I fredags var det två år sedan journalisten Jamal Khashoggi gick in på det saudiska konsulatet i Istanbul för att förnya sitt pass. Han kom aldrig ut igen. Istället mördades han inne på konsulatet, av allt att döma på order av Saudiarabiens verklige ledare, kronprinsen Mohammed bin Salman.

2009 dog revisorn Sergej Magnitskij i ryskt häkte. Han hade fängslats för sina avslöjanden av korruption ett stort ryskt företag och dog efter nästan ett år i häktet av skador orsakade av misshandel.

Magnitskijs död väckte stor uppmärksamhet och i USA stiftades en särskild lag, Magnitskijlagen, som gav amerikanska myndigheter rätt att införa sanktioner mot ryska tjänstemän som varit inblandade i fallet. I EU utreds frågan.

De tre baltiska länderna hör till dem som redan infört en Magnitskijlag. I avvaktan på beslut i EU det borde Sverige stifta en egen lag, som dock inte får vara begränsad till att gälla ryssar. Just nu skulle det kunna gälla poliser i Belaurs som begått övergrepp utan att straffas, men den måste tillämpas globalt, oavsett i vilket land övergrepp begås utan att bestraffas.

Om inte exempelvis Mohammed bin Salman kan träffas av lagen är den meningslös. Även amerikanska poliser som inte åtalats trots att de mördat obeväpnade svarta borde kunna tänkas bli föremål för åtgärder genom en Magnitskijlag. Kan det bli svensk lag?

I samband med stormningen av Kapitolium i Washington DC den 6 januari har debatten kring den extrema högern accentuerats även i Sverige. Många har diskuterat om det skulle kunna hända i Sverige, särskilt när man hör att Sverigedemokraterna och deras vänner längre ut på högerkanten inte vill ta avstånd från Donald Trumps agerande som uppviglare.

Ett av de märkligaste argumenten kommer upp hela tiden, och har så gjort sen SD gjorde sitt intåg i riksdagen. Nämligen att man inte kan eller bör kritisera Sverigedemokraterna eftersom de är demokratiskt valda av nästan en femtedel av svenska väljare. Med samma logik gällande USA skulle man inte kunna kritisera Trump och hans agerande, för att han har över 70 miljoner väljare bakom sig. Det faller på sin egen orimlighet.

Bara för att ett parti och dess företrädare är valda i ett demokratiskt val betyder inte att demokratin kan tas för given. Om det är ett parti vars företrädare under hela dess existens kommit med tveksamma uttalanden kring frågor som har med demokrati att göra kan man inte låta bli att kritisera företrädarna för att de har många väljare. Att respektera demokratin behöver inte betyda att man respekterar alla partiföreträdares åsikter. Om man tror att demokratin är i fara är det nödvändigt att kritisera ett parti och utfärda varningar för att ge det för mycket makt.

Det som hänt i USA nu, det som hänt i Ungern för inte så länge sen och det som hänt i Tyskland på 30-talet - allt skulle under olyckliga omständigheter kunna hända även här. Att tro något annat är aningslöst.

Det är många år sen som Centerpartiet i Malmö första gången lanserade förslaget om att använda stadens kanaler på bättre sätt än ditintills. Bland annat borde kanalerna rensas så att det vore möjligt att bada i dem. Troligen fick förslagen aldrig fäste eftersom Centerpartiet på den tiden inte satt i kommunfullmäktige.

Sedan 2018 finns emellertid Centerpartiet representerade i stadens högsta beslutade organ. Man har tagit tillfället i akt och kommit med många nya och innovativa förslag inom stadens ansvarsområden. De unga företrädarna kompletteras av gamla garvade som var med på den tiden partiet satt i kommunfullmäktige förra gången.

Nu har partiet lämnat in två motioner där man vill se en satsning på stadens kanaler och hamnbassänger. Det är glädjande att partiet tar upp frågan tydligt igen och det vore konstigt om motionerna inte får bifall. Malmö har verkligen potential att bli Sveriges Amsterdam. Centerpartiet föreslår i den ena motionen att kanalerna bör rensas upp och få bättre vattenkvalitet. Nedskräpningen har hittills varit omfattande och det krävs ett omfattande och regelbundet arbete för att hålla efter detta. Kanske kan kanalerna få så bra vattenkvalitet att det går att bada i dem? Åtminstone i de gamla hamnbassängerna borde detta vara möjligt att åstadkomma.

Det är obegripligt att Malmö inte tidigare dragit större nytta av sina kanaler och hamnbassänger. De flesta städer i världen som ligger vid vatten försöker göra sitt bästa för att använda denna tillgång för att göra staden ännu mer attraktiv.

Centerpartiets andra motion tar upp möjligheten att bo på husbåtar och liknande boenden i stadens kanaler och hamnbassänger. Det gjordes en husbåtsutredning för ett antal år sen, men den behöver uppdateras. Hjälmarekajen och Skeppsbron kan utvecklas ytterligare till att bli riktiga ”kulturhamnar”, medan andra vattenområden lämpar sig bättre för boende. Självklart måste detta göras på ett grannlaga sätt så att inte kanalerna blir helt ockuperade av bostäder och aktiviteter. De naturnära upplevelserna på vattnet måste upprätthållas. Vattenstaden Malmö vore en spännande satsning som skulle glädja många.

Just nu pågår ett viktigt samråd. Trafikverket tar in synpunkter på hur nya stambanor ska dras och där är det särskilt viktigt för berörda kommuner att komma in med synpunkter. Sträckan Hässleholm-Lund är en av de första deletapperna i det nya systemet.

Det finns två förslag vad gäller placering av station i Hässleholms kommun. Det ena är anknytning till den befintliga stationen Hässleholm C, det andra kallas alternativ Finja, men ligger i själva verket mellan Finja och Tyringe. Klokt nog säger flera av kommunens politiker nej till Finjaalternativet redan innan frågan behandlats i kommunstyrelsen.

Kommunstyrelsens ordförande Lars Johnsson (M) ser att dragningen via Finja skulle omöjliggöra smidiga byten till lokal- och regionaltåg. Även Johan Hammarqvist (C) säger nej och menar att placeringen inte skulle ge maximal samhällsnytta. Dessutom skulle en placering utanför Finja i framtiden kunna användas som argument för att inte göra stopp på en station som inte drar tillräckligt många passagerare. Tågen är tänkta att köra mycket fortare än de gör idag och då är förstås antalet stopp avgörande för hur lång totaltiden blir. Det blir en avvägning för trafikplanerarna och säkert en frestelse att i framtiden hoppa över vissa stationer. Därför är det viktigt att Hässleholmspolitikerna tydliggör sin ståndpunkt att Hässleholm C är det enda rimliga alternativet.

Även i Lund är ett av förslagen att lägga den nya stationen nära Nova Lund i de västra delarna. Det är inte lika ”farligt” för Lund, eftersom detta läge ligger närmare staden och har en större befolkning i närheten även från närliggande kommuner. Men även i Lund vore det dumt att satsa på ett annat läge än i närheten av nuvarande Lund C. Tunnelalternativet vore förstås det bästa, men det handlar om att klara av redan höga kostnader. Där måste kommunen vara behjälplig och kreativ för att bekosta en tunnel.

Att kommunpolitiken ofta skapar nya samarbetspartners är ingen överraskning. Men nog är det konstigt att Vänsterpartiet i Malmö lyckades få med sig Moderaterna, Centerpartiet och Miljöpartiet på ett förslag på att inrätta ett afrosvenskt informations- och kunskapscentrum, men inte varken Socialdemokraterna eller Liberalerna, trots att man sade sig vara medveten om att afrosvenskarna är en grupp som i särskilt hög grad utsätts för rasism. Vänsterpartisten Emma-Lina Johanssons förvåning över att Socialdemokraterna valde att rösta nej till förslaget är begriplig.

Får man med sig Moderaterna på en förslag om en enhet inom kommunen som ska kosta skattebetalarna pengar så vet man att de har röstat så för att de tycker att det behövs och inte för att det har symbolvärde. Moderaterna är inte kända för att vara intresserade av identitetspolitik.

Socialdemokraterna och Liberalerna pekar på att kulturnämnden har fått tre miljoner till att motverka afrofobi. Det är säkert fint och bra, men det är inte en kulturfråga, utan en samhällsfråga. Det är inget som kan rådas bot på med endast med barnteater, det måste vara ett myndighetsförankrat arbete med att se till att afrosvenskar inte behandlas nedlåtande och att hatbrotten mot dem minskar. Att inrätta ett centrum för afrofobi hade varit ett sätt att visa både afrosvenskar och andra att Malmö som en internationellt präglad stad med många nationaliteter tar arbetet med att alla medborgare ska kunna leva gott här på allvar. Att lämpa över det på kulturnämnden signalerar att det inte är prioriterat. Det är fint och bra att representera afrosvenskar i stadens kulturliv, men en fotoutställning får inte slut på hatbrotten, det krävs mer.

Frågan om varför afrosvenskar utsätts för rasism är komplex och det kräver mycket jobb om man ska komma fram till vad man behöver ändra på för att motverka afrofobin. Malmö borde tagit den arbetsuppgiften på allvar och verkat för alla Malmöbors trygghet.

Nyamko Sabunis utspel om att lämna budgetsamarbetet med Socialdemokraterna förefaller inte ha varit förankrat hos partistyrelsen, vilket bidrar till ytterligare förvirring kring partiets ståndpunkt kring att orsaka regeringskris genom att lämna januariavtalet. Det är ett underligt val av partiledaren att inte diskutera saken med partiets ledning innan hon går ut med ett sådant utspel.

Liberalerna för en tynande tillvaro under riksdagsspärren och lyckas dåligt att ta plats i debatten med sina förslag, vilket gör det extra viktigt att man är tydlig med var man står. Var man befinner sig ideologiskt är svårtytt, förutom att det kan konstateras att det finns splittring kring samarbete med Socialdemokraterna och om migrationspolitiken.

Man kan göra en jämförelse med Centerpartiets interndebatt kring ett idéprogramsförslag från 2013, som tvingade C in i en uppriktig diskussion om vem man var och vart man ville. En sådan debatt är nästan alltid bra för ett parti, om den är konstruktiv. Det är dock svårt att veta hur en konstruktiv interndebatt skulle se ut för Liberalerna, som har en konfliktfylld partikultur, där man på gott och ont bråkar med varandra på tidningarnas debattsidor istället för bakom lyckta dörrar. Det är dock uppenbart att det måste ske.

Sabuni måste antingen visa att hon har stort internt stöd för linjen att lämna samarbetet, eller avgå. Det gäller särskilt om hon framfört kontroversiella åsikter utan att förankra dem.

För ett liberalt parti är och bör det vara en stor sak att hjälpa högerpopulister till makten. Det är ingen liberal ståndpunkt. Om Sabuni för partiet i riktning mot att samarbeta med Moderaterna, som i sin tur samarbetar med Sverigedemokraterna bör det vara väl genomdiskuterat. Kanske bör man i samma veva fundera på ett namnbyte. Liberalernas ståndpunkt blir i så fall allt annat än liberal: liberalismen ska vara en motpol till högerpopulism.

En kvinna berättar för Sveriges Television hur hon fick svåra biverkningar av botoxinjektioner i ansiktet. Hon trodde till en början det rörde sig om stroke eller ALS.

Av Susanne Wallgrens berättelse framgår att hon låtit en sköterska göra injektionerna i hemmet, på soffan, utan koll på att personen visste vad de sysslade med. Wallgren fick symptom som kunde dödat en fysiskt svagare person, som konstanta kräkningar, förlamning och andnöd.

Skönhetsbehandlingar är inte reglerade på samma sätt som övrig vård, vilket leder till betydligt sämre patientsäkerhet och risk för allvarliga biverkningar som dessa om behandlingen utförs av någon utan tillräcklig kompetens. Det kan också vara svårt att få upprättelse, särskilt när det som här skett i hemmet.

Botox är ett gift och som alla gift handlar det om dosering: Wallgren har uppenbarligen fått för mycket, eller felbehandlats på annat sätt. Hon hade turen att en läkare hon träffade förknippade hennes släta ansikte med giftinjektionerna och kunde hjälpa henne innan det blev för sent.

Av någon anledning tar folk risker när de gör skönhetsbehandlingar som de aldrig skulle tagit om det rörde sig om vanlig sjukvård. Fallet Wallgren visar på hur farligt det är att genomgå skönhetsbehandlingar ”svart”. Det är bra att Susanne Wallgren berättar sin historia och avråder andra. Att vara rynkfri är inte värt dödsfara.

Svar till MP. MP lyfter behovet av att snabbt göra en omställning från fossilt till förnybart. Det man avsiktligt inte nämner är att det svenska kraftsystemet sedan decennier redan är fossilfritt. Detta främst tack vare vår kärn- och vattenkraft. För att ställa om andra sektorer till fossilfrihet är elektrifiering en möjlig väg, men då måste man kunna lita på att el finns att tillgå under årets alla timmar. Det klarar vi inte utan kärnkraften.

Globalt har produktionen från kärnkraft ökat varje enskilt år som de rödgröna suttit vid makten. Men i Sverige har kärnkraften upplevt en borttynande tillvaro under den rödgröna regeringen. Efter sitt tillträdande har man beordrat statliga Vattenfall att avbryta sina planer på att bygga ersättningsreaktorer och drivit fram förtida nedläggningar av fullt fungerande kärnkraftsreaktorer – något som sker mot väljarnas vilja.

Istället för investeringar i svensk kärnkraft sker sådana insatser utanför landet, bland annat i Estland där Vattenfall deltar i arbetet för att ta fram modulära reaktorer. Vattenfall anser alltså att kärnkraft är lönsamt i Estland men inte i Sverige. Problemet är således inte kärnkraften utan MP:s fanatiska symbolpolitik.

Faktum är att Sverige i detta nu importerar kolkraft samt eldar olja i Karlshamnsverket för att klara effektbehovet vintertid. Då spelar det ingen roll hur mycket elektricitet vindkraften exporterar under sommaren.

Mattias Bäckström Johansson (SD)

Energipolitisk talesperson

I 212 av Sveriges 290 kommuner råder det bostadsbrist enligt Boverket. Eftersom bristen är störst i våra tre storstadskommuner och i de största städerna i regionerna, där det ofta finns universitet och högskolor, så bor 90 procent av befolkningen i en stad med bostadsbrist.

Det finns flera förklaringar till bostadsbristen. En är den snabba befolkningsökningen, enbart sedan början av 2000 talet har folkmängden ökat med nästan 1.5 miljoner människor, till stor del drivet av en snabb invandring. En annan är den fortsatta befolkningskoncentrationen. Av de städer som rapporterar att de inte har bostadsbrist är nästan samtliga små kommuner utanför storstadsområdena.

En ytterligare förklaring till bostadsbristen är den växande strukturella hemlösheten. Det finns idag gott om betalningssvaga hushåll som inte har några missbruks eller andra sociala problem, förutom att de har en svag ekonomi.

Men att bostadsbristen är stor beror också på att vi bygger fel. Vi bygger onödigt dyrt och för många lägenheter i flerfamiljshus i förhållande till villor och radhus.

Tvärtemot en vanlig missuppfattning är det billigare bygga enkla småhus framför flerfamiljshus. Det gäller särskilt tydligt i södra Sverige där det genomsnittliga kvadratmeterpriset för en lägenhet i ett flerfamiljshus var 35.079 kronor att jämföra med 28. 816 per kvadratmeter för ett gruppbyggt småhus.

Störst obalans när det gäller byggproduktionens fördelning mellan flerfamiljshus och småhus är det i storstäderna och deras kranskommuner.

Med ökad produktion av småhus, vilket inte minst unga barnfamiljer efterfrågar, skulle det bli ökad cirkulation på bostadsmarknaden. Unga barnfamiljer skulle flytta från trånga lägenheter och ge plats för singelhushåll samtidigt som familjerna kan bo marknära när barnen växer upp.

Därför måste kommunerna planera för fler byggrätter i form av småhus och en ökad samverkan ske mellan storstäderna och kranskommunerna kring bostadsbyggandets fördelning. Annars kommer den permanenta bostadsbristen att leva kvar.

Lars J Eriksson