1960-talet var en tuff tid för Sveriges bönder. ”Det var skottpengar på bönder”. 1967 års jordbruksbeslut inriktades på prispress och ökad import för att tvinga bönderna att lägga ned verksamheten, flytta till staden och bli industriarbetare.

Krisen var kanske vad som behövdes för att de segdragna diskussionerna om att slå ihop böndernas två organisationer – den fackliga Riksförbundet Landsbygdens folk, LRF, och de kooperativa företagens organisation, Sveriges Lantbruksförbund – skulle bli verklighet.

1971 föddes den nya, gemensamma organisationen och nu har LRF gett ut en imponerande jubileumsbok – ”Med gemensamma krafter”. Författare är den mångåriga Landjournalisten Kerstin Davidsson och hon har verkligen gjort ett gott jobb. Intervjuer och historier fogas in i historien på ett mycket läsvänligt sätt.

Redan efter ett par år nåddes en framgång i den förhandling med staten, som jordbrukets priser då byggde på. Ett inkomstmål fastställdes för jordbrukarna som skulle likställas med arbetarna, och subventionerad avbytartjänst infördes för att ge bönderna möjlighet att ta semester och annan ledighet. Det sågs som ett gott betyg åt den nya organisationen.

Men LRF blev också en mer militant organisation än föregångaren RLF. Stora demonstrationer mot jordbrukspolitiken (och jordbruksministrar) organiserades i Stockholm, traktordemonstrationer genomfördes i många städer och till och med en blockad av egna mejerier för att visa på hur viktiga de svenska bönderna var (och är).

I slutet av 1980-talet kom LRF fram till att den gamla regleringsekonomin med förhandlingar mellan bönderna och staten måste avvecklas. Spårbytet, kom det att kallas och LRF fick med sig politikerna, Men knappt hade det nya systemet införts förrän Sverige gick med i EU och nya regleringar tog över.

Trots att LRF:s ledning drev på för medlemskap var inte lantbrukarnas organisationer förberedda på den hårdare importkonkurrens som EU förde med sig. Den svenska produktionen minskade under 20 år och en stor del av de bondekooperativa företagen tvingades upphöra eller såldes till privata intressen.

Kvinnornas roll i LRF är värt ett eget kapitel. Först när gårdsmedlemskapet ersattes med personligt medlemskap blev kvinnorna synliga. Inte förrän 1977 valdes den första kvinnan i in förbundsstyrelsen. Nu har LRF haft två kvinnor som förbundsordförande.

LRF:s stora betydelse för landsbygden vid stora katastrofer, som stormen Gudrun, skogsbränder, torka och nu senast corona, kan knappast överskattas och beskrivs väl. Det handlar om både lokalt arbete och rikspolitisk påverkan. LRF har också medvetet profilerat sig som hela landsbygdens organisation.

LRF har varit föregångare med uppmärksammade reklamkampanjer, som ”Kan du tänka dig den här bygden utan jordbruk” och ”Idag finns det femton utrotningshotade arter, en av dem bär keps”. Många aktioner och utspel bevakas också väl redaktionellt av media, bland annat tack vare den stora och väl decentraliserade organisationen. Det har i 50 år varit en framgångsfaktor för en liten, krympande grupp i samhället – Sveriges bönder.

Yngve Sunesson

För tre år sedan fick Hörbybon Gunilla Kronbäck ja till ett medborgarförslag om att bygga nya ankhus för änderna i Hörbyån. När Kronbäck flyttade till kommunen för 20 år sedan gladde hon sig åt de många gräsänderna, men antalet minskade som en följd av att ankhusen vandaliserats och gjort ungarna till måltavlor för rovfåglar.

Hon lade ett förslag om nya ankhus, fick ja och lämnade över material till kommunen, eftersom tekniska nämnden satt som villkor att det inte fick kosta kommunen något, vilket i sig är rätt konstigt. Sedan dess har inget hänt. Politiker hänvisar till tjänstemän och vice versa.

Det är inte ett gräsandsproblem, utan ett trygghetsprobem. Man måste kunna lita på beslutsfattare och tjänstemän och medborgarna måste känna att det lönar sig att engagera sig i sin närmiljö. Den lokala demokratin måste fungera i praktiken och den som vänder sig till kommunen med frågor måste kunna få bra svar. Ingen har velat veta av Kronbäcks ankhus efter beslutet att bygga dem. Så urholkar man förtroendet för lokal demokrati.

Peter Siilak, samhällsbyggnadschef i Hörby kommun frågar vad han har med saken att göra och menar att det inte är hans bekymmer. Självklart är det det. Alla chefer i en kommun har ansvar för att medborgarna ska känna sig som en del av en sund fungerande lokal demokrati och organisation, där man håller sina löften och medborgarnas synpunkter är viktiga.

Sverigedemokraternas Anders Hansson säger att beslutet som tekniska nämnden tog är jättekonstigt, eftersom man lägger ansvaret för bygget på Gunilla Kronbäck. Det har han rätt i. Vandalisering och återställning borde vara en fråga som intresserar kommunen mer än så.

Hansson lovar nu att man ska försöka hitta materialet som Gunilla Kronbäck har lämnat in, så ankhusen kanske kan byggas, även om han säger att han inte kan lova något. Men Hörby har redan lovat Gunilla Kronbäck att bygga ankhus. Det är det som ja till ett medborgarförslag innebär. Dags att hålla det löftet.

Martina Jarminder

Efter att ha haft det trögt i början har elbilarnas andel av nybilsförsäljningen ökat kraftigt. En del köper fossilfria bilar av miljöskäl. Andra gör det för att bensin- och dieselpriserna börjar att nå en smärtgräns när varje liter kostar ungefär 20 kronor. Det gräver djupa håll i människors hushållskassa, i synnerhet som att elpriserna i vinter ökat dramatiskt på grund av den gemensamma europeiska elmarknaden.

Vi vet historiskt att skatter som införts kommit för att stanna. Få skatter har tagits bort, även om vi haft sådant som teskatt, chokladskatt och skatt på sidentapeter om vi går långt tillbaka i tiden.

Under andra världskriget fick vi oms, omsättningsskatt som skulle vara tillfällig. Den blev inte tillfällig utan bytte namn till moms, mervärdesskatt och har kommit för att finnas i evighet.

En del av de som nu köper elbilar brukar framhålla att de är billigare i drift än fossilbilar. Det är sant även om den billiga driften till stor del äts upp av de höga inköpspriserna. Men en huvudorsak är också att drivmedel är så hårt beskattade. Transporter betalar nästan 100 miljarder om året i skatt, varav hälften är drivmedelsskatt. Avvecklas bensin och dieselbilar blir det ett djupt hål i statskassan. Det klarar inte statsfinanserna att hantera med tanke på alla stora utmaningar staten står inför som driver upp utgifterna. Därför kommer man att kasta blicken på elbilarna. På ett eller annat sätt kommer staten att kompensera sig t.ex genom ökade vägavgifter och höjd fordonsskatt. Så tro inte att elbilarna långsiktigt blir billigare att köra, även om de gör klimatnytta.

Lars J Eriksson

Vi är inne i ett valår. Inga politiker kommer att ha svårare att försvara sitt fögderi än regionpolitikerna som har ansvaret för den svenska sjukvården.

Svenska Dagbladet visade för några dagar sedan hur hela 33,6 procent av personalökningarna inom sjukvården de senaste 13 åren består av byråkrater. Allra värst är det i Region Stockholm där ökningen av byråkrater är 62 procent. Men även Region Skåne ligger illa till med en ökning med 34 procent.

Av samtliga personalökningar står ökningen av byråkraterna för 62 procent hos värstingen, Region Stockholm. Rikssnittet ligger på 33,6 procent medan Skåne har en ökning med 34 procent, vilket motsvarar 1925 fler byråkrater. Alla är förstås inte passiva pärmbärare ingen verksamhet klarar sig utan en stor tjänstemannakader. Men vi har fått en alltmer destruktiv obalans mellan vårdpersonal och en svällande byråkrati.

Få eller inga politiker kommer att ställa sig upp och försvara ökningen av byråkratin. Frågan är om de ens är medvetna om hur omfattande ökningen har varit. Snarare är den ett utslag av bristande kontroll och oförmåga att göra rätt prioriteringar.

Så här kan vi inte ha det och definitivt kan vi inte fortsätta på den inslagna vägen.

Till det paradoxala hör att ökningen av antalet byråkrater inom sjukvården inte är önskad av politikerna. De vinner inte några väljare under valrörelsen genom att stå i valstugor och peka på att de har anställt fler tjänstepersoner för den och den uppgiften. Däremot riskerar politikerna i majoritetskonstellationerna att förlora valet om och när väljarna får upp ögonen på hur illa ställt det är.

Det behövs en kriskommission för sjukvården. Den svällande byråkratin är inget som regionpolitikerna eller regionernas högsta chefer själva klarar av att hantera. Det gäller i synnerhet som en delförklaring är att statliga regelverk kring sjukvården pressar fram en ökad byråkrati t.ex genom dokumentationskrav, rapporteringsskyldigheter och liknande krav på de administrativa processerna.

Det finns en rad saker som behöver klarläggas. Hur kan t.ex Region Östergötland begränsa ökningen av andelen byråkrater till 14 procent under samma tidsperiod som genomsnittet för regionerna är mer än dubbelt så högt på 34 procent. Det behövs en kriskommission för sjukvården, gärna en gemensam via SKR, regionernas eget samverkansorgan.

Lars J Eriksson

Kanske är det ingens fel att 23-årige Laban från Eslöv, som hade autism, valde att avsluta sitt liv efter att han upplevt sin arbetssituation som stressande. Laban arbetstränade på Samhall, som borde haft goda förutsättningar att tillgodose en anställd med särskilda behov. Att han inte kunde garanteras den förutsägbara, trygga arbetsträning som han behövde för att kunna fungera är rejält tragiskt.

Personer med symptom som gör att de kräver en extremt inrutad, förutsägbart arbetssituation skulle kunna vara en tillgång för en verksamhet. En ung person utan problem med att göra vad hen ska på utsatt tid, som trivs med det som andra skulle tycka var tråkiga, repetitiva arbetsuppgifter skulle med rätt stöd vara en bra anställd.

Det sorgliga och märkliga i historier som Labans är att personer med den här typen av funktionsvariationer med rätt förutsättningar både kan klara av och trivas med ett arbete. Personer med en problematik som gör det struligt för dem i vardags- och privatlivet kan komma till sin rätt på en arbetsplats med tydliga regler och förväntningar.

Man kan inte annat än beklaga att det verkar så svårt med förståelsen för vad som behövs för att personer med särskilda behov ska få plats på arbetsmarknaden och i samhället. Arbetsgivare som Samhall borde ha kompetens och möjlighet att av att möta dem på deras egna villkor.

Martina Jarminder

En rapport från ekonomihögskolan vid Lunds universitet kommer fram till att ekologisk odling är sämre för miljön än konventionell. Som vanligt har det lett till en diskussion som blandar ihop koncept och målsättningar med ekologisk odling, vilket man bland annat kunde se i en läsarchatt på SVT i samband med inslaget.

Tillspetsat kan man säga att de som är mot eko-odling är nedlåtande och förespråkarna är romantiserande och otydliga. Man kan dock glädja sig åt att kunskapen mellan de två grupperna förefaller överlappa i högre grad än tidigare. Till exempel är eko-skeptikerna numera med på att det behövs häckar och snår mellan åkrar även inom konventionellt jordbruk om man ska ha någon chans till biologisk mångfald.

Det är ett missförstånd att ekoodlare och konsumenter inte förstår att avkastningen blir mindre utan konstgödsel. Att eko-konsumenter är lurade av godhetssignalering är en vanlig tes från eko-skeptikerna, men det stämmer sällan. Eko-skeptikerna verkar å sin sida underligt ointresserade av näringsvärdet i det som odlas: mycket mat innebär inte alltid bra mat.

I studien menar man att det är bättre för klimatet med konventionell odling som maxar avkastning eftersom övrig mark då kan vara ”skog eller orörd natur”. Övergivna åkrar förvandlas inte till naturskog bara för att man slutar odla vete där, det är olika sorters mark. Detta inte främst menat som kritik av studiens författare, utan som ett uppgivet konstaterande av hur studiens resultat kommer att läsas och tolkas.

Ekobonden Ebba-Maria Olson på Mossagården i Veberöd intervjuas om huruvida studien kommer att leda till att hon övergår till konventionellt jordbruk, men ekoodlare har oftast gjort hemläxan kring varför de vill odla ekologiskt. Olson nämner daggmaskar. Ekoodling handlar ofta om tanken om jorden som en enda levande och frisk organism, som ska vara full av svamptrådar, maskar och insekter som gör sitt jobb. Det kan inget konstgödsel i världen åstadkomma.

Skånska Dagbladet berättade i lördagens tidning om Gunilla Kronbäcks medborgarförslag om ankhusen, och om att ingen tjänsteman på kommunen vill befatta sig med ärendet trots att tekniska nämnden gav klartecken för satsningen redan 2019.

– Vad jag har med det göra? Det är inte mitt bekymmer, sade samhällsbyggnadschefen Peter Siilak till tidningen.

Lösning i sikte

Men nu ser det ut som att en lösning är på gång. Anders Hansson (SD), ordförande i tekniska nämnden, berättar att han har pratat med Peter Siilak och att man är överens om att kommunen ska hjälpa till så gott det går.

– Nu är vi på rätt väg och det rullar på i den andemening som det var tänkt med förslaget. Vi kan inte bygga husen, men vi kan se till att det röjs upp på ön och vi kan hjälpa till att sätta husen på plats när de är klara. Om Gunilla ser till att de blir byggda har jag lovat att lösa resten. Vi måste hjälpa henne att få dit dem, säger Anders Hansson.

Gunilla Kronbäck säger att det är många som har hört av sig till henne efter Skånskans rapportering och uttalat sitt stöd. Diskussionerna om projektet har gått varma på sociala medier under helgen, berättar hon.

– Det har varit många positiva reaktioner på Facebook. Folk har ringt och erbjudit sig att hjälpa till att bygga ankhusen. En av dem som ringde mig lovade att han skulle se till att tillverka tre av husen, säger Gunilla.

Har startat insamling

Totalt har hon tänkt sig sju ankhus på ön i Hörbyån. De fyra återstående ska en snickare hjälpa henne med. En insamling har startats på Facebook där allmänheten och företag uppmanas att swisha in pengar till materialinköp.

Det material till ankhusen som Gunilla Kronbäck tidigare har lämnat in till kommunen är fortfarande spårlöst borta. Därför behöver nytt virke köpas in.

Hon är glad över stödet från allmänheten.

– Det känns jättebra. Responsen har varit väldigt positiv. Folk lovar att ställa upp frivilligt och bygga husen så fort materialet är inköpt.

När tror du att ankhusen kan sättas på plats?

– Det blir framåt våren - kanske i april när det har torkat upp på ön så att man kan gå där, säger Gunilla Kronbäck.

Får inte kosta något

I tekniska nämndens beslut står det att man bifaller Gunilla Kronbäcks medborgarförslag, men samtidigt slås det fast att det inte får kosta kommunen något och att förslagsställaren själv ska ombesörja att ankhusen byggs.

– Nämnden har haft goda intentioner, men tyvärr har det landat helt fel. Det var egentligen ett korkat beslut så som det är formulerat. Jag förstår inte hur man kunde gå fram med ett sånt förslag, där man lägger över hela ansvaret för finansieringen på förslagsställaren, säger Anders Hansson som själv satt med i nämnden och var med om att ta beslutet.

Hur har ni tänkt göra med underhållet av ankhusen när de väl är på plats?

– Jag vet inte riktigt hur vi ska lösa det än. Man kan inte gärna begära att Gunilla ska sköta underhållet som privatperson, så det är mycket möjligt att det landar på kommunen så småningom, säger Anders Hansson.

Max Alm, som tar studenten i vår och som simmat för Triton där han nu är tränare, står på nionde plats när Socialdemokraterna i Staffanstorp spikat sin lista inför kommunvalet.

SkD lyckas fånga Max Alm mellan några lektioner på Polhemsgymnasiet i Lund där han går sista halvåret.

Studenten

– Jag tar studenten i vår och sen blir det valrörelse. Det blir roligt, konstaterar han.

Politik har han varit intresserad av på allvar sedan 2019.

– Jag har kompisar som också är intresserade, man pratar och diskuterar och kommer fram till en egen uppfattning. 2019 gick jag med i SSU och kände att jag vill engagera mig.

Efter gymnasiet vill han plugga till gymnasielärare. Ämnen som intresserar är kultur, fritid och skola.

– Jag frågade och fick vara med på möten med kommunpolitiker och vill fortsätta, lära mer och vara med och förändra. De som varit med ett tag är bra förebilder och väldigt hjälpsamma.

Simtränare

När han inte går i skolan är Max Alm också tränare hos simklubben Triton i Staffanstorp.

– När jag själv tävlingssimmade var det sju simpass och tre gympass i veckan. Bäst gick det i lag vid Sumsim i Umeå 2019 med 13:e plats i 4x100 frisim.

Socialdemokraternas lista toppas även detta valår av Pierre Sjöström. Många på listan är välkända namn och erfarna kommunpolitiker men här finns också flera yngre och en del nya namn.

Bra process

– Vi har haft en bra process trots att pandemin gjort det svårare än annars, säger kommunalrådet i opposition, Pierre Sjöström.

– Att flera yngre är med är positivt. Max Alm är nog en av de yngsta någonsin. Länge ner på listan finns även Ida Plantin, 21 som studerar till sjuksköterska.

Relativt nytt namn är även Selim Neziraj på plats 11, samordnare och bosatt i Hjärup. Hjärupsbo är även Anna Kristensson, plats 12, också ganska ny på listan. Lida Func tar ett kliv upp till plats 16 på listan medan Magnus Möller på egen begäran på grund av arbete i Stockholm kliver ner några placeringar. På listan återfinns också tre generationer Saltarski. Marie på plats 10, hennes son David Saltarski plats 27 och hans mormor Ulla Fredriksson plats 30.

S-listan

Så här ser S-listan ut: 1. Pierre Sjöström, 2 Laila Olsen, 3 Richard Frid, 4 Carina Dilton, 5 Rickard Falck, 6 Pia Jönsson, 7 Torbjörn Lövendahl, 8 Petra Bergquist, 9 Max Alm, 10 Marie Saltarski, 11 Selim Neziraj, 12 Anna Kristensson, 13 Kjell Nilsson, 14 Kristina Saunders, 15 Stefan Knutsson, 16 Lida Func, 17 Magnus Lindberg, 18 Gull-Britt Hallberg Fernström, 19 Bengt Mårtensson, 20 Ann-Christine Klint-Kronkvist, 21 Rickard Severin, 22 Annika Plym Olson, 23 Daniel Liljekvist, 24 Ida Plantin.

Sjöbo kommun har avsatt 1,5 miljoner kronor till att utveckla landsbygden i Blentarp, Sövde, Everlöv, Hemmestorp, Knickarp och Karup.

Men vilka satsningar som ska göras där har invånarna fått tycka till om. Fram till nyårsdagen, som var sista datumet, hade 23 förslag lämnats in.

– Det var lite tajt med tid att hinna lämna in förslag, knappt två månader, men jag tycker ändå att det har kommit in en bra mängd och bra förslag, säger kommunens tillväxtchef Kamilla Danielsson.

– Och det är jätteroligt att folk har engagerat sig. Det är ju de som bor i byarna som kan säga vad de tycker saknas.

Hon berättar att de har granskat alla förslagen för att se om de är genomförbara. Förslag om cykelvägar på landet kan de inte ta med, eftersom det innebär en betydligt dyrare investering och också kräver att Trafikverket medverkar.

– Många av förslagen som kommit in har också rört samma sak, till exempel utegym, och då har de slagits samman.

En samlingsplats

I Blentarp är det många som vill se en samlingsplats. Förutom utegym föreslås grillplats, fasta sittbänkar, pergola och boulebana.

En familj vill att kommunen bygger en ny badbrygga vid Sövde badplats.

”Sätt ut en rutschkana av metall vid badplatsen så att barn kan åka rutschkana ner i vattnet.”

Många förslag som har lämnats in har också rört Salsbjer i Sövde. Kommunen har tankar om att förvandla den gamla idrottsplatsen till en skogspark som lockar till aktivitet och rörelse. Dialogmöten har hållits med allmänheten.

En förslagsställaren tycker att kommunen ska avsätta 500 000 kronor till att påbörja några av de satsningar som Sövde byalag och Friluftsfrämjandet har lämnat in.

”Förslaget skulle förbättra en redan nu viktig mötesplats och göra Salsbjer till en tryggare och mer trivsam miljö”, skriver personen som även tycker att satsningen skulle stärka identiteten och framtidstron hos alla som bor i Sövde med omnejd.

Kamilla Danielsson nämner förslag om en multiplan med rink för olika idrottsaktiviteter.

– Men sådana kostar tyvärr mycket mer än vad budgeten ligger på för dessa satsningar.

En person har föreslagit konst och utsmyckning i Blentarp.

”Jag föreslår att kommunen anställer en poet eller konstnär som får i uppdrag att låta sig inspireras av byn för att skapa vacker och positiv konst som berör Blentarp”.

Personen nämner mässingsplaketter med dikter på olika ställen i byn samt en staty eller permanent installation som placeras mitt i byn eller vid infarten.

”Smart sätt att göra oss kända och känna oss stolta över vår by. Man blir glad över konst – det är en viktig del av livet och det tror jag att bybor i alla åldrar skulle känna.”

Totalt är det nu tio förslag som har gått vidare som går att rösta på fram till den 28 februari.

– Projekten ryms alla inom spannet för vad de får kosta som är mellan 200 000 och 500 000 kronor, säger Kamilla Danielsson.