När jag vaknar på morgonen smattrar regnet mot rutan. Att det regnar på tvären, hör ju hösten till. Att bilen är konstant skitig och barnen traskar runt i hela hallen med leriga stövlar hör också till. Den här dagen hade Ida gjort chokladbollar på förskolan, av grus och svampar. När jag pratade med barnens farmor som hämtade henne fick jag veta att det var så mycket grus på jackan, i vantarna och till och med i mössan så allt åkte i tvättmaskinen direkt. Det hör också till. Synd bara att det inte var riktiga chokladbollar hon tog med sig hem, hann jag tänka. Det kanske låter som att jag inte tycker om hösten men det gör jag. Alla färger, lugnet som lägger sig, den friska svala luften och tända ljus i mitt hus. Det hör också till och gör det sådär alldeles magiskt.

Precis så magiskt var det också i söndags när alla marschaller skulle samlas in efter Vollsjö lyser som gick av stapeln kvällen innan. Vi startade längs Ådalsvägen, barnen, min pappa och jag. Han körde rullebören och berättade diverse anekdoter om vem som bott var medan Ida försökte hålla koll på i vilka hus hennes kompisar bor. Moa tog nog flest marschaller av oss alla och sa flera gånger att hon älskar Vollsjö lyser. När vi kom fram till pumphuset kunde vi gå balansgång på den gamla rälsen. Det är bra fint där nere vid skogen och Stampabron nu när löven faller i alla sina olika färger. Vidare gick vi längs cykelvägen där det finns en liten mur mot gräsmattan att springa på. Hela tiden blandas uppdraget med lek. Barnen blir stolta över att de får hjälpa till och för att de klarar av det som ska göras. Det finns inget tvång, de tycker bara om att få vara med.

Sedan några veckor tillbaka skriver vi 2021. Det är nog inte många som saknar 2020. Ett år som inte på något sätt var likt tidigare år, iallafall om vi ser till närtid. Låt oss slippa sådana år framöver! Det var ett förlorat år där knappast något blev som det var planerat.

Nu kan vi se ljuset i tunneln för att citera Ann Wibble. Hon var landets finansminister mellan 1991-1994. Under hennes tid hade vi en finanskris som skakade hela landet och som bland annat ledde till att vår krona skulle flyta men sjönk som sten. Tyvärr har den inte riktigt kommit upp till ytan igen.

Skomakare, bliv vid din läst, säger någon i något sammanhang som jag omedelbart glömmer, det var nog inget viktigt, men själva talesättet dröjer sig kvar. Vad märkligt neggigt det känns, tänker jag. Ordspråk brukar ju i allmänhet vara ganska uppmuntrande (gråt inte över spilld mjölk) eller på sin höjd ängsligt fostrande (sälj inte skinnet innan björnen är skjuten) men att skomakaren ska uppmanas att bli vid sin läst (som han tydligen vill lämna, annars finns det väl inget skäl att råda honom att stanna?) känns verkligen som en trist attityd. Tro inte att du är något, typ. Ha inte en massa högtflygande planer om att förändra ditt liv. Bliv vid din läst. Vad är det för jäkla deppigt ordspråk?

Jo, se det vet jag mer om nu, efter att ha nyttjat den utmärkta sökmotorn Google, så håll i hatten för nu blir det lite folkbildning här.

Så mycket snö vi hade haft om det var några grader kallare väder. Men så är det icke. Tvärtom, hade tomten inte fått reseförbud hade han kunnat åka vattenskidor bakom renarna, ho ho ho! Själv har vi gjort fingret åt blötan och gett oss iväg i gryningsljuset till utomhusgympan. Och äntligen har det vänt, vintersolståndet i måndags är passé och, vilken härlig julklapp, vi går mot ljusare tider. Gladast är väl tomtemor, äntligen får hon fira julafton med tomten. För första gången. Någonsin…

Bjällerklang bättre

Det är jul, säger de. Men det märks ju knappt? Man får inte gå in i några butiker och höra de där hemska versionerna av Stilla natt, man blir inte bjuden på några glöggpartyn och det enda man vet om hur julafton ska bli är att det kommer att ösregna och att man inte får träffa släkten. Vad finns kvar, liksom?

Frågan är avsedd att vara retorisk, och tjurig. Det finns ju typ inget kvar av den här jäkla skräpjulen. Blä.

Den är blek. Snål. Det är knappt att den värmer alls. Den visar sig nästan aldrig. Den borde vara svår att älska, men konstigt nog är det precis tvärtom. Jag älskar decembersolen mest av alla solar i denna värld.

Det vill säga, om man med världen avser vårt solsystem finns det förstås bara en sol, men den beter så olika gentemot oss att den i praktiken hade kunnat vara flera stycken. Avståndet mellan jorden och solen varierar över året, från 147 miljoner kilometer vid den tidpunkt då det är som kortast, till 152 miljoner kilometer vid den tidpunkt då det är som längst. Hallå. Fem miljoner kilometers skillnad. Jaha, tänker du, om du är lika dum och obildad som jag var tills jag läste på lite, då är vi väl just nu i det där sistnämnda läget, med så stort avstånd som möjligt? Nix. Fel. Vi är tvärtom på väg mot det motsatta läget, där avståndet är som kortast. Det infaller i början av januari. Den andra ytterligheten infaller i början av juli. Mitt i brinnande högsommar är vi alltså som allra längst från solen. Hur hänger det ihop?

Statsministern har talat. Igen. Det är mycket ovanligt. Så pass ovanligt att i modern tid var detta endast den fjärde gången. Media har hjälpt oss att minnas. 1992 talade Carl Bildt till oss i en annan tid av fara när den så kallade lasermannen härjade. I september 2003 vände sig en chockad Göran Persson till medborgarna när utrikesminister Anna Lindh hade mördats. Tredje gången var 22 mars 2020 då Stefan Löfvén vände sig till nationen angående coronapandemin. I söndags var det dags igen i samma ämne. Tal till nationen hålls av kungen eller statsministern och sker endast vid en för riket kritisk tidpunkt.

Jag har en stark uppfattning om att när kungen eller statsministern talar till oss ska vi lyssna. Därefter ska vi lyda, allt annat är ren och skär nonchalans. Alla kan inte göra allt men vi kan var och en bidra med det vi är ämnade för. Jag förlade min söndagsmiddag lagom till talet och dukade lite fint. Det var ingen munter tillställning och det hjälpte ju inte att höja vinglaset mot statsministern. I sanning en lika trist middag som hans budskap. Han läxade upp oss ganska rejält och uttryckte till och med att den som inte sköter sig medverkar till att medmänniskor dör. Han vädjade till oss att ställa in, skjuta upp och boka om. Gå INTE på gym! Redan gjort kan jag tala om. Jag höll ut i det längsta när det gäller gymmet men nu känner jag att det inte är riktigt försvarbart att gå dit. Senaste ryggskottet tvingade mig till sjukgymnast i somras och jag fick bruka allvar med att träna. Allt jag kan komma på i livet blev bättre från den dagen jag beslutade mig för att gå dit med glädje. Att inte kunna gå dit blev nu alltså sista knäppen för mig eller som dansken säger: Jag blev pissesur. Hittar inget bättre ord. Sorry.