Glömd och gömd kvinnohistoria är ett ämne som härligt nog allt oftare står i fokus på teaterscenen - inte minst när det handlar om barn- och ungdomsteater. I våras spelade till exempel Malmö Unga stadsteater Historiska systrar där Marie Antoinette, Jeanne d’Arc, Zenobia, Hervor, drottning Kristina och många andra fick berätta sin historia i en fartfylld föreställning.

I Jag är Drottning, urpremiär på Månteatern Lund i fredags, är drottning Kristina tillbaka. Nu tillsammans med ytterligare tre svenska drottningar - Sigrid Storråda, Margareta Valdemarsdotter och Ulrika Eleonora. De fyra är de enda regerande drottningar Sverige haft genom historien och den senaste av dem, Ulrika Eleonora, lämnade i från sig makten för precis 300 år sedan efter att ha regerat i knappt två år.

Drottningträngsel

När Jag är Drottning börjar trängs de fyra drottningarna i det slottseleganta rosa scenrummet. Deras överdådiga och voluminösa klänningar tar plats och alla vill vara drottning, alla vill ha makt, alla vill regera. En efter en får de sedan, i kronologisk ordning och lättsamt underhållande form, råda över scenen och berätta sin historia.

De fyra skådespelarna - Mats Granath, Lillemor Hjelm, Sakib Zabbar, Sofia Snahr - har vars en drottningroll som de bär upp med charm och personlig utstrålning och turas också om i en mängd fantasifulla biroller som levandegör drottninghistorierna på ett underhållande sätt.

När Sofia Snahr är en bestämd och självständig Sigrid Storråda i början av 1000-talet blir Mats Granath och Sakib Zabbar med komisk pricksäkerhet två självupptagna friare som går ett hett öde till mötes till tonerna av David Bowies ”Putting out thef fire with gasoline”. Och när Lillemor Hjelms drottning Kristina vaknar till liv i sin grav i Rom spelar de andra torra , manliga historiker och hetsiga skvallerjournalister som alla är lika besatta av att få koll på hennes kön och sexuella läggning.

Snabbsammanfattningar

Att berätta fyra drottninghistorier och också ge en bild av den tid de levde i på bara sextio minuter är en tuff utmaning som regissören Helena Röhr tillsammans med Månteaters ensemble har hittat helt rätt form och ton för. Det blir fyra genomtänkta snabbsammanfattningar som jag är övertygad om ger både unga och gamla i publiken lust att ta reda på mer.

Dessutom ger de fyra berättelserna också tankeväckande perspektiv på makt, vad man kan göra med makt och vad makt kan göra med en.

Som helhet är Jag är Drottningen en oemotståndligt rolig, småelak, tempofylld och smart musiksatt historielektion för alla åldrar. Och allra mest underhållande i dessa tider är kanske den presskonferens som 1300-talets Folkhälsomyndighet håller om pesten - med munskydd och allt ...

Jag minns en tid när kinarestaurangen var det mest exotiska man kunde äta på. Mitt barnjag älskade kyckling i currysås och kunde inte få nog av besöken på stans enda kinakrog. Men tiderna förändrades liksom smaken. Thailändska och indiska restauranger tog över, inte minst när det gäller ”exotisk” mat på mindre orter.

Konstnären Lap-See Lam är mer eller mindre uppväxt på en svensk kinarestaurang och i sin konstnärliga gärning dokumenterar hon de sista kvarvarande med 3D-scanner. Det är också bland dem som hon tar avstamp i sitt sommarprat. För många av de kineser som kom hit och startade dem var en språngbräda för deras barns klassresa. Det blir en bitvis surrealistisk tidsresa genom generationer av kineser i Sverige och genom svensk orientalism. Det är en fascinerande och stundtals förbryllande och melankolisk resa. Framförallt är den tankeväckande.

Jag inleder den här krönikan med ”Jag” medvetet, för en av de tankar som väcks är hur jaget används i sommarprogrammen. Man kan likt komikern Kristina ”Keyyo” Petrushina eller musikalartisten Peter Jöback använda sina en och en halvt timma i radio för att berätta sin egen historia. Det kan bli bra. I Keyyos fall är det roligt, med den komiska udden riktad mot henne själv, utan att för den sakens skull väja för det känslosamma och kanske lite jobbiga.

I Jöbacks fall har jag svårare att relatera till någon som kan lägga och lägger en årslön på en sexveckors rehab för att det är jobbigt att vara framgångsrik. Det verkar dock ha fungerat för honom och det är väl bra. Mindre bra är att öppna musiken i programmet med en egen låt vars text låter mer som ett cv än som lyrik.

Mer intressant är det då om man använder jaget - de egna erfarenheterna - för att berätta om något som är större och mer vittomfattande än sig själv, något som har bäring för andra människor, likt Lap-See Lam. På samma sätt berättar psykologen Hanna Wallensteen sin egen historia som adopterad från Etiopien på ett sätt som berör på det omedelbara sättet av det hon själv varit med om som det berättar en större historia om adoptionernas positiva och negativa sidor - inte minst mot botten av det som avslöjats på senare tid om hur många adoptioner från Chile gått till.

En som också genom sina egna upplevelser förmedlar en - eller snarare flera - större berättelser är förre norske statsministern och numera generalsekreteraren för NATO, Jens Stoltenberg. Det är den långhårige fredsaktivisten som blev högste chef före en försvarsallians, det är Afghanistan, Balkan och Utöya, möten med Obama, Trump och Medvedev. Det är ... Hans sommarprat är väldigt intressant men också splittrat. Han försöker få in så mycket att programmet nästan spricker i sömmarna. Han kanske borde ha fått veckans samtliga program egentligen.