Det första som möter vid ingången till Signe Johannessens utställning Trofé, som visas på översta våningen i Ystads konstmuseum, är videofilmen Mr Deer. En stilig hjort med magnifik hornkrona har stannat upp. Lyssnar. Brölar. Och får svar. Dock inte av en möjlig maka men väl av en mänsklig stämma. Guttural och lockande. Besvärjande som vore det en schaman som med sin stämma vill tvinga hjorten till underkastelse och lydnad. Och han lyckas. Hjorten går ner sig i ett bottenlöst träsk. Kameran följer hans kamp tills vattnet sluter sig över den sista spetsen på hans krona.

Skakad av den kombination av magi och tragik som den blott fem minuter långa filmen förmedlar fortsätter jag in i den stora utställningssalen. Med hjälp av gipsavgjutningar av djurskelett (hjortar? älgar? renar?) har Signe Johannessen förvandlat den till ett ossuarium – ett benhus. Sådana har jag sett tidigare. I tjeckiska Kutna Hora där munkar skapat en bisarr kyrkoinredning av skelettdelar efter sedan länge avlidna trosbröder; vid Dödens Fält utanför Phnom Pen där det bildar ett makabert monument över Pol Pot-regimens utrensningar; i norditalienska Solferino där det för alltid påminner om masslakten på slagfältet 1859 (den som gav Durant idén till skapandet av Röda korset).

Men det här ossuariet är annorlunda. Bortsett från att hornkronor och ben är gjutna av gips efter olika delar av djurskelett är det konstruerat som ett mellanting mellan prydligt ordnade bensamlingar på ett naturvetenskapligt museum och ett absurt ossuarium à la Kutna Hora med skelettdelar som samlats till takkrona och komplicerad mobil.

En gräns hon ständigt utforskar

Tveklöst är Signe Johannessen fascinerad (på gränsen till uppslukad) av den till synes flytande gränsen mellan vildmark och civilisation. En gräns som hon ständigt söker utforska. I utställningen visar hon förutom de olika installationerna på trofétemat och Mr Deer också videoverken Puppy Play (fem minuter) och Rupture (tolv minuter). I den förra har barn klätts ur till djur (björnungar? vargungar? rävungar?) som i skenbar trygghet tumlar runt i en skymningsmörk skog utan att ana vilka faror som skuggorna gömmer. Den senare leder, efter en start i nordlig skog där en hjortbock söker en maka, till en nu övergiven ö i indiska oceanen där hjortflockar och natur gradvis bryter ner den civilisation som engelsmännen etablerade där i början av 1900-talet.

Sedda tillsammans tycks utställningens olika delar skildra den ständigt pågående kampen mellan naturens lagbundna ordning och människans behov av att både förstå och tämja den. En kamp som Signe Johannessen blev medveten om redan under barndomens uppväxtår i ett kollektiv i Nordnorge – en flock ledd av en stark och dominerande man. En flockledare, fadersgestalt och alfahanne. En kamp där hela hennes fascinerande konstnärskap tycks ha sina rötter – att hon sedan flera år är bosatt och verksam i Gnesta tycks i sammanhanget sakna all betydelse.

Gert Aspelins generösa donation

Kivikkonstnären Gert Aspelin (1944-2018) efterlämnade en generös donation till Ystads konstmuseum som nu visar ett urval av denna i museets mellanvåning. Ett urval som illustrerar att det också i Gert Aspelins konstnärskap handlar om en fascination som gränsar till besatthet.

Utgångspunkt också här: naturen. Dock inte den nordnorska vildmarken men väl en ravin i backen nedanför Kiviks marknadsplats. Rektangelformad var den och glänste som guld när han först fick syn på den under en promenad i början av 1970-talet. Ravinen blev en utmaning. Figurmålaren Aspelin ville skildra den och dess skimrande skönhet. Men den var som ett gäckande rå. Lät sig inte fångas. Ständigt skiftade den textur, färg och form. Aspelin gjorde modeller av den. Återkom till den. Gång efter gång. År efter år. Till slut gav han upp att försöka måla av den. I stället började han måla den ur minnet - därav titeln Minnets topografi. Ravinen blev ett tema med ett oändligt antal variationer. Lekfulla. Fantasieggande och mycket njutbara.

Tillsammans med Ann Tiberg leder Jenny Strömstedt två partiledardebatter i TV4 under våren. Den första måndag den 24 januari och den andra i maj. Tittarmässigt är debatterna under uppgång, enligt Strömstedt som vill öka intresset för valet och politiken.

I år kommer TV4 att återgå till ordningen med tidsbegränsade inlägg. Helt nytt är däremot att replikerna inte tillåts vara längre än cirka 30 sekunder.

– De är vana med 30 sekunder från riksdagen. Fler får komma till tals oftare, och man hinner säga mer än man tror, säger Jenny Strömstedt.

Vilka ämnena blir avslöjar hon inte förrän om en vecka – bara att de är valda utifrån de frågor som väljarna prioriterat i olika opinionsundersökningar.

TT: Hur ska ni göra för att betona sakfrågorna? Eller vill ni tvärtom elda på konflikterna?

– Vår uppgift är att presentera ett problem som är viktigt för väljarna och fråga "hur ska ni lösa det här"? Sedan är det ju lite upp till partierna och deras retoriska val var det landar någonstans. Men min uppfattning är att det kanske ligger i tiden nu att verkligen anstränga sig och vara tydlig – utifrån en sorts demokratisk vilja att ge väljarna svar på ett begripligt sätt, säger Jenny Strömstedt som lett valdebatter sedan 2002.

TT: Vad är det svåraste med att leda en sådan här debatt?

– Att det är just en debatt och att det är partierna som ska gå i polemik med varandra. Det är ingen utfrågning. Instinkten som journalist är ju annars att man vill borra djupare men här är det partiledarna som ska tala med varandra. De största utmaningen är att försöka hålla en linje i en fråga så att man får en fördjupning.

TT: Vad händer om någon partiledare blir sjuk i covid?

– Mitt i covideländet så är vi i alla fall glada över att Magdalena Andersson sannolikt kommer hinna tillfriskna till på måndag. Men om någon blir sjuk får de väl skicka en vikarie.

Erika Josefsson/TT

Den amerikanske låtskrivaren Jon Lind har avlidit, rapporterar NME. Lind är mest känd för "Boogie wonderland" som 1979 blev en megahit med Earth, Wind and Fire. Han skrev också Madonnas "Crazy for you" och arbetade under sin karriär även med artister som Cher, Vanessa Williams och The Temptations.

ASCAP, den amerikanska motsvarigheten till svenska Stim, beskriver honom som "en stor låtskrivare och en vacker själ" i ett uttalande. Man sörjer förlusten men skriver också att Jon Linds humor, musik och "underbara, generösa själ lever i våra hjärtan".

Senare i karriären blev Jon Lind chef på Hollywood Records där han jobbade med bland andra Miley Cyrus och Selena Gomez.

Jon Lind blev 73 år.

"Om du läser det här, så har jag gått ur tiden", skriver Björn Natthiko Lindeblad i ett inlägg som publicerades hans sociala medier under tisdagsmorgonen.

Av inlägget framgår att han avslutade sitt liv under måndagen, "omgiven av nära och kära". Björn Natthiko Lindeblad blev 60 år.

Han var civilekonom med ett chefsjobb inom näringslivet när han under 1990-talet valde att säga upp sig för att i stället leva som buddhistmunk. Under den tiden tog han sig namnet Natthiko, "Den som växer i visdom". Efter 17 år som munk lämnade han klosterlivet och återvände till Sverige.

Därefter har Björn Natthiko Lindeblad bland annat verkat som meditationslärare, föreläst och skrivit boken "Jag kan ha fel". 2012 valdes han till lyssnarnas sommarpratare i Sveriges Radio. Den 26 juni 2020 var han värd i Sommar i P1 för andra gången.

2018 diagnosticerades Björn Natthiko Lindeblad med den obotliga sjukdomen ALS.

"Tack alla ni som lyste upp mitt liv. Tack för att jag så ofta fick känna mig sedd, förstådd, uppskattad, litad på, stöttad, välkommen, ja till och med älskad", skriver han i sitt avskedsbrev.

Erika Nekham/TT

Det statliga utvecklingsbidraget till landets kommunala kulturskolor nådde 33 000 nya elever. Det visar den sammanställning som Kulturskolecentrum har gjort för läsåret 2020/2021.

"En utmaning för kulturskolorna blir nu att ta tillvara de nya elevernas intressen så att de kan fortsätta utvecklas. För att satsningarna ska kunna få en långsiktighet krävs kommunalt stöd", säger Madeleine Hermerén, handläggare vid Kulturskolecentrum i ett pressmeddelande.

Trots pandemin nåddes sammanlagt 44 000 barn och unga av de satsningar som kunde genomföras genom utvecklingsbidraget. Cirka 60 procent av kulturskolorna använde pengarna till verksamhet för barn och unga i socioekonomiskt utsatta områden. Hälften av kulturskolorna hade undervisning i glesbygd och 42 procent för barn och unga med funktionsvariation.

Sammanställningen bygger på 166 redovisningar av totalt 250 bidrag.

Sara Bladels första kriminalroman om Louise Rick, som också var hennes författardebut, hade titeln Pulver på svenska. Den kom ut i Danmark 2004 och i Sverige 2006. Där är Louise Rick kriminalassistent på mordroteln i Köpenhamn och hennes bästa väninnan Camilla Lind, också är central för serien, kriminalreporter på Morgenavisen. Från respektive yrkeshåll blir de indragna i samma mordutredningar.

Sedan dess har Blaedel följt Louise och Camilla genom förändringar i både yrkes- och privatlivet och alltid med koppling till brottsutredningar mitt i tiden. 2014 kom den nionde boken om Louise Rick, Kvinden de meldte savned (ej översatt till svenska, reds. anm.) som mycket väl kunnat bli seriens sista.

– Jag lämnade Louise på en bra plats där. Hon hade precis blivit chef för mordroteln i Köpenhamn, hennes kärlek Eik hade friat och hon hade en resa jorden runt på gång och jag visste verkligen inte om det skulle bli mer, säger Sara Blaedel.

Rick som privatperson

Hon gav sig in i ett helt nytt skrivprojekt, en trilogi om danska Ilka Jensen, som ärver en begravningsfirma i USA av sin pappa.

– När jag skrev den sista Ilka-boken fick jag helt plötsligt i mitt huvud bara en idé om hur Louise Rick skulle kunna komma tillbaka. Det vara bara ”hold kaeft, så här ska det vara”. Min son kom hem från skolan då och det är inte mitt stoltaste ögonblick men jag skrek att han skulle vara tyst för att jag fått något i huvudet som jag bara måste skriva, berättar Sara Blaedel med ett stort skratt.

Idén var att låta läsarna möta Louise Rick enbart som privatperson för första gången.

– Trilogin om Ilka handlar mycket om relationer och val man gör och vilka konsekvenser det får och då kändes det meningsfullt att få möta även Louise Rick privat och se vad som händer när hon blir inblandad i en utredning som anhörig, förklara Sara Blaedel.

– Det var inte så att jag letat efter en idé, den bara kom och då kom också lusten att skriva om Rick igen, lägger hon till.

Lägerskola på Bornholm

Flickan under trädet inleds på Bornholm 1995 där en skadad och livrädd flicka gömmer sig i en klippskreva. Det är storm och ett stort träd rasar ner framför öppningen. Sedan förflyttas vi till nutid och till en thailändsk strand där Louise Rick får ett samtal från sin pappa som berättar att hennes bror Mikkel försökt ta sitt liv. Louise återvänder hem till sin barndomstrakter nära Osted och Hvalsø. Hennes bror svävar mellan liv och död och dessutom är hans fru försvunnen och att polisen misstänker att han är inblandad. Så knyts berättelsetrådarna ihop med Bornholm när kvarlevorna en flicka som försvann på en lägerskola för länge sedan hittas och det visar att Mikkels fru gick i samma klass som den försvunna.

– När jag började skriva bestämde jag att Louise Rick inte ska vara en sådan polis som lägger näsan i blöt i en utredning när hon är ledig. Hon ska i stället kämpa som vem som helst av oss skulle ha gjort när något sådant hänt en anhörig för att förstå vad som hänt, berättar Sara Blaedel om handlingen där även Camilla Lind får en central roll när hon skriver om likfyndet och börjar söka upp dem som var med på resan.

Parallellt följer Flickan i trädet också händelserna under den ödesdigra lägerskolan 1995.

– Det var så roligt att få gå in i det här med ungdomstiden och lägerskolan, säger Sara Blaedel. Det är något alla känner igen . I Danmark åkte säkert hälften av alla skolelever till Bornholm på den tiden. Jag har själv varit där och Bornholm är också en plats där jag har varit många, många gånger och tycker mycket om.

Ny, resande specialenhet

Än mer välbekant för Blaedel är trakten kring Hvalsø och Osted där inte bara Louise och Camilla har vuxit upp utan även hon själv.

– Det är mina egna hoods och jag har använt mycket som jag gjort i min ungdom och människor jag träffade då, berättar hon. För mig är det också viktigt att allt stämmer. Jag ska veta precis var Louise och Camilla är när jag skriver om dem så jag tillbaka på så väl Bornholm som i uppväxttrakterna och det var verkligen spännande att gå tillbaka i sina egna fotspår och samtidigt ha en fiktiv historia i huvudet.

Flickan under trädet blev en nystart för Rick-serien. I slutet av boken får Louise Rick möjlighet att leda en helt ny, resande specialenhet inom rikskrim som ska assistera alla danska polisområden.

– Det var på gång att ske i Danmark på riktigt då också. Det gamla rejseholdet blev nedlagt för ett antal år sedan men så dök planerna på ett nytt upp och jag använde det helt enkelt, berättar Sara Blaedel.

I Danmark har redan första boken där Louise Rick leder den nya enheten kommit ut och i maj kommer den på svenska med titeln Den tigande änkan.

– Just nu skriver jag på ytterligare en och det känns så meningsfullt med böcker som kan utspelas runt om i Danmark och i alla miljöer, jag är verkligen back on track med Louise Rick, slår Sara Blaedel fast.

Samarbete

Förutom de nya Rick-böckerna har Sara Blaedel de senaste åren också skriva en kriminalroman tillsammans med danska deckarförfattaren Mads Peder Nordbo.

– Det är är något helt annat än Rick-serien, en historia som aldrig skulle passa i den formen. Även om jag aldrig tänkt att jag skulle skriva ihop med någon, jag gillar att ha historien i mitt eget huvud, så är jag verkligen glad att vi gjorde det här och tror att vi har minst en historia till att skriva, avslöjar Sara Blaedel.

Boken heter Opløst och kommer på svenska i november.

– Jag är verkligen så glad att mina böcker är tillbaka på den svenska marknaden, säger Sara Blaedel med eftertryck. Jag har så många fina läsare i Sverige och det känns som den svenska deckarmarknaden öppnar upp mer och att man gärna vill läsa danska deckare.

The Five Satins frontman Fred Parris har avlidit i en ålder av 85 år, skriver NME.

Den amerikanska doo wop-gruppen är mest känd för låten "In the still of the night" från 1956, som även spelats in av The Beach Boys och Boyz II Men.

Texten till klassikern skrev Parris medan han tjänstgjorde som vakt vid en amerikansk armébas nära Philadelphia och låten har förekommit i filmer som "Dirty Dancing", "The Buddy Holly Story" och "The Irishman".

The Five Satins blev invald i The Vocal Group Hall of Fame 2003.

Det är filmen "Calendar girls", en feelgood-dokumentär om kvinnlig gemenskap med dans i fokus, som öppnar årets festival. Filmen, gjord av Maria Loohufvud och Love Martinsen, får världspremiär på amerikanska Sundance-festivalen strax innan den når Tempopubliken.

Andra filmer som tävlar är Max Erikssons "The scars of Ali Boulala", som handlar om en 16-årig som i mitten av 1990-talet lämnade Stockholm och sin familj för att bli skateboardproffs i Los Angeles, och Maud Nycanders "Kärlek & skilsmässa", som är en uppföljning av "Kärlek och fiskpinnar" från 2004.

Bland bidragen finns också två krigsskildringar. I Manal Masris "Touching freedom" möter publiken två kurdiska studenter från Kobane som filmade det blodiga krigsförloppet då terrorrörelsen IS tog kontroll över deras hemstad.

Magnus Gerttens "Nelly & Nadine" är en kärlekshistoria som delvis utspelar sig i koncentrationslägret Ravensbruck, och det är Nellys barnbarn som delar med sig av sin mormors gripande kärlekshistoria via dagböcker, kärleksbrev och filmrullar.

Dokumentärfestivalen arrangeras i samarbete med Filminstitutet. Prissumman på 75 000 kronor går till vinnande films regissör.

Tempo äger rum den 7–13 mars i Stockholm och sänds även i år digitalt.

"Det är väldigt tråkigt att projektet "Evig anställning" avbryts. Inte minst med tanke på det starka stöd som vi uppfattar att konstverket har hos många göteborgare. Trafikverket och vi gör olika bedömningar av projektets genomförbarhet", säger Patrick Amsellem, direktör på Statens konstråd, i ett pressmeddelande.

Konstnärerna Goldin+Senneby (Simon Goldin och Jakob Senneby) vann en tävling om att utföra performancekonstverket 2017. Verket skulle bevisa att kapital är mer lönsamt än arbete och konstnärerna tänkte investera sin budget på sex miljoner på börsen och avkastningen skulle sedan gå till att anställa en person på "evig" tid vid Korsvägen. Personen skulle själv avgöra vad tiden skulle fyllas med.

Trafikverket ingick i tävlingsjuryn, liksom representanter från Statens konstråd, Göteborgs Stad och Västra Götalandsregionen.

Idén om hur konstverket skulle finansieras visade sig i efterhand strida mot en paragraf i kapitalförsörjningsförordningen om hur skattemedel får användas, vilket Göteborgs-Posten var först att rapportera om, och nu har Trafikverket beslutat att blåsa av projektet.

Trafikverkets regionala direktör Jörgen Einarsson anger för GP att tidsnöd ligger bakom beslutet.

– Det verkade inte gå att komma framåt med lösningar inför Västlänkens öppnande 2026, vilket skapade oro, säger han, och lägger till att det hade varit bra om Statens konstråd och Trafikverket redan från början känt till kapitalförsörjningsförordningens regel.