Opinion

En verklighet som förnekats

Ett av krigets offer i Jemen. De prioriteras bort av svensk asylpolitik.
Foto: Hani Mohammed
Opinion
Opinion

Till sist hann verkligheten ifatt även de mest ihärdiga förnekarna. Nyligen konstaterade statsminister Stefan Löfven helt korrekt att det finns ett samband mellan migration och brottslighet. Det borde leda till att vi får ett sansat debattklimat såväl kring sambanden som om frågan hur vi skall bryta denna utveckling, i synnerhet den gängbrottslighet som lett till gängmord och sprängningar och skadat tryggheten i samhället, inte minst för skötsamma invandrare som lever mitt uppe i en kriminalitet som gör stora bostadsområden otrygga, leder till ekonomiska skador som när enskilda personers bilar bränns upp och får affärsidkare att utsättas för utpressning och skadegörelse.

Många sätter upp ett yrvaket ansikte inför den händelseutveckling som gjort gängbrottslighet till en av våra viktigaste framtidsfrågor. Så hade det inte behövt vara om vi haft en balanserad samhällsdebatt utan okvädingsord om rasism och brunsmetning utan byggt på sanningssökande och haft en konsekvent och rättssäker hantering av dessa ärenden.

Det som nu skett borde inte överraska några politiker om de kan vår moderna historia. Redan för drygt 40 år sedan gick det att se vart det barkade hän.

Under några år i slutet på 1970-talet jobbade jag som politisk tjänsteman i kanslihuset och hade till uppgift att särskilt följa invandringspolitiken. Ansvarig minister var folkpartisten Per Ahlmark. Han och hans tjänstemän i arbetsmarknadsdepartementet plågades alltmer av den växande mängden ärenden om uppehållstillstånd eftersom regeringen på den tiden var slutinstans. Man försökte neutralisera frågan genom några så kallade nollställningsbeslut - amnestier - som gjorde att de flesta i ärendekön fick stanna. Föga oväntat ökade därmed antalet nya ärenden.

Ofta dök det upp snyftreportage i framförallt kvällstidningarna om enskilda personer som skulle utvisas och där dåvarande Statens invandrarverk och regeringen utmålades som hjärtlösa. När jag bad handläggande tjänstemän informera mig om bakgrunden visade det sig regelmässigt att utvisningsbeslut var välmotiverade och att medierna med hull och hår svalt uppdiktade historier. En handläggare jag talade med i ett av ärendena sa i en lite cynisk kommentar att när man pressats så hårt av mediekampanjer i ett enskilt fall så brukade man veckorna efter försöka utvisa så många som möjligt för att tidningarna inte orkade engagera sig i nya fall varje vecka.

Till sist var måttet rågat för regeringen och ett beslut togs att lyfta bort de enskilda ärendena om uppehållstillstånd från regeringens bord. Istället fick vi en ordning med ren myndighets- och domstolshantering. Motiveringen utåt var rättssäkerhet, men sanningen var att ärendemängden hade blivit ohanterlig för regeringskansliet som hade annat att syssla med.

Svensk invandringspolitik var på den tiden ett föredöme. Jag medverkade som regeringsföreträdare 1978 på en debatt och utfrågning på Invandrarverket, för oppositionen förde förra invandrarministern Anna-Greta Leijon Socialdemokraternas talan. I publiken fanns företrädare för olika invandrarorganisationer som riktade hård kritik mot bristen på fungerande integration. Efteråt kom en av de mest välkända och faktiskt högljudda företrädarna för en invandrarorganisation fram till mig och sa att vi i panelen inte behövde ta åt oss så mycket av den hårda kritiken, att han och andra invandrare hade all anledning att känna tacksamhet över hur väl de hade blivit mottagna i Sverige.

Att vi står där vi står idag med gängkriminalitet och annan brottslighet där olika invandrargrupper är överrepresenterade beror på att vår migrations- och asylpolitik varit dysfunktionell. Redan då för 40 år sedan var det regel att de som sökte sig till Sverige slängde sina pass och andra id-handlingar. En slutkörd myndighetsorganisation mäktade inte med att hantera ärenden där många sökanden bluffade om sin identitet, vilket land de kommit ifrån och ändrade sina berättelser gång på gång när de fått sina skyddsskäl underkända. Därför har vi idag många som lever under falska identiteter och vars bakgrundshistoria i länderna de säger sig ha flytt från inte stämmer. Någon kanske minns hur en socialdemokratisk invandrarminister Georg Andersson smutskastades när han helt sanningsenligt ifrågasatte det rimliga i att nästan alla fackföreningsaktiva som begärde asyl kom från en och samma stad i Chile. En liknande kölhalning fick Birgit Friggebo när hon som invandrarminister ifrågasatte den höga brottsligheten bland kosovoalbaner. Så illa har debattklimatet varit.

Att det handlar om väldigt många som idag lever i Sverige och vars bakgrundshistoria i hemländerna vi inte känner till är ett faktum. Det kan vara tiotusentals eller betydligt fler. Den amerikanska regim-change-politiken har lett till sammanbrott i en rad länder i bl.a Mellanöstern. Såväl fängelser som psykiatriska institutioner har raserats och människor kommit på fri fot. En del troligen som snabbt hakat på flyktingströmmarna till Europa och tagit med sig familjemedlemmar. Den som inte tror det kan likt strutsen fortsätta att sticka huvudet ner i sanden för att slippa se en verklighet som inte är så vacker.

Låt mig göra det mycket tydligt. Om vi beviljar asyl till en irakisk familj där mannen är ingenjör och kvinnan läkare är sannolikheten ytterst stor för att de snabbt får jobb, lever en ordnad tillvaro i vårt land och får barn som lyckas väl i skolan. Tar vi däremot in en familj där de vuxna saknar ordentlig skolutbildning, inte haft ordnade liv utan levt i socialt utanförskap i sina hemländer är risken uppenbar att både vuxna och barn inte blir integrerade i Sverige.

Det handlar alltså inte om etnicitet - vilket Sverigedemokraterna ofta tar som huvudförklaring - utan om klass och socialt nedbrytande beteende som människor tar med sig från de länder de kom ifrån. I dessa familjer finns också ofta grogrunden för den kriminella karriär en del unga inleder redan innan tonåren och som gör att de är förhärdade gängkriminella redan i tonåren.

Därför är de problem vi har med gängbrottslighet inte främst bristen på integrationspolitik utan att det är så många som är onåbara för integrationsåtgärderna. Samhället - staten och kommunerna - har bokstavligen öst in pengar i integrationspolitiken. Sådana riktade satsningar, projektpengar, dömdes nyligen ut av S-kommunalrådet Boel Godner i Södertälje som meningslösa. Dessutom är inte bara pengar ett problem, vi har inte kompetent personal i tillräcklig mängd, vilket fackförbundet Vision larmade om igår.

Varför vi hamnat där vi är - den dysfunktionella asyl- och invandringspolitiken - råder det ingen tvekan om. När det gäller fungerande lösningar är jag lika osäker som våra politiker. när vi låtit problemen växa oss över huvudet. Troligen behövs mer av repressiv politik, framförallt instängning under mycket lång tid för de gängkriminella och avskräckande påföljder för de allra yngsta som begår brott. Men dessutom behöver vi återupprätta en i ordets rätta mening human asylpolitik inför framtiden. Genom att ha haft en alltför slapp tillämpning av asylrätten - en tycka synd om politik istället för en strikt tillämpning av FN:s flyktingkonvention - har vi utestängt människor som har starkast skyddsbehov. Därför har också vår illa hanterade asylpolitik lett till att skyddsbehövande lidit och dött i vår omvärld när vi blockerat deras rätt att hamna först i kön t.ex barnfamiljer i inbördeskrigets Jemen. Istället prioriterar vi bort dem för familjeåterförening av bl.a icke flyktingar.

Lars J Eriksson

Opinion

Ännu en potentiell mördare

Opinion
Opinion

USA:s polis och säkerhetstjänst har ett drygt arbete framför sig med att beskydda Joe Biden om han vinner presidentvalet. Man kan spekulera i att hotbilden hade varit ännu värre om presidentkandidaten inte hade isolerat sig på grund av coronaviruset.

En nittonårig man som under hösten åtalats för barnpornografibrott hade även planer på att mörda presidenten som togs på såpass stort allvar att han inte släppts ut mot borgen under ett förhör i veckan. En skåpbil som tillhörde mannen hittades med automatvapen, ammunition, sprängämnen och en bok om bombtillverkning. Det fanns dessutom nästan fem miljoner i kontanter i bilen som mannen ska ha ärvt, vilket också förklarar mängden kostsamma vapen. Alexander Hillel Treisman är välkänd på internetsidor förknippade med vit makt-kultur och berättade för polisen att han var ”intresserad av terrordåd”.

Här ser man fördelen med potentiella våldsbrottslingar som antingen vill skryta med vad de säger sig planera, eller dela information med andra. Treisman var lätt att spåra och bevisningen för att han hotat presidentkandidaten riklig.

Tidigare i veckan åtalades ett 42-årig man för dödshot mot både Joe Biden och vicepresidentkandidaten Kamala Harris som han framfört brevledes. Även han gjorde det lätt för rättssystemet genom att förse dem med skriftliga bevis.

När coronapandemin är över och Biden och Harris rör sig ute bland folk (om de väljs) så blir utmaningen av en annan natur

Opinion

Vilken Vänsterpolitik

Opinion
Opinion

Vänsterpartiet och den blivande partiledaren Nooshi Dadgostar har guldläge. V står starkare i opinionen än någonsin och januariavtalet gör det svårt för Socialdemokraterna att bedriva riktig vänsterpolitik. Frågan är i princip hur mycket hon kan få partiet att växa om hon inte gör ett dåligt jobb. Hon kan lära sig av Nyamko Sabuni att det värsta är att vara för anonym och inte göra avtryck i debatten.

I en intervju med TT funderar Dadgostar över sitt uppdrag, möjligheten för politiken att göra skillnad och hur man lockar arbetarväljare från SD till Vänsterpartiet. Hon är uppenbarligen väl medveten om potentialen, men verkar bortse från några faktorer som avgör om en väljare hamnar hos SD eller V.

Socialdemokraternas försök att göra migrationspolitiken så restriktiv som möjligt kan knuffa ytterligare kvinnliga väljare över till Vänsterpartiet. Just migrationspolitiken är en skiljelinje mellan könen: kvinnor vill i större utsträckning se en solidarisk flyktingpolitik än män. Stödet för Socialdemokraterna är lägre bland unga väljare. Inför det förra valet antydde opinionsundersökningar bland studenter att Vänsterpartiet hade enorm potential bland unga akademiker.

Hitintills har högern varit bättre på att föra fram kvinnliga ledare i Sverige. Kombinationen en kvinnlig ledare med en tydlig vänsterpolitik har potential att locka fler unga kvinnor till Vänsterpartiet, sannolikt från Miljöpartiet och Socialdemokraterna. Men då gäller det att man inte rör sig i restriktiv riktning med invandringspolitiken och avskaffar de begrepp och tankar som lockar unga kvinnor, som intersektionell feminism.

Dadgostar säger att hon vill locka tillbaka LO-medlemmar som gått till Sverigedemokraterna. Då har man en utmaning framför sig, för den väljargruppen vill inte samma sak som Vänsterpartiets nuvarande väljare, som i rätt hög utsträckning är tjänstemän och kvinnor. Vänsterpartiet lär ha gjort en intern analys och har säkert en plan för att kommunicera med båda grupperna, men det blir avsett det inte lätt att tilltala de dryga 34 procent av LO-männen som sympatiserar med SD utan att tappa kvinnliga akademiker.

Dadgostar säger till TT att ”det inte är språket som kommer att förändra verkligheten”. Där är hon väl förhoppningsfull. Begreppen och språkbruket kommer att diskuteras och divideras. Centerpartiet lärde sig av sin idéprogramsdebatt att det är viktigt hur man formulerar sig så det framgår tydligt vad man menar med sin retorik. Vill man locka arbetarväljare till Vänsterpartiet måste man vara medveten om att diskursen, hur man talar om saker, är viktig för många. Att tala flera väljargruppers språk samtidigt är inte lätt. Gränserna för vad som är acceptabelt har förändrats snabbt under det senaste decenniet. En del upplever det som jobbigt att man inte ”får” skämta om allt längre och att allt från Kalle Ankas julafton till fikabröd ändras och byter namn. Tanken om det ”politiskt korrekta”, det vill säga att man anpassar språk och beteende så man inte sårar andras känslor, upplevs av en del som en tillgjord ”snällhetens teater”.

Populistpartier, särskilt de till höger, är väl medvetna om språkets betydelse för att locka väljare. Det finns en anledning till att Jimmie Åkesson i ett av sina Almedalstal rackade ner på feminism mer än invandring. Om Nooshi Dadgostar vill locka SD-väljare är därför språket och hur man beskriver verkligheten rätt viktigt.

Dadgostar vill att Vänsterpartiet ska vara det självklara arbetarpartiet. Det är dock långt ifrån självklart att LO:s medlemmar återgår till att rösta rött som standard. En livlig debatt om vad ett arbetarparti är kan dock bara välkomnas: svensk politik behöver en ideologisk injektion.

Opinion

För och emot korvpaniken

Opinion
Opinion

Vegetarisk korv och vegoburgare får även i fortsättningen kallas för för korv och burgare. Ryktet om EU:s förälskelse i att detaljreglera dina njutningar är betydligt överdrivet. Särskilt när det gäller sådant som ligger svenskar nära om hjärtat: EU är inte jättesugna på att bita den hand som betalar den högsta medlemsavgiften.

Alla från landsbygdsminister Jennie Nilsson till klimataktivisten Greta Thunberg har bannat media för att man skrivit om att parlamentet ska rösta kring namnet på vegetariska ersättningsprodukter. Men diskussionen om korven är inte så trivial som de båda menar. Huruvida EU vill, kan och bör detaljreglera på ett sätt som kan komplicera vardagen för medborgarna är en viktig principfråga. Detta inte minst för att Sverige måste lära sig att larmen om att EU vill förbjuda något de gillar, som snuset, oftast inte stämmer. Däremot kommer det med jämna mellanrum att diskuteras hur standarden ska se ut för varor som säljs på den gemensamma marknaden. Det ska vi se som något positivt. Att svensk mjölkchoklad inte var choklad enligt EU-standard när vi blev medlemmar handlade om att man inte ville att det skulle gå och kunna lura konsumenterna genom att sälja ”choklad” som inte innehåller kakao. Kakaohalten handlade om konsumentskydd. Diskussionen om korven handlade om huruvida det skulle vara förvirrande för konsumenten om en köttkorv och en vegokorv hette samma. Den diskussionen är inte irrelevant.

Opinion

Nakenbad med fallskärm

Opinion
Opinion

Turerna kring hur Hörby styrs fortsätter. Två chefer fattade det tveksamma beslutet att bada nakna i en stängd pool under en konferens, vilket har nu lett till att två personer förlorar jobbet: kommundirektören Lena Mårtensson Stenudd och tillförordnade socialchefen Jan-Olof Sewring. HR-chefen Paul Eklund får dock lite överraskande vara kvar på sin tjänst.

Händelsen är intressant inte minst på grund av diskussionen kring när man kan kan arbeta kvar och när man bör lämna sin tjänst. Chefer bör undvika att supa sig såpass fulla att de får dåligt omdöme. Det är svårt att förstå varför Sewring och Eklund inte bara använde badkläder vid evenemanget, dels på grund av vanligt hyfs kring hygien och dels på grund av att man måste kunna ha auktoritet kvar som arbetsledare även måndagen efter festen.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudnanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Fiska hållbart i Skåne

Fiske i Skåne måste bli hållbart. Här landas torsk lossas från en fiskebåt i hamnen i Skillinge.Foto: Johan Nilsson / TT / Kod 50090
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

DEBATT: Det är oacceptabelt att världens rikaste länder inte kan förvalta sina fiskbestånd hållbart. För att stoppa överfisket krävs en överenskommelse mellan de länder som fiskar i arktiska vatten. Nu måste Skånes riksdagsledamöter driva på regeringen i frågan, skriver Linnéa Engström, MSC.

EU ansvarar tillsammans med Norge, Island, Ryssland och Grönland för förvaltningen av de stora bestånd av sill och makrill som fiskas i Nordsjön, Norska havet och Arktis. Trots att dessa länder har god förvaltning och kontroll av sina fiskeflottor har man under de senaste tio åren inte kunnat enas om ett kuststatsavtal och fördelning av kvoter på dessa stora och viktiga fiskbestånd. Därför har fisketrycket ofta vida överstigit rekommendationerna från det internationella havsforskningsrådet ICES.

En konsekvens av detta är att makrill redan förlorat sin MSC-certifiering. Sill och blåvitling riskerar att gå samma öde till mötes i slutet av december, med stora konsekvenser för både marknaden och miljön.

Samtidigt har klimatförändringarna redan fått stora konsekvenser under ytan. Våra hav påverkas på ett genomgripande sätt och fiskars migrationsmönster har förändrats de senaste åren. Fisken söker sig till kallare vatten. Detta har lett till att det nu fiskas allt större mängder sill och makrill i arktiska vatten.

Utan en överenskommelse mellan de stora och rika länder som fiskar på dessa bestånd blir överfisket ett faktum då alla gör som de vill. Det gemensamma fisketrycket har de senaste åren ibland legat så högt som 178 procent av vad de vetenskapliga råden anser är hållbart.

I dag kräver miljömedvetna konsumenter att fisken de köper ska vara fiskad på ett hållbart sätt. Företagen på de skandinaviska marknaderna har därför valt att sälja MSC-certifierad fisk. När stora bestånd tappar sin miljömärkning så bromsas ett viktigt hållbarhetsarbete in. Det leder också till att restauranger och butiker inte kan svara upp mot konsumenternas efterfrågan på miljömärkt fisk och samhället missa en viktig möjlighet att bidra till levande hav.

Världens hav befinner sig i ett nödläge. Med ökade temperaturer, försurning och förlust av marina arter i en aldrig tidigare skådat hastighet är det inte läge för käbbel.

Den svenska regeringen visar ofta ett tydligt engagemang för haven. Men nu är det hög tid att regeringen också aktivt driver EU framåt när det gäller hållbart fiske – och här kan Skånes riksdagsledamöter bidra, genom att ställa krav på regeringen att agera.

Det finns ingen tid att hålla låg profil i förhandlingsrummen när det verkligen gäller. Engagemanget för haven måste också avspegla sig i regeringens konkreta fiskepolitik.

Linnéa Engström, programdirektör, Marine Stewardship Council (MSC), Skandinavien och Östersjöregionen

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Lånapengar

Fyra dyra misstag många gör när de lånar pengar

Lånapengar Att låna pengar kan ofta upplevas som svårt och krångligt. Att hitta det rätta lånet med den lägsta räntan och de mest förmånliga villkoren går inte fort. Det kan kännas som att kliva in i en snårig djungel där erbjudanden finns från banker och långivare både till höger och vänster. Hur ska man veta vilka som faktiskt är bra?

Det är lätt att begå misstag, speciellt om det är första gången som man tar ett lån. Det finns vissa misstag som är vanligare än andra – och det kan stå en dyrt. När du ska låna pengar – jämför alla typer av lån, på så sätt hittar du det bästa alternativet för just dig.

Du missar uppläggningsavgiften

Ett mycket vanligt misstag är att man inte undersöker vilka extra kostnader som tillkommer till lånet. Man kikar på den slutgiltiga kostnaden som informerar om vad man ska återbetala men man missar vad den faktiskt består av.

Förutom ränta så tillkommer det ofta extra avgifter för bland annat avier och uppläggning. En uppläggningsavgift är en engångsavgift som ofta kan vara mycket hög. Det är inte ovanligt att den ligger på 795 – 895 kr. Tänk därför på att alltid undersöka vilka extra avgifter som måste betalas och välj hellre ett lån med en avgift på mellan 0 – 395 kr för att sänka den totala kostnaden.

Du jämför inte räntorna

Att inte jämföra räntor tillräckligt kan vara ett av de största misstagen som görs. Det är också ett av de vanligaste. Att jämföra olika låns räntor är mycket viktigt, det är det här som du ska lägga mest tid på när du letar efter ett lån.

Det är räntan som bestämmer hur dyrt ditt lån blir. Ofta har snabblån en mycket hög ränta medan ett längre privatlån har låga räntor om du har rätt förutsättningar. Räntan du betalar på ett bolån över tid är vanligtvis en väldigt stor summa. Tänk därför noggrant över vilken typ av lån du behöver.

Jämför inte bara den nominella årsräntan utan även den den effektiva räntan. Se om räntorna är fasta eller rörliga och hur de ändras beroende på vilket belopp och vilken löptid du vill ha.

Du struntar i att ha en medsökande

Att ansöka om ett lån tillsammans med en medsökande är väldigt förmånligt. Med en medsökande som har en god ekonomi kan du få en betydligt bättre ränta. Det innebär helt enkelt att lånet blir mycket billigare.

Om man har dålig hälsa på sin ekonomi, dvs. en låg kreditvärdighet, så är det även enklare att få ett lån godkänt om man ansöker med en medsökande. Det gäller speciellt om man vill ansöka om ett stort privatlån för en större utgift eller investering.

Du amorterar inte tillräckligt

Något som många missar är att inte amortera tillräckligt mycket på sitt lån. Många långivare kan locka med långa löptider vilket ger en lägre månadskostnad. Men det här är inte ett alternativ att föredra, då det i slutänden kommer att ge ett dyrare lån.

Ju längre löptid du har desto mer ränta kommer du att totalt betala för ditt lån. Det allra bästa för låntagare är därför att välja en så kort löptid som möjligt samtidigt som man håller sig inom gränsen för vad ens månadsbudget klarar av att återbetala. Budgetera därför alltid för att amortera på ditt lån varje månad.

Om du får in en extra pengar en månad så kan det vara värt att göra en extra amortering på ditt lån. I längden sparar det dig ofta ganska mycket pengar. Om du känner att du kan betala mer än vad du gör – kontakta din långivare för att öka din månadsbetalning.

Det finns många tips att ta vara på när det kommer till att låna pengar som privatperson, här samlade vi några utav de viktigaste. Om du följer de ovanstående tipsen och jämför alla lånealternativ väl innan du lånar så kommer du att få en mycket bättre upplevelse av att låna pengar.

Det är lätt att begå misstag, speciellt om det är första gången som man tar ett lån. Det finns vissa misstag som är vanligare än andra – och det kan stå en dyrt. När du ska låna pengar – jämför alla typer av lån, på så sätt hittar du det bästa alternativet för just dig.

Opinion

Gör om, gör rätt

Arbetskraftsinvandring missbrukas.
Foto: Terje Bendiksby
Opinion
Opinion

Länge var Sveriges gränser hårt stängda för arbetskraftsinvandring. Statligt myndighetsgodkännande och fackligt inflytande var huvudregeln när företag ville ta in personer med särskilda kvalifikationer till vårt land. Ville Ericsson eller ABB ta in utländska experter var det inget större problem, men för en liten arbetsgivare som behövde spetskompetens var dörren stängd.

Från borgerligt håll drevs med rätta kritik mot de begränsade möjligheterna till arbetskraftsinvandring. Den tekniska utvecklingen och globaliseringen ledde till behov av att kunna rekrytera specialistpersonal till bristyrken t.ex indiska it-tekniker till vårt land.

Att skapa ett smidigare system för arbetskraftsinvandring var en profilfråga för regeringen Reinfeldt. I riksdagen la man fram och fick igenom ett nytt system för arbetskraftsinvandring år 2008. Det har med rätta beskrivits som ett av världens mest generösa regelsystem för att ta hit anställda från andra länder.

Med facit i hand vet vi att systemet kommit att missbrukas. Annat var knappast att vänta när den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen skrotades. Istället för att öppna dörrar för utländska experter med spetskompetens har det blivit svängdörrar för mindre nogräknade arbetsgivare att ta in människor till städjobb, enkla krogsysslor som diskning, detta trots att vi i vårt land har en öppen arbetslöshet på i runda tal 500.000 personer.

Nättidningen Arbetet har i ett reportage granskat en sushikedja som satt i system att importera mongolisk arbetskraft, alltså från ett land där man inte äter sushi. Anställda vittnar om långa arbetsdagar, schemabesked med kort varsel som omöjliggör ett fungerande privatliv och press att jobba även vid sjukdom. Andra rapporter har kommit om hur människor anställs till slavlöner på 11 kronor i timmen.

En del mindre nogräknade arbetsgivare har satt i system att sälja arbetstillstånd. Det sker t.ex till flyktingar för hundratusentals kronor per person.

Ett misslyckande skall kallas ett misslyckande. Nu skall en statlig utredare se över systemet med arbetskraftsinvandring. Det måste utmynna i ett striktare regelverk som är öppet för kvalificerad arbetskraft och inte för låglönejobbare till en svensk arbetsmarknad där hundratusentals människor redan står i kö för enkla jobb.

Lars J Eriksson

Opinion

Lärare får stryk och rektorer har larm

Opinion
Opinion

Jag var tvungen att läsa meningen ett par gånger innan innehållet helt sjönk in i min hjärna. Så här löd den i Göteborgs posten:

Vi har lärare som i särskilda undervisningsgrupper blir slagna i princip varje dag, säger Andrea Meiling, ordförande för Lärarförbundet i Göteborg.

Våld mot lärare i skolor har blivit en vardagsföreteelse på många håll. Tidningen har intervjuat den fackliga företrädaren mot bakgrund av larm som kommit från Borås. Där har övergrepp mot lärare tredubblats på bara två år, från 2018 till i år.

Är Göteborg något särfall. Nej, snarast tvärtom. I Malmö är det ännu värre. Enligt arbetsmiljöverket kom det i fjol in 835 anmälningar i Sverige om hot och våld mot lärare. Allra värst var det i Malmö. Sammantaget under åren 2014 till 2019 förekom det hot och våld som anmäldes vid 344 tillfällen i Malmö. Idag finns rektorer som bär överfallslarm.

Om det förekommer så mycket hot och våld mot lärare, hur mycket förekommer det då inte mot elever. Troligen finns det ett enormt mörkertal eftersom många elever och deras föräldrar inte vågar anmäla med risk för att de skall utsättas för ännu fler övergrepp.

Ibland när jag skall skriva om missförhållanden känner jag bara uppgivenhet. Våldet mot lärare och elever är ett sådant exempel. Finns det något som talar för att det skall bli bättre? Inte ens en obotlig optimist kan väl tro det.

Lars J Eriksson

Opinion

Förgröning --eller besvikelse

Opinion
Opinion

Är förslaget på EU:s nya jordbruksstöd en grön omställning eller ett greenwashing-svek i klimatfrågan? Det beror på vem man frågar.

Detta handlar om vad EU ska lägga sina pengar på under de kommande sju åren och om dess möjlighet att nå upp till klimatmålen. Jordbruket är den största utgiftsposten och det område där EU har störst möjlighet att påverka klimatet. EU:s revisionsrätt har varnat för att man inte kommer att nå målen och vi vet redan att vi kommer att missa målsättningarna för den biologiska mångfalden.

I en radiodebatt hördes skiljelinjen mellan höger och vänster. Centerpartiets Fredrick Federley pekade på att 30 procent av budgeten för grön omställning är en förstärkning av resurserna. Han hade velat se högre nivåer, men tycker det är bättre att något röstas igenom så att jordbruksföretagarna kan börja planera sin verksamhet. Vänsterpartiet och Miljöpartiet förespråkar att 100 procent av pengarna öronmärks till grön omställning, trots att det nog vore omöjligt att få igenom. Vänsterpartiets Malin Björk menar att det nuvarande förslaget inte är någon förändring från status quo.

Landsbygdsminister Jennie Nilsson tycker att frågan om djurvälfärd inte fått ta tillräcklig plats. Parlamentet har en möjlighet att skärpa formuleringarna kring det, som de förhoppningsvis förvaltar. Nilsson menar att det inte är kvoterna som är viktiga, utan att systemet är utformat så att pengarna är till miljönytta på riktigt. Det är dock Nilssons jobb att skönmåla kompromissen. Men visst finns det andra aspekter än kvoterna, som att det implementeras ordentligt och att det inte finns för många kryphål för den som vill utnyttja systemet.

Det frustrerar att EU sätter upp klimatmål och skriver under fördrag och sedan förhandlar fram politik som inte gör att man når målen. Att jordbruksstödet borde vara ett verktyg för att nå målen är självskrivet. Samtidigt blir inga mål uppnådda om det inte går att enas.

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL