Det är en grannlaga uppgift att handla upp livsmedel till kommuner och regioner. De senaste åren har mycket skett som innebär förbättringar, men fortfarande verkar det finnas kommuner som inte använder de lagliga möjligheter som faktiskt finns för att kunna erbjuda barn och gamla svenskt kött.

Den senaste kommunen som fått kritik för att man köper in för mycket utländskt kött är Ystad. Det är ett nytt ramavtal och den nya leverantören har inte enbart svenskt kött i sitt sortiment. Man kan inte specifikt kräva kött som är producerat i Sverige, men genom omskrivningar kan man åstadkomma mycket. Till exempel att vägra ta emot vacuumförpackat kött, vilket av hållbarhetsskäl omöjliggör långa transporter. Det får vara osagt hur Ystads kommun formulerat sina krav, men jag konstaterar att det allmänt är lätt att ta genvägar när det gäller upphandling.

Vill man ha svenskt kött och andra svenska råvaror kräver det lite extra jobb att formulera de krav man kan ställa. En del kommuner har gått före, till exempel Klippan, men det kräver engagerade måltidschefer i kombination med uppfinningsrika upphandlare. Ystad har tidigare varit föregångare i detta arbete när man startade samordnad varudistribution som i sig underlättar för lokala leverantörer. Det vore synd om kommunen backar bakåt i arbetet så låt oss hoppas att detta är ett tillfälligt bakslag. De skånska kommunerna är i allmänhet uppmärksamma och kunniga i dessa frågor.

Gängkriminaliteten och ett antal mord och andra övergrepp har satt fart på den kriminalpolitiska debatten. Poliser och åklagare vittnar om hur brottsligheten gått ner i åldrarna, att brottsdebuten kan ske så tidigt som vid åtta års ålder, och att äldre kriminella satt i system att använda sig av yngre hantlangare eftersom de är väl medvetna om att påföljderna för unga som begår brott är ytterst milda och att fängelsestraff undviks i stor utsträckning för de som anses omogna, vilket gäller upp till 20 års ålder. Den som är i åldrarna 18-20 år får rabatt även vid grova brott.

Det här är ohållbart vilket verkligheten gett många exempel på. Den som börjar med brott i tidiga tonåren är ofta en förhärdad kriminell redan före 18 års ålder. I några av mordfallen under senare tid är de misstänkta i dessa lägre åldrar.

I Svenska Dagbladet har det förts en intressant debatt om det svenska påföljdssystemet. Professorn i rättsvetenskap Bo Wennström hävdar att den svenska strafflagstiftningen byggt på inställningen ”ju mer man ingriper desto sämre går det”. Böter och frivård var enligt denna logik alltid bättre än fängelse. Ja, inlåsning och fängelser var brottsgenererande i sig, sades det.”

Denna vårdinriktade inställning, som underförstått byggt på att det är samhällssystemet som orsakar brottslighet, har gjort att vi har ett påföljdssystem som är destruktivt. I början av brottsbanan är påföljderna inga eller lindriga, vilket stimulerar till nya brott. När väl den unge kriminella blir myndig vid 18 års ålder är fortsatt inställningen att den dömde är omogen och bör få en straffrabatt.

Nu finns ett utredningsförslag om att avskaffa straffrabatten för 18-20-åringar, men bara för de mindre grava brotten. Den dömde skall fortfarande inte betraktas som fullt vuxen. Det är ett utpräglat svenskt synsätt. I våra nordiska grannländer finns inga ungdomsrabatter för den som blivit myndig.

Många som suttit i fängelse återfaller i brott. Men det gör inte att fängelse är kontraproduktivt. Under fängelsevistelsen skyddas samhället. Det stora problemet uppstår vid frigivningen. Där behöver vi bli bättre med att ordna både bostad och jobb så att den som avtjänat sitt straff kan övergå till en normal livsföring.

Lars J Eriksson

Smittspridningen av coronaviruset ökar i flera länder i Europa, länder som stängde ner samhället i våras och som i sommar öppnat upp. Paniken börjar sprida sig bland regeringschefer och ministrar i flera länder. Vilka åtgärder har de egentligen att ta till? En total nedstängning igen vore förödande för en redan ansträngd ekonomi. Storbritannien ser smittan öka, liksom dödsfallen, och överväger en ny ”lockdown”. Spanien är värst drabbat i Europa just nu och i huvudstaden Madrid har beslutsfattarna stängt ner olika bostadsområden till de boendes protester. Frankrike inför också skarpare restriktioner i flera större städer. Även andra länder i Europa har smittkurvor som pekar åt alldeles fel håll och villrådiga politiker.

Gemensamt för länderna är att de haft nedstängningar under våren och vågade sig på en öppning när sommaren närmade sig. Ekonomin gjorde i våras ett tvärstopp och därför undviker politikerna nya totala nedstängningar. I stället verkar man försöka hindra coronaviruset där smittan sprids i kluster, alltså mer regionalt och inte i hela länderna.

Sveriges strategi retade många andra länder under våren, men nu är det en del som uttrycker sig försiktigt positivt om Sveriges hållning. Och visst är dödstalen i Sverige på väg ner sen en lång tid, smittan verkar vara under rimlig kontroll, men det är samtidigt alldeles för tidigt att dra slutsatser om vilket land som gjort rätt. Coronavirusets oberäknelighet gör att ingen kan ropa hej ännu.

Upp som en sol, ned som en pannkaka. Så kan man beskriva Moderaternas utveckling med Fredrik Reinfeldt som partiledare. Han fördubblade partiets andel i riksdagsvalen från 15 procent i Bo Lundgrens katastrofval 2002 till höjdpunkten 2010 på över trettio procent – det mesta något annat parti än Socialdemokraterna haft i modern tid. Men 2014 rasade M:s röstetal, och 2018 landade Ulf Kristersson under 20 procent.

Ett än större bakslag för Kristersson var att de fyra allianspartierna tillsammans blev mindre än de tre rödgröna partierna. Därmed försvann Kristerssons chanser att bli statsminister.

Före valet lovade Ulf Kristersson i Aftonbladet att han ”kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”. Men nu gör han allt detta, utom samregera, vilket det inte finns parlamentariska förutsättningar för. Men ger valresultatet 2022 förutsättningarna kan det bli så, särskilt som Jimmie Åkesson har övergivit Dansk Folkepartis länge framgångsrika taktik och förklarat att han vill sitta i regeringen. Ulf Kristersson kommer säkert att fortsätta få frågor om han tänker samregera med SD fram till valet. Frågan är hur han tänkt när han öppnat dörren på så vid gavel för Åkesson.

Det är inte bara i Sverige högerextrema partier haft framgångar i valen. Tvärtom var Sverige ett av de sista i Europa där ett sådant parti kom in i parlamentet. De etablerade partierna till höger har olika strategier för hur de ska hantera problemet. I både Norge och Finland togs partierna in i mitten-högerregeringar, men i Norge hoppade Framstegspartiet av och i Finland sparkades Sannfinländarna ut när en mer rasistisk falang tog över partiet.

I Tyskland har det stora kristdemokratiska partiet agerat annorlunda. Efter att det bayerska systerpartiet CSU i samband med flyktingkrisen 2015-16 försökte flirta med AfD:s (Alternative für Deutchland) sympatisörer utan större framgång, har partiet nu svängt till att kraftfullt markera mot AfD:s rasistiska utspel och föra en mer flyktingvänlig politik, i Angela Merkels anda (enligt en artikel i Die Zeit, kommenterad bl a i euobserver.com). Hittills ser det ut att vara en framgångsväg, då CDU/CSU haft stora framgångar i opinionen medan AfD:s siffror pekar nedåt.

I valet 2014 förlorade Moderaterna flest väljare till Centerpartiet, fler alltså än till SD och KD. Det var den största väljarströmmen näst efter miljöpartister som gick till S, enligt Valforskningsprogrammet i Göteborg. Men dessa väljare har Ulf Kristersson uppenbart ingen ambition att vinna tillbaka eller att stoppa fortsatt utflöde av liberalt sinnade moderater (om det finns några kvar). Istället koncentrerar han sig på att försöka få tillbaka flyktade SD-väljare. Men genom att flytta sig till SD:s politiska positioner och ge utrymme åt de (enda) frågor där SD trivs (invandring och brottslighet, helst hopkopplade) riskerar han istället att göda SD med nya väljare från M.

Då kanske han får frågan om att vara med i en SD-ledd regering 2022 istället för att själv få chansen att bli statsminister.

Yngve Sunesson

Alltför ofta kommer det fram händelser där svarta blivit illa behandlade på grund av sin hudfärg. Nej, det handlar inte om USA, det handlar om Sverige och Skåne. Och det gäller hur myndigheter som Tullverket och Polisen agerar. Nu senast har polisen blivit anmäld för tjänstefel då de kontrollerade en svart man på Öresundståget. I media berättar han hur han var och varannan månad blir kontrollerad när han åker till och från sitt arbete i Köpenhamn. Det finns all anledning att befara att det beror på så kallad rasprofilering, vilket förstås polisen nekar till. Polisen har minsann en värdegrund som de följer, skriver deras kommunikatör i en så kallad debattartikel i Kvällsposten härförleden.

Samma attityd hade Tullverket i samband med en artikel i DN i augusti, där en chef sa att Tullverket har en värdegrund och att alla följer den. Det är i bästa fall aningslöst, i sämsta fall en omändring av språkets betydelse som i Orwells bok 1984. Hur företrädarna för dessa statliga myndigheter kan ge detta goddagyxskaft-svar är obegripligt. Att inte se ett problem inom en organisation är farligt. Om man inte ser det så finns det inte och på det viset kan enskilda myndighetspersoner fortsätta kränka svarta personer.

Det borde vara självklart att människor ska lyda tull och polis, men för att man ska kunna ha den tilliten kräver det att myndigheterna uppför sig enligt den värdegrund man har. Att ha vackra ord på papper tjänar inget till om de inte följs i verkligheten och det finns tyvärr alltför många exempel på det. I stället för att vifta bort berättigad kritik är det hög tid att myndigheterna tar sin värdegrund på allvar.

I en ny bok tar forskaren och skribenten Anne Applebaum upp de häftiga förskjutningar som skett inom internationell politik under det senaste decenniet och vad det är som attraherar med populistisk höger. I boken The Twilight of Democracy (Demokratins skymning) talar hon om hur det krävs en omsvängning hos en del av ”eliten” för att till exempel en auktoritär regering ska kunna komma till makten: det handlar inte enbart om att attrahera besvikna väljare. Hon tittar på vilka journalisterna och ”spindoktorerna” som gör förflyttningen i auktoritär riktning möjlig är och varför hungern efter konspirationsteorier är så stor i den nya populistiska högern. Boken diskuterar länder som rört sig i auktoritär riktning på olika sätt, som USA, Polen och Ryssland och varför personer som började som en del av den liberala elit som upprätthöll demokratin rört sig i populistisk riktning under det senaste decenniet.

Hon menar att redan den fundamentala frågan om vad dessa besvikna medlemmar ur eliten vill som en ersättning för den liberala demokratin blir svår. Är det en enpartistat, eller något ännu längre ut på den auktoritära skalan? Just svårigheten i att hitta motivationen för till exempel en journalist eller politiker att gå från att vara mittenliberal till populist: två ideologier som ligger långt ifrån varandra, gör att rörelsen blir svåranalyserad för utomstående.

Applebaum var från början en tydlig högerprofil som bland annat tillhörde Washington Posts ledarredaktion och senare den brittiska konservativa tidskriften The Spectator. Hon var republikan fram till 2008, då hon lämnade partiet på grund av det kontroversiella valet av Sara Palin som vicepresidentkandidat. På många sätt var valet av Palin början på processen som skulle leda fram till nomineringen av affärsmannen och dokusåpastjärnan Donald Trump som presidentkandidat. Applebaum varnade då för att vi är ”två eller tre valresultat från slutet på NATO, EU och den liberala demokratin.”

Hon samtalar samtalar med New York Times om hur det är som en person som tidigare objektivt försökt skildra historiska skeenden, som sovjetkommunismens fall och att skildra en process där man själv blir en del av och ett uttryck för det historiska skeendet. Applebaum är gift med Radosław Sikorski, före detta utrikesminister i Polen och själv numera bosatt i Polen. Hon beskriver en fest som hölls hemma hos henne och maken på 90-talet och hur vissa av dessa vänner nu står så långt ifrån henne politiskt att de inte hälsar om de möts på gatan. En av de personer hon inte längre har kontakt med är barnens gudmor. Upplevelsen av främlingskap över de val de gjort politiskt är för stor för att man ska kunna ta sig till det ingenmansland där man kommer överens om att inte komma överens. En av personerna från nyårsfesten skriver numera om henne som del av en judisk konspiration för att skada Polen.

I Sverige har vi ännu inte rört oss lika långt i den riktningen som Polen, Turkiet eller USA, men det finns inget som garanterar att vi förskonas. Jag har likt Applebaum yrkeskontakter som jag för ett decennium sedan såg som kollegor och diskussionspartners som jag numera saknar möjlighet att förstå. Applebaum ger inga definitiva svar, även om hon spekulerar i att det offentliga samtalets grälsjuka natur skapar mer radikala åsikter och samhällsklimat och bäddar för att falsk information sprids. Det är dock en fråga som inte ställs tillräckligt ofta: vad har dessa intellektuella mellanhänder mellan populiströrelsen och makten och populiströrelsen och väljarna för motivation, med tanke på att de i stort gynnats av det demokratiska samhälle de numera vill motverka.

Martina Jarminder