Det är en grannlaga uppgift att handla upp livsmedel till kommuner och regioner. De senaste åren har mycket skett som innebär förbättringar, men fortfarande verkar det finnas kommuner som inte använder de lagliga möjligheter som faktiskt finns för att kunna erbjuda barn och gamla svenskt kött.

Den senaste kommunen som fått kritik för att man köper in för mycket utländskt kött är Ystad. Det är ett nytt ramavtal och den nya leverantören har inte enbart svenskt kött i sitt sortiment. Man kan inte specifikt kräva kött som är producerat i Sverige, men genom omskrivningar kan man åstadkomma mycket. Till exempel att vägra ta emot vacuumförpackat kött, vilket av hållbarhetsskäl omöjliggör långa transporter. Det får vara osagt hur Ystads kommun formulerat sina krav, men jag konstaterar att det allmänt är lätt att ta genvägar när det gäller upphandling.

Vill man ha svenskt kött och andra svenska råvaror kräver det lite extra jobb att formulera de krav man kan ställa. En del kommuner har gått före, till exempel Klippan, men det kräver engagerade måltidschefer i kombination med uppfinningsrika upphandlare. Ystad har tidigare varit föregångare i detta arbete när man startade samordnad varudistribution som i sig underlättar för lokala leverantörer. Det vore synd om kommunen backar bakåt i arbetet så låt oss hoppas att detta är ett tillfälligt bakslag. De skånska kommunerna är i allmänhet uppmärksamma och kunniga i dessa frågor.

Av dem som dör i covid-19 i de rika länderna är 9 av 10 äldre personer. I fattiga länder är det däremot barnen som dör i samma höga utsträckning, men då på grund av de restriktioner som införts mot coronapandemin. I många fattiga länder har ovanliga sjukdomar, som polio och tbc, börjat komma tillbaka eftersom sjukvården har tvingats prioritera ner vaccinationer mot dessa sjukdomar och i stället satsa tid och pengar på att bekämpa covid-19. Barnen dör också i vanliga sjukdomar som malaria, lunginflammation och diarré.

Även i de rika länderna drabbas barnen när samhället stänger ner. De får inte gå i skolan, eller de sätts framför en dator i hemmet och får distansundervisning. De kan inte utöva de fritidsaktiviteter som de brukar och tenderar att gå upp i vikt och mår dåligt över att inte kunna träffa sina kompisar i samma utsträckning som tidigare.

I Sverige ökar antalet orosanmälningar och samtalen till Bris likaså. Att inte få gå i skolan drabbar många på olika sätt. Distansundervisning kan fungera för många, men inte under så lång tid och allt beror på hur tekniken fungerar och hur väl läraren kan utforma undervisningen digitalt.

Vi borde fokusera mer på de unga under pandemin. Att dagligen berätta hur många som dött och hur smittspridningen ser ut, som görs i nyhetsprogrammen på tv, borde bytas ut mot information kring de unga. De deprimerande siffrorna gör ingen som helst nytta, utan nyhetsredaktionerna borde lyfta sig i håret och bli mer konstruktiva. Inte konstigt att människor blir deprimerande när vi blir matade av detta negativa hela tiden.

Behövs det byggas stora vindkraftsparker till havs eller på land? Vad ska det vara bra för att leta mineraler för att i ett senare skede göra dagbrott eller gruvor? Måste det byggas nya fängelser just här? Vad ska vi ha höghastighetståg till? Frågorna kan vara många när enskilda grannar och markägare drabbas av förändringar i sin närhet. Förändringar som blir en försämring för dem som bor i närheten, men som leder till en stor samhällsnytta.

Eftersom Trafikverket nu har en samrådsprocess kring en sträcka av en ny stambana mellan Hässleholm och Malmö är frågan högaktuell. Dessutom har Trafikverket precis presenterat olika alternativa förslag på sträckningar, byggmetoder och kostnader för regeringen. De boende längs de olika sträckningarna i Skåne samlar sig för att protestera. Det är en fara för jordbruket, för den biologiska mångfalden, för möjligheterna till friluftsliv, för rörligheten med mera. Och självklart har de som protesterar rätt, i varje enskilt fall. Men stora projekt som har en total samhällsnytta måste köra över de enskilda fallen för att kunna bli verklighet. Därför är det extra viktigt att ta in så mycket fakta och information som möjligt inför besluten.

Regeringen behöver lyssna in alla argument, men sen måste man våga ta beslut. Det kan vara svårt, särskilt om det är en minoritetsregering som Sveriges, och mycket beror på vilka som klarar att skrika högst. Eller på regeringens förmåga att lyssna på dem som inte hörs alls: i det här fallet de som vill slippa flyga när de ska resa långt. På den nya stambanan ska tågen kunna köra fortare än på den gamla, så fort att inrikesflyg inte ska behövas. Det är bra för klimatet, vilket även de som protesterar mot de nya banorna borde uppskatta.

En ny stambana mellan Stockholm och Malmö är till för att kunna resa fortare mellan Skåne och vår huvudstad, såpass mycket fortare att det blir ointressant att fundera på att ta flyget. Den är också till för att stockholmare, östgötar och jönköpingsbor ska kunna ta tåget ner i Europa. När den nya förbindelsen över Fehmarn Belt är klar blir anslutningarna i Sverige viktiga. Att snabbt ta sig till Hamburg för vidare färd genom Europa vore en välgärning för klimatet.

Den enighet kring höghastighetståg som fanns inom de borgerliga partierna när Alliansen regerade har tyvärr upphört, så den nuvarande regeringen har inte helt lätt att manövrera i denna viktiga fråga. Moderaterna bedriver numera en populistisk politik och vill inte satsa på nya stambanor längre. Hur man kan tro att det ska gå att renovera de gamla banorna för en ny tid är en gåta. Liberalerna är ängsliga och vill att Moderaterna ska vara med, annars vill inte L. Och visst är det önskvärt med breda överenskommelser i stora infrastruktursatsningar, men frågan är så viktig att beslut inte kan vänta mycket längre.

Det är lätt att fastna i frågan om kostnader för en ny stambana, men regeringen måste tänka utanför boxen och hitta okonventionella lösningar för att komma framåt. En satsning på att bygga den nya banan på så kallade landbroar, alltså på pelare, sägs vara betydligt billigare. Det skulle också lösa problemet med att mycket mark tas i anspråk och att spåren blir en barriär i landskapet.

Nackdelen med stora beslut med samhällsnytta är att tillståndsprocessen är lång. Det är en avvägning mellan rättssäkerhet och att investeringar går helt i stå i en lång process av överklaganden. Här borde regeringen se över processerna rent principiellt för att göra dem kortare i framtiden. Det är inte rimligt att viktiga beslut ska ta tiotals år innan de blir verklighet.

Att enskilda personer och markägare drabbas är tyvärr ofrånkomligt om man vill att samhället ska utvecklas. Ersättningen till dessa måste därför motsvara intrånget. Nutida politiker behöver också öva sig på att stå upp mot kampanjer i sociala medier och inte falla till föga för en förment stor folkstorm. Det är inte lätt att lyssna på dem som inte säger något, men det borde vara ett ledord för varje politiker att tänka in denna grupp innan de fattar viktiga beslut. Rädda politiker som saknar ryggrad är inte bra för något samhälle.

Sverige avviker från andra europeiska länder i synen på bildning. Av oklara skäl tycker man inte det är någon vits med att kunna något för sakens egen skull. Utbildning för att passa till en viss tjänst är bra, bildning är onödigt.

Avtalet mellan Svenskt Näringsliv, PTK, Kommunal och IF Metall om ”utvecklingstid”, det vill säga vidareutbildning för vuxna med 80 procent bibehållen lön, är på väg vidare till diskussioner med regeringen. Eftersom Miljöpartiet är upphovshen ropas det om friår och hur folk kommer att utnyttja det för att gå tramskurser för att få ledigt. Reglerna är långt ifrån så generösa som kritikerna menar: för att få utvecklingstid måste man ha arbetat minst tio av de senaste 15 åren och ha fem år kvar till den lägsta åldern för allmän pension. Utbildningen man söker måste vara studiestödsgrundande. Att man oroar sig för att folk ska gå knypplingskurser är löjligt.

Ska ett vårdbiträde kunna läsa filosofi? Ja, menar Johan Ingelskog, avtalssekreterare på Kommunal. Vårdpersonal som går en universitetskurs i etik och moralfilosofi för att bättre kunna bemöta sårbara personer de tar hand om skulle kunna kvalificera sig för etikpaneler eller värdegrundsarbete.

Arbetarrörelsen sysslade en gång med folkbildning med tanken att det skulle förbättra arbetarnas liv, hälsa och välmående. Främst ska utvecklingstiden se till att man får en starkare position på arbetsmarknaden eller ge en möjlighet att byta bransch, men att oroa sig för att medlemmar i Kommunal skulle läsa humaniorakurser för skattepengar visar att man inte förstår vad man lär sig på en sådan kurs. Ingen har någonsin blivit sämre på sitt arbete genom att lära sig tänka kritiskt, skriva bättre svenska och få ny information om världen. Bildning, inte bara utbildning, är en tillgång för arbetsgivaren.

Kommunal har rätt i att ett vårdbiträde ska kunna läsa filosofi. Det är glädjande att arbetarrörelsen blåser liv folkbildningstraditionen och motarbetar svenskt bildningsförakt.

Jag åker med jämna mellanrum till Göteborg. Ofta kommer jag dit på fredagarna och börjar då min exil med att glest köa i kvartersbutiken. Under alla gångerna jag gjort det, har det blivit uppenbart att göteborgarna skiljer sig från oss andra på minst ett sätt. De köar fredagsmys för färska räkor och havskräftor – inte för tacos. Gammal som ung och var man än handlar i den staden. Uppenbarligen är det en väl etablerad, lokal vana att äta havsmat när man skall koppla av med familj eller vänner. Som matintresserad jägare och fiskare sällar jag mig gärna till den hängivna kön, där jag sedan njuter lika mycket av småpratet som jag gör av utsikten att få sätta i mig färska räkor. Den lokala särarten ståtar här i sin vackraste skrud. Det blir tydligt för mig att de här boende är lite stolta över sin vana. Fredag efter fredag. Och fiskmadamen myser.

En annan räkmacka som drabbat mig på senare tid är medlemskapet i en förening för främjandet av ett lokalt författarskap: Gustaf Hellström-sällskapet. Gustaf kom från Kristianstad och blev sedermera medlem av de aderton. Medlemmarna i Hellströmsällskapet vårdar hans litterära minne med samma hängivenhet som fiskmadamen lägger sina räkor på is. Trots Gustafs alla böcker och artiklar, är det idag få utanför Kristianstad som vet vem han är. Men vem som vill kan när som helst glädjas åt sällskapets skriftserie eller allmänna föredrag. Ännu en lokal delikatess, således, serverad av en liten hängiven skara som lägger tid och kraft på att vårda och framhålla ett lokalt sammanhang.

Engelsmannen David Goodhart myntade för några år sedan begreppen anywheres och somewheres. Tanken med denna modell var att försöka förklara det som händer i västvärldens demokratier, som enligt vissa experter är på väg i populärt konservativ riktning. Enligt Goodhart består våra samhällen något förenklat av en mindre grupp välutbildade, liberala individer och en större grupp (dubbelt så stor) individer som inte är fullt så välutbildade. De förra har värderingar och rörelsemönster som gör dem till världsmedborgare och de senare föredrar att stanna hemma på täppan och vara rädda om det som växer där. Eftersom de förra är en mindre grupp med god utbildning, styr de också indirekt över det politiska skeendet och över de senare. De senare känner sig då negligerade och det leder till missnöje. De sluter sig inom sina egna kretsar och hyllar det lokala som ett behov eller en slags protest. I Sverige är Liberalerna exempel på anywheres och Sverigedemokraterna på somewheres. Alldeles bortsett från att Goodharts teser har fått kritik för bristande forskningsunderlag, kan man pröva att förstå samtiden med Goodharts tumstock. Ett ensidigt betonande av universalitet och var-som-helst-värden blir då direkt kontraproduktivt om det handlar om att fortsatt bygga vidare på det vi har gemensamt. Det omvända, att erkänna den lokala (eller nationella) kulturen och våga vara stolt över dess yttringar, kan vara vägen till ett återfunnet och generöst ”vi”.

Det finns ungefär 120 litterära sällskap i Sverige. Vi har över tvåtusen hembygdsföreningar. Hur många fiskhandlare det finns vet jag inte, även om jag regelbundet njuter av deras mödor. Men att lokala och regionspecifika glädjeämnen existerar tack vare människor som tror på det som är nära, kan vi som emellanåt behöver känna oss hemma inte uppskatta nog. Så när pandemin tvingar dig att fundera över vad som är viktigt i livet; när tiden räcker till för att göra någonting annat än att planera nästa Thailandsresa: sträck då ut en hand till dem som håller ditt ”hemma” vid liv. Minnet är, som någon uttryckte det, bofast.

Polisen skickar ut 159 000 vykort till Skånes äldre. På dem beskrivs hur man värjer sig mot bedrägerier och vad man ska göra om en bluffmakare ringer eller om man hinner bli lurad. Anledningen till att man väljer vykort är att polisen tänker att det kan skapa oroa om man får ett förslutet brev av polisen, vilket låter klokt. På vykort är texten större och instruktionerna fångar ögat direkt. Det är mycket bra tänkt. Inte alla äldre trivs med att vara online och läsa instruktioner på nätet: att ha en brev i handen är lättare.

Risken för bedrägerier ökar i dessa vaccinationstider, när äldre kan bli uppringda av främlingar och tro att det rör sig om riktiga vårdkontakter som vill hjälpa till med vaccinering. Tidigare har det handlat om att bedragaren låtsats vara från personens bank, eller från polisen. Nu finns det ytterligare risk eftersom bedragare kan säga att det gäller vaccination.

På vykortet påminner polisen om grundläggande saker som om att man inte måste vara artig på telefon om det ringer någon man inte känner. Är man osäker kan man lägga på. Vykortet har också en ruta där mottagaren uppmanas skriva vad de ska säga om det ringer någon som frågar efter deras bankdetaljer.

Nu när polisen inte har möjlighet att vara ute och informera fysiskt på pensionärsföreningar och liknande är detta är bra, tillfälligt substitut.

Det finns ett antal problem med den svenska vaccininsatsen. Främst att vaccinet helt enkelt inte anländer. Mindre än en tredjedel av vaccinet har kommit som det ska, vilket skapar frustration i regionerna som varit beredda att i en hög takt vaccinera folk och nu istället står med sysslolös personal. Den frustrationen är begriplig: man kan inget annat göra åt saken än att hoppas på att läkemedelsföretagen tar sig samman och levererar enligt avtal och att någon i den politiska toppen tar på sig att skrika åt dem tills de gör det.

Samtidigt som man i regionerna sliter sitt hår på grund av förseningen menar vaccinsamordnare och smittskyddsläkare att det finns andra problem som kunde lösas om man hade bättre samordning. Sveriges Radio Ekot kom under en rundringning fram till att flera regioner har samma problem i sitt arbete med coronavaccineringen, utan att känna till att det finns en lösning i en annan region. Karl-Johan Lindner som är verksamhetschef för enheten för sjukvårdsfarmaci i region Västmanland säger att det skapats merarbete av att man är 21 regioner som i mångt och mycket ska göra samma sak. Enligt Ekot hör en av regionerna först talas om en lösning på ett av deras problem när journalisten nämner den.

När svenska myndigheter påtalar brister är lösningen påfallande ofta ökad samordning och informationsdelning. Ibland beror bristande samordning på att det är känsliga uppgifter, som skyddas av goda skäl. Sekretessen gör sedan det dock omöjligt för att andra myndigheter att göra sitt jobb. Det borde dock inte vara ett problem i det här fallet, säkert inte när det gäller logistik, som sannolikt inte berörs av någon patientsäkerhet.

En majoritet av de som Ekot nått säger att de bedömer att med mer nationellt stöd i en eller flera delar av vaccinationsarbetet hade det blivit mer effektivt. Flera efterlyser en nationell enhet för samordning. Det är uppenbarligen en av många reformer och förbättringar vi bör diskutera så fort det värsta är över.

I den senaste mätningen av förtroendet för partiledare från DN/Ipsos störtdyker kristdemokraternas ledare Ebba Busch. Det är det största tappet sedan mätningarna började. Att småpartiers ledare rusar i förtroende varar i rättvisans namn sällan, men minskningen är såpass kraftig att det inte enbart kan förklaras med Moderaternas ökade popularitet.

Busch brottas med konsekvenserna av en del tveksamma beslut. Den uppmärksammade fastighetsaffären, där hon köpt ett hus av en 81-åring man vars anhöriga menar att han ångrat sig efter att kontraktet skrivits, är ett problem som inte försvinner, trots att Busch menar att det handlar om ett ”mediespel”. hon är inte ensam om att tycka att vinklingen på historien har varit till hennes nackdel, men själva konflikten kan knappast skyllas på media.

Efter att ha kommenterat saken på Facebook har Busch anmälts för förtal av en anhörig till mannen och ärendet går nu till JK. En rättsprocess är inte bra för en partiledare.

Ett annat beslut som kan ha påverkat förtroendet är att hon finns på bild när hon festar utan att hålla ett rimligt avstånd. Partiets kärntrupper och potentiella väljare satt sannolikt hemma och skyddade sig från smitta under samma period och roades föga av Busch aktiva sociala liv.

Det är inte första gången en partiordförande inte verkar greppa att partiets framtoning spelar roll för hur det egna beteendet tolkas. När Göran Persson agerade godsägare blev det ett problem eftersom han var arbetarrörelsens ledare. Hade det varit en Moderatledare hade det inte varit något problem. Det kan verka orättvist, men det är så det fungerar.

Ebba Buschs tuffa stil mot meningsmotståndare öppnar för hård kritik av henne som partiledare: ingen lär hantera klavertramp med silkesvantar. Busch Thor får just nu erfara att inget är privat när man är partiledare -- särskilt inte om man är ledare för ett parti som förespråkar ”tuffa tag”.

EU-kommissionen och vice ordförande Margrethe Vestager vill förlänga det tillfälliga regelverk som tillåter ”roam like at home”, det vill säga att det kostar lika mycket att ringa och surfa på internet över hela Europa, i minst tio år. Egentligen skulle möjligheten upphöra 2022.

Fri roaming i Europa är en tydlig, lättbegriplig regeländring som gynnar medborgarna i deras dagliga liv. Tanken är att man som mobilsurfande EU-medborgare så småningom också ska få bättre kvalitet, ökad tillgänglighet och stegvis ännu lägre priser, vilket så klart är välkommet.

Det är en viktig principfråga för EU av två skäl: dels är reformen konkret för medborgarna: ena dagen får du en dyr räkning om du använder din smartphone i Berlin, nästa dag ingår det i ditt svenska abonnemang och blir gratis och dels handlar det om att symbolfrågor behövs. EU gör mycket bra för medborgarna, men det mesta är stort, långsamt och abstrakt och syns inte tydligt i vardagen för gemene man. Man kan ta veterinärmedicinpaketet som exempel: det är bra för medborgarna (och för djuren) att man begränsar hur mycket antibiotika man får använda i sin djurhållning. Överanvändning av antibiotika är mycket farligt. Det syns dock inte i vardagen: skinkan byter inte plötsligt färg på tallriken.

EU behöver något tydligt de kan peka på när de får frågan om vad de egentligen sysslar med och vad det ska vara bra för. I en allt mer digitaliserad värld är bra och billig uppkoppling en rättvisefråga, så gratis roaming är ett utmärkt exempel.