Opinion

Miljön kräver bättre vård

Att byta ut engångsprodukter mot flergångsartiklar är både miljövänligt och, ofta, ekonomiskt. Foto: TT
Foto: HENRIK MONTGOMERY / TT
Opinion
Opinion

Om 30 år kan det finnas mer plast än fisk i havet. Därför måste vi se till att minska användningen av fossil plast.

Det gäller oss som privatpersoner. Det gäller också oss som politiker i Region Skåne.

Redan under 2017 lade Centerpartiet i Region Skåne förslag om att stoppa upphandlingar av varor med mikroplaster. Tyvärr var vi också det enda parti som röstade för motionen. 2018 föreslog vi att Region Skåne bör plastsaneras – något som vi har fått gehör för när vi nu tillsammans med Allians för Skåne styr regionen.

Vi ser två viktiga steg: (1) fasa ut engångsartiklar av fossil plats och (2) övergå till flergångsartiklar, det vill säga produkter som man kan använda flera gånger.

Många engångsartiklar är gjorda av plast från fossila råvaror. De är dåliga för miljön när de produceras, transporteras och kasseras.

Det regionala bolaget Innovation Skåne har gjort en analys av produkter med fossilfria material i hälso- och sjukvården och föreslår att man ser över materialen i bland annat medicinkoppar, skoskydd och soppåsar. Mycket återstår att göra, men vi har redan sett exempel på goda resultat.

Tidigare gjorde Region Skåne av med drygt 6 miljoner engångsförkläden av plast varje år. Nu används istället förkläden gjorda av sockerrör och kalk. Ett annat intressant projekt som Innovation Skåne stödjer är utvecklingen av den biobaserade och biologiskt nedbrytbara plasten PHA, som ersätter fossilbaserade plaster.

Vi vill också se en övergång till flergångsartiklar när det är möjligt. Om hälso- och sjukvården kunde använda säkra flergångsprodukter istället för engångsartiklar, vore mycket vunnet.

Ta t ex textilier. Byxor och blusar som använts vid vissa operationer slängs idag, eftersom de är engångsartiklar. Nu finns det en ny textil som går att använda flera gånger, även vid operationer. Vad händer då om vi byter ut engångsmaterial mot flergångsmaterial som klarar 150 tvättar? När Region Skåne räknade på det, kom man fram till en 80 procentig besparing av koldioxidutsläpp. Dessutom belastar produktionen av engångstextilier miljön fyra gånger mer än flergångstextilier. Med flergångstextiler minskar avfallet avsevärt. Som om inte miljövinsterna vore nog: En kostnadsbesparing på 70–80 procent uppnås under fyra år.

Genom att bejaka ny teknik och forskning, genom att uppmuntra marknaden och innovatörer, kan vi politiker se till att Region Skåne är drivande när det gäller hållbara upphandlingar.

På så sätt kan vi spara pengar och miljö.

Annette Linander (C)

Regionråd och gruppledare

Anneli Kihlstrand (C)

Ledamot regionala utvecklingsnämnden

Opinion

Farligt ropa hej för tidigt

Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Smittspridningen av coronaviruset ökar i flera länder i Europa, länder som stängde ner samhället i våras och som i sommar öppnat upp. Paniken börjar sprida sig bland regeringschefer och ministrar i flera länder. Vilka åtgärder har de egentligen att ta till? En total nedstängning igen vore förödande för en redan ansträngd ekonomi. Storbritannien ser smittan öka, liksom dödsfallen, och överväger en ny ”lockdown”. Spanien är värst drabbat i Europa just nu och i huvudstaden Madrid har beslutsfattarna stängt ner olika bostadsområden till de boendes protester. Frankrike inför också skarpare restriktioner i flera större städer. Även andra länder i Europa har smittkurvor som pekar åt alldeles fel håll och villrådiga politiker.

Gemensamt för länderna är att de haft nedstängningar under våren och vågade sig på en öppning när sommaren närmade sig. Ekonomin gjorde i våras ett tvärstopp och därför undviker politikerna nya totala nedstängningar. I stället verkar man försöka hindra coronaviruset där smittan sprids i kluster, alltså mer regionalt och inte i hela länderna.

Sveriges strategi retade många andra länder under våren, men nu är det en del som uttrycker sig försiktigt positivt om Sveriges hållning. Och visst är dödstalen i Sverige på väg ner sen en lång tid, smittan verkar vara under rimlig kontroll, men det är samtidigt alldeles för tidigt att dra slutsatser om vilket land som gjort rätt. Coronavirusets oberäknelighet gör att ingen kan ropa hej ännu.

Opinion

EU stänger dörren

Opinion
Opinion

Fokus inom europeisk migrationspolitik flyttas till återvändande och till att avvisa så många det går redan vid gränsen. Det väntade beskedet gav EU-kommissionären Ylva Johansson. Hon och kommissionens vice ordförande Margaritis Schinas poängterade att Europa som en kontinent med en åldrande befolkning behöver den extra arbetskraft som invandringen ger. Ylva Johansson menade att européer i grunden är positiva till att ta emot flyktingar, men att medborgarna vänder sig mot att de som får avslag inte lämnar EU utan stannar kvar olovligt i limbus. Om dessa förslag blir verklighet testas den generösa hypotesen.

Målsättningen är bland annat ett slags snabbspår när man anländer till Europa, där den som saknar asylskäl snabbt ska gå igenom en process för att påbörja återvändande, som ska ske inom ett fåtal dagar. Man kan vid det här laget frestas att välkomna alla åtgärder som gör att folk inte fastnar i evighetslånga asylprocesser, men man kan ifrågasätta rättssäkerheten i att det går så snabbt och fundera på hur man på några få dagar ska hinna göra en rimlig prövning av asylskäl, särskilt i det fallen där den asylsökande kan befinna sig i en gråzon rättighetsmässigt. För att kompensera för att man inte vill ta emot någon alls ska länder som Ungern och Polen istället vara ansvariga för återvändandet. Det är svårt att tro att dessa länder skulle hantera avvisningar och återvändanden på ett humant och medmänskligt sätt med tanke på deras tal om hårda tag mot asylsökande. Men Johansson har haft ett tufft jobb med fördelningen av arbetsuppgifter: man kan inte låta dem slippa ansvar helt. Detta är en europeisk fråga, inte bara en för Västeuropa.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudnanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Väljer Kristersson rätt väg?

Opinion
Opinion

Upp som en sol, ned som en pannkaka. Så kan man beskriva Moderaternas utveckling med Fredrik Reinfeldt som partiledare. Han fördubblade partiets andel i riksdagsvalen från 15 procent i Bo Lundgrens katastrofval 2002 till höjdpunkten 2010 på över trettio procent – det mesta något annat parti än Socialdemokraterna haft i modern tid. Men 2014 rasade M:s röstetal, och 2018 landade Ulf Kristersson under 20 procent.

Ett än större bakslag för Kristersson var att de fyra allianspartierna tillsammans blev mindre än de tre rödgröna partierna. Därmed försvann Kristerssons chanser att bli statsminister.

Före valet lovade Ulf Kristersson i Aftonbladet att han ”kommer inte samarbeta, samtala, samverka, samregera med SD”. Men nu gör han allt detta, utom samregera, vilket det inte finns parlamentariska förutsättningar för. Men ger valresultatet 2022 förutsättningarna kan det bli så, särskilt som Jimmie Åkesson har övergivit Dansk Folkepartis länge framgångsrika taktik och förklarat att han vill sitta i regeringen. Ulf Kristersson kommer säkert att fortsätta få frågor om han tänker samregera med SD fram till valet. Frågan är hur han tänkt när han öppnat dörren på så vid gavel för Åkesson.

Det är inte bara i Sverige högerextrema partier haft framgångar i valen. Tvärtom var Sverige ett av de sista i Europa där ett sådant parti kom in i parlamentet. De etablerade partierna till höger har olika strategier för hur de ska hantera problemet. I både Norge och Finland togs partierna in i mitten-högerregeringar, men i Norge hoppade Framstegspartiet av och i Finland sparkades Sannfinländarna ut när en mer rasistisk falang tog över partiet.

I Tyskland har det stora kristdemokratiska partiet agerat annorlunda. Efter att det bayerska systerpartiet CSU i samband med flyktingkrisen 2015-16 försökte flirta med AfD:s (Alternative für Deutchland) sympatisörer utan större framgång, har partiet nu svängt till att kraftfullt markera mot AfD:s rasistiska utspel och föra en mer flyktingvänlig politik, i Angela Merkels anda (enligt en artikel i Die Zeit, kommenterad bl a i euobserver.com). Hittills ser det ut att vara en framgångsväg, då CDU/CSU haft stora framgångar i opinionen medan AfD:s siffror pekar nedåt.

I valet 2014 förlorade Moderaterna flest väljare till Centerpartiet, fler alltså än till SD och KD. Det var den största väljarströmmen näst efter miljöpartister som gick till S, enligt Valforskningsprogrammet i Göteborg. Men dessa väljare har Ulf Kristersson uppenbart ingen ambition att vinna tillbaka eller att stoppa fortsatt utflöde av liberalt sinnade moderater (om det finns några kvar). Istället koncentrerar han sig på att försöka få tillbaka flyktade SD-väljare. Men genom att flytta sig till SD:s politiska positioner och ge utrymme åt de (enda) frågor där SD trivs (invandring och brottslighet, helst hopkopplade) riskerar han istället att göda SD med nya väljare från M.

Då kanske han får frågan om att vara med i en SD-ledd regering 2022 istället för att själv få chansen att bli statsminister.

Yngve Sunesson

Opinion

Värdegrund måste fungera också i verkligheten

org-4642d261-31c7-4e0f-8aed-3a3368322679.jpg
Opinion
Opinion

Alltför ofta kommer det fram händelser där svarta blivit illa behandlade på grund av sin hudfärg. Nej, det handlar inte om USA, det handlar om Sverige och Skåne. Och det gäller hur myndigheter som Tullverket och Polisen agerar. Nu senast har polisen blivit anmäld för tjänstefel då de kontrollerade en svart man på Öresundståget. I media berättar han hur han var och varannan månad blir kontrollerad när han åker till och från sitt arbete i Köpenhamn. Det finns all anledning att befara att det beror på så kallad rasprofilering, vilket förstås polisen nekar till. Polisen har minsann en värdegrund som de följer, skriver deras kommunikatör i en så kallad debattartikel i Kvällsposten härförleden.

Samma attityd hade Tullverket i samband med en artikel i DN i augusti, där en chef sa att Tullverket har en värdegrund och att alla följer den. Det är i bästa fall aningslöst, i sämsta fall en omändring av språkets betydelse som i Orwells bok 1984. Hur företrädarna för dessa statliga myndigheter kan ge detta goddagyxskaft-svar är obegripligt. Att inte se ett problem inom en organisation är farligt. Om man inte ser det så finns det inte och på det viset kan enskilda myndighetspersoner fortsätta kränka svarta personer.

Det borde vara självklart att människor ska lyda tull och polis, men för att man ska kunna ha den tilliten kräver det att myndigheterna uppför sig enligt den värdegrund man har. Att ha vackra ord på papper tjänar inget till om de inte följs i verkligheten och det finns tyvärr alltför många exempel på det. I stället för att vifta bort berättigad kritik är det hög tid att myndigheterna tar sin värdegrund på allvar.

Opinion

Förflyttarna

Opinion
Opinion

I en ny bok tar forskaren och skribenten Anne Applebaum upp de häftiga förskjutningar som skett inom internationell politik under det senaste decenniet och vad det är som attraherar med populistisk höger. I boken The Twilight of Democracy (Demokratins skymning) talar hon om hur det krävs en omsvängning hos en del av ”eliten” för att till exempel en auktoritär regering ska kunna komma till makten: det handlar inte enbart om att attrahera besvikna väljare. Hon tittar på vilka journalisterna och ”spindoktorerna” som gör förflyttningen i auktoritär riktning möjlig är och varför hungern efter konspirationsteorier är så stor i den nya populistiska högern. Boken diskuterar länder som rört sig i auktoritär riktning på olika sätt, som USA, Polen och Ryssland och varför personer som började som en del av den liberala elit som upprätthöll demokratin rört sig i populistisk riktning under det senaste decenniet.

Hon menar att redan den fundamentala frågan om vad dessa besvikna medlemmar ur eliten vill som en ersättning för den liberala demokratin blir svår. Är det en enpartistat, eller något ännu längre ut på den auktoritära skalan? Just svårigheten i att hitta motivationen för till exempel en journalist eller politiker att gå från att vara mittenliberal till populist: två ideologier som ligger långt ifrån varandra, gör att rörelsen blir svåranalyserad för utomstående.

Applebaum var från början en tydlig högerprofil som bland annat tillhörde Washington Posts ledarredaktion och senare den brittiska konservativa tidskriften The Spectator. Hon var republikan fram till 2008, då hon lämnade partiet på grund av det kontroversiella valet av Sara Palin som vicepresidentkandidat. På många sätt var valet av Palin början på processen som skulle leda fram till nomineringen av affärsmannen och dokusåpastjärnan Donald Trump som presidentkandidat. Applebaum varnade då för att vi är ”två eller tre valresultat från slutet på NATO, EU och den liberala demokratin.”

Hon samtalar samtalar med New York Times om hur det är som en person som tidigare objektivt försökt skildra historiska skeenden, som sovjetkommunismens fall och att skildra en process där man själv blir en del av och ett uttryck för det historiska skeendet. Applebaum är gift med Radosław Sikorski, före detta utrikesminister i Polen och själv numera bosatt i Polen. Hon beskriver en fest som hölls hemma hos henne och maken på 90-talet och hur vissa av dessa vänner nu står så långt ifrån henne politiskt att de inte hälsar om de möts på gatan. En av de personer hon inte längre har kontakt med är barnens gudmor. Upplevelsen av främlingskap över de val de gjort politiskt är för stor för att man ska kunna ta sig till det ingenmansland där man kommer överens om att inte komma överens. En av personerna från nyårsfesten skriver numera om henne som del av en judisk konspiration för att skada Polen.

I Sverige har vi ännu inte rört oss lika långt i den riktningen som Polen, Turkiet eller USA, men det finns inget som garanterar att vi förskonas. Jag har likt Applebaum yrkeskontakter som jag för ett decennium sedan såg som kollegor och diskussionspartners som jag numera saknar möjlighet att förstå. Applebaum ger inga definitiva svar, även om hon spekulerar i att det offentliga samtalets grälsjuka natur skapar mer radikala åsikter och samhällsklimat och bäddar för att falsk information sprids. Det är dock en fråga som inte ställs tillräckligt ofta: vad har dessa intellektuella mellanhänder mellan populiströrelsen och makten och populiströrelsen och väljarna för motivation, med tanke på att de i stort gynnats av det demokratiska samhälle de numera vill motverka.

Martina Jarminder

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Casinobonusar

Så påverkar den svenska spellagen spelindustrins framtid

Casinobonusar I mer än 20 år har Sveriges regering vägrat släppa på det statliga spelmonopolet, och släppa in spelbolag på den svenska spelmarknaden.

Svenska spelbolag etablerade därför sina huvudkontor i europeiska speljurisdiktioner som Malta, och under de senaste 15 åren har online-spel blivit en socialt accepterad underhållningsform som omsätter miljardbelopp varje år.

Flera av de bolag som startade för tio till femton år sedan är idag väletablerade spelkoncerner, som årligen uppvisar lysande resultat på Stockholmsbörsen. Samtidigt verkar efterfrågan på online-spel bara växa. Det går inte längre att blunda för spelbolagens framfart och den svenska staten kan inte längre konkurrera med spelsajterna.

Sommaren 2018 tog Sveriges regering därför beslutet att börja licensiera online-spel från och med den första januari 2019. Och det beslutet ledde givetvis till en del lokala nyheter och åsikter. Men vad betyder den nya spellagen egentligen för spelbolagen, och för Sverige?

Därför licensierar Sverige online-spel

Nästan varje månad kommer det nya svenska casinon. Casinobranschen har blivit otroligt stor i Sverige, och färska undersökningar visar att var tredje svensk numera spelar casino på nätet.

Sverige har därför börjat licensiera online-spel, så att statskassan inte går miste om de intäkter som den svenska spelmarknaden genererar varje år. Den svenska statens spelsidor och spelbutiker kan inte längre konkurrera med casinosajter som släpper nya spel varje månad, och bettingsajter som erbjuder odds på matcher från världens alla håll och kanter.

Dödsstöten har onekligen varit mobiloptimeringen, som gjort nätcasinospel och online-betting otroligt tillgängligt. Varför skulle någon vilja springa ner till hörnbutiken för att lägga ett spel, när du kan oddsa medan matchen pågår från ditt vardagsrum och ta ut dina vinster på under fem minuter?

Det enda sättet den svenska staten kan tjäna en hacka på pengarna som det svenska folket omsätter i online-spel är att börja licensiera spelsajter. Det är precis vad den svenska regeringen gjort, och därför måste numera alla spelbolag som verkar på den svenska spelmarknaden ha en svensk spellicens.

Utgångspriset för en svensk spellicens ligger på 400 000 kronor, och sedan förhåller sig priset till vad för slags tjänster en speloperatör vill erbjuda. Spelbolagen måste även rätta sig efter en del nya riktlinjer som de inte stött på tidigare. Den svenska spellicensen ställer nämligen väldigt strikta krav på bonuserbjudanden, marknadsföring och ansvarsfullt spelande. Och följer spelbolagen inte de här reglerna riskerar de att förlora sin licens. Mer om svenska bonusregler kan du läsa om på spelinspektionens hemsida.

Bara en enda bonus

Den mest påtagliga förändringen som den svenska spellagen medfört är restriktionerna på bonuserbjudanden. Sedan den första januari 2019 får spelsajter på den svenska spelmarknaden bara erbjuda spelare en enda bonus. Den här bestämmelsen har skakat om spelindustrin i Sverige, eftersom återkommande kampanjerbjudanden, och så kallade återaktiverings-kampanjer, varit en central del av de svenska speloperatörernas affärsmodell.

Spel med BankID

När de inte längre kan locka spelare med attraktiva bonuserbjudanden har casinona fått tänka om. Och det har skapat nya branschtrender. Nu är det senaste skriket att låta spelare spela casino utan registrering med hjälp av BankID. Genom att legitimera sig med BankID slipper spelare genomgå en lång registreringsprocess, och dessutom kan de få sina uttag inom fem minuter. Istället för bonusar har det alltså börjat handla allt mer om smidiga användarfunktioner och tillgänglighet.

Mer gamification och nya spelfunktioner

När äventyrscasinona kom runt 2013 revolutionerade de på många sätt spelbranschen. Innovativa speloperatörer skapade roliga spelnarrativ som löpte parallellt med casinospelandet och gav spelare mer underhållning för pengarna de satte in. Pionjärer som Casino Heroes håller fanan högt än idag, och har expanderat sitt koncept till flera nya sajter, där de dessutom inkorporerat spel med BankID.

Samtidigt har nykomlingar som High Roller fortsatt fila på gamification-funktioner för att ge spelare en mer engagerande och personlig spel-och användarupplevelse. Hos flera casinon ser vi nu funktioner som låter spelare tävla direkt mot varandra, vilket naturligtvis ökar den sociala interaktionen och tillför en ny dimension till casinospel.

Sedan årsskiftet har vi fått se några nykomlingar på den svenska spelmarknaden som verkligen tagit ut svängarna. När du loggar in hos nätcasinot Duelz förstår du knappt att du hamnat på en casinosajt. Det här casinon har kombinerat casinospel med grafik och spelnarrativ som är lånade ut tvspels-världen, och dessutom optimerat spelupplevelsen för mobiltelefoner på ett fenomenalt sätt.

När bonusar blivit ett minne blott måste nätcasinona vara kreativa för att sticka ut. Casinospelare har onekligen några spännande år att se fram emot, och det ska bli intressant att se hur de svenska spelbolagen anpassar sig efter den nya spellagen.

Opinion

Pengatvättomaten

Opinion
Opinion

För bara några år sedan skulle söndagskvällens rubrik om internationell pengatvätt ha varit en sensation och väckt bestörtning. Numera är vi vana vid att både svenska och europeiska banker medverkar till pengatvätt och hjälper allt från drogkarteller till vapenhandlare att bli rika.

I den senaste läckan till den internationella journalistgruppen ICIJ (där bland annat SVT och finska YLE ingår) som låg bakom avslöjandena om Panama-pappren, pekas bland annat svensk-finska Nordea, SEB, Deutsche Bank och brittiska HSBC ut som banker som hjälpt till att tvätta svarta pengar. Källan är så kallade SAR:s, som är bankernas egna orosanmälningar om misstänkt pengatvätt i dollar. I dokumenten finns oligarker, korrupta politiker och Donald Trumps före detta kampanjledare Paul Manafort. Skillnaden mot tidigare avslöjanden, som Panama-pappren, är att detta omfattar ett stort antal banker och inte enbart ett eller ett par privata företag, som advokatbyrån Mossack Fonseca. Läckan kan ge en bild av hur pengarna rör sig och genom SAR:s hur mycket bankerna vet och i hur stor utsträckning de har agerat och strypt misstänkta pengaflöden. Den här läckan är alltså avsevärt större och omfattar 17 000 miljarder kronor, vilket är 0,02 procent av allt material som kommit in till USA:s finanspolis FinCEN sedan 2011, vilket kan ge en känsla för hur omfattande problemet är och vilka svindlade summor det rör sig om.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudnanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Överetablering av gymnasieskolor i Lund

org-8faeaeea-d8b7-419d-a03c-e350801182f2.jpg
Opinion
Opinion

Friskolor har funnits i många år nu och det ska mycket till för att stoppa nya etableringar. En ny friskola, Academediaägda gymnasieskolan Sjölins Lund, har fått klartecken att starta. Var den ska ligga är inte klart, men enligt en artikel i Sydsvenskan letar man ”moderna och centralt belägna lokaler” i Lund. Den planerade skolstarten är hösten 2021. Inriktningen verkar intressant, med en pedagogik som bygger på case, att eleverna löser problem som skulle kunna vara tagna från verkligheten.

Grannkommunerna Malmö och Svedala har protesterat mot etableringen, men det har både Lunds kommun och Skolverket struntat i. Det som Lund inte har struntat i är att kommunen själv nu bygger en stor gymnasieskola mitt i stan, Hedda Andersson-gymnasiet. Med tanke på vikande ungdomskullar är det rentav dumt av Lund att bygga nytt. Dels finns det många privata gymnasieskolor redan och nu kommer alltså en till. Lund är visserligen en magnet för många ungdomar i grannkommunerna, men det är inte nödvändigt att kommunen ska driva alla skolor själv. Lund underminerar andra kommuners gymnasieskolor på det sättet.

Att alla skolorna ska ligga centralt är också en konstig inställning. Att kommunen inte antog förslaget från Wihlborgs att hyra deras lokaler på Ideon är slöseri med kommunala medel. Det är förstås försent att göra något åt saken nu, men Lunds kommun kunde lyssnat på grannkommunerna och sagt nej till Sjölins etablering. Risken är annars att hälften av Skånes gymnasieelever hamnar i Lund. Det kan inte vara bra för det skånska samarbetet.

Opinion

Fulla lador

Opinion
Opinion

De sista pusselbitarna i höstbudgeten handlade om att tillföra lite socialdemokratisk politik till en relativt liberal budget, där man fått gå januaripartierna till mötes i stor utsträckning. Magdalena Andersson kallade budgeten historisk och det är den faktiskt i det här fallet: aldrig förr har så stora summor lagts på stimulanser och skattesänkningar för att klara ekonomin. Krisen gör det möjligt att avvika från det finanspolitiska ramverket som annars inte skulle tillåta sådant pengaregn över så många sektorer.

Sverige har, som finansministern påpekade råd med dessa satsningar eftersom våra finanser är goda. Att spara under goda tider känns aldrig lika relevant som under dåliga tider. Med en historiskt låg statsskuld på 35 procent har Sverige möjlighet att satsa historiskt höga summor utan att vi behöver svettas över det. Utan den vetskapen skulle de höga summorna oroa. Man kan driva lite med Magdalena Anderssons ilskna uttalanden om att ladorna var tomma efter regeringen Reinfeldts mandatperiod, vilket inte stämde på grund att det finanspolitiska ramverket inte tillåter det, nu när hon talar om de möjligheter som statens goda finanser har.

Satsningen som lades fram under måndagen handlade om ett jobbpaket med socialdemokratisk prägel. De högre ersättningsnivåerna i a-kassan ska vara kvar två år till och det ska även fortsatt vara lättare att kvalificera sig för ersättning. Det finns inget egenvärde i att ha många utsatta arbetslösa, så detta är en bra temporär lösning, särskilt med tanke på att det kommer att finnas betydligt färre jobb att få med en BNP-nedgång på 4.6, vilket är lågt i ett europeiskt sammanhang, men fortfarande ett stort bekymmer.

De stora summorna till kommuner och landsting är också kända sedan tidigare och handlar i mycket om att försöka beta av den vårdskuld som vid resursbrist hotar att orsaka mer hälsoproblem och fler dödsfall än covid-19. Satsningen på en bättre och bättre strukturerad äldrevård handlar inte bara om problem som krisen har orsakat, utan om att krisen belyste att svensk äldrevård var bristfällig och bland annat hög personalomsättning och lågt utbildad personal var ett problem.

De liberala framgångarna i höstbudgeten är hög utsträckning temporära: Centerpartiets hjärtefråga om sänkt arbetsgivaravgift för unga ska upphöra redan 2023 och man kan generellt sett oroa sig för om höstbudgeten innehåller för många temporära lösningar som inte skapar tillräcklig långsiktighet för att de olika aktörerna ska våga satsa. Även jobbskatteavdraget som ska gynna låg- och medelinkomsttagare är temporärt.

Förändringarna i pensionen är rimliga: det var en felberäkning att pensionärer fick betala mer i skatt än de som yrkesarbetar under de första fem jobbskatteavdragen och både skattesänkningen och höjningen av pensionen för de med lägst ersättning kan rättfärdigas av rena rättviseskäl: pensionerna har blivit så låga att det inte går att leva på dem för de allra fattigaste.

Trots att en nöjd Per Bolund fick presentera de gröna satsningarna är det egentligen inte nog. Större summor och mer radikala åtgärder krävs om Sverige ska klara miljömålen, men andra politikområden får gå före efter pandemin, vilket är både begripligt och tråkigt. Det är dock bra att man koncentrerar sig på transportsektorn, som tillhör de största utsläppsbovarna.

Det finns en hel del orosmoment: Sveriges arbetslöshet har inte minskat under regeringen Löfven och vi tillhör jumboligan i Europa. Frågan är om detta spretiga stimulanspaket är tillräckligt när man förutom de matchningsproblem man haft tidigare nu också får problem med att det finns för få jobb. Det blir inte heller särskilt roligt när det slutar regna pengar om två år och regeringen och januaripartierna får komma med försämringar inom sina respektive hjärtefrågor.

NÄSTA ARTIKEL