgöring i allmänmedicin på en av Skånes vårdcentrale

Vänsterpartiet fram en gemensam motion i samtliga SYSAVs ägarkommuner där vi är representerade och har mandat. Vi vill att det skall vara obligatoriskt för alla kommuner inom SYSAV att ha effektiv sopsortering redan vid fastigheten, att SYSAVs styrelse beslutar om att inte planera eller bygga ny kapacitet för sopförbränning och att styrelsen antar som mål att både mängden avfall som förbränns i SYSAVs förbränningsanläggningar, och mängden fossil koldioxid som förbränningen genererar, skall ha minst halverats till 2030 jämfört med 2019 års nivåer.

Vi i Sverige ser oss ofta som ett föregångsland när det gäller sopsortering. Men det stämmer inte längre. Sedan 15 år tillbaka så återvinner svenskarna mindre än hälften av sina sopor. Det är under genomsnittet i EU.

En viktig orsak till detta är att Sverige sedan länge har satsat på storskalig förbränning av sopor. På branschspråk “energiåtervinning”. En miljon bostäder i Sverige värms med energi från sopförbränning i ett 30-tal anläggningar. Förutom att 2,5 miljoner ton svenskt avfall eldas upp, så importeras ytterligare 1,5 miljoner ton för att eldas upp. Det gör att de ekonomiska incitamenten för våra avfallshanteringsbolag att satsa på att minska förbränningen är för svaga. De får ju i stället betalt för att elda upp sopor från andra länder.

Det är så klart bättre att energiåtervinna sopor än att lägga dem på deponi (soptipp). Men dels skapar det stora koldioxidutsläpp, eftersom mycket av det man eldar upp är fossil plast.

Sopeldningen står idag för 5% av Sveriges totala koldioxidutsläpp, och för 50% av utsläppen från energi och uppvärmning. Och dels så leder det till att vi förstör en massa råvaror, som vi då måste ersätta med jungfruliga råvaror. Därför måste vi verka för att snabbt minska och på sikt i stort sett upphöra med sopförbränningen. Vi måste sluta se sopor som ett problem, och börja se dem som en materialresurs.

SYSAV är ett bolag som våra kommuner äger tillsammans. Därför måste våra kommuner sätta upp mål för bolaget att satsa mer på att ta tillvara och undvika avfall snarare än att elda upp det. Som jämförelse kan vi ta en av de mest framgångsrika regionerna i Europa på detta område: italienska Treviso. I Treviso, som för övrigt har den lägsta sophämtningsavgiften i hela Italien, och inte får några bidrag från staten, äger 49 kommuner ett gemensamt avfallshanteringsföretag, som lyckas sortera ut mer än 85% av sina hushållssopor . Framgången beror på att man i 20 års tid jobbat mycket målmedvetet med information och utbildning, och inte satsat på vare sig tippar eller förbränning, utan på mycket avancerad sopsortering. I Treviso lämnar man efter sig i genomsnitt 398 kg sopor/person/år, vilket i sig är lågt. När allt återvinningsbart sorterats ut, så återstår 57 kg. Av dessa eldas endast 46 kg (12%) upp.

Som jämförelse producerade vi i Sysavs kommuner i genomsnitt 486 kg avfall per person 2019 (4 kg mer ä 2018). Totalt hanterade man 887 100 ton avfall 2019. 98,4% återvanns - men av det är 63 % energiåtervinning. Alltså avfall som eldas upp. Det är mindre än 2018 - men minskningen går för långsamt, och den totala mängden avfall fortsätter att öka.

SYSAV är inte något särskilt dåligt exempel i Sverige på detta område. Tvärtom har SYSAV legat i framkanten för att både genom pedagogisk verksamhet gentemot kommunernas befolkning, och satsning på nya former av sopsortering, minska andelen sopor som går till förbränning. Men det går fortfarande för långsamt. Och så länge bolaget fortsätter att köra sin förbränningsanläggning för fullt, och istället ersätter den minskade mängden inhemska sopor med importerade, så är lite vunnet ur ett globalt miljöperspektiv.

Vi i Vänsterpartiet menar att ägarkommunerna måste sätta mycket mer ambitiösa mål för SYSAV, och ge bolaget de resurser och mandat som behövs för att nå dem. Kan Italien, som tidigare sågs som ett varnande exempel, göra en dramatisk upphämtning - så kan vi också mycket bättre.

För Vänsterpartiet,

Adam Lindahl ,

Burlöv

Jan Persson,

Kävlinge

Patrik Milton,

Lomma

Helena Falk,

Lund

Anders Andersson,

Malmö

Mats Sundbeck,

Simrishamn

Lucas Lennartsson,

Sjöbo

Pär Moberg,

Skurup

Raili Pikkusaari,

Staffanstorp

Jörgen Persson,

Svedala

Mona Nihlén,

Tomelilla

Mats Sjölin,

Trelleborg

Göran Brante,

Ystad

Mätta Ivarsson (MP) tar i en debattartikel (24/1) om barns utsatthet upp det viktiga arbete barnskyddsteamet i Region Skåne gör. Barnskyddsteamet är en stöttande funktion till alla vårdens enheter när kunskapen om att uppmärksamma orossignaler kring barn behöver stärkas. Alliansen tog fram fundamenten för detta team redan i opposition 2014-2018, och initiativet fick gehör av det dåvarande styret med Socialdemokraterna.

Av naturliga skäl har vi nu när vi styr Region Skåne fortsatt stärka barnskyddsteamets arbete. Även om Mätta Ivarsson målar vardagen i svart så tycker vi att de resultat teamet skapat under dessa år förtjänar att belysas – oerhört många fler läkare och annan vårdpersonal har nu fått kunskapen om hur man hanterar några av de svåraste frågor man kan möta gällande familjer där barn far illa. Det är ett arbete som tyvärr aldrig tar slut.

När Mätta Ivarsson slänger sig med ”mer resurser” utan närmare specifikation, skulle hon också kunna nämna den ramöverenskommelse med alla skånska kommuner som vi fattar beslut om på Hälso- och sjukvårdsnämnden 11 februari. Denna överenskommelse startade redan 2013 under dåvarande Alliansstyre och utökas nu med fler målgrupper: barn som riskerar utveckla psykisk ohälsa och barn inom socialtjänstens uppdrag. Det är på detta sätt Alliansen inte bara lägger några symboliska miljoner i ett excel-blad utan arbetar brett för reella resultat.

Denna typ av överenskommelser lägger grunden till möjligheten att skapa Barnahus och sätta samman flera myndigheters personalgrupper för ett lokalt förankrat arbete. Vi gör exempelvis i ett pilotprojekt i Kristianstad där regionens vårdinsatser ska takta med kommunens myndighetsutövning. Absolut är det är lätt att som opposition säga ”mer resurser” – men det är ofta inte resurserna som saknas – utan lösningen ligger i ett ständigt enträget arbete för både kunskap och att, som vi säger i pandemitider, hålla i och hålla ut.

Allra mest resurser lägger vi i Region Skånes kärnuppdrag inom barn- och ungdomspsykiatrin. Trots den motvind som bland annat Miljöpartiet har bjudit när det gäller att få fler professionella som kan minska de långa köerna till Skåne, har Alliansen nu fått genom en upphandling inom neuropsykiatri. I Skåne kommer vi därför kunna göra något åt den brist på terapeuter som Miljöpartiet och den samlade vänsterns ”egen-regi-tänk” skapat genom åren.

Region Skåne kan inte göra allt, men Region Skåne gör ett omfattande arbete. Det är en självklarhet att barn och unga i utsatta situationer vara prioriterade. Inget barn ska svikas av samhället. Miljöpartiets avsaknad av konkreta förslag och istället svepande anklagelser med udden mot Region Skånes utvecklingsarbete, gör inte skillnad för barn i utsatthet. Snarare tvärtom.

Gilbert Tribo (L), Regionråd och ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden

Anna Mannfalk (M), Regionråd och 1:e vice ordförande i hälso- och sjukvårdsnämnden

Birte Sandberg (C), Regionråd och ledamot i hälso- och sjukvårdsnämnden

Per Einarsson (KD), Regionråd och ledamot i hälso- och sjukvårdsnämnden