Anekdoten verkar vara ett modebegrepp. Numera används uttrycket för att kategorisera eller avfärda sådant man inte riktigt tror på. Vi talar om ”anekdotisk bevisföring” när vi menar forskning eller beslut som inte baseras på statistik. Det är ju förbluffande enkelt att hålla med om att det som inte kan mätas heller inte är fakta. Men inte så klokt.

Här, en anekdot från mina hemtrakter. Grannskapet brukar samlas i en privat pub, där vi regelbundet avhandlar stort som smått. Ett favorittema efter en Hancock eller två (det finns givetvis många andra tänkbara ölsorter och ja, vi är ett slutet sällskap!) är kommunalskatten. Vi konstaterar att skattekronans synliga välsignelser ofta lyser med sin frånvaro härute, medan folket i tätorten får julgransbelysningar, gatubelysningar, blomsterdekorationer och annat sådant som kan göra att man blir gladare. Därför tycker vi att vi borde ha lite lägre skatt.

Ett exempel på detta är den blomsterkruka som vi fick av kommunen sedan en av eldsjälarna enträget tjatat om en sådan. Vid vägkanten, med blommor och allt. Ett halvår senare ringde kommunen och meddelade att de var tvungna att dra in härligheten, eftersom den var för dyr att underhålla. Efter förlikning fick vi behålla krukan, men numera fyller vi den själva med innehåll. Vi kallar den för ”urnan”. Anekdoten illustrerar här hur gracerna fördelas annorlunda beroende på var du bor.

I nästa andetag kan anekdoten också användas som bevisföring för att det blåser snåla vindar över landsbygden och att detta ofta har sin grund i politisk korttänkthet. Vellinge kommun ett utmärkt exempel på kommunal självstympning. Man har just klubbat att den kombinerade konsthallen/naturumet skall läggas ner, till förmån för konferenser och – ett spa. Till saken hör att man haft liknande verksamheter på samma plats tidigare, men att de aldrig riktigt burit sig. Men nu skall det alltså bli spa.

Ansvariga politiker har mött en medborgarstorm mot planerna, men man står på sig och har dessutom mage att samtidigt tala om att värna den unika naturen. I en tid där många kommuner orsakar sig själva gigantiska utgifter därför att de bygger övertrasserade badland, sällar sig alltså Vellinge till badivrarna och vill skåpa ut en omtyckt konsthall och ett omtyckt Naturum. Varför har medborgarna därstädes inte riktigt kunnat klura ut. Det är nu flera politiker som undrar detsamma. Man kan tillägga att Vellinge kommuns i stort sett enda attraktioner för utomstående är hästveckan, stranden och Falsterbo Bird Show.

Vad är då poängen? Mönstret känns igen och anekdoten illustrerar vad som nu sker i smyg på flera håll i landet (Värmdö kommun beslutade nyligen lägga ner Gustavsbergs konsthall). Kommunalt finansierade goda verksamheter runt om i landet läggs ner av grumligt motiverade skäl. Med detta gör man kommunen fattigare på sådant som vi behöver för att trivas, i en tid då vi behöver guldkanten som mest. Med badvattnet sköljer man också ut en del av konstens infrastruktur – men vad gör väl det om man får gå till historien med ännu ett glittrande bubbel?

Peter Hillve

Nyheter om att flera chefer i Eskilstuna låtit corona-vaccinera anhöriga har väckt begriplig irritation. I skrivande stund är det minst fyra chefer som låtit vaccinera sin familj. Man får gissa att dessa chefer antog att de inte skulle åka fast och inte att det de gjorde var rätt och rimligt. Det hela är svårbegripligt.

Det är intressant att fundera på vem som eventuellt bör ha förtur på vaccin och vem som bör komma i sista hand. Jag blev förvånad över att akut- och intensivvårdspersonal inte var självskriven efter de på äldreboenden och de med LSS. Det känns tryggt att de kom igång snabbt med IVA-personalen i alla fall i region Skåne.

Det finns individer som bör få gå före. Det kändes rimligt att vicepresident Kamala Harris prioriterades så hon kunde sätta igång med arbetet, som bland annat handlar om att få bukt på pandemin.

Jag tycker också det var rimligt att vaccinera kungen. Han har ett jobb som bland annat består i att hålla motivationen uppe hos medborgarna i denna sega, enahanda tid. Att vaccinera en äldre man med ett offentligt uppdrag för att visa för andra att vaccinet inte är farligt är en bra användning av en dos vaccin, särskilt med tanke på den oroande vaccinskepsis som en del känner. Av samma skäl, samt mycket hög ålder, var det rimligt att drottning Elizabeth fick vaccin i början av året.

En yngre bekant i USA och hans fru blev vaccinerade i veckan. De hade en anhörig som chefade över ett sjukhus och kunde ge dem slattar ur ett antal flaskor. Som svensk blinkar man förvånat över svågerpolitiken.

Star Trek-skådespelerskan Marina Sirtis blev överöst av ovett när hon visade bild på sin vaccinering i sociala medier. Varför skulle hon som kändis få gå före? Hon fick tålmodigt förklara att hon kvalificerats genom att tillhöra pensionärskvoten, inte genom att hon var skådespelerska.

En text om en Hollywoodbaserad läkare som berättar om mutförsök på motsvarande 100 000 svenska kronor för att kända personer ska bli vaccinerade i förtur har väckt uppmärksamhet. Han menade att kända personer till och med hade tagit flyget till andra delstater för att få tillgång. ”Det är som Hungerspelen”, säger han.

Där har han fel. Hungerspelen skulle ha en extremt tydlig turordning för vem som vaccineras. Först skulle president Snow och den sidenklädda överklassen i Kapitolium komma, sedan eventuellt distrikt två, där de presidentlojala nationalgardessoldaterna rekryteras från, tätt följt av distrikt 1, som arbetar med att tillverka lyxvaror åt den kapitolinska överklassen. Eventuellt skulle inte de fattiga i distrikt 12, där hjältinnan Katniss Everdeen finns, vaccinerats alls. Det finns en kostnad per dos och eftersom gruvarbetare dör i arbetsplatsolyckor där hela tiden och ingen bryr sig är det inte säkert att man skulle lägga pengar på det. Hunger Games handlar om att få fattiga och socialt utsatta att döda varandra så de inte orkar göra upplopp, inte om rika som tävlar om privilegier.

Jag är själv i gruppen som står sist i kö, vilket är rimligt. Rimlighet är ändå en bra mätsticka. Cheferna i Eskilstuna bör givetvis avgå: det är inte så vi fördelar vaccin i Sverige. Och det är för väl.

Plastskatten som infördes den 1 maj förra året har kritiserats både före och efter införandet. Man kan konstatera att skatten inte fungerar optimalt. Det är viktigt att minska på användningen av plast, men då slår skatten bredvid målet. Det är nämligen ingen skillnad om kassen eller påsen består helt eller delvis av återvunnen plast, av plastliknande material som kan brytas ner eller om den är helt och hållet av vanlig plast. Det är olyckligt och innebär att incitamenten att hitta nya hållbara material minskar.

Staten har inte fått in så mycket skatt som man räknat med, men det är egentligen bra. Såvida syftet inte var att få in pengar till statskassan, vilket det finns anledning att fundera över. Människor använder i stället egna kassar som man tagit med hemifrån. Att köpa en kasse för 7 kr blir ju rätt dyrt om det ska göras varje gång man handlar mat.

Företag som arbetar för att hitta hållbara alternativ till plast har behandlats byråkratiskt. Så blir det lätt när man låter Skatteverket göra tolkningar för något som egentligen handlar om miljö. Det är oacceptabelt att minska incitamenten för företag och deras produkter att bli mer hållbara. Bland annat är företaget Gaia Biomaterials i Helsingborg drabbade. Deras flergångskasse i biomaterial som tagits fram i samarbete i innovationsprojekt anses av Skatteverket vara en vanlig plastkasse. Horribelt! Om skatten ska fortsätta finnas så måste lagen göras om så att sådana här effekter inte uppstår. Allt annat är ett hot mot miljön och innovativa företag.

64 procent av alla svarande i en global opinionsundersökning med 1.2 miljoner deltagare -- ett stort svarsunderlag-- säger att de anser att världen befinner sig i klimatnödläge. Undersökningen har lyckats nå 56 procent av världens etniciteter genom att ställa frågorna genom mobilspel som Angry Birds, med många användare. Bara 10 procent av de svarande tycker att makthavarna gör tillräckligt för att lösa problemet.

Visst diskuteras klimatfrågan, men om 64 procent ser det som ett internationellt nödläge är den uppenbarligen inte så central i debatten som den borde vara. Just nu beror det delvis på pandemin och givetvis måste man lösa det akuta problemet först.

Flera av de politiska frågor som legat högst på agendan i Sverige, som migration, kommer att påverkas om klimatförändringarna blir så kraftiga som befaras och klimatet borde därför genomsyra debatten generellt.

Politiker och partier som drar sig för att fokusera på klimatfrågan eftersom det inte är så lätt att sälja in uppoffringar som krävs för att bromsa klimatförändringar till väljare som hellre vill höra om fördelar de kan få bör fundera på om de riskerar en svekdebatt från bekymrade väljare. Det är flest klimatbekymrade bland unga, men ett förvånansvärt stort antal äldre betraktar det som ett nödläge, så det vore oklokt att vifta bort det som ungdomligt naiv Greta Thunberg-aktivism.

Beslutsfattarna prioriterar helt enkelt fel -- eller så gör väljarna det. Klimatfrågan har enligt den breda årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet legat högst på listan över orosmoment för svenska väljare, som 2017, där ettan och tvåan på svenskarnas ”oroslista” toppades av klimatfrågor. Trots detta ropar inte politiker på att man ska lyssna till väljarnas oro på det sätt som man ropat på att de ska lyssna på oro över ökat antal asylsökande. De borde de uppenbarligen. Och väljarna bör insistera på att deras folkvalda tar klimatoron på allvar -- eller rösta fram någon annan.

Martina Jarminder

Malmö fick inget Förintelsemuseum. Regeringen säger att det likt de flesta andra statliga museer ska ligga i Stockholm. För det finns det begripliga och mindre begripliga skäl. Bland de mindre begripliga är att museet ska ligga i Stockholm eftersom det är lättare för skolbarn att ta sig dit och för att allt viktigt bör ligga i huvudstaden av slentrian.

Det är lite ironiskt att ett historiskt museum förbiser hur Sveriges roll i förintelsens efterspel ser ut. Det var hit de vita bussarna kom och det var skåningar som rodde Öresund och hämtade danska judarna som var i fara. Det är framför Malmöhus man kan se flyktingar stiga ur bussarna efter en heroisk insats av Röda Korset på svartvita bilder från ett soligt Malmö.

Stefan Löfven säger att ”många” ville ha museet. Men det är faktiskt bara Malmö som har goda skäl.

Tyvärr känns det sannolikt att Malmös nuvarande problem med antisemitism spelat in och inte bara regeringens Stockholmscentrering. Om Malmö ska visa lite självinsikt, så har inte arbetet mot antisemitism fungerat under de senaste decennierna. Man kan fråga sig om det är rimligt att begära att det ska ingå i ett förintelsemuseums arbetsuppgifter att värja sig mot antisemitism eventuellt både från högerextremt och islamistiskt håll. Judiska församlingen i Malmö har tyvärr erfarenhet av hur besvärligt det vara att vara öppet judisk i Malmö. Om ett förintelsemuseum hamnade här och sedan fick en allvarlig hotbild mot sig eller utsattes för dyr skadegörelse skulle det ligga alltför nära den situation som judarna befann sig i innan kriget och som ledde till det folkmordet. Ett förintelsemuseum täckt av antisemitiskt klotter eller ständigt stört av bombhot blir inte den möjlighet att minnas förintelsens offer på ett värdigt sätt som man hoppas på.

Malmö gör rätt i att protestera mot Stockholmsfixeringen och peka på stadens framträdande roll, men det bör också ses det som ett tillfälle att fundera på vad man kan göra för att det åter kan kännas säkert och tryggt att vara jude i Malmö -- som 1945, då Malmö var lösningen, inte problemet.

Den nya tv-serien ”Tunna blå linjen” har tagits emot väl av tittare och recensenter. Den visar polisarbete i Malmö på ett realistiskt sätt fast den är påhittad. Att vara polis är ett svårt arbete, inte minst i dessa tider när privatpersoner lätt tar upp mobilen och filmar ingripanden som sen läggs ut på nätet och får många kommentarer. Men det är något som polisen får räkna med och förhålla sig till.

Att göra ingripanden och kontroller hör till polisens vardag, men när polisen både i verkligheten och i tv-serien verkar göra det utifrån hur den kontrollerade ser ut är det oacceptabelt. Personer med utseende som avviker från den vita normen i Sverige blir ofta kontrollerade, vilket kallas rasifiering, att de blir kollade just på grund av att de är svarta eller araber.

Det är en företeelse som man hoppas att polisen tar på stort allvar och som de diskuterar mycket internt. Utåt ger polisen mest ett sken av att det inte är ett problem och att det inte alls är folks utseende som avgör om man blir kontrollerad. Man talar om polisens värdegrund och det arbete man utför kring denna. Det är bra att polisen har en humanistisk värdegrund, men den sköter sig inte själv. Man måste jobba med den varje dag, i verkligheten.

Det kommer hela tiden vittnesmål om att polisen har mycket kvar att göra för att leva upp till sin värdegrund. Det är aldrig bra att ducka för kritik. Det viktigaste är att ta kritiken på allvar och se till att problemen minimeras. Det är ett svårt men nödvändigt arbete för att folk ska våga ha tillit till polisen.

En mängd verksamheter har hunnit kollapsa i Storbritannien efter Brexit. En av dem är fiskeindustrin, där 92 procent av de brittiska fiskarna röstade för att lämna unionen. Flera av dem har insett att de på det sättet röstade för sin egen konkurs, eftersom pandemirestriktionerna i kombination med byråkratin kring export nu gör det omöjligt att sälja deras färskvaror. Dagstidningen The Guardian har intervjuat fiskare som har förlorat, eller håller på att förlora sitt levebröd. En av de intervjuade säger att han trodde på information som visat sig vara lögn, som att man skulle spara 350 miljoner i veckan på att gå ur, som man sedan kunde använda till sjukvården. En annan berättade att han ombetts att lämna i 400 sidor i dokumentation för att kunna köra in i Europa med sin lastbil med färsk fisk. Hela lastbilar med skaldjur riskerar att fasta vid gränsen om bara en av lårarna saknar rätt dokumentation. I förra veckan stod bilar i hamnen med ruttnande last.Fiskare från Skottland och Devonshire har hotat med att dumpa fisk framför Downing street nummer 10 för att visa sitt missnöje.

Visst, fiskarna har varit naiva. De borde ha kunnat förstå att ökad administration och ökade avgifter inte skulle gynna en industri som i stor utsträckning sysslar med färskvaror inom lyxkonsumtion. Samtidigt har de fått fel bild av hur mycket de skulle gynnas av Brexit och fakta har ersatts med nationalistiska slagord i kommunikationen med brittiska fiskare.

Man kan förbluffas av nonchalansen i de folkvaldas gensvar på att folk förlorar levebrödet och tonvis med mat går till spillo. Brexitprofilen och ledaren för underhuset Jacob Reese-Mogg menade att fisken nu var ”lyckligare för att den var brittisk fisk”. Problemet behandlas som vore det en barnslig del av andra världskrigets propagandaapparat om brittisk överlägsenhet. Givetvis borde leave-sidan ta till sig kritik från en yrkesgrupp som litat på att regeringen skulle ta tillvara deras intressen.

Pfizer har hamnat i konflikt med EU kring priset på deras vaccin. Om man har tillgång till en viss typ av nål kan man oftast utvinna inte bara fem utan sex vaccindoser ur Pfizers flaskor. Det kräver dock utrustning som inte alla svenska regioner har i nuläget.

Pfizer har därför på eget initiativ höjt priset så EU får betala för sex doser och inte som överenskommet fem, fast det som sagt krävs specialutrustning för att kunna utvinna det.

Självklart kan inte Pfizer på eget bevåg bestämma prisnivån: avtalet med EU måste gälla trots att det i det här fallet är säljarens marknad. Om Pfizer vill sälja vaccinet i sexdosförpackning så får de antingen inkludera rätt utrustning eller hålla sig till avtalet om att sälja det som femdosförpackning. Vad Pfizer gör om de försöker ta betalt för sex doser istället för fem med en (rimlig) säkerhetsmarginal är att de går från att sälja en bra produkt: ett fungerande vaccin med en säkerhetsmarginal som att man utan bekymmer ska kunna utvinna, till att sälja en dålig produkt: en förpackning vaccin som saknar säkerhetsmarginal. Det är inte det som EU har beställt av Pfizer. Att inte ha någon säkerhetsmarginal är inte rimligt.

Man nästan vara lite överraskad över att inget företag eller verksamhet har framstått som helt ogenerat giriga hitintills under pandemin. Många har agerat rimligt och insett att vi till exempel alla vinner på att så många som möjligt blir vaccinerade så fort som möjligt. Det vore tråkigt om Pfizer bröt den trenden: just nu är de farligt nära.

Folkhälsomyndighetens beslut att inte betala Pfizers fakturor förrän saken är utredd är rimligt. Om vaccinflaskorna ska ses som innehållande sex doser bör det vara enligt överenskommelse mellan båda parterna. Man kan dessutom ifrågasätta hur bra det är att sälja vaccinförpackningar utan någon marginal, vilket blir fallet om femdosflaskorna uppgraderas till sexdosflaskor utan att man ändrar mängden.

Med minsta möjliga marginal, 31-30, röstades Sverigedemokraternas motion om lokalt tiggeriförbud ner av Hässleholms kommunfullmäktige. Debatten visar hur olika partierna ser på saken och att Sverige ännu inte har hittat ett bra sätt att hantera att andra EU-länder exporterar tiggare hit som ett sätt att slippa ta socialt ansvar på hemmaplan.

De lokala tiggeriförbud vi sett i Skåne befinner sig ideologiskt någonstans mellan löjligt populistiska utspel som påverkar få och en viktig europeisk diskussion om solidaritet, som egentligen inte alls är lokal.

Partierna på högerkanten har nationellt och lokalt stirrat sig blinda på tiggande som ”störning” som man borde få slippa för att det förstör utsikten och ibland kostar skattepengar. Man glömmer medkänslan med att tiggarna kommer för att fly social utslagning hemma. Vänstern är så upptagen med solidaritet att man glömmer att vi kastas tillbaka till lort-Sverige om vi låter tiggare bo i provisoriska skydd utan tillgång till ordentliga toalett- och tvättmöjligheter i åravis. Vi skulle aldrig tolerera sådan misär om det gällde svenskar.

Den fria rörligheten inom EU måste samtidigt gälla alla. Frågan är komplicerad.

När pandemin är över är det dags att ta upp diskussionen om vad vi tillsammans med tiggarnas hemländer kan göra för att de inte ska tvingas tigga, här eller någon annanstans.