Sexuella övergrepp mot barn över internet ökar, enligt polisen. De menar att läget kan vara särskilt gynnsamt under pandemin för den som vill kontakta barn, eftersom många tillbringar mer tid vid datorn än tidigare.
Barnen träffar ofta gärningsmännen på roliga spelappar och leken urartar i begäran om nakenbilder eller i att barnet förväntas utföra övergrepp på sig själva åt gärningsmannen.
Svenska Dagbladet visar en chattkonversation mellan en vuxen man som låtsas vara ett barn och en elvaåring flicka. Mannen använder ett utstuderat barnspråk när han talar med det tilltänkta offret, stavar dåligt och använder slarvig grammatik. Det är inte konstigt att flickan trott att hon pratar med en jämnårig. Barnen lider inte bara av övergreppet utan känner skam och skuld över sitt beteende trots att de manipuleras av en person som är mycket duktig på det hen gör.
Dessa ärenden hamnar på hög i väntan på att polisen ska hinna med dem, vilket gör det möjligt för gärningsmännen att fortsätta. Det råder osämja kring om det går bra för polisens utredningar kring barnporr och sexuella övergrepp över internet eller inte. Enligt en rapport från Polisens Nationella operativa avdelning, NOA, prioriteras de här brotten ner och aktiva gärningsmän kan fortsätta söka upp barn. Petra Stenkula, chef på utredningsenheten på Polisregion Syd, menar att hon inte känner igen rapportens beskrivning av att den här typen av brott nerprioriteras. Däremot verkar alla vara överens om att arbetet blir lidande av kraftig underbemanning. Bland annat saknas it-forensiker.
Kammaråklagare Emelie Källfeldt menar att svensk polis faktiskt är skicklig på att utreda den här typen av brott, vilket är extra tragiskt eftersom det innebär att många av fallen skulle kunna lösas om polisen hade tillräckligt med resurser. Källfeldt säger dock att det är stor skillnad på kunskapen hos polisen beroende på var man befinner sig i landet och det är dåliga nyheter. Detta är ett gränslöst brott: gärningsmännen kan ha fått napp från norr till söder och alla utsatta barn förtjänar att övergreppen utreds av någon med rätt kompetens.
Källfeldt pekar också på en rejäl komplikation för arbetet mot övergreppen. 2017 fälldes den första personen för våldtäkt mot barn som skett digitalt, vilket sågs som ett stort framsteg för dem som arbetade med att få fast dessa brottslingar. Efter den domen har man dock börjat göra skillnad mellan övergrepp som gärningsmannen är närvarande vid, det vill säga att hen tittar på barnet i realtid och sådana då hen får materialet i efterhand. Om hen förmår barnet att spela in och skicka material som anses gärningsmannen inte ha begått en våldtäkt, utan det ringare brottet utnyttjande av barn för sexuell posering.
Det är vanligt att tekniken utvecklas snabbare än juridiken, men det är synnerligen problematiskt om man underlättar för gärningsmännen genom att skapa kryphål. Man kan snarare tycka att en inspelad film vore ett mer allvarligt brott eftersom det kan hemsöka barnen i resten av deras liv. Att ständigt behöva vara orolig för om en främling har bilder som de kanske lägger upp och delar med andra är psykisk tortyr. Det är på så sätt det perfekta brottet för den som vill skada andra: övergreppen kan fortgå långt efter att gärningsmannen stoppats.
Ett annat problem är att få anmäler den här typen av brott, trots att de tros vara ganska vanliga. Varannan flicka säger sig ha blivit kontaktad av en vuxen i sexuellt syfte någon gång. Anmälningsbenägenheten måste öka, dels för att man ska kunna kartlägga hur vanligt det är och dels för att man ska ha någon chans att stoppa förövarna, som ofta ger sig på flera barn samtidigt.
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN