Söndagens TV-sända Coronautfrågning sammanfattade på ett utmärkt sätt den svenska pandemibekämpningens förtjänster och tillkortakommanden och inte minst, vilka oerhört svåra avvägningar som har gjorts och som fortfarande görs. Det kom fram många kloka synpunkter, och särskilt kloka är de efterkloka.

Det sista skriver jag helt utan ironi. Efterklokskapen ska inte förringas. Alla med makt och ansvar måste ha förståelse för synpunkterna från läktarplats. Visst, det är alltid lättare att komma med lösningar när det finns ett facit, men det tillhör maktens ofrånkomliga baksida att bli granskad. En granskning som är helt nödvändig för att kunna dra rätt slutsatser inför framtiden.

Som sagt, det är idag enkelt att räkna upp tillkortakommanden. Allt för sent förstod de ansvariga virusets kraft och förmåga att sprida sig. Första vågen underskattades, och likaså den andra vågen. Och så det som alla är ense om, att de mest sårbara inte fick tillräckligt skydd.

För min egen del är bristen på stöd till de boende och de anställda på kommunernas äldreboenden det mest smärtsamma. Det saknades skyddsutrustning och det saknades i början förståelse för personalens utsatta situation.

Jo, det är lätt att idag se bristerna, men det är inte lika enkelt att se vad som borde ha gjorts istället. Visst, de särskilda boendena borde ha varit högprioriterade, och många menar därför att besöksförbudet borde ha kommit tidigare. Så kan det vara, men det är inte säkert att det hade reducerat den totala mängden mänskligt lidande. Även i ljuset av efterklokskapen är avvägningarna svåra.

Trots allt, det förefaller på goda grunder finnas ett starkt stöd för den svenska strategin. Skillnaderna mellan olika länders strategier ska visserligen inte överdrivas, men det verkar finnas stöd för ett relativt sett större inslag av individuellt ansvarstagande och det verkar definitivt finnas stöd för rollfördelningen mellan politiker och experter. Även i Sverige är det politikerna som har det yttersta ansvaret, men det finns starka skäl för modellen med självständiga myndigheter. Statsepidemiolog Anders Tegnell är ingen övermänniska, men det har varit en fördel att det är hans och Folkhälsomyndighetens rekommendationer som legat till grund för besluten, och det är definitivt en fördel att vi alla har kunnat ta del av experternas avvägningar och slutsatser.

Samspelet mellan förtroendevalda och förvaltning förefaller alltså ha fungerat. Jag är mer tveksam till samspelet mellan förtroendevalda. Över huvud taget är gränsen mellan opposition och regering för skarp. Alla politiker och partier har ett ansvar för att försöka bidra till att lösa vardagens frågor. I en krigs- eller krissituation är det gemensamma ansvaret ännu mer uppenbart.

Jag säger inte att oppositionen ska överge sin granskande roll, än mindre att det ska läggas en våt filt över all debatt och allt ifrågasättande. Men jag hävdar att i krislägen är det särskilt viktigt att regeringen ger alla en möjlighet att vara delaktiga.

Därmed är jag framme vid en av krisens kanske mest uppenbara slutsatser: en kris avslöjar vad som fungerar bra och vad som fungerar mindre bra i vardagen. Om det politiska samtalet fungerar dåligt till vardags, då är risken stor att det fungerar dåligt i krislägen.

Bland det svåraste som finns för en makthavare är att avgå vid rätt tillfälle. Vi vill ju gärna som alla andra sluta när vi är på topp. Ingen vill gå en rond för mycket, och sluta som förlorare. I värsta fall som en bitter förlorare.

Under 2020 bestämde sig miljöpartisterna Isabella Lövin och Peter Eriksson för att lämna regeringen och vad jag begriper politiken över huvud taget. Det finns inget som talar för att det var någon annans beslut. Förhoppningsvis hade de samma magkänsla som jag själv hade när jag i september meddelade att jag slutar som kommunalråd efter 14 år. Jag kände mig färdig, redo att göra något annat, typ att skriva fler krönikor.

Det jag helt säkert vet är att Fredrick Federley inte hade samma magkänsla. Han meddelade beslutet att lämna alla uppdrag själv, och det är möjligt att det var hans eget beslut. Men beslutet togs med en massiv avgångskör i bakgrunden.

Det politiska samtalet handlade mycket om att ta ansvar och om politiska avgångar under det gångna året. Apropå pandemin och oförmågan att skydda framför allt de äldre är det många som har krävt att någon borde ta ansvar. Sverigedemokrater och kristdemokrater har pekat tydligast på regeringen. Och med att ta ansvar menade vissa att avgå.

Nja, att ta ansvar handlar snarare om att reda ut och rätta till. Om nu inte förtroendet är förbrukat. Det är trots allt det politik handlar om, förtroende. Om förtroendet saknas finns därför inget annat alternativ än att avgå. Samma gäller om det är så att säga tvärtom, att den förtroendevalde inte längre kan stå för sitt förtroende. En politiker som administrerar beslut han eller hon inte tror på är ingen bra politiker.

Lundensaren Hanna Bäck och statsvetarkollegan Thomas Persson har forskat om ministrars avgångar och vad jag förstår är det varken skandaler eller samvetskval som orsakar flest avgångar. Flertalet lämnar därför att regeringen faller eller statsministern önskar förnyelse.

Det är inget konstigt med det, men jag tror de flesta håller med om att vi behöver politiker som står för en linje och som inte är beredda att göra vad som helst för att få behålla maktens privilegier.

Det är därför som jag beklagar Fredrick Federleys avgång. Jag känner förstås inte till alla omständigheter, men ingen har påstått att han har gjort något olagligt eller tvivelaktigt för egen del. Visst, han verkar ha varit aningslös, men han är knappast den förste nyförälskade som har agerat aningslöst och försummat att noggrant kontrollera föremålet för sin förälskelse.

I Sverige brukar vi vara noga med att hålla isår det privata och det offentliga. Det är klokt. Politiker förväntas inte vara några övermänniskor, helt utan fel och brister. Det viktiga är att de är dugliga företrädare för sina åsikter. Trovärdiga i sin roll.

Fredrick Federley var uppskattad i EU-parlamentet. Hade en stark ställning i sitt parti. I min smak är han alltför liberal, men jag uppskattar att han konsekvent och envist har drivit sina hjärtefrågor under åren. Det är orimligt att en om än minst sagt olämplig relation gör att allt förtroendekapital försvinner.

Självfallet kan jag förstå att pressen på honom gjorde honom slutkörd som människa, men han var knappast färdig som politiker. För mig är Fredrick Federley ett utmärkt exempel på att politiker ibland avgår av helt fel skäl. Och därför hoppas jag, när vi nu vänder blad och ser fram emot ett nytt och mycket bättre år, att han så småningom får en ny chans.