Flera moderater föreslår att utbyggnadstakten av fängelseplatser skulle kunna öka genom att privata aktörer, i likhet med vård och skola tillåts driva verksamheten. Och analogin är slående, för de som tycker att privatiseringen av vård och skola blivit lyckad.

Privatiseringen var ursprungligen en besparingsidé. En grupp nationalekonomer fick i uppdrag av statsministern att föreslå åtgärder för att lösa en mycket svår ekonomisk kris. Ett förslag gick ut på att spara i den offentliga sektorn genom att utsätta den för konkurrens. Men nationalekonomers prognoser blir inte alltid rätt och inte heller har de specialkunskaper inom medicin och pedagogik. Det är därför vi har politiker som ska väga in olika aspekter och styra upp det som blir fel.

Innovationer uppkommer normalt i konkurrens, där dåligt icke bärkraftigt slås ut, men detta är något helt annat. Att få betalt från det allmänna oavsett resultat för tankarna till gamla Östeuropa.

Besparingsarbetet lanserades som en frihetsreform, med sådan framgång att nästan alla partier numera anammat systemet. Detta trots att vård och skola som är skattefinansierade samhällsinsatser, med mål att ge mest till dem med störst behov, i detta system istället ger mest till dem som vet bäst.

Traditionell marknadsekonomi, med dels en skattefinansierad sektor som styrs av politiker och dels ett näringsliv som måste göra vinst för att överleva, verkar under helt olika förutsättningar med olika regelverk. När man adderar en tredje finansiell gren som är en hybrid av de båda andra, uppstår per automatik intressekonflikter.

Privatiseringen har lett till att många beslutsfattare råkat hamna på oförenliga poster. Att då inta politiska ställningstagande som utmanar dessa starka ekonomiska krafter, är naturligtvis inte helt bekvämt. Om då samtidigt månadslönen är knuten till partilinjen förstår man att ängsliga politiker hukar sig i sina partiers mainstream. Det förklarar också åsiktsskillnaden mellan politiker och professionerna.

På skolområdet ska vi ha ett system som ger möjlighet att vara bra för alla grundskolebarn och inte bara för dem med ambitiösa föräldrar. Även barn till föräldrar utan tid, utan kunskap, barn till dåliga föräldrar och barn utan föräldrar ska ha en bra skolgång.

Bäst skolgång har elever som i sin vardag får träffa barn med olika bakgrund och denna mix kan varken boendet eller föräldrarna skapa. Det finns inget annat sätt att få ordning på alla grundskolor än att systematiskt gruppera om eleverna.

Valfriheten är lika illa som det sammanhållna högstadiet, en del klarar sig bra, men väldigt många faller igenom. När nu så många debattörer i och utanför skolan spyr sin galla över rådande system, blir man häpen över att de alla avslutar sina långa inlägg med att de inte är emot valfrihet. Alla dåliga erfarenheter som radas upp emanerar från det fria skolvalet och upplägget med skolpeng.

Nu krävs:

1. Att staten tar befälet över hela grundskolan, som ska vara likvärdig och lyder under en pliktlag.

2. Att det fria skolvalet och skolpengen avvecklas inom grundskolan.

3. Att man överlåter till myndigheten att placera ut eleverna för optimal blandning, i grundskolan.

4. Att man nivågrupperar och differentierar alla högstadieskolor med grupper/linjer som går fram olika fort och med olika mycket inslag av praktiska och estetiska ämnen, för att kunna möta alla elever.

5. Att ämbetsmannaförtroendet för lärarnas professionalitet upprättas genom ändamålsenlig krävande utbildning, god service av bland annat lärarassistenter, god arbetsmiljö, bra lön och tillit istället för New Public Management.

Med detta kan svensk grundskola få den ställning i samhället som alla efterfrågar. Det finns trots allt en minsta gemensamma åsikt om hur skolan ska fungera för alla barn i Sverige, även om just mitt barn naturligtvis är viktigast.

Rickard Nordström

Det har under det senaste året gjorts stora satsningar inom utbildningssektorn för att motverka arbetslöshet och stimulera omställningen under coronapandemin. Fokus har framförallt varit på livslångt lärande och Lunds universitet har varit en självklar del i satsningarna. Satsningarna på livslångt lärande är bra, men Lunds universitets studentkårer vill uppmärksamma att det saknas fokus på högskolepedagogisk utveckling och kräver nu ett ordentligt omtag i frågan, både nationellt och lokalt. Vi vill inte se fler utredningar, vi vill se åtgärder som visar att såväl regeringen som Lunds universitet tar frågan om högskolepedagogisk utveckling på allvar. Det kan inte bara vara vi studenter som tycker att framstående forskare ska bidra till inte bara dagens forskning och utveckling, utan också morgondagens?

God pedagogik är, märkligt nog, inte en självklar del av utbildningen på högskolenivå. Föreläsare och lärare kan vara framstående forskare men helt sakna verktyg för att förmedla den kunskapen. Lunds universitet har i tjugo års tid kämpat med brister med den högskolepedagogiska utvecklingen, men trots det är frågan fortsatt lågt prioriterad. 2015 gjordes ett tappert försök genom en omorganisation som tyvärr inte uppnådde önskat resultat, och 2020 gjordes till slut en omfattande utredning med åtgärder som var tänkta att sättas i verket innan årsskiftet. Så blev det inte. Istället lades ännu en utredning på hyllan, och Lunds universitet fortsatte att bortse från behovet av att höja den undervisande personalens kompetens, trots studenternas påtryckningar. Den låga prioriteringen av högskolepedagogisk utveckling påverkar allvarligt kvaliteten hos högre utbildning. Det förefaller för oss ironiskt med omfattande nationella utbildningssatsningar för livslångt lärande, när satsningar på lärandet i sig uteblir.

SUHF har sedan 2016 ett nationellt mål på 10 veckors högskolepedagogisk utbildning. Lunds universitet satte för sig själva upp samma målsättning redan år 2003. Det har snart gått tjugo år sedan dess, men än har vi inte sett beslut som skulle leda till att målen uppnås. När coronapandemin fick ett grepp om Sverige visades behovet av pedagogisk utveckling ännu tydligare. En stor del av den undervisande personalen saknar dessutom grundläggande digital kompetens, vilket under det gångna året för vissa studenter sänkt utbildningens kvalitet och påverkat deras möjlighet till rättssäker examination. En inscannad pdf med lärarens anteckningar kan inte ersätta en föreläsning. Examination där examinatorn varken klarar av att själv använda eller förklara examinationsverktygen skapar inte förutsättningar för rättssäker examination. Men det är inte bara den enskilda studenten som påverkas. Brister i den pedagogiska kompetensen hos lärare riskerar leda till lägre genomströmning där färre tar examen, försämrad konkurrenskraft för svenska studenter och sämre rykte för svenska lärosäten på den internationella arenan. Utbildning som strävar efter att vara i världsklass måste se till att även utbildningen lever upp till den ambitionen.

Det är för oss förbluffande hur universitet med excellent forskning och miljonsatsningar på forskningsprogram och forskningsinfrastruktur inte förstår att högskolepedagogisk förmåga inte kommer gratis. Det förvånar oss också att de satsningar som Sverige gör på forskning och utbildning inte kommer med krav på att den kunskap som genereras ska förmedlas med de mest effektiva och moderna metoderna. Vid Lunds universitet kräver därför studenterna obligatorisk utbildning i digitala verktyg för all undervisande personal. På en högre nivå vill vi uppmärksamma den här för oss så påtagliga och mycket allvarliga bristen. Vi ser ett akut behov av att nationellt stärka kunskapsutvecklingen och den vetenskapliga grunden för det högskolepedagogiska området och uppmanar regeringen att omgående vidta åtgärder.

Högkvalitativ forskning är fantastiskt och viktigt, men för studenten spelar det i undervisningssituationen ingen roll om universiteten är fulla av excellenta forskare, kan de inte föra vidare sin kunskap blir det inte mycket värt ändå. Lunds universitet vill vara ett universitet i världsklass som förstår, förklarar och förbättrar vår värld och människors villkor. Det är dags att universitet dammar av sin egen målsättning om tio veckors högskolepedagogisk utbildning, för utan adekvat pedagogisk förmåga är det faktiskt svårt att förklara något alls.

För Lunds universitets studentkårer

Malin Bruce, Ordförande

Ella Sjöbeck, Vice ordförande