Jag åker med jämna mellanrum till Göteborg. Ofta kommer jag dit på fredagarna och börjar då min exil med att glest köa i kvartersbutiken. Under alla gångerna jag gjort det, har det blivit uppenbart att göteborgarna skiljer sig från oss andra på minst ett sätt. De köar fredagsmys för färska räkor och havskräftor – inte för tacos. Gammal som ung och var man än handlar i den staden. Uppenbarligen är det en väl etablerad, lokal vana att äta havsmat när man skall koppla av med familj eller vänner. Som matintresserad jägare och fiskare sällar jag mig gärna till den hängivna kön, där jag sedan njuter lika mycket av småpratet som jag gör av utsikten att få sätta i mig färska räkor. Den lokala särarten ståtar här i sin vackraste skrud. Det blir tydligt för mig att de här boende är lite stolta över sin vana. Fredag efter fredag. Och fiskmadamen myser.
En annan räkmacka som drabbat mig på senare tid är medlemskapet i en förening för främjandet av ett lokalt författarskap: Gustaf Hellström-sällskapet. Gustaf kom från Kristianstad och blev sedermera medlem av de aderton. Medlemmarna i Hellströmsällskapet vårdar hans litterära minne med samma hängivenhet som fiskmadamen lägger sina räkor på is. Trots Gustafs alla böcker och artiklar, är det idag få utanför Kristianstad som vet vem han är. Men vem som vill kan när som helst glädjas åt sällskapets skriftserie eller allmänna föredrag. Ännu en lokal delikatess, således, serverad av en liten hängiven skara som lägger tid och kraft på att vårda och framhålla ett lokalt sammanhang.
Engelsmannen David Goodhart myntade för några år sedan begreppen anywheres och somewheres. Tanken med denna modell var att försöka förklara det som händer i västvärldens demokratier, som enligt vissa experter är på väg i populärt konservativ riktning. Enligt Goodhart består våra samhällen något förenklat av en mindre grupp välutbildade, liberala individer och en större grupp (dubbelt så stor) individer som inte är fullt så välutbildade. De förra har värderingar och rörelsemönster som gör dem till världsmedborgare och de senare föredrar att stanna hemma på täppan och vara rädda om det som växer där. Eftersom de förra är en mindre grupp med god utbildning, styr de också indirekt över det politiska skeendet och över de senare. De senare känner sig då negligerade och det leder till missnöje. De sluter sig inom sina egna kretsar och hyllar det lokala som ett behov eller en slags protest. I Sverige är Liberalerna exempel på anywheres och Sverigedemokraterna på somewheres. Alldeles bortsett från att Goodharts teser har fått kritik för bristande forskningsunderlag, kan man pröva att förstå samtiden med Goodharts tumstock. Ett ensidigt betonande av universalitet och var-som-helst-värden blir då direkt kontraproduktivt om det handlar om att fortsatt bygga vidare på det vi har gemensamt. Det omvända, att erkänna den lokala (eller nationella) kulturen och våga vara stolt över dess yttringar, kan vara vägen till ett återfunnet och generöst ”vi”.
Det finns ungefär 120 litterära sällskap i Sverige. Vi har över tvåtusen hembygdsföreningar. Hur många fiskhandlare det finns vet jag inte, även om jag regelbundet njuter av deras mödor. Men att lokala och regionspecifika glädjeämnen existerar tack vare människor som tror på det som är nära, kan vi som emellanåt behöver känna oss hemma inte uppskatta nog. Så när pandemin tvingar dig att fundera över vad som är viktigt i livet; när tiden räcker till för att göra någonting annat än att planera nästa Thailandsresa: sträck då ut en hand till dem som håller ditt ”hemma” vid liv. Minnet är, som någon uttryckte det, bofast.
DELA PÅ FACEBOOK
DELA PÅ TWITTER
SKRIV UT ARTIKELN