Nu är det klart med det försenade så kallade märket i avtalsrörelsen. Det som brukar förhandlas under våren hade detta coronaår skjutits upp till nu. Deadline var under lördagskvällen och presenterades under söndagen.

Industrins parter är som alltid först och sätter därför standarden, märket, för övriga parter. Avtalet ger 5,4 procent på 29 månader och den största löneökningen kommer nu under hösten. Det är för att kompensera att det inte blir retroaktiva löneökningar som brukligt. Så är året mycket speciellt, då många befarade att många branscher skulle krascha helt. Det blev emellertid inte så illa, hittills är väl bäst att tillägga, men det är ändå stor skillnad mellan branscherna.

Avtalsrörelsen och resultatet av den brukar framstå som väldigt teknisk, med procentsatser, pensionsavsättningar med mera. Det är lätt att glömma att det handlar om levnadsstandard för dem som jobbar i de olika branscherna. Några hundralappar mer i plånboken kan vara skillnaden som gör att man har råd att köpa vinterkläder till barnen, göra en semesterresa eller vad det nu kan vara.

Under pandemin har troligen en del utgifter försvunnit men för alltför många har det ingen betydelse eftersom de blivit permitterade eller uppsagda från sina jobb. För dessa grupper spelar de överenskomna löneökningarna ingen roll, såvida det inte gäller ens partner. Då kan löneökningen vara den lilla skillnad som krävs för att familjen ska klara sin ekonomi.

Avtalet har varit väldigt svårt att komma överens om för parterna eftersom branscherna påverkats så olika. Kanske är det ändå inte inom industrisektorn som de största skillnaderna finns. Kultur- och restaurangsektorerna har generellt nästan drabbats av näringsförbud. Ändå kommer industriavtalet att få betydelse för dem eftersom avtalet är normerande för övriga sektorer. I coronatider finns det därför anledning att fundera över om det är bra att denna tradition överlever. Är det inte så att industrisektorn är under omstöpning och rentav minskar? Är det då rimligt att de sätter standarden för allas löner? Det handlar visserligen om internationell konkurrenskraft men frågan är ändå värd att fundera över.

LO verkar nöjdare än arbetsgivarsidan då de fått med bland annat en låglönesatsning och pensionsavsättningar. Svenskt Näringsliv oroar sig över att riktmärket är högt, högre än för tre år sen när Sverige befann sig i en högkonjunktur. Under en tid med pandemi och dess konsekvenser kämpar många företag för sin överlevnad. Frågan är om regeringen skjuter till mer medel för att hjälpa de branscher som behöver det. Eftersom vissa branscher klarar sig ungefär som tidigare och andra är på ruinens brant är skillnaderna enormt stora.

2,8 miljoner svenskar berörs av avtalet och de fackliga organisationerna är IF Metall, Unionen, Sveriges Ingenjörer, GS (Skogs, trä och grafisk bransch) och Livs. Nu väntar överenskommelser av över hundra avtal mellan andra fackliga organisationer och deras arbetsgivarmotparter. Eftersom märket är satt såpass högt får man hoppas att övriga fack respekterar detta riktmärke, det har vissa år varit tveksamt. Det förefaller som om de flesta fackliga organisationer har svårt att ta hänsyn till att coronakrisen innebär helt nya utmaningar. Möjligen kan man tolka att de gick med på att släppa kravet på retroaktiva löner som att det trots allt finns en medvetenhet om detta.

Det ska bli särskilt intressant att se hur förhandlingarna mellan Kommunal och Sveriges Kommuner och Regioner ska gå. Kommunal har gått ut hårt och kräver högre löner till undersköterskorna. I dessa coronatider har vårdyrkena visat på sitt värde och det finns en allmän acceptans att vårdpersonal ska tjäna mer. Frågan är om den acceptansen även skulle gälla om Kommunal tar till strejkvapnet. Förbundsordförande Tobias Baudin har stuckit ut hakan, men vågar han göra verklighet av hotet mitt under brinnande pandemi?

Kommuner och regioner har fått stora coronatillskott av regeringen och i många fall visar de ett överskott för 2020. Man får dock inte glömma att pengar till löner ska finnas under många år framöver och då vore det kortsiktigt att använda dessa coronamedel till löneökningar, hur välförtjänt personalen ändå är.

I årets utrikespolitiska debatt, som hölls för ett par veckor sedan, var det mest uppmärksammade en strid om säkerhetspolitiken. Det höga tonläget är väl ett exempel på den höga konfliktnivån i svensk politik just nu. Främst handlade debatten om C-förslaget om Nato-option, som fick stöd av en riksdagsmajoritet.

Den svenska säkerhetspolitiken har förändrats i flera steg sedan kalla krigets slut runt 1990. Den traditionella formuleringen om ”alliansfrihet i fred för neutralitet i krig” gav tydliga signaler till andra länder, även om Sverige i hemlighet hade nära samarbete med USA om bland annat signalspaning mot Sovjetunionen. Utan tvekan var sovjetledarna medvetna om detta, inte minst på grund av information spionen Stig Wennerström lämnat över på 1960-talet. Sovjetunionen litade ändå på utfästelsen att stå neutralt i en konflikt.

När kommunismen föll samman och Sovjetunionen upplöstes runt 1990 började den svenska säkerhetspolitiken att förändras. Redan 1992 ändrades formuleringen till att handla om den ”militära alliansfriheten” och syftet var inte längre att automatiskt vara neutralt, utan till att ”kunna vara neutralt i händelse av krig i vårt närområde”. Det var en avgörande förändring som genomfördes av regeringen Bildt i samförstånd med Socialdemokraterna.

2002 fortsatte utrikesminister Anna Lind (S) att tona ner neutraliteten. Hon pekade istället på EU-medlemskapet som syftade till att bidra till att förhindra krig. I försvarspropositionen ett par år senare slogs fast att ”det är svårt att föreställa sig att Sverige skulle ställa sig neutralt i händelse av ett väpnat angrepp på ett annat EU-land”. Nu var alltså neutralitet inte ens en möjlighet. 2014 slog den parlamentariska försvarsberedningen fast ”den solidariska säkerhetspolitiken”. Det borde göra Natofrågan mindre dramatisk än för 25 år sedan.

Samtidigt har Sverige ökat sitt militära samarbete främst med Finland, men också med Norge, USA, Storbritannien – och Nato. Ändå är inte Natomedlemskap aktuellt. Det finns ingen majoritet vare sig i riksdagen eller i folkopinionen för det. Men i riksdagen förespråkar nu en majoritet att Sverige bör, likt Finland, uttala sig för en Nato-option, att kunna söka medlemskap i Nato. Som Carl Bild kommenterade detta har möjligheten dock alltid funnits.

Finland har liksom Sverige ända sedan andra världskriget varit alliansfritt för att vara neutralt vid krig. Tack vare neutralitetslöftet (och att också Sverige lovade neutralitet) slapp Finland det öde som drabbade Polen, Tjeckoslovakien och andra länder som hamnade under ”den kommunistiska stöveln”.

Nato-optionen ses i Finland nu som ”ett mjukt avskräckningsmedel” riktat mot Ryssland. Samtidigt har Natomedlemskap villkorats med att prövas i en folkomröstning. I debatten om en Nato-option i Sverige har detta inte diskuterats. Det kan absolut finnas skäl för Sverige och Finland att samordna sina säkerhetspolitiska strategier, men de olika förutsättningarna beroende på geopolitik bör alla vara medvetna om. En öppen säkerhetspolitisk debatt är bra, men inte minst på grund av utvecklingen i dagens Ryssland är det höga tonläget oroande. Brett samförstånd är liksom i alla tider av värde i dessa frågor.

Yngve Sunesson

I fredags bestämde Liberalernas partistyrelse att L efter nästa val ska sträva efter ”en ny och borgerlig regering” ledd av Ulf Kristersson, även om det innebär parlamentariskt beroende av Sverigedemokraterna. För, skriver Sabuni i Dagens Nyheter, L kan ”i sakfrågor söka samsyn med riksdagens alla partier”.

Nu lär det inte räcka med samarbete i enskilda sakfrågor. Socialdemokraterna kunde regera i minoritet i förlitan på stöd av Kommunisterna utan att en enda gång under 1940-, 50-, 60- eller 70-talen förhandla med partiet därför att K, senare VPK, förklarade att de aldrig skulle fälla en socialdemokratisk regering. Motsvarande löfte har inte SD givit.

Tvärtom förklarade Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson redan 2014 att de lovar att fälla varje regering som inte stoppar invandringen. Senare har de upprepat den inställningen, senast med kravet att utan budgetförhandlingar blir det inget stöd till en borgerlig regering.

Jimmie Åkesson kallade Sabunis krav att inte budgetförhandla för ”inte särskilt proffsigt” och hotade med att det ”mycket väl kan straffa sig att ha en så hög svansföring”. Om Sabuni vill samarbeta med SD kommer det att kosta, är Åkessons budskap.

Det vet många liberalpartister. Det är därför det är krig internt inför det kommande partirådet, som ska besluta i frågan. Det är inte säkert att den smala majoriteten i partistyrelsen håller. Många vänder sig mot samarbete med SD, som förklarat sig illiberalt.

Sabunis linje går inte ihop. Tror hon själv på vad hon säger? Eller är det bara partitaktik inför valet. Med under tre procent i många opinionsmätningar är risken stor att valresultatet hamnar under fyra procent - om inte tillräckligt många moderata sympatisörer kan tänka sig att stödrösta på L. För att de ska göra det krävs en tydlig uppslutning bakom Ulf Kristersson som statsminister. Men det kan leda till att än fler liberaler lämnar partiet. Då räddas ändå inte partiet kvar i riksdagen.

Yngve Sunesson

Andelen kvinnor i börsens ledningsgrupper har ökat med 67 procent mellan 2011–2020, vilket är glädjande. Samtidigt har bara ett av de 388 noterade bolagen på Stockholmsbörsen haft en jämställd ledningsgrupp: Investor. Bolaget har arbetat jämställt sedan 2011 och ligger därmed rejält före de andra. Lönsamheten har varit god. Kursutvecklingen blir generellt god för mer jämställda bolag, förutom när det gäller finanschef: där blir resultatet bäst om det är en kvinna på posten.

15 börsbolag har istället uteslutande män i ledningsgruppen. Amanda Lundeteg, vd på stiftelsen Allbright som årligen mäter jämställdheten på börsen, säger att man med fog kan undra om kvinnliga anställda verkligen har samma möjligheter att avancera inom bolag som inte har en enda kvinna i ledningsgruppen. Det gör i sin tur att man kan undra om de bolagen hittar de mest kvalificerade till posterna i ledningsgruppen, eller slentrianmässigt befordrar män.

I en sammanställning från slutet av 2020 kom en rad investmentbanker och analysföretag fram till att jämställda företag gått bäst på börsen. Undantaget var Nordea, som inte hittade bevis för det, men däremot fann att jämställda bolag hade mindre volatil avkastning, vilket påverkar värderingen av bolaget. Enligt banken Credit Suisse presterar bolag med mindre än 15 procent kvinnor på ledande positioner dessutom avgjort sämre på börsen.

Enligt banken Morgan Stanleys analytiker leder jämställdhet till ökad trivsel, bättre möjlighet att rekrytera talanger och ett bättre innovationsklimat.

Jämställdhet borde med andra ord vara rätt viktigt för potentiella investerare när de väljer vilka företag de lägger sina pengar på. Man kan dessutom ifrågasätta kompetensen inom företag som inte värnar jämställdhet i sin ledning, i styrelser och som målsättning, eftersom det alltså påverkar värdet på bolaget. Vill man vara lönsam ska man vara jämställd.

De avhoppade brittiska kungligheterna prins Harry och Meghan Markle gav en förödande redogörelse för livet som kungligheter för mästerintervjuaren Oprah Winfrey. Bland annat menade Markle att personer inom hovet oroat sig för vilken hudfärg deras son Archie skulle få. Hon sade också att hon förvägrats hjälp när hennes mentala hälsa blev lidande av påhoppen i den skoningslösa brittiska pressen.

Det brittiska kungahuset har på senare tid stått högt i kurs på grund av drottning Elizabeths begåvning för att skapa sammanhållning och hopp under pandemin. TV-serien The Crown är också ett rätt smickrande porträtt, åtminstone fram till säsongen som handlade om den omilda behandlingen av prinsessan Diana.

Det framgår under intervjun att prins Harry aldrig har förlåtit England och kungahuset för behandlingen av hans mor. Rasismanklagelserna kommer efter en intensiv black lives matter-rörelse i Storbritannien, där det gamla imperiets koloniala attityd har orsakat vrede och kan bli ett problem för kungahuset.

Man kan gissa att det också kommer att finnas britter som tycker att Meghan och Harry är illojala och utnyttjar sin ställning för de avtal de slutit med bland andra Netflix för att kunna fortsätta att leva i stor stil.

Intervjun belyser några av de problem som en traditionstyngd och omodern institution som det brittiska kungahuset får i mötet med samtiden.

Den psykiska ohälsan är hög och lär knappast bli mindre av coronapandemin. Många människor blir deprimerade av isoleringen, vårdpersonalen går på knäna och en del blir långtidssjuka efter covid-19 med oförutsägbara symptom. Dessa grupper skulle kunna må bättre om de fick behandling i naturen. I Skåne kallas det naturunderstödd rehabilitering, i andra regioner kan det heta något annat, men syftet är att göra människor friskare med hjälp av djur och natur.

Region Skåne har avtal med några gårdar för naturunderstödd rehabilitering, NUR, men det skulle kunna vara så många fler. Det är tjugo år sen den första rehabiliteringsträdgården stod färdig, som ett forskningsprojekt på SLU Alnarp. Trots goda resultat finns det fortfarande en skepticism, både hos en del läkare som tror mer på ”vanliga” läkemedel och hos en del politiker. Det är faktiskt obegripligt.

En satsning på grön hälsa skulle vara en satsning på kvinnor, för det är främst kvinnor som är drabbade och som också därför är merparten av de patienter som remitteras till NUR. Kanske är det faktum att NUR är bra för kvinnor det som gör att tveksamheten kring metoden är såpass stor. Kvinnors hälsa har sällan tagits på allvar och vi är fortfarande långt ifrån en jämställd vård.

En nystartad insamlingsstiftelse, Natur & Hälsa, försöker sprida sin kunskap kring den psykiska ohälsan. Den är startad av två tunga skåningar, f d socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson och SLU-professorn Patrik Grahn. Det är hög tid för regionpolitiker i hela landet att lyssna på dessa, så att fler människor kan få möjlighet att må bättre.

Varje år den 8 mars uppmärksammas den internationella kvinnodagen. Firar, säger en del, vilket skaver i öronen hos många. Över hela världen kämpar kvinnor mot förtryck och kvinnohat på olika sätt, en kamp som måste föras ideligen och som ibland tar två steg tillbaka. Sverige är relativt sett ett ganska jämställt land, men det finns ändå enormt mycket kvar att göra. Och vi kommer aldrig att bli färdiga, för det kommer hela tiden att finnas områden där det tas steg tillbaka.

Sverige har en förhållandevis kvinnovänlig lagstiftning och alla myndigheter ska arbeta med jämställdhetsfrågor. Jämställdhetsmyndigheten bildades efter en kortare nedläggning och det finns lagkrav på jämställdhetsplaner som ska följas upp regelbundet. På pappret låter allt duktigt och svenskt ordentligt. Men vad händer i verkligheten egentligen? Är det bara vackra ord och sen ”business as usual”? På alltför många ställen är det tyvärr så att jämställdhetsfrågor är ett blankt papper, i bildlig bemärkelse.

För att kunna förbättra jämställdheten måste man se att det finns ett eller flera problem. Det är ingen förmåga man föds med, utan man behöver hjälp att få på sig de så kallade genusglasögonen. Men har man en gång fått dem på sig går det inte att ta av dem. Det handlar om att se samhällets strukturer och ägna sig åt normkritiskt tänkande. Det är inte helt lätt, för vissa partier har närmast gjort till sin mission att hävda att det visst inte finns några normer som orsakar ojämställdhet. Allt handlar i dessa partier om individer och deras handlingar och val.

Men ta ett så enkelt men konkret exempel som ”tvättsäcksprojektet” på Danderyds sjukhus för mer än tio år sen. På hudkliniken upptäckte en sjuksköterska att tvättsäcken i herrarnas omklädningsrum alltid var överfull, medan det i damernas tvättsäck låg någon enstaka handduk. Sjuksköterskan tog upp saken på ett klinikmöte och det beslutades att undersöka saken. Det visade sig att kvinnorna fick åka direkt hem med råd om egenvård när de besökt kliniken för psoriasis eller andra hudsjukdomar. Männen däremot fick behandling på plats och till och med hjälp att bli insmorda av läkande krämer, därav de smutsiga handdukarna i omklädningsrummet. Fanns det då någon medicinsk anledning till att män och kvinnor behandlades annorlunda? Nej. Det var i stället de normer som finns överallt i samhället som gjorde att det blev såhär.

Kvinnan förväntades klara av att smörja in sig själv och klara av egenvården, medan de kvinnliga undersköterskorna självklart smorde in mannen. Säkerligen helt utan reflektion över att det skulle vara något konstigt med det.

Män och kvinnor behandlas olika inom vården och det kan bli särskilt allvarligt när det handlar om livshotande tillstånd. Det är numera välkänt att kvinnors symptom vid hjärtinfarkt kan se helt annorlunda ut än vad mäns gör. Det har vårdpersonalen tvingats lära sig den hårda vägen.

I över tio år har personal inom primärvården i Skåne utbildats i att använda den så kallade Genushanden när de har samtal med patienter. När männen har psykiatriska problem kan det vara svårt att upptäcka dessa för männen söker för ont i ryggen eller något annat kroppsligt. Kvinnan är van att prata om sådant och går hem med läkemedel och remiss till terapi. Medan mannen kanske får sjukgymnastik eller en operation, men fortfarande mår dåligt och riskerar att begå självmord för att vården inte sett problemen.

Att få på genusglasögonen är alltså viktigt för både män och kvinnor. Alla tjänar på att jämställdheten ökar, men det finns tyvärr en bild av att någon skulle förlora på jämställdhet. Att arbeta för jämställdhet är inte alltid så uppenbart viktigt som inom vården, men det är viktigt inom alla sektorer. Pojkarna hamnar efter i skolan och andelen flickor som fortsätter på högre utbildning är numera högre än för pojkar. Det riskerar att leda till att fler pojkar och män far illa och i förlängningen även kvinnor eftersom männen kan behandla kvinnorna dåligt i sin frustration. Genom konkreta projekt kan fler få på de livsnödvändiga genusglasögonen.

Vaccinationerna har gått oväntat trögt jämfört med förutsägelserna när vaccinationskampanjen startade i vårt land. Läkemedelsföretagen har inte klarat att framställa och leverera i den takt som utlovades. Dessutom tycks EU:s gemensamma upphandling har blivit något av ett misslyckande, EU har inte tillräckligt kraftfulla medel gentemot tillverkarna. Andra länder, Israel, USA och Storbritannien, har fått tag i mycket större mängder vaccin i förhållande till befolkningen och varit skickligare på att organisera vaccinationerna.

Men trots motgångar finns det stora förväntningar på att vaccinationskampanjen kommer att bli ett dråpslag mot smittospridningen. I synnerhet finns det tillit till de vacciner som fungerar mest effektivt. Men den närmast euforiliknande stämningen kan framöver drabbas av allvarliga bakslag.

Coronaviruset är en farlig fiende för mänskligheten. Viruset är snabbt anpassningsbart och förändrar sin sammansättning för att överleva genom att mutera. Vi har numera förutom den ursprungliga varianten att hantera även den brittiska, den sydafrikanska och den brasilianska. En grundläggande fråga är om vaccinutvecklingen hinner löpa i tak med mutationerna.

Vaccinationerna syftar till att coronaviruset inte skall leda till insjuknande. Men om vaccinerna blir allt mindre verksamma så kan det vara farligt om vaccinspåret är det enda som prioriteras. Ett alternativ är att lyckas få fram läkemedel som slår ut viruset när det redan har attackerat kroppen.

Flera sådana lovande forskningsinsatser sker inom läkemedelsindustrin. Finska forskare har nått framsteg i att utveckla läkemedel som inhaleras d.v.s sprutas in via munnen. Uppgifter finns att den välkända astmamedicinen Pulmicort som en gång forskades fram i Sverige, kan ha effekt. På flera svenska sjukhus har startats forskning kring inhalationssteroiden ciklesonid. Från Japan har man visat positiva effekter av sådan behandling.

Jämsides med vaccinationsforskningen behövs fortsatta omfattande studier kring botande läkemedel. I synnerhet behövs det inför risken att den tredje våg vi nu befinner oss i av pandemin kan följas av en fjärde och flera nya vågor av smittoutbrott. Vi bör tänka som Winston Churchill gjorde när han formulerade sig vid andra världskrigets utbrott: "Vi befinner oss inte vid slutet. Det är inte ens början av slutet. Men kanske är det slutet av början." Det var en realistisk spådom, men bättre vara realistisk än alltför optimistisk.

Lars J Eriksson

Står vi i inledningen till en ny grön våg? En del menar att pandemin och det faktum att en stor del av svenska folket numera jobbar på distans kommer att förändra våra sätt att leva. De flesta jobbar förstås genom att sitta i sina ordinarie bostäder. Men andra har valt att arbeta från sina fritidshus, eller till och med i sina bostäder i utlandet. Den digitala tekniken gör att mycket arbete kan ske vid datorn som står hemma lika gärna som på kontoret och idag har vi fått inarbetade rutiner för digitala möten via våra skärmar. Häromdagen stängde min sambo - universitetslektor i danska Aalborg - in sig i sitt arbetsrum för att föreläsa för 70 personer som var uppkopplade via sina datorer.

Men någon ny grön våg blir det inte, hävdade nyligen ekonomiprofessorn Charlotta Melander. När allt återvänder till det normala får staden sin dragningskraft igen hävdade hon.

Delvis tror jag att hon har rätt. Framförallt yngre människor kommer att välja stadens fördelar, i alla fall de större städernas. Däremot tror jag att människor som har fler år på nacken har upptäckt lockelsen i att leva i en mindre stressig tillvaro och bo på mindre orter eller landet. Men de gör det knappast som de tidigare gröna vågarna som ville leva på vad de själva kunde odla kompletterat med lite djurhållning.

Min sambo avvecklade i höstas sin övernattningslägenhet i Aalborg när hon sedan mars månad bara bott där en natt. Med möbler och husgeråd för en liten två som belamrade vår Malmölägenhet började vi leta fritidshus runt om i Skåne. Nu äger vi ett litet hus i Sankt Olof på Österlen och arbetar på halvtid därifrån. Tre av våra närmaste vänner har tagit samma steg, bor på några kilometers avstånd och har mindre boende i Malmö och Lund. En sköter sitt arbete i tyska München vid ett skogsbryn en bit bort.

Häromdagen var jag in till Simrishamn och träffade mäklaren som förmedlade vårt hus. Hon bekräftade vad jag trott, trycket är enormt efter att få tag i en bostad i dessa trakter, inte bara skåningar utan folk från hela landet. Så jag tror professor Charlotta Melander har fel, vi befinner oss i ett verkligt skifte.

Lars J Eriksson