Det behövs både ett erkännande av övergreppen i det förflutna och ett hopp om framtiden. Därför bör staten be tidigare institutionsintagna om ursäkt och samtidigt påbörja arbetet med att göra FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till lag.
DHR arbetar för att alla de människor med funktionsnedsättning som placerades på Vipeholmsanstalten och andra institutioner ska få en offentlig ursäkt från staten. Den 10 mars arrangeras ett riksdagsseminarium i frågan, där institutionsvården förr och LSS-boendena i dag lyfts fram. DHR kommer också att träffa socialministern för att förklara varför en ursäkt behövs.
Det är viktigt att vi inte släpper frågan och än en gång låter den falla in i historiens skuggor. Institutionsvården är nämligen en del av Sveriges historia som sällan berättas. Än i dag tystas vittnesmål ned och tas inte på allvar, och det blev därför stor uppmärksamhet när Sveriges Radio sände dokumentärserien om Vipeholmsanstalten hösten 2020. Äntligen fick de utsatta människorna en röst, till slut sattes deras lidande i blixtbelysning.
När Vipeholmsanstalten var som störst på 1950-talet fanns där plats för tusen patienter. De människor som var intagna där skulle i dag benämnas som personer med intellektuell funktionsnedsättning. På den tiden kallades de för sinnesslöa, obildbara idioter som ansågs ligga samhället till last.
Många tror att det som skedde på Vipeholmsanstalten var ett hemskt undantag, men så är det inte. Under 1900-talet fanns det många anstalter och institutioner runt om i Sverige som var hem för barn och vuxna med olika funktionsnedsättningar.
Alla de människor som sattes på dessa institutioner och deras familjer förtjänar en offentlig ursäkt. De behöver få upprättelse och erkännande och bli lyssnade på. Hur en ursäkt och ett erkännande skulle gestaltas spelar mindre roll; staten skulle kunna skapa en offentlig plats för de människor som varit utsatta, ett museum eller en minnesplats. Att det görs är det viktiga. Men lika viktigt är att samtidigt förhindra att något liknande sker igen. I dag byggs det återigen nya boenden för personer med funktionsnedsättning i Sverige. Det kan vara LSS-boenden för barn eller gruppboenden för vuxna, naturligtvis mycket bättre än forna tiders institutioner – men det är fortfarande institutioner, om än i modern form. Där sätts gruppens behov och personalens vilja före individens behov och önskemål, och individen har inte alltid möjlighet att bestämma över sin vardag eller sin hemmiljö. Orsaken är att det inte anses viktigt, ekonomiskt hållbart eller möjligt resursmässigt. Hemmet ska vara individens trygga plats, men alltför ofta framkommer det att människor far illa på boenden runtom i landet.
DHR menar att de övergrepp som har begåtts har sin grund i att alla människor inte anses ha lika värde eller lika rättigheter. Trots att Sverige har skrivit under och ratificerat FN-konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning efterföljs den inte. Därför är det viktigt att Sverige nu går ett steg längre och gör konventionen till svensk lag.
Om staten ber tidigare institutionsintagna och deras familjer om ursäkt och samtidigt påbörjar arbetet med att göra konventionen till lag, ger det både ett erkännande av kränkningarna i det förflutna och hopp om framtiden.
Carolina Nordbeck, ordförande, DHR Skåne läns distrikt
Åsa Strahlemo, förbundsordförande, DHR – Delaktighet, Handlingskraft, Rörelsefrihet
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN