Opinion

Otrygga barn, igen

Opinion
Opinion

Sveriges television har tittat på dem HVB-hem som fått kritik av IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Hela en femtedel av alla hem får kritik, men det är en mindre del, 27 stycken, där det förekommer övergrepp man knappt kan föreställa sig att någon utsätter barn för, som att personal har tvingat pojkar att slåss för att underhålla dem, eller att man kastar barn i golvet och sätter ett knä mellan skulderbladen på dem. Det är en miljö där barn är rättslösa och värnlösa som skildras.

Det är givetvis svårt att ta väl hand om barn med särskilda behov, som mår dåligt och agerar ut. Att det ibland blir fel eller att en ung person känner sig missnöjd är nog oundvikligt, eftersom många av de unga egentligen inte vill vara på HVB-hem. Men alla är inte lämpade för att arbeta med ömtåliga unga. Det minsta man kan begära är att man begär utdrag ur brottsregistret så inte en före detta knarklangare arbetar med barn med drogproblem eller en våldsbenägen person arbetar med barn som agerar ut.

Några av de granskade hemmen svarar när de får frågor av SVT att de är ledsna för att det blivit fel och erkänner att de brustit. Andra svarar SVT på ett språk som är en blandning mellan kommunpressmeddelande och och byråkratfikonspråk. Man är stolt och glad och har fått höga betyg. Där drar man öronen åt sig och undrar hur intresserade de är av att förändras till det bättre.

Det måste gå lättare att stänga hem som gång på gång visar sig vara destruktiva för barnen. Alla är inte lämpade för de här arbetsuppgifterna och måste gå att omplacera till andra arbetsuppgifter om det blivit riktigt fel.

Ett av hemmet som faktiskt stängts efter många larm om missförhållanden säger att det känns ”skitfel” att de fått stänga. ”Skitfel” känns det också att Sverige är så dåliga på att ta hand om barn och unga som far illa. Att som i SVT:s granskning mena att man inte kan stänga ett HVB-hem för att det blir jobbigt för kommunen, visar att fokus finns på fel ställe. Barn ska inte komma ut från HVB-hem och må sämre än när de hamnade där.

Opinion

Svarta liv spelar roll, Malmö

Opinion
Opinion

Att kommunpolitiken ofta skapar nya samarbetspartners är ingen överraskning. Men nog är det konstigt att Vänsterpartiet i Malmö lyckades få med sig Moderaterna, Centerpartiet och Miljöpartiet på ett förslag på att inrätta ett afrosvenskt informations- och kunskapscentrum, men inte varken Socialdemokraterna eller Liberalerna, trots att man sade sig vara medveten om att afrosvenskarna är en grupp som i särskilt hög grad utsätts för rasism. Vänsterpartisten Emma-Lina Johanssons förvåning över att Socialdemokraterna valde att rösta nej till förslaget är begriplig.

Får man med sig Moderaterna på en förslag om en enhet inom kommunen som ska kosta skattebetalarna pengar så vet man att de har röstat så för att de tycker att det behövs och inte för att det har symbolvärde. Moderaterna är inte kända för att vara intresserade av identitetspolitik.

Socialdemokraterna och Liberalerna pekar på att kulturnämnden har fått tre miljoner till att motverka afrofobi. Det är säkert fint och bra, men det är inte en kulturfråga, utan en samhällsfråga. Det är inget som kan rådas bot på med endast med barnteater, det måste vara ett myndighetsförankrat arbete med att se till att afrosvenskar inte behandlas nedlåtande och att hatbrotten mot dem minskar. Att inrätta ett centrum för afrofobi hade varit ett sätt att visa både afrosvenskar och andra att Malmö som en internationellt präglad stad med många nationaliteter tar arbetet med att alla medborgare ska kunna leva gott här på allvar. Att lämpa över det på kulturnämnden signalerar att det inte är prioriterat. Det är fint och bra att representera afrosvenskar i stadens kulturliv, men en fotoutställning får inte slut på hatbrotten, det krävs mer.

Frågan om varför afrosvenskar utsätts för rasism är komplex och det kräver mycket jobb om man ska komma fram till vad man behöver ändra på för att motverka afrofobin. Malmö borde tagit den arbetsuppgiften på allvar och verkat för alla Malmöbors trygghet.

Opinion

Liberalerna vid skiljevägen igen

Opinion
Opinion

Nyamko Sabunis utspel om att lämna budgetsamarbetet med Socialdemokraterna förefaller inte ha varit förankrat hos partistyrelsen, vilket bidrar till ytterligare förvirring kring partiets ståndpunkt kring att orsaka regeringskris genom att lämna januariavtalet. Det är ett underligt val av partiledaren att inte diskutera saken med partiets ledning innan hon går ut med ett sådant utspel.

Liberalerna för en tynande tillvaro under riksdagsspärren och lyckas dåligt att ta plats i debatten med sina förslag, vilket gör det extra viktigt att man är tydlig med var man står. Var man befinner sig ideologiskt är svårtytt, förutom att det kan konstateras att det finns splittring kring samarbete med Socialdemokraterna och om migrationspolitiken.

Man kan göra en jämförelse med Centerpartiets interndebatt kring ett idéprogramsförslag från 2013, som tvingade C in i en uppriktig diskussion om vem man var och vart man ville. En sådan debatt är nästan alltid bra för ett parti, om den är konstruktiv. Det är dock svårt att veta hur en konstruktiv interndebatt skulle se ut för Liberalerna, som har en konfliktfylld partikultur, där man på gott och ont bråkar med varandra på tidningarnas debattsidor istället för bakom lyckta dörrar. Det är dock uppenbart att det måste ske.

Sabuni måste antingen visa att hon har stort internt stöd för linjen att lämna samarbetet, eller avgå. Det gäller särskilt om hon framfört kontroversiella åsikter utan att förankra dem.

För ett liberalt parti är och bör det vara en stor sak att hjälpa högerpopulister till makten. Det är ingen liberal ståndpunkt. Om Sabuni för partiet i riktning mot att samarbeta med Moderaterna, som i sin tur samarbetar med Sverigedemokraterna bör det vara väl genomdiskuterat. Kanske bör man i samma veva fundera på ett namnbyte. Liberalernas ståndpunkt blir i så fall allt annat än liberal: liberalismen ska vara en motpol till högerpopulism.

Opinion

Giftig skönhet

Opinion
Opinion

En kvinna berättar för Sveriges Television hur hon fick svåra biverkningar av botoxinjektioner i ansiktet. Hon trodde till en början det rörde sig om stroke eller ALS.

Av Susanne Wallgrens berättelse framgår att hon låtit en sköterska göra injektionerna i hemmet, på soffan, utan koll på att personen visste vad de sysslade med. Wallgren fick symptom som kunde dödat en fysiskt svagare person, som konstanta kräkningar, förlamning och andnöd.

Skönhetsbehandlingar är inte reglerade på samma sätt som övrig vård, vilket leder till betydligt sämre patientsäkerhet och risk för allvarliga biverkningar som dessa om behandlingen utförs av någon utan tillräcklig kompetens. Det kan också vara svårt att få upprättelse, särskilt när det som här skett i hemmet.

Botox är ett gift och som alla gift handlar det om dosering: Wallgren har uppenbarligen fått för mycket, eller felbehandlats på annat sätt. Hon hade turen att en läkare hon träffade förknippade hennes släta ansikte med giftinjektionerna och kunde hjälpa henne innan det blev för sent.

Av någon anledning tar folk risker när de gör skönhetsbehandlingar som de aldrig skulle tagit om det rörde sig om vanlig sjukvård. Fallet Wallgren visar på hur farligt det är att genomgå skönhetsbehandlingar ”svart”. Det är bra att Susanne Wallgren berättar sin historia och avråder andra. Att vara rynkfri är inte värt dödsfara.

Opinion

Debatt: Vi klarar oss inte utan kärnkraft

Opinion
Opinion

Svar till MP. MP lyfter behovet av att snabbt göra en omställning från fossilt till förnybart. Det man avsiktligt inte nämner är att det svenska kraftsystemet sedan decennier redan är fossilfritt. Detta främst tack vare vår kärn- och vattenkraft. För att ställa om andra sektorer till fossilfrihet är elektrifiering en möjlig väg, men då måste man kunna lita på att el finns att tillgå under årets alla timmar. Det klarar vi inte utan kärnkraften.

Globalt har produktionen från kärnkraft ökat varje enskilt år som de rödgröna suttit vid makten. Men i Sverige har kärnkraften upplevt en borttynande tillvaro under den rödgröna regeringen. Efter sitt tillträdande har man beordrat statliga Vattenfall att avbryta sina planer på att bygga ersättningsreaktorer och drivit fram förtida nedläggningar av fullt fungerande kärnkraftsreaktorer – något som sker mot väljarnas vilja.

Istället för investeringar i svensk kärnkraft sker sådana insatser utanför landet, bland annat i Estland där Vattenfall deltar i arbetet för att ta fram modulära reaktorer. Vattenfall anser alltså att kärnkraft är lönsamt i Estland men inte i Sverige. Problemet är således inte kärnkraften utan MP:s fanatiska symbolpolitik.

Faktum är att Sverige i detta nu importerar kolkraft samt eldar olja i Karlshamnsverket för att klara effektbehovet vintertid. Då spelar det ingen roll hur mycket elektricitet vindkraften exporterar under sommaren.

Mattias Bäckström Johansson (SD)

Energipolitisk talesperson

Opinion

Bygg fler småhus

Gruppbyggda småhus är billigast att bygga.
Foto: ANNIKA AF KLERCKER / TT
Opinion
Opinion

I 212 av Sveriges 290 kommuner råder det bostadsbrist enligt Boverket. Eftersom bristen är störst i våra tre storstadskommuner och i de största städerna i regionerna, där det ofta finns universitet och högskolor, så bor 90 procent av befolkningen i en stad med bostadsbrist.

Det finns flera förklaringar till bostadsbristen. En är den snabba befolkningsökningen, enbart sedan början av 2000 talet har folkmängden ökat med nästan 1.5 miljoner människor, till stor del drivet av en snabb invandring. En annan är den fortsatta befolkningskoncentrationen. Av de städer som rapporterar att de inte har bostadsbrist är nästan samtliga små kommuner utanför storstadsområdena.

En ytterligare förklaring till bostadsbristen är den växande strukturella hemlösheten. Det finns idag gott om betalningssvaga hushåll som inte har några missbruks eller andra sociala problem, förutom att de har en svag ekonomi.

Men att bostadsbristen är stor beror också på att vi bygger fel. Vi bygger onödigt dyrt och för många lägenheter i flerfamiljshus i förhållande till villor och radhus.

Tvärtemot en vanlig missuppfattning är det billigare bygga enkla småhus framför flerfamiljshus. Det gäller särskilt tydligt i södra Sverige där det genomsnittliga kvadratmeterpriset för en lägenhet i ett flerfamiljshus var 35.079 kronor att jämföra med 28. 816 per kvadratmeter för ett gruppbyggt småhus.

Störst obalans när det gäller byggproduktionens fördelning mellan flerfamiljshus och småhus är det i storstäderna och deras kranskommuner.

Med ökad produktion av småhus, vilket inte minst unga barnfamiljer efterfrågar, skulle det bli ökad cirkulation på bostadsmarknaden. Unga barnfamiljer skulle flytta från trånga lägenheter och ge plats för singelhushåll samtidigt som familjerna kan bo marknära när barnen växer upp.

Därför måste kommunerna planera för fler byggrätter i form av småhus och en ökad samverkan ske mellan storstäderna och kranskommunerna kring bostadsbyggandets fördelning. Annars kommer den permanenta bostadsbristen att leva kvar.

Lars J Eriksson

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Bostadslistan

Priset per kvadratmeter för hyresrätter varierar stort på olika platser i Sverige

BOSTADSLISTAN Bostadslistan har tillsammans med Bostadshub gjort en stor undersökning av Sveriges dyraste och billigaste kvadratmeter under 2019. Skillnaderna var naturligtvis stora beroende på storleken på staden i fråga, men ett intressant fynd är att det var över 300% dyrare att bo i hyresrätt i Stockholm än i Åmål.

Kvadratmeterpriset för en hyresrätt kan variera från endast 85 kronor upp till hela 629 kronor på olika platser i Sverige. Det visar en ny undersökning utförd av Bostadslistan och Bostadshub, två sökmotorer för hyresrätter på den Svenska marknaden. Efter att ha granskat över 10 000 annonser från både privatpersoner och företag som publicerats på plattformarna under 2019, har företagen kunnat skapa en intressant överblick av den svenska hyresrättsmarknaden.

Här var det dyrast och billigast

Som nämnt ovan så var det stora variationer på kvadratmeterpriset för en hyresrätt i vårt land. Som förväntat så kan vi återfinna Sveriges dyraste kvadratmeter i Stockholm, mer bestämt Nacka, där du kan betala upp till 629 kronor per kvadratmeter i genomsnitt. Å andra sidan så kan man i genomsnitt bo i en hyresrätt i Åmål för endast 85 kronor per kvadratmeter.

Bostadsort spelar stor roll på kvadratmeterpriset

Utöver att endast titta på det genomsnittliga kvadratmeterpriset kunde undersökningen också peka på vad den genomsnittliga lägenheten kostar på olika orter i landet. Efter en grundlig genomgång av de annonser vi undersökt så kostar det i genomsnitt 17 571 kronor att bo i en hyresrätt i Stockholm, samtidigt som det bara kostar 5113 i Åmål. Detta är förstås en väsentlig skillnad, men det är ingen hemlighet att det är billigare att bo utanför huvudstadsområdet, oavsett vilket land som undersöks.

Dyrare än man tror att bo i Lund och Uppsala

Utöver att endast titta på var det var dyrast och billigast i Sverige kunde undersökningen också avslöja att några av landets dyraste kvadratmeter kan hittas bland lediga lägenheter på Sveriges studentorter. Lund och Uppsala hamnade på plats tre och fyra i undersökningen, med ett genomsnittligt kvadratmeterpris på 217 samt 200 kronor.

Top 10: Sveriges dyraste städer att bo i hyresrätt i 2019

Pris per kvadratmeter

Top 10: Sveriges billigaste städer att bo i hyresrätt i 2019

Pris per kvadratmeter

Opinion

Genmäle: Stäng inte grundskolan

Opinion
Opinion

I ivern att förvägra landets samtliga elever deras rätt till närundervisning förlorar Lars J Eriksson (LJE) sitt sinne för proportioner på köpet. LJE vill i sitt svar 15 januari på mina anförda tvivel om skolstängningars nytta och proportionalitet låta påskina att de 90 utbrotten i grundskolan vecka 50 minsann innebär många fler människor. Nåväl, låt oss göra antagandet att varje utbrott innebär 5 smittade (förmodligen högt räknat). Det skulle innebära 450 smittade jämfört med hela grundskolans 1 225 000 elever och lärare, d v s mindre än 0,04 procent! Dessutom är det använda PCR-testets tillförlitlighet starkt ifrågasatt av experter, nu även av FHM. Testets utvecklare avrådde också från dess användning att upptäcka smitta. Likväl ska vi enligt LJE stänga skolorna trots de enorma problem som då uppstår.

LJE tror inte på FHM. Nähä, men han kanske tror på New England Journal of Medicine, som den 6 januari publicerade en rapport från flera läkare, bl a Jonas F Ludvigsson (professor i klinisk epidemiologi), vari det framgår att såväl barn som lärare i mycket låg utsträckning drabbats av allvarlig covid-19. Ludvigsson kommenterar dessutom i SVT det av LJE åberopade inlägget från ett antal forskare. Han påpekar att dessa endast refererar till ett par artiklar, hänvisar själv till 54 artiklar och drar därav slutsatsen att det inte är befogat att stänga grundskolorna.

Ta del av statistiken, uppmanar LJE. OK, här kommer lite mer! Enligt SCB:s preliminära siffror är Allmänna dödstalet för år 2020 knappt 9,4 per 1000. Det är lägre än samtliga år från 2013 och bakåt så långt tabellen sträcker sig (samtliga år till 1980, plus åren 1975, 1970, 1960)! År 1993 då vi drabbades av Pekinginfluensan, var dödstalet 11,1, men inga skolor stängdes då, ingen statsminister larmade på tv, inga tidningar spred panik. Var finns proportionerna, LJE?

Läget är värre än tidigare, larmar LJE: IVA-platserna är belagda till 80-90 procent, fler behöver sjukhusvård. Det pressade läget för sjukvården kan ju bero på att Sverige enligt Eurostat har den lägsta andelen sjukhusplatser i Europa, 214 per 100 000 invånare. Polen har som jämförelse 654 platser, Tyskland 800. Antalet IVA-platser är också jämförelsevis lågt: 5 per 100 000 år 2019, jämfört med USA 34, Italien 12, Spanien 9 (siffror från 2012, svårt att få fram färsk statistik på grund av att det rör sig om strategiska data). Enligt Trading Economics låg Sverige i absoluta bottenskiktet i Europa 2014.

Vid varje större säsongsinfluensa, vid varje semester är det kris i sjukvården, och så har det varit i decennier. Kronisk kris är det även inom kommunernas underfinansierade äldrevård. Ska vi stänga ner hela samhället i allmänhet och skolan i synnerhet för att Sverige har en uruselt organiserad sjukvård? Ska vi begränsa människors sammankomster i sina egna hem, deras gym-, ishalls-, restaurang- och butiksbesök bara för att svensk vård varit underbemannad i årtionden, trots ett av världens högsta skatteuttag? Nej, utkräv ansvar av de styrande politiker som orsakat dessa felprioriteringar; se till att skydda de grupper som inte klarar en virusattack men stäng inte ner samhället till priset av kollapsande ekonomier och framförallt med stort mänskligt lidande som följd.

Ernst Herslow

Hästveda

Svar direkt

Ernst Herslow retirerar och erkänner att han blandade ihop utbrott av covid19 smitta med antal individer som drabbas. Kanske är det fem som han nu antar, men det kan vara fler. Att det var 90 smittoutbrott i grundskolor under en enskild vecka följs av nya utbrott vecka för vecka om vi inte lyckas bryta smittkedjan eftersom varje smittat skolbarn smittar ner andra personer. Därför bör grundskolorna vara stängda några veckor.

Herslow försöker jämföra dödstal mellan 2020 och andra år. Men det blir att blanda äpplen och päron. På grund av restriktionerna och social distansering har vi inte haft stora utbrott av vanlig influensa och vinterkräksjuka, vilket reducerat dödligheten. Dessutom har pandemin lett till rekordlågt antal dödsolyckor i trafiken och färre självmord. Ändå dog enligt SCB 6 202 fler svenskar år 2020 jämfört med snittet för 2015-2019, trots minskad dödlighet av andra orsaker.

På en punkt håller jag med Ernst Herslow, att det har skett en ansvarslös minskning av antalet IVA-platser i vårt land.

I hela världen genomförs hårda åtgärder mot pandemin. Ernst Herslow lever med uppfattningen att det vi upplever är en vanlig "säsongsinfluensa" medan t.ex nyvalde president Biden och alla statligt anställda i USA måste arbeta med munskydd. Tänk att världens ledare kan ha så fel och Herslow så rätt.

Lars J Eriksson

politisk redaktör

Opinion

Slut på en märklig epok

Trump avgick från den amerikanska presidentposten på onsdagen efter fyra år vid makten.
Foto: Manuel Balce Ceneta
Opinion
Opinion

Inför maktombytet ser Washington ut som en krigszon, med vägspärrar och beväpnade nationalgardister. Hotet från högerextrema och konspirationsteoretiker gör maktombytet till en annan process än den folkfest det brukar vara, även om pandemin också spelade stor roll för upplägget.

Donald Trump avgår med rekordlåga popularitetssiffror. Han lämnar posten som den ende president som aldrig nått över 50 procent i popularitet sedan mätningarna började. Att mana till upplopp gick förmodligen inte som han tänkt sig. Trump lade upp ett avskedstal på Youtube, där han på sedvanligt skrytsamt manér menade att han bland annat skapat världens starkaste ekonomi. Det är långt ifrån sanningen efter den misskötta coronahanteringen: den amerikanska ekonomin mår inte bra. Coronaviruset var han mindre intresserad av att diskutera, trots att USA med 400 000 döda snart kommer att gå om andra världskrigets förlustsiffror.

Eftersom pandemin är en internationell angelägenhet är det goda nyheter att Joe Biden och Kamala Harris har en annan attityd till hur det bör hanteras, som vilar på vetenskaplig grund. USA:s motsvarighet till folkhälsomyndigheten kommer inte längre att behöva ägna sig åt att berätta för folk att man inte ska injicera desinfektionsmedel.

Joe Biden svärs in för det som lär bli en sällsynt jobbig mandatperiod: inte bara måste han försöka få kontroll över pandemin och styra upp vaccinationsinsatsen, han måste också fundera på hur han ska hantera hotet från högerextrema och konspirationsteoretiska Trump-lojalister. Donald Trump menade i sitt tal att han startat en rörelse som bara börjat i och med hans presidentskap. Det har han säkert rätt i. Den kommer att kosta skattebetalarna stora summor i skydd av folkvalda och politiska byggnader och institutioner.

Biden sitter i en rävsax kring hur han ska hantera upploppsmakarna från Kapitolium: han har talat om försoning, vilket behövs i det politiskt tudelade USA. Samtidigt måste det få tillräckliga konsekvenser för att Trump-anhängarna inte ska försöka sig på det igen. Som bland annat Washington Post kartlagt var upploppsmakarna betydligt närmare de folkvalda än man egentligen vill kännas vid: vicepresident Mike Pence befann sig ett fåtal meter från beväpnade personer som bar på handbojor. Ingen vet som hänt om de fått tag på honom. De kan alltså inte tillåtas försöka igen. Biden har pratat om försoning, men det är frågan om det finns folkligt stöd för det: det märks stor ilska mot upploppsmakarna och Trumpsupportrarna är nog inte heller intresserade av försoning.

Ironiskt nog kan Donald Trump ha lyckats bevisa att det finns ett begränsat stöd för högerpopulism i USA genom alienera moderata republikaner med uppmaningar till upplopp. Många tror Donald Trump kommer att vilja göra politisk comeback, men det blir en utmaning att hitta en form för det som lockar både extremister och moderata.

På utrikesfronten måste Biden försöka återknyta kontakten med tidigare allierade som Trump alienerat, som EU. Att Donald Trump har muckat gräl med Iran, som nu har börjat anrika uran igen, kan vara en betydligt svårare nöt att knäcka.

Från europeiskt perspektiv är det en vinst att få tillbaka USA som samarbetspartner. Att USA åter ansluter sig till WHO och det internationella klimatarbetet är en lättnad.

Med en äldre president och en färgstark bisittare i Kamala Harris, som skriver historia som den första kvinnliga vicepresidenten, kan man spekulera i om vicepresidenten får en mer framträdande roll i den nya administrationen.

Ironiskt nog lär Donald Trump ha knuffat Joe Biden åt vänster: han har före Obamaepoken varit en ganska tuff real- och karriärpolitiker, som bland annat förespråkat hårdare straff, men demokraternas presidentkandidat var tvungen att visa upp en mjukare fasad för att vinna nomineringen som ett tydligt alternativ till Donald Trump. Inför maktombytet såg Washington ut som en krigszon, med vägspärrar och beväpnade nationalgardister. Hotet från högerextrema och konspirationsteoretiker gjorde maktombytet till allt annat än den folkfest det brukar vara, även om pandemin också spelade stor roll för upplägget.

Donald Trump avslutar mandatperioden med rekordlåga popularitetssiffror. Han lämnar dessutom posten som den ende president som aldrig nått över 50 procent i popularitet sedan mätningarna började. Att mana till upplopp gick förmodligen inte som han tänkt sig. Trump lade upp ett avskedstal på Youtube, där han på sedvanligt skrytsamt manér menade att han bland annat skapat världens starkaste ekonomi. Det är långt ifrån sanningen efter den misskötta coronahanteringen. Coronaviruset var han mindre intresserad av att diskutera, trots att USA med 400 000 döda i viruset snart kommer att gå om andra världskrigets förlustsiffror.

Eftersom pandemin är en internationell angelägenhet är det goda nyheter att Joe Biden och Kamala Harris har en annan attityd till hur det bör hanteras, som vilar på vetenskaplig grund. USA:s folkhälsomyndighet kommer inte längre att behöva varna folk att de inte ska injicera desinfektionsmedel.

Martina Jarminder

Joe Biden lär få en sällsynt jobbig mandatperiod: inte bara måste han försöka få kontroll över pandemin och styra upp vaccinationsinsatsen, han måste också fundera på hur han ska hantera Trump-lojalister. Donald Trump menade i sitt tal att han startat en rörelse som bara börjat i och med presidentskapet. Det har han säkert rätt i. Den kommer att kosta skattebetalarna stora summor i skydd av folkvalda samt politiska byggnader och institutioner.

Biden sitter i en rävsax kring hur han ska hantera upploppsmakarna från Kapitolium: han har talat om försoning, vilket behövs i det polariserade USA. Samtidigt måste det få tillräckliga konsekvenser för att Trump-anhängarna inte ska försöka igen. Som Washington Post kartlagt var upploppsmakarna betydligt närmare de folkvalda än man ville kännas vid från början: vicepresident Mike Pence befann sig ett fåtal meter från beväpnade personer som bar på handbojor. Ingen vet som hänt om de fått tag på honom. Biden har pratat om försoning, men det är frågan om det finns folkligt stöd för det: det märks stor ilska mot upploppsmakarna. Trumpsupportrarna är nog inte heller intresserade av försoning.

Ironiskt nog kan Donald Trump ha lyckats visa att det finns ett begränsat stöd för högerpopulism i USA genom att alienera moderata republikaner. Många tror att Trump kommer att vilja göra politisk comeback, men det blir en utmaning att hitta en form som lockar både extremister och moderata.

På utrikesfronten måste Biden försöka återknyta kontakten med tidigare allierade som Trump alienerat, som EU. Att Donald Trump har muckat gräl med Iran, som har börjat anrika uran igen, kan vara en betydligt svårare nöt att knäcka. Från europeiskt perspektiv är det en vinst att få tillbaka USA som samarbetspartner. Att USA åter ansluter sig till WHO och det internationella klimatarbetet är en lättnad.

Donald Trump lär ha knuffat Joe Biden åt vänster: han har före Obamaepoken varit en tuff real- och karriärpolitiker, som bland annat förespråkat hårdare straff, men demokraternas presidentkandidat var tvungen att visa en mjukare fasad för att ses som ett tydligt alternativ till Donald Trump. Med en äldre president och en färgstark bisittare i Kamala Harris, som skriver historia som den första kvinnliga vicepresidenten, kan man spekulera i om vicepresidenten får en mer framträdande roll i den nya administrationen.

Opinion

Hur man skapar vegetarianer

Opinion
Opinion

KRAV är tänkt som ett alternativ för den som vill kunna äta kött utan att djur far illa eller slaktas på inhumant sätt. Det kostar betydligt mer att köpa, men många är villiga att betala för KRAV-köttet om de på det viset bidrar till en skonsammare tillvaro för slaktdjur. För många är inte KRAV-märkt ett alternativ till vanligt kött, utan ett alternativ till att vara vegetarian.

Uppdrag gransknings kartläggning av KRAV-bönder och KRAV-slakterier är deprimerande. Uppgifterna om att det är KRAV-slakterierna som får flest anmärkningar visar på systemröta. Tobias Krantz på Livsmedelsverket säger helt riktigt att man ”inte kan ha bajs på maten”. Problemet på KRAV-slakterierna är bland annat just hygien: djurkropparna är täcka av fekalier, vilket inte går ihop med livsmedelshantering.

Responsen är tafatt. KRAV-vd:n Anita Falkenek ger standardsvaret att man ser över rutinerna. Sveriges Lantbruksuniversitet, som samarbetar med det slakteri som har mest förelägganden om regelbrott, svarar i årets understatement att ”det inte är bra.” Nej, bajs i maten är inte bra. Att lura konsumenterna att de får en bättre vara när det inte stämmer är inte bra. De verkar inte förstå vilken PR-katastrof det är för ett märke som KRAV, som väljs av medvetna konsumenter.

Själv slutade jag äta KRAV-märkt gris när jag insåg att man slaktade grisarna på precis det grymma sätt som jag trodde mig ha valt bort. Om KRAV inte kan leverera det de marknadsför blir det till att dra fram de vegetariska bokböckerna ur bokhyllan och sluta sponsra varor som inte håller vad de lovar konsumenten.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL