Skånska Dagbladet har kommit ut som tryckt tidning sedan 1888. I mer än 130 år har vi bevakat skolorna i Svedala, kommunfullmäktige i Malmö, jordbrukets utveckling i Mellanskåne, kommunpolitiska motsättningar i Hörby, affärer som öppnat eller stängt i Skurup, sjukvården i Eslöv och mycket annat. Dessutom håller vi ett öga på vad som sker inom Region Skåne och Länsstyrelsen. Av landets lokaltidningar är det inga som regelbundet bevakar lika många kommuner som Skånska Dagbladet och systertidningen Norra Skåne. Nu hotas den här bevakningen.

En vanlig dag har Skånska Dagbladet 71 000 läsare. De allra flesta läsarna – 51 000 – väljer att ta del av nyheterna i den tryckta tidningen; för att man trivs med hur tidningen ser ut, tycker att det är enklare att lösa korsordet på papper än på skärm eller för att uppkopplingen till internet krånglar. Oavsett skälet så väljer de flesta av våra läsare den tryckta tidningen. Och så länge läsarna vill ha en tryckt tidning och det finns ekonomiska möjligheter till det kommer sannolikt de flesta av Skånes tidningshus att fortsätta att ge ut papperstidningar.

Men just nu hotas de här ekonomiska möjligheterna. Tidigt i våras meddelade regeringen att producentansvaret för returpapper skulle lyftas bort från journalistiken. Det skulle innebära att vi kan fortsätta att investera i vår lokala journalistik, bevaka vad som händer där våra läsare bor och leverera morgontidningen hem till de som väljer att läsa på papper. En sådan förändring skulle också vara ett viktigt stöd i en tid när Skånskan i likhet med andra tidningar lider svårt under coronapandemin som lett till minskade annonsintäkter när handeln kämpar för sin överlevnad.

Nu vill vissa organisationer och politiker, som ofta talar om hur viktigt det är med granskande journalistik, att regeringen ändrar sig. De vill att regeringen går på tvärs mot den utredning som nyligen presenterade ett förslag som i korthet går ut på att producentansvaret för returpapper lyfts bort från journalistiken. De vill pressa på journalistiken en ny årlig kostnad på cirka 465 miljoner kronor.

Det är en kostnad som tidningsbranschen har svårt att bära. Under de senaste åren har nyhets- och samhällsjournalistiken förlorat mer än hälften av sina annonsintäkter till bolag som Google och Facebook. Bara nu under det senaste kvartalet förlorade landets lokaltidningar, som Skånska Dagbladet, 28 procent av annonspengarna. Google och Facebook skattar däremot det mesta av sina vinster utomlands på pengarna de tjänar i Sverige.

Om regeringen svänger och lägger en extra kostnad på nästan en halv miljard på tidningarna är risken stor att många tidningar tvingas att dra ned på antalet utgivningsdagar av pappertidningen per vecka, skära ner på antalet reportrar eller minska utgivningsområdet. Några måste kanske stänga redaktionen helt.

Det vore förödande för vår lokala demokrati. Vi vet från forskningen att läsning av lokaltidningar har en positiv effekt på demokratin. På orter där läsningen är hög deltar fler i allmänna val, fler engagerar sig och är insatta i samhällsfrågor, kommunernas kostnader hålls lägre och det finns även studier som pekar på att granskande journalistik kan minska risken för miljöförstöring.

Därför är det viktigt att regeringen står fast vid sitt besked och att man följer utredningens förslag om att producentansvaret tas bort från tidningarna. Politiken måste se den närvarande journalistikens betydelse för den lokala demokratin.

Jag har verkat i dagstidningsbranschen i många år och hört ledande politiker hylla värdet av dagstidningar för demokratin och öppenheten. Nu är det dags att visa att det inte varit tomma ord. Belasta inte tidningarna med producentansvaret för returpapper. Det kan bli som i sagan om strået som knäckte kamelens rygg när den redan hade fått bära tunga bördor.

Lars J Eriksson

LRF får kritik i Uppdrag granskning för att man kan bli förtroendevald eller till och med ordförande för lokalavdelningar trots att man brutit mot djurskyddslagen. Ett fåtal har till och med fått djurförbud. De sköter med andra ord inte sitt arbete särskilt bra och borde inte ses som kandidater för att representera Sveriges bönder.

LRF har svarat på kritiken med att det är en mycket liten del av alla bönder som håller djur som missköter dem. Det är såklart bra, även om man måste ha en nollvision eftersom det handlar om levande varelsers välfärd. Om få bönder missköter sig så finns det dock än mindre anledning att välja just en bonde som misskött djur till ordförande för en lokalavdelning.

Från LRF:s håll menar de att det kan handla om skam: att den bonde som misskött sina djur inte klarar av att prata om det och att de som väljer hen till förtroendeposten inte vet om att det förekommit misskötsel eller djurplågeri. Så kan det vara, men det är inget argument för att fortsätta så. Kanske ska LRF som deras intresseorganisation undersöka vad de kan göra för att hjälpa bönder som riskerar att hamna i den situationen. Framför allt bör man fundera på om till exempel djurförbud bör göra att man inte är valbar för förtroendeposter. Det är rimligt att det är pålitliga personer som representerar organisationen och inte den som begått lag- eller regelbrott. En journalist som avslöjat källor eller plagierat lär inte bli vald som ordförande för Journalistförbundet, till exempel.

Det är många som går över till att äta vegetarisk mat och om LRF vill fortsatt kunna övertyga om att det är rimligt att äta svenskt kött eftersom svenska bönder har bra djurhållning måste man representeras av bönder som står för det. Konsumenterna är i allt mindre utsträckning intresserade av att äta kött och dricka mjölk från djur som farit illa. LRF gör sig själva en otjänst genom att lyfta upp personer som inte värnar om djurens välmående.

Under hösten har hushåll i Kävlinge och i delar av Lund fått posten utdelad varannan dag. Enligt Postnord har det varit ett försök, men särskilt mycket utvärdering av ”försöket” kan det knappast ha blivit för nu ska det införas varannandagsutdelning i hela Skåne från den 1 februari. Det finns anledning att tro att ”försöket” mest varit till för syns skull och att Postnord redan hade bestämt sig. Särskilt som man redan nu aviserar att varannandagsutdelning ska bli regel i hela Sverige senast 2022.

Enligt egna empiriska undersökningar verkar det som att Postnord lagt allt krut på att få till rutiner för varannandagsutdelning under hösten, så att inget blivit över till att lägga posten i rätt brevlåda eller att sköta andra uppgifter, som till exempel tillfällig adressändring. Det kanske blir rörigt när samtidigt paket och expressförsändelser ska delas ut varje dag.

De flesta privatpersoner får knappast så mycket post att det spelar någon roll om breven kommer varje eller varannan dag. Det kan vara värre för företag, även om näringslivet troligen redan är digitaliserat och distribuerar alla fakturor digitalt. Det som däremot blir ett bekymmer är att flera dagstidningar distribueras via Postnords lantbrevbärare till boende på landsbygden. Att få sin dagstidning varannan dag är knappast något som lockar nya prenumeranter eller ens för de trogna. Här är Postnord med om att försämra för främst landsbygden och möjligheten för landsbygdsbor att läsa sin dagliga tidning. I förlängningen påverkar det förstås möjligheten för en redan hårt pressad dagspress att överleva.

I höstas tillsattes en postlagsutredning som ska vara klar i början av 2023. Syftet är bland annat att utreda hur posttjänster kan finansieras när de inte längre klarar att vara självfinansierade. Det blir verkligen att göra saker i omvänd ordning när Postnord nu hastar på i att rulla ut varannandagsutdelning redan i vår. Portot är sen årsskiftet 12 kronor och det finns anledning att befara att taket inte är nått på länge än. Men troligen är folk beredda att betala för att få en tjänst utförd på ett säkert och kontinuerligt sätt. När distributionen blir varken eller minskar tron på Postnord ännu mer.

För en tid sen skrev jag om ett forskningsprojekt i Helsingborg där man tillvaratar gräs och gör biogas av det. Jag gillar visserligen biogas, men tyckte att rester från gräsklipp var att gå över ån efter vatten och föreslog att man skulle satsa på ängar i stället. Problemet var att jag hade missuppfattat projektet, vilket jag ber om ursäkt för.

Hade jag bemödat mig om att gräva lite djupare hade jag fått veta att projektet heter Stadens ängar, och handlar om - just det - ängar. Det var alltså inte kortklippta gräsmattor som skulle bli biogas, utan just ängar och längre gräs. Då kommer saken i ett helt annat ljus. Ängar måste klippas när de fröat av sig och då är det bra om det långa gräset kan komma till nytta. Det gör det alltså genom att bli biogas.

Ängsytor i staden har många fördelar. De drar till sig insekter och bidrar därmed till den biologiska mångfalden, det växer vackra blommor som ger trivsel i området och det kan alltså ge biogas och därmed energi som el eller drivmedel. Ytorna måste skördas för att fortsätta växa och frodas och är därför lämpligt till biogas. De ”vanliga” kortklippta gräsmattorna borde omvandlas till ängsyta där det är möjligt.

Även vägkanter klipps med jämna mellanrum när gräset blivit för långt och detta gräs kan också tas tillvara och bli biogas. Alla sätt att öka den biologiska mångfalden och ta tillvara det som växer är värdefulla. Alla kommuner bör lära sig av Helsingborgsprojektet och utöka ytorna av stadens ängar. Skåne har lång erfarenhet av biogasproduktion och det är bra att hitta ytterligare material att göra gasen av.

Angela Merkels Kristdemokrater, CDU, har utsett en efterträdare till Annegret Kramp-Karrenbauer. Valet av Armin Laschet visar på att partiet vill fortsätta i mittenfåran och inte till exempel följa i Moderaternas spår och rensa ut arvet efter en dominant ledare.

Partiet har varit ledarlöst sedan Annegret Kramp-Karrenbauer avgick för ett år sedan, då hon bland annat klagade över bristande stöd från Merkel. Att de klarat sig ganska bra utan ledare pekar på hur dominant Merkel är inom CDU: så länge hon var kansler och skötte krishanteringen så behövdes tydligen ingen ledare.

Armin Laschet kan komma att efterträda Merkel som kansler, men han har inte samma självklara position som henne: ledaren för systerpartiet CSU, Markus Söder, har betydligt större stöd hos konservativa väljare.

Man kan hoppas att Laschet, till skillnad från konservativa ledare i andra europeiska länder kommer att driva en Europavänlig linje: han har ett förflutet som Europaparlamentariker.

Han säger efter tillträdet att han vill fortsätta tilltala en bred väljarbas i mitten och att han vill kommunicera på ett sätt som inte leder till polarisering i samhället. Om det fortgår går alltså tysk höger i en annan riktning än till exempel svensk och brittisk, som gått till höger för att inte förlora väljare till högerpopulister. Det är förtroendeingivande att Tyskland fortsätter på sin egen väg.

Philip Sandberg och Lunds kommunstyrelse ska uppvakta regeringen med ett mycket intressant förslag: att man i extrema fall av fall av kvinnofridskränkning ska kunna ge misshandlare vistelseförbud i offrets kommun. Det är ett intressant och drastiskt sätt att sätta offret framför gärningsmannen. Sandberg har rätt i att den nuvarande lagstiftningen är otillräcklig för att skydda offren och detta ett intressant sätt att starta en diskussion kring hur man annars kan göra.

Kvinnofridsbrotten ser ut att öka kraftigt i Lund. Kanske handlar det istället om att anmälningsbenägenheten ökar, vilket i så fall är en bra sak, för då kan kommunen få en bättre översikt över hur stort problemet är.

Ofta är det upp till kvinnor som utsätts för hot eller våld att själva skydda sig, kanske genom att flytta till annan ort, nollställa sitt liv och tvingas börja på nytt. Det är inte rimligt att offren ska behöva starta ett helt nytt liv för att komma undan en gärningsman. Det borde vara den som slår och förföljer som måste flytta på sig.

Ett vistelseförbud är bra också på grund av det inte är våldsamt eller direkt frihetsberövande. Ingen lägger någon hand på gärningsmannen. Man får helt enkelt bara inte vara i Lund, Malmö eller Hässleholm om man där gjort sig skyldig till grov kvinnofridskränkning där. Det är en stor omställning för en gärningsman som bor på samma ort som offret, men kan enkelt undvikas genom att man inte begår brott från början. Det kommer dessutom inte att drabba särskilt många: bara dem som grov

Det är en intressant tanke också för andra typer av brott där sinnesfrid och fysisk integritet kränks allvarligt, som med andra former av våld eller förföljelse i samband med hedersbrott.

Det är ett uppfriskande konkret och radikalt förslag från Lunds kommun att på detta sätt konkret ställa sig på offrets sida och väl värt att diskutera.

Det är ett radikalt förslag av Moderaterna att vårdpersonal som inte vill vaccinera sig måste sluta eller ska omplaceras till arbetsuppgifter där de inte vårdar människor. Säkert kommer det att uppröra många. Även radikala förslag är värda att fundera över när det gäller att få så många som möjligt som arbetar med sårbara att skydda sig så att de inte för smitta vidare till äldre eller sjuka. Både patienter och anhöriga till dem som blir vårdade av en vaccinvägrare har rätt att bli upprörda och dra sig för kontakt med sådan personal.

I Burlöv har i fyra av tio i personalen på äldreboenden sagt nej till vaccin. Det är anmärkningsvärt. Det är på de arbetsplatserna alla måste vara vaccinerade för att eländet ska kunna stoppas. Frågan är om det handlar om okunskap eller om annat. Motståndet är baserad på desinformation och faktafel. Världens skarpaste hjärnor har samlats för att ta fram det och det är inte uppbyggt på samma sätt som vaccinet som gav en liten andel av personerna med en viss vävnadstyp narkolepsi.

Ulf Kristersson förespråkar en informationskampanj. Det är en god idé, även om det i så fall måste gå undan. Som Kristersson menar ställer det också frågan om man bör jobba inom vården om man inte tror på något så grundläggande för folkhälsan som vaccin? Det finns en anledning till att barn inte får polio längre: det stavas vaccin.

Det påminner om diskussionen om man som barnmorska bör kunna ta ett jobb där abort ingår i arbetsuppgifterna och sen slippa på grund av övertygelse. I Sverige har vi svarat nej på den frågan. Det handlar om någon annans kropp när man utför en abort, men om rätten till sin egen när man tackar nej till vaccin, så det finns en skillnad. Frågan om gott omdöme är dock densamma. Det finns inga juridiska verktyg för att ställa krav på att personal vaccineras, men det är definitivt en etisk fråga att fundera över. Uppgifterna om vaccinvägran bland vårdpersonal är oroande: förhoppningsvis kan mer information leda till ändrade åsikter.

Regeringen Rutte har plötsligt och oväntat fallit, trots stort stöd för dess hantering av pandemin. Mark Rutte har lett landet sedan 2010 och regeringen har framstått som stabil, men ett beslut från 2013 sänkte honom.

För sju år sedan varnades det för att ”gäng från Östeuropa” fuskade med ett bidrag i stor skala, bland annat genom att registrera barn i olika kommuner. Regeringen Rutte bestämde sig för ta till hårda tag mot bidragsfusket. Det krävdes inte mycket för att man skulle hamna i fuskarkategorin: ibland handlade det om en felaktigt ifylld blankett eller att någon glömt skriva under. Det var också personer som helt enkelt missförstått hur man skulle göra.

Dem som ertappades med felaktigheter förlorade inte bara sitt bidrag, utan fick också återbetalningskrav på stora summor. Det var bara ett problem: få av dem hade fuskat. Regeringen fick in tusentals överklaganden från desperata barnfamiljer som blivit utblottade av att betala tillbaka bidrag de hade rätt till. När det avslöjades fattades det bisarra beslutet att inte göra något åt saken.

Det som slutgiltigt fällde regeringen Rutte var att en statlig utredning sågade dem lägst fotknölarna för att medvetet ha låtit oskyldiga familjer ruineras för att inte förlora ansiktet. Det är värt att tänka på för den som ropar på hårdare tag i svensk politik: man måste ha mekanismer för att se till att ingen oskyldig hamnar i kläm.

Som befarat har bedrägeriförsöken i samband med covid-vaccinationer dragit igång. En 95-årig kvinna i Lund blev uppringd av en person som sade att kvinnans tid för vaccination behövde ändras, vilket skulle kräva hennes bankkort och kod. Det är givetvis inte rimligt: det behövs inga bankkort för vaccinationer. Kvinnan hade turen att vara omgiven av personer som kunde kolla upp saken och dementera det hela. En annan äldre dam i Lund hade tyvärr inte samma tur, utan lurades att lämna ut uppgifter, så bedragaren kunde ta ut 15 000 kronor: sannolikt en stor summa för en pensionär.

Ännu mer oroande är att en person kom hem till en 85-årig man i Lund och krävde att få bankkort och kod. Att gärningsmannen gick in i lägenheten är såklart betydligt farligare än att låta sig luras över telefon. Mannen riskerade att utsättas för våld och dessutom att smittas av tjuven.

Som man ser av åldern på de utsatta rör det sig om helt samvetslösa personer som sannolikt valt dessa offer just på grund av att deras höga ålder kan det svårt för dem att värja sig.

Polisen menar att ett av problemen är att regionerna kontaktar äldre på olika sätt och det kan därför vara svårt för dem att avgöra om de får ett riktigt samtal från regionen eller om det är en bedragare. Vissa regioner använder sig av telefonsamtal, vissa inte. Polisen vill därför att regionerna använder sig av samma metod för att kontakta patienter för att undvika förvirring. Att synka informationsinsatsen är givetvis ett stort jobb för regionerna att ta på sig. Men det är uppenbart att det måste ske. Man riskerar annars inte bara att äldre blir lurade och förlorar sina pengar: kanske blir de också omöjliga att nå på telefon för en riktig tidsbokning för vaccinering om de misstänker bedrägeri. Efter att man koordinerat informationsinsatsen bör man försöka få ut informationen så fort som möjligt, inte minst till dem som jobbar med äldre, så att de kan hjälpa till och agera grindvakt mot bedrägerierna.