Glömd och gömd kvinnohistoria är ett ämne som härligt nog allt oftare står i fokus på teaterscenen - inte minst när det handlar om barn- och ungdomsteater. I våras spelade till exempel Malmö Unga stadsteater Historiska systrar där Marie Antoinette, Jeanne d’Arc, Zenobia, Hervor, drottning Kristina och många andra fick berätta sin historia i en fartfylld föreställning.

I Jag är Drottning, urpremiär på Månteatern Lund i fredags, är drottning Kristina tillbaka. Nu tillsammans med ytterligare tre svenska drottningar - Sigrid Storråda, Margareta Valdemarsdotter och Ulrika Eleonora. De fyra är de enda regerande drottningar Sverige haft genom historien och den senaste av dem, Ulrika Eleonora, lämnade i från sig makten för precis 300 år sedan efter att ha regerat i knappt två år.

Drottningträngsel

När Jag är Drottning börjar trängs de fyra drottningarna i det slottseleganta rosa scenrummet. Deras överdådiga och voluminösa klänningar tar plats och alla vill vara drottning, alla vill ha makt, alla vill regera. En efter en får de sedan, i kronologisk ordning och lättsamt underhållande form, råda över scenen och berätta sin historia.

De fyra skådespelarna - Mats Granath, Lillemor Hjelm, Sakib Zabbar, Sofia Snahr - har vars en drottningroll som de bär upp med charm och personlig utstrålning och turas också om i en mängd fantasifulla biroller som levandegör drottninghistorierna på ett underhållande sätt.

När Sofia Snahr är en bestämd och självständig Sigrid Storråda i början av 1000-talet blir Mats Granath och Sakib Zabbar med komisk pricksäkerhet två självupptagna friare som går ett hett öde till mötes till tonerna av David Bowies ”Putting out thef fire with gasoline”. Och när Lillemor Hjelms drottning Kristina vaknar till liv i sin grav i Rom spelar de andra torra , manliga historiker och hetsiga skvallerjournalister som alla är lika besatta av att få koll på hennes kön och sexuella läggning.

Snabbsammanfattningar

Att berätta fyra drottninghistorier och också ge en bild av den tid de levde i på bara sextio minuter är en tuff utmaning som regissören Helena Röhr tillsammans med Månteaters ensemble har hittat helt rätt form och ton för. Det blir fyra genomtänkta snabbsammanfattningar som jag är övertygad om ger både unga och gamla i publiken lust att ta reda på mer.

Dessutom ger de fyra berättelserna också tankeväckande perspektiv på makt, vad man kan göra med makt och vad makt kan göra med en.

Som helhet är Jag är Drottningen en oemotståndligt rolig, småelak, tempofylld och smart musiksatt historielektion för alla åldrar. Och allra mest underhållande i dessa tider är kanske den presskonferens som 1300-talets Folkhälsomyndighet håller om pesten - med munskydd och allt ...

Hur fick du idén att göra en bilderbok utifrån Edit Södergrans dikter?

- Det är nog en tanke som har vuxit fram inom mig under en lång tid som sedan en dag slog ner som en snilleblixt. Så började jag exprimentera. Jag ville komma under huden på Edith Södergran så jag gick till Malmö Stadsbibliotek och lånade allt som skrivits om henne och allt hon skrivit, från diktsamlingar till brev. Jag samlade på hennes ord, fakta och detaljer från hennes verkliga liv och under tiden växte sagan fram, det var ganska självklart att den skulle handla om Edith och Landet som icke är. Jag känner mig besläktad med hennes relation till naturen, på det sättet hennes liv och dikter smälter samman. Hur livet och fantasin blir en levande saga.

Kan du beskriva handlingen i din Landet som icke är?

- Det börjar med att Edith ligger i sin sjukhussäng på sanatoriet där hon behandlas för den dödliga sjukdomen tuberkulos. Plötsligt hör hon hur något dunsar till och ser hur ett nystan av silvertråd kommer rullande. Hon följer tråden ut till korridoren där en gyllene katt väntar vid en spegel. Katten hoppar in genom spegeln och Edith följer efter, till det förtrollade Landet som icke är. Där är allt fantasi och ljuvlig lek men där finns också den ondskefulla Tärningskasterskan …

Hur var det att samarbeta med illustratören Clara Dackenberg?

- Det var jag som kontaktade henne efter att jag skrivit manuset, för att jag tycker att hon är en helt fantastisk illustratör och konstnär. Clara har den där blicken på livets små magiska detaljer som jag kände att texten behövde. Och nu när jag får ha den färdiga boken i min hand så är jag så glad att jag frågade just henne. Det var liksom meant to be. Ja, så här efteråt så känns hon nästan som en syster.

Vad har du på gång i bokväg framöver?

- Jag fick en beställning på en serie böcker för barn i mellanåldern av mitt förlag i Sverige, Natur & Kultur, där jag gav ut boken Humlan Hanssons hemligheter i våras. Så den sitter jag och skriver på, men vad den handlar om är än så länge hemligt!