Personligt

En av många kvinnor som tar jägarexamen

Linda Svenle som tar jägarexamen sitter och bläddrar i en bok som ingår i utbildningen. Hon skrattar och förklarar att man till exempel ska veta hur många olika slags änder det finns.
Foto: Maja Ögren Andersson
Personligt
JÄGARE. Allt fler kvinnor tar jägarexamen. På bara några år har antalet fördubblats. Linda Svenle, 47, som bor utanför Broby är en av dem.

- Utbildningen har lärt mig så mycket. Själva jakten är bara en liten del. Nu förundras jag ännu mer av naturen. Utbildningen har verkligen öppnat mina ögon och jag ser så mycket mer som jag tidigare har missat.

Vi sitter vid familjens stora köksbord. Linda är entusiastisk när hon visar det material som ingår i kursen. Hon hämtar en bok, tjock och tung som en tegelsten. Omslaget pryds av en ung kvinna tillsammans med två jakthundar. De sitter tätt tillsammans i ett frostigt landskap.

- Du kan inte ana vad mycket man ska lära sig. Kolla här till exempel. Hon bläddrar snabbt fram till avdelningen fåglar. Och kapitlet om änder.

- Tror du bara att en and är en and? Frågar hon och ser pillemarisk ut.

Bekymrad över hot

- Det kan jag säga att så är det inte. Det finns hur många sorters änder som helst och det ska vi lära oss. Ibland är det bara små detaljer som skiljer dem åt till utseendet. Och inte bara änder förstås. Allt vilt ska vi känna till. När de brunstar, när de har ungar, vad de äter, hur de lever, vilka spår de lämnar efter sig, när man får jaga, olika slags ammunition och så vidare.

- Först tänkte jag hur i alla sina dagar ska jag kunna lära mig allt detta? Men det är så intressant att det går. Jag får lära mig så mycket nytt. Jag har fått en ny kärlek till naturen och längtar ut hela tiden för att få uppleva det jag har lärt mig live så att säga.

Trots att Linda är uppvuxen i en familj där både jakt och natur har varit ett bärande intresse är det mycket nytt som hon stöter på. Men hon är bekymrad över det hat och faktiskt också hot som möter många jägare.

Att ta jägarexamen handlar om så mycket mer än att skjuta, konstaterar Linda Svenle. Det råder så mycket okunskap om vad seriösa jägare sysslar med och det är sorgligt.
Foto: Maja Ögren Andersson

Hålla efter skadedjur

- Det är ren okunskap. Det vi lär oss är att ta hand om naturen, hur den ska bli hållbar. Jakten är också ett sätt att hjälpa naturen på traven så att säga. Att balansera det som har kommit i obalans till exempel. Flera av våra djur som håller efter skadedjur har minskat och skadedjuren kan föröka sig okontrollerbart.

Det är faktiskt just det faktumet, det där med skadedjuren, som gjorde att Linda en dag beslutade sig för att ta jägarexamen.

- När skator och kråkfåglar flyger in i hönshusen och tar våra ägg, när vildsvinen bökar upp våra åkrar, då måste vi kunna försvara våra ägor, säger hon.

- Jag önskar att de som är motståndare till jakt skulle sätta sig in i hur det verkligen fungerar och vad seriös jakt handlar om.

Många väljer att läsa till jägarexamen på distans eller anmäla sig till någon intensivkurs. Så gjorde inte Linda.

Linda Svenle sitter med boken som används i utbildningen för jägarexamen. En bok tjock och tung som en tegelsten.
Utbildningen som leder till jägarexamen har öppnat mina ögon för hur naturen fungerar, säger Linda Svenle.
Foto: Maja Ögren Andersson

Drog ihop ett gäng

- Vi drog ihop ett gäng från trakten, vi är väl ett femtontal, och kontaktade ett studieförbund. Gemenskapen är fantastisk. Den första diskussionen vi hade handlade om hur vi skulle göra med fikat, minns Linda och skrattar gott.

Nu har Linda gjort teoriprovet och har skjutningen kvar.

Per-Ola Persson har 20 års erfarenhet av att undervisa blivande jägare. Och det är han som håller i kursen där Linda är en av deltagarna.

- Här i Östra Göinge har det alltid varit många kvinnor på utbildningarna. Den här gången är det till och med övervägande kvinnor, säger han.

- Kvinnorna tycker jag känns mer engagerade än männen och de frågar mer. Ibland känns det som om männen vill ge sken av att de redan kan det mesta…fortsätter han och skrattar.

- Likadant när det gäller övningsskjutningen. ”Det här kan jag redan”…låter det från många män fast det inte riktigt överensstämmer med sanningen. Det är också många kvinnor som bara läser teorin men som inte är intresserade av att skjuta. Där handlar det om att lära sig mer om naturen.

FAKTA

Jaqt

Nätverk för kvinnor i Jägarförbundet Jaqt är ett gratis nätverk för alla kvinnor inom Svenska jägareförbundet.Det första Jaqt -nätverket bildades i Kronobergs län 1996. Sedan Jaqt -nätverken drog igång har antalet kvinnliga i Svenska jägareförbundet ökat med drygt 5000 stycken.

Nätverket bygger på Jaqt -verksamhet i länsförening eller jaktvårdskrets. Tillsammans formar alla län det nationella nätverket. Nästan alla länsföreningar har aktiva Jaqt -nätverk.Jaqt står för Jagande aktiva qvinnor i tiden. Syftet med Jaqt är att ”öka antalet kvinnliga medlemmar i Svenska jägareförbundet, göra det möjligt för kvinnor att knyta nya jaktliga kontakter och stärka det jaktliga självförtroendet, lära sig mer om jakt, skytte, djur, natur och friluftsliv i form av möten, kurser, seminarier och jakt”. Vidare att ” vara ett stöd för varandra, aktiva som ännu inte aktiva jägare”. Mål 2020: Ökat antalet kvinnliga medlemmar i Svenska jägareförbundet med 12 procent.

Fakta kvinnliga jägare: I Sverige finns det cirka 20 000 kvinnliga jägare och de ökar för varje år. Var femte som tar jägarexamen är idag en kvinna. Av hela jägarkåren (ca 300 000) utgör kvinnorna sju procent.

Källa: Jaqt

Personligt

Arkitekt blev skeppare: ”Ångrar mig inte en sekund”.

En kvinna i shorts vid en stor ratt.
Foto: Charlie Drevstam
Personligt
Malmö
Personligt Några år innan 50-strecket var barnen utflugna, och äventyrliga Helena Laursen och maken funderade på hur de skulle få till en världsomsegling de var sugna på. Det slutade med att Helena sade upp sig från jobbet, startade eget och blev skeppare.
– Jag insåg ganska snart att jag inte kan se mig gå tillbaka permanent till att sitta framför en dator igen, berättar hon.

Om tre månader har det gått ett år sedan Helena Laursen startade sitt företag, ”Helena Sailing”, och samtidigt började frilansa som skeppare i andra delar av världen, när det inte lämpar sig för segling i svenska vatten. Hon skulle ge sin jobbidé ett års tid och utvärdera den sen, men redan nu har hon bestämt sig. Helena Laursen ska fortsätta på den inslagna vägen och ska vidareutbilda sig i vår och ta en Master of yachts så att hon kan segla större fartyg, på stora delar av internationellt vatten.

– Det har gått jättebra. Jag kan försörja mig på det här, säger Helena och avslöjar att det tog lite längre tid att ställa om yrkesidentiteten än hon själv hade anat:

– Under det första halvåret presenterade jag mig som skeppare, med en annan bakgrund. Nu säger jag bara skeppare.

FAKTA

Profilen

Ålder: 48 år.

Bor: I Malmö.

Familj: Ja, döttrarna Vega, 23 och Johanna, 28, och maken Jens.

Gör: Driver seglingsverksamheten ”Helena Sailing” som egenföretagare och arbetar som frilansande skeppare, bland annat för ”More Sailing”.

Aktuell: Flyger till Karibien i början av februari för att arbeta som skeppare i två månader.

Intressen: - Segling, skidåkning, mat och naturviner.

När Helena följde med en väninna på en segeltur till en pytteliten ö utanför Bornholm blev hon såld på segling och anmälde sig till en nybörjarkurs för seglare. Det är snart 20 år sedan. Kort därefter hyrde familjen en segelbåt och tillbringade några veckor till havs. Maken Jens Laursen har en bakgrund som sjöofficer så de kände sig trygga med att tillsammans ha tillräckliga kunskaper för att segla säkert. De vuxna älskade närheten till havet, att ha familjen samlad och ta dagen som den kom. Döttrarna såg fram emot att lägga till i olika hamnar, leka med andra barn, gå på picknick, äta glass och hoppa från olika bryggor. Det blev en tradition att hyra båt några semesterveckor varje år medan Jens arbetade som arkitekt till vardags och Helena som arkitekt och industridesigner.

Flög ofta i sitt jobb

I åtta år stortrivdes Helena på möbelföretaget Montana där hon var ”Head of spatial design” när hon slutade. Hon hade ansvar för stora utställningar över hela världen, hade cirka 70 flygningar per år och blev ofta uppmärksammad och prisad för sitt arbete, senast 2018 då hon fick Frame Award för sin utställning i Milano. Karriären gick som på räls – ända tills hennes närmsta chef och uppskattade kollega slutade. Helena uppfattade det som ett tecken, ett tecken på att det var dags att gå vidare och göra något annat. Och hon arbetade på två olika företag efter det, men pandemin gjorde att uppdragen sinade och hon kom inte till sin rätt. Parallellt med svårigheterna att hitta en ny bra arbetsplats funderade makarna på hur de skulle kunna segla jorden runt.

– Det var mest jag som funderade på seglingen, säger Helena och skrattar. Och den längtan blev biljetten in på en ny arbetsmarknad. Varför försöka lägga upp arbetslivet så att det blev möjligt att segla? Varför inte göra tvärtom tänkte Helena. Efter en ganska lång tids processande av idén bestämde sig paret för att sälja bilen, flytta till ett mindre boende och maken sålde sin arkitektbyrå och tog en anställning hos Semrén & Månsson. De skalade ned sina kostnader för att göra arbetsomställningen möjlig.

– Familj och vänner har stöttat mig, speciellt min man. Han såg att jag var glad igen, säger Helena och konstaterar att hon tappade arbetsglädjen efter att hon slutade på Montana.

Räds inte naturens krafter

I sitt egna företag har hon seglat med betalande gäster och undervisat i hur man hanterar en familjebåt. Hon började arbetet i Bohuslän med familjens egen Najad. I höstas jobbade hon som skeppare i Kroatien och i vintras korsade hon Atlanten för första gången med andra skeppare och betalande gäster. Nästa sommar vill hon fokusera särskilt på att utbilda fler kvinnor till att själva hantera ratten på segelbåten och inte vara beroende av en man för att komma ut till havs.

– Jag har märkt att det oftast är en man som står till rors. När par skiljer sig kommer kvinnan inte ut med segelbåten längre.

Själv är hon inte det minsta rädd för att segla ensam.

– Jag har en bild av att jag kan påverka det som händer. Om det ska bli dåligt väder seglar jag inte ut, eller så tar jag ut en annan kurs.

– Jag tror att risken att jag blir överkörd på Gustav Adolfs torg är större än att jag ska drunkna på Atlanten, säger Helena och förklarar att hon har ett stort kontrollbehov som hon använder till att jobba med säkerheten till havs.

– Det finns satellitsändare och livflottar och en chans att överleva till och med om ens båt skulle sjunka, tillägger hon.

Kan längta efter vanlig toalett

Men baksidor av alla yrkesval finns det såklart. Helena är en social person som saknar sin familj och sina vänner när hon är ute länge. Hon och maken håller på att utarbeta nya rutiner som i nuläget pekar på att hon bör komma hem efter maximalt fem veckor till havs. Sen blir det tufft med längtan för dem båda.

– VVS-systemet på land kan jag längta efter också. Varmt vatten, säger hon med en djup suck.

I början av februari är det dags för nästa uppdrag som skeppare. Då sätter hon sig på flyget för att träffa kollegorna i Karibien igen.

– Jag är borta i två månader då, men sista veckan kommer min man och min yngsta dotter ner och vi ska ha semester tillsammans, berättar hon nöjt.

En kvinna med pannlampa.
Helena fixar i sin najad som ligger i Västra hamnen.
Foto: Privat
En klippa och en båt.
Efter en måltid i Bohuslän.
Foto: Privat

Kultur och nöje

Musikern och professorn Roger Wallis är död

Roger Wallis är död. Arkivbild.
Foto: Dan Hansson/Svd/TT
Kultur och nöje
Personligt
Kultur och nöje Musikern, kompositören och professorn Roger Wallis är död, uppger hans familj för Dagens Nyheter. Han skrev musiken till ”Judy min vän”, vittnade i Pirate Bay-rättegången och var korrespondent för BBC.
PREMIUM

Roger Wallis föddes 1941 i brittiska Rugby och kom senare att flytta till Sverige. Han var en allkonstnär och arbetade bland annat som journalist för BBC och Sveriges Radio.

Han skrev och producerade även film- och popmusik, bland annat ”Judy min vän”, melodifestivalvinnaren 1969 framförd av Tommy Körberg.

– Jag tror han var stolt över att få ihop allt det och få det att fungera, att skapa synergier, säger hustrun Görel Wallis till Dagens Nyheter.

Roger Wallis var professor i medieteknik vid KTH och doktorerade vid 50 års ålder vid Göteborgs universitet. Han forskade, skrev böcker och producerade dokumentärer om musikindustrin. Han engagerade sig i frågor om rättigheter och ersättning för musiker och var bland annat ordförande för Sveriges kompositörer och textförfattare, Skap, och ledamot i Stim.

2009 vittnade han i Pirate Bay-rättegången och ifrågasatte skivbolagens påståenden om att artisters intäkter minskar på grund av nedladdning.

Roger Wallis blev 80 år.

Kultur och nöje

"Fame"-skådespelare hittad död

Kultur och nöje
Personligt
Kultur och nöje
PREMIUM

Den amerikanske skådespelaren Morgan Stevens, som bland annat spelade läraren David Reardon i "Fame", är död. Han blev 70 år.

Stevens medverkade i många tv-serier under 1980- och 90-talen, exempelvis "Melrose Place", "Kärlek ombord" och "Mord och inga visor".

Sin sista roll gjorde han i "Walker, Texas Ranger" 1999.

Morgan Stevens hittades död hemma i sitt kök, efter att en granne larmat polisen då han inte hörts av på några dagar. Han avled troligen av naturliga orsaker, rapporterar TMZ.

Personligt

Lugnet gav en resa till konstens inre

Fredrik Jensner
Personligt
Personligt För 15 år sedan lämnade Fredrik Jensner konstlivet i Malmö och flyttade ut till ett hus på landet med egen ateljé. Det är inte så man ska göra om man vill främja sin konstnärliga karriär. Men det struntar han i. Han är mer intresserad av att utforska konstens sanna väsen.

Han tar emot i sin atélje i Tjärby utanför Sjöbo. Den har han byggt och renoverat själv och älskar lugnet och livet på landet, även om det var ovant i början.

– Jag är uppvuxen i Staffanstorp, en trygg småstad där man kunde vara ute på kvällarna och hade många kompisar att hänga med. Det var lite läskigt med mörkret här ute i början. Och när det blåste... Det finns två stora kastanjer som står vid huset och när det blåser faller kastanjerna ner på taket. Det tog ett tag innan jag blev klok på det där ljudet och ett par år innan jag vande mig.

Som ung drömde han om att bli skådespelare och konstnär. Han berättar med värme om sin mormor och morfar vid Skirösjön som han tillbringade mycket tid hos som barn.

– Mormor skickade in teckningar som jag gjorde till Vetlandaposten. Jag vann priser och blev publicerad. En gång vann jag en hängmatta som jag blev väldigt glad för, jag har fortfarande kvar den här.

Mormors fina trädgård kanske inspirerade Fredriks syster Anna till att bli trädgårdsarkitekt, men hon var inte bara trädgårdsintresserad.

– Mormor lärde mig att spela munspel! Så jag spelar munspel, gitarr och trumpet. Jag lärde mig spela piano också, men tyckte det var svårt med noter. När jag gick hos en gitarrlärare i Staffanstorp - Eddie, en jazzkille från Lund, så försökte han lära mig spela efter noter, men efter en tid tog han med sina kompisar i stället och så satt vi och jammade.

– Min pappa, Gunnar, var också mycket musikintresserad, vi var mycket ute och kollade jazz. Vi såg Toots Thielemans på Grand i Lund en gång, det är nog en av de bästa konserterna jag sett.

Teaterfrälst

Fredrik Jensner beskriver skolan i Staffanstorp som sin ”fritidsgård”. Där erbjöds mycket teater och filmvisningar. I åttan och nian hade Fredrik en teatergrupp tillsammans med sin syster och hennes kompisar. Han hjälpte också till som råddare när olika teatergrupper kom på besök.

– Det var ju på 1970-talet så det var mer kultur då. När jag hjälpte till vid teaterföreställningarna fick jag träffa skådespelarna och jag gjorde stand-up-comedy innan jag ens visste vad det var för något.

Efter nian jobbade han på Teatersällskapet Proteus i Lund, med Rolf Arvidsson som handledare i ett år.

– Det var avgörande för mig, Rolf och jag skrev pjäser tillsammans och han har inspirerat mig många gånger. Jag fick komma in i teaterarbetet på alla möjliga sätt, hålla på med rekvisita, scenkläder och sufflera. Det var nog väldigt viktigt för mig som konstnär, att få komma in i en fri teatergrupp där alla höll samman. Efter det började jag på Studioteatern i Malmö hos Johnny Harborg, vi spelade teater.

Så småningom började han på Östra Grevie folkhögskola där hans huvudämne var keramik. Han säger att han har ”jättemycket idéer om skulptur - en dag kanske jag förlöser det”. Men just nu är det måleriet som slukar hans intresse, känslan i färgen.

Fredrik Jensner med några av sina konstverk.
Fredrik Jensner med några av sina konstverk.

Efter Östra Grevie, som han beskriver som ”jävligt intressant”, som ett sammmanhang där han formades, hade duktiga lärare och mötte människor som ”hade livserfarenhet men ändå var lekfulla”, sökte han in till flera olika konstskolor.

– Jag hade en folkabuss och körde upp konst till bland annat Valand i Göteborg flera gånger, men kom inte in. Det tar tid att mogna som konstnär.

Efter fyra års enträgenhet kom han äntligen in på Forum i Malmö, 1989.

– På 1990-talet var jag verkligen inne i konstsmeten i Malmö, när det var som mest turbulent. Det var många stjärnkonstnärer som blev lärare på Forum, konstnärer som ställde ut och sålde bra. Skolan hade samarbete med konsthallen - det var på Sune Nordgrens tid - och vi gjorde elevutställningar.

Fredrik tillbringade mycket tid i sin ateljé på Djäknegatan eller på The Basement på Stora Nygatan, kaféet för musiker där det även såldes instrument och skivor och fanns en musikstudio. Han var gitarrist i ett jazzband och ett reggae-band. För att få ihop pengar till hyra och konstnärsmaterial jobbade han som utställningstekniker på Rooseum och Lunds konsthall.

1991 fick han en inbjudan han inte kunde motstå. Han hade sökt in till USA:s äldsta och finaste konstskola, Pennsylvania Academy of the Fine Arts i Philadelphia och hälsades välkommen. Under ett år lämnade han tillfälligt Forum.

– Vi hade väldigt många bra lärare där. Vi experimenterade under så kallade Drawing Seminars där man presenterade ett verk per gång, ett slags skiss- och idébaserade diskurser.

Kompromisslöshet

Han fick lära sig att inte kompromissa och att man måste kämpa med sitt konstnärsskap, men att det kommer en punkt där man kan bejaka den man är, men att det kräver total ärlighet.

– Det finns mycket bra konst och jag har många inspirationskällor, men min favorit är nog Francis Bacon. Han var totalt kompromisslös och vågade skildra mänsklig smärta, vågade ut till den yttersta linjen i sig själv. Det är förutsättningen för bra konst och något slags ideal jag har.

Sista året på Forum hamnade han vid bordet bredvid Ola Billgren på en 50-årsfest. Båda bodde vid David Halls torg och gjorde sällskap dit efter festen.

– Han bjöd på en sen konjak och vi lyssnade på Chopin - han var pianointresserad och spelade bra själv också, i sin ateljé. Några dagar senare ringde han och undrade om jag ville jobba med honom.

Fredrik Jensner.
Fredrik Jensner har hittat kärnan i sitt eget skapande.

Svaret var självklart och Fredrik jobbade med Ola Billgren fram tills han dog, 2001.

– Det var en utmaning att jobba med honom, man fick testa olika tekniker och han ville lära mig saker under lång tid, han var grundläggande och noggrann.

I samband med Öresundsbrons invigning 2000, fick Ola Billgren en utställningsförfrågan från Galerie Susanne Højriis i Köpenhamn. Svaret blev:

– Ställ ut Fredrik i stället!

Utställningen sponsrades av flera svenska storföretag och invigdes av Sveriges ambassadör i Köpenhamn. Det blev artiklar i flera danska tidningar och man kunde räkna in 2 000 besökare.

– Jag sålde allt som fanns med på utställningen, konstaterar Fredrik. Det blev en stor framgång.

Därnäst följde fler utställningar, både i Sverige och utomlands, och ett hektiskt liv. Men 2007 satte han stopp.

Ändrade livsstil

– Jag ändrade min livsstil och flyttade ut på landet, renoverade och byggde egen ateljé. Då förändrades något grundläggande. Jag har gått inåt, gått min egen väg och försöker vara kompromisslös. Jag söker inte bekräftelse längre, jag har hittat min konstnärliga frihet.

Priset när man som konstnär lämnar ”de rätta kretsarna” och flyttar ut på landet är enligt Fredrik att man blir lite ”glömd”. Men det är inget som bekymrar honom nämnvärt.

– Jag har inte längre ambitionen att ställa ut fem gånger om året. Jag vill utveckla mitt måleri och ha pengar att göra skulpturerna jag vill göra.

Han menar att om man kan flytta ut på landet så som han har gjort och ändå överleva som konstnär, då kan man överleva i stort sett vad som helst. Han säger också att det inte längre är han som definierar konstverken utan konstverken som definierar honom - och att det är en jäkla skillnad.

– När man gör något man ska stå för blir man något av en tvivlare, men det är så man växer också. Man måste våga hoppa. Man får inte ha så höga krav att man inte kan möta upp sin egen standard. Då kan man inte älska det man gör. Och det är när man älskar det man gör - det är då man har hittat källan eller kärnan i sin verksamhet.

FAKTA

Fredrik Jensner

Ålder: 55 år.

Bor: I Tjärby utanför Sjöbo.

Familj: Mamma Isabella, storebror Magnus, storasyster Anna, sönerna Sigge 15 år, Frans 22 år och katten Pia.

Oväntade sidor: Har tävlat i skateboard och kan göra en handstand kick-flip. Gillade syslöjd. Gått två år och lärt sig pantomim hos Anna-Lena Brundin.

Kultur och nöje

Komikern Louie Anderson är död

Skådespelaren Louie Anderson medverkade i serier som 'Baskets' och 'Search party'. Arkivbild.
Foto: Richard Shotwell/AP/TT
Kultur och nöje
Personligt
Kultur och nöje
PREMIUM

Komikern och skådespelaren Louie Andersson har avlidit i sviterna av cancer, uppger hans presskontakt för Deadline.

Anderson spelade bland annat i tv-serierna "Baskets", "Search party" och Eddie Muprhy-komedin "En prins i New York" samt dess uppföljare.

Han föddes i Saint Paul, Minnesota, i en syskonskara med elva barn, där han var näst yngst. Han gjorde debut som ståuppkomiker på "The tonight show" med Johnny Carson 1984 och fortsatte hela tiden med sin ståuppkarriär. Den senaste showen "Louie Anderson: Big underwear" gjorde han 2018.

Anderson var också programledare för amerikanska lekprogram som "Family feud" och fick sin egen animerade tv-serie "Life with Louie" under 1990-talet. Den gav honom två Emmystatyetter. En tredje fick han för rollen som Zach Galifianakis mamma Christine Baskets i "Baskets".

Louie Anderson blev 68 år.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Spincasino.se

Sverige agerar annorlunda än omvärlden i corona-tider!

Spincasino.se Många delar av världen står och gapar över hur få åtgärder vi i Sverige har gjort i jämförelse med omvärlden när det kommer till covid-19 pandemin. Många länder har undrat om Sverige är ute efter att göra sig av med sina egna invånare och att vi kan klassas som ansvarslösa. Trots detta så fortsätter vi svenskar att ta det relativt lugnt och de allra flesta tycker inte att det är kul och vill helst att allt ska bli som vanligt, men alla hjälps åt och gör det bästa av situationen.

Svenskarna tycks lita på sina medmänniskor

Vad beror lugnet vi bär på egentligen, när resten av jorden skakar av rädsla? En teori kan vara att vi i Sverige är väldigt solidariska och hjälps åt när det gäller och har tillit till varandra. Vi har dessutom levt väldigt bra så alla generationer som lever idag har varit fria från krig och fattigdom. Länder som har misär nära i sina minnen tenderar att reagera starkare i krissituationer, vilket inte alls är konstigt.

Vi svenskar litar på att de som är sjuka håller sig hemma och gör även detsamma själva om vi har symptom. Vi hjälper våra familjemedlemmar att handla om de är sjuka och luft-kramas från 2 meters avstånd för att inte råka smitta varandra även då vi inte ens har symtom själva, bara för att vi vill skydda våra älskade familjemedlemmar i riskgrupperna. Vissa tanter sitter i dörröppningarna i hyreshusen och stickar tillsammans. Mormödrar skickar brev till sina barnbarn som barnen får svara på i väntan på att snart återförenas igen. Det är något väldigt älskvärt över vår tillit till varandra och vår tro på att “allting ordnar sig alltid” är stark även i svårare tider!

Saker att göra under karantän:

1. Lär dig något nytt - Varför inte använda tiden till något vettigt och googla eller youtuba jordens historia eller deep-diva i något som du vill lära dig mer om som t.ex matlagning, odling, pyramiderna i Egypten, kvantfysik - ja bara fantasin sätter gränser.

2. Spela spel - Varför inte ta fram gamla sällskapsspel eller spelen du spelade när du var liten? Kanske har du ett super Nintendo som ligger och skräpar och är laddad för lite Mario? Eller spela något från datorn eller satsa på att snurra några spins online.

3. Meditera - stäng av ljuden och låt ditt sinne vila, sätt dig ner, gärna i soluppgången och lyssna på ljudet från naturen. Kanske kan du höra fåglarna kvittra, en bäck som porlar. Sätt dig i stillheten och var mottaglig en stund och låt dig själv slappna av i både knopp och kropp.

4. Skaffa en ny hobby - Släpp Netflix för en stund, varför inte skaffa en ny hobby där du kan uttrycka dig? Det kan vara allt från sång, dans, konst, matlagning, sy, skapa smycken etc. Att skapa gör oss lyckliga!

5. Plantera blommor - Det är äntligen vår och det är dags att förodla alla grönsaker och örter inför sommaren. Eller varför inte plantera om och ta sticklingar på redan existerande växter i hemmet? Att sätta händerna i jord har vetenskapligt visat sig vara lugnande och helande för oss - vad väntar du på? Back to nature!

Kultur och nöje

Meat Loaf död: "Han var antitesen till punk"

Meat Loaf. Arkivbild.
Foto: Jeff Christensen/AP/TT
Kultur och nöje
Personligt
Kultur och nöje Den amerikanske artisten Meat Loaf är död, uppger Deadline. Michael Lee Aday, som han egentligen hette, avled på torsdagskvällen med sin fru och sina döttrar vid sin sida. Han blev 74 år.
PREMIUM

Meat Loaf var amerikansk rocksångare och skådespelare. Som musiker var han mest känd för de två albumen "Bat out of hell" och Bat out of hell II: Back into hell" som han gjorde tillsammans med producenten och låtskrivaren Jim Steinman. Den första skivan hör till de mest säljande i USA någonsin och den svenske musikjournalisten Anders Tengner jämställer den med "en modern opera" .

När Steinman dog i våras skrev Meat Loaf en offentlig hälsning till sin tidigare samarbetspartner:

"Jag kommer snart, min bror Jimmy", "Flyg Jimmy flyg".

"Fantastisk röst"

Meat Loaf har sålt mer än 100 miljoner skivor, men i hans eftermäle är det dumt att stirra sig blind på just försäljningssiffror, framhåller Christoffer Röstlund, reporter på ETC och tidigare musikjournalist. Han lyfter i stället fram Meat Loafs fantastiska röst och karriär som showman.

– Han och producenten Jim Steinman byggde hela det där svulstiga musikalsoundet, det överproducerade, som sedan kom att dominera på 80-talet. Han var antitesen till punk, säger Christoffer Röstlund.

Meat Loaf var även filmskådespelare och musikalartist. I musikalfilmen "The Rocky Horror picture show" från 1975 spelade han den färgstarke Eddie, en roll som han sedan gjorde även på scenen.

Michael Lee Aday föddes och växte upp i Dallas där modern var lärare och gospelsångerska och fadern alkoholiserad polis. Det ska också ha varit han som först kallade sonen för "Meat Loaf". I slutet av 1960-talet flyttade han till Los Angeles där han bildade sitt första band och så småningom fick en roll i musikalen "Hair".

Det var dock genom samarbetet med Jim Steinman som Meat Loaf fick sitt stora genombrott.

Rolig, trevlig och lynnig

Rockjournalisten Anders Tengner intervjuade Meat Loaf flera gånger och minns en "fruktansvärt rolig och trevlig människa":

– Skulle man intervjua Meat Loaf behövde man egentligen inga frågor – man behövde bara ställa en enda fråga, sedan var det i gång. Men han kunde också vara lynnig och få utbrott ibland.

Tengner beskriver Meat Loaf som en på papperet ganska omöjlig rockstjärna. Han var kraftigt överviktig, han var inget affischämne till flickrumsväggen, men han lyckades göra skivan "Bat out of hell".

– Den är fortfarande svårt att slå som populärmusikaliskt epos, säger han och jämför samarbetet mellan Meat Loaf och Jim Steinman med det mellan Elton John och Bernie Taupin.

Men kanske är det ytterst för sin röst som Meat Loaf kommer att bli ihågkommen:

– Han hade en stark och omfångsrik röst, han var en väldigt duktig sångare, det går inte att komma ifrån även om rocksång inte handlar om att pricka tonerna. Men det som var speciellt med honom var att det fanns ett rovdjur i halsen på honom, samtidigt som han också kunde sjunga sprött, bräckligt och extremt romantiskt.

Cystor på stämbanden

Samma röst ställde också till med problem. Efter cystor på stämbanden kom Meat Loaf tillbaka till scenen, men 2018 blev problemen så stora att han valde att turnera utan att sjunga. I stället anlitade han Caleb Johnson, vinnaren av amerikanska "Idol" 2014, och lämnade över stafettpinnen till honom. Själv nöjde sig Meat Loaf med att berätta anekdoter mellan låtarna.

– Det var decennier sedan han var relevant för musikvärlden. På senare år har han mest fått rubriker som allmänt tossig klimatförnekare, säger Christoffer Röstlund.

Erika Josefsson/TT

Sara Haldert/TT

Sofia Sundström/TT

Meat Loaf vid ett framträdande i Ohio 2012.
Meat Loaf vid ett framträdande i Ohio 2012.
Foto: Charles Dharapak/AP/TT
Meat Loaf blev 74 år. Arkivbild.
Meat Loaf blev 74 år. Arkivbild.
Foto: Frank Gunn/AP/TT

FAKTA

Fakta: Meat Loaf

Fakta: Meat Loaf

Namn: Marvin Lee Aday (senare Michael Lee Aday)

Yrke: Sångare och skådespelare

Bakgrund: Född i Dallas i Texas 1947. Bildade sitt första band Meat Loaf Soul 1967. Bandet bytte namn flera gånger och var förband till band som The Who, The Stooges och The Kinks men släppte aldrig några egna skivor.

Skivdebuterade med "Stoney & Meatloaf" tillsammans med Stoney Murphy 1971.

Slog igenom på allvar 1977 med skivan "Bat out of hell". Skivan var ett samarbete med Jim Steinman. Todd Rundgren producerade och skivan är i dag en av världens mest sålda.

Uppföljaren "Bat out of hell II: Back into hell" kom 1993 och innehåller bland annat jättehitten "I'd do anything for love (but I won't do that)".

"Bat out of hell III: The monster is loose" kom 2006.

Parallellt med rockkarriären medverkade Meat Loaf även i lång rad en rad filmer och tv-serier. Mest känd är han kanske för rollerna som Eddie i "Rocky horror picture show" (1975) och Robert Paulson i "Fight club" (1999).

Höör

Målmedveten satsning på djurens bästa

Höör
Personligt
Personligt När Lucie Havelka var sex år gammal bestämde hon sig för att bli veterinär. Att arbeta för djuren - och deras hussar och mattar - var ett självklart val. Hon nöjde sig inte med att öppna egen veterinärklinik utan har också byggt upp ett katthem som nu firar tioårsjubileum.

– Jag trodde från början för tio år sedan att det kanske skulle komma fem-sex katter, minns hon. Men det blev så många att jag blev tvungen att organisera upp arbetet i en förening med ideella krafter. Vi var tre stycken från början, nu är vi 17 volontärer och har svårt att hinna med.

Själv firar hon i år 22 år som veterinär. Som liten räddade hon fågelungar som ramlat ur sina bon och viljan att hjälpa djur har funnits där från allra första början.

– Min mormor var fantastisk med djur! Hon hade kunnat dela sina sista brödsmulor med fåglarna och jag har blivit likadan.

Spikrak väg

Från sexåringens beslut att bli veterinär till uppnått mål tog det 20 år. Vägen har i princip varit spikrak, med undantag för ett år på high school i USA.

– En granne hade varit där och det lät så inspirerande att jag ville prova. Så mellan nian och gymnasiet åkte jag till Georgia och det ångrar jag inte. Jag har fortfarande kontakt med en del av människorna som jag mötte där då.

Lucie är danska, även om det är svårt att identifiera dialekten när hon talar. Hon pluggade till veterinär i Köpenhamn och tog ett extra år på sig.

– De bytte studieordning mitt i vår utbildning, utan övergångsregler. Så valet stod mellan att råplugga och ta sig igenom nätt och jämnt eller att ta extra tid. Jag valde det senare eftersom jag inte bara ville klara mig igenom, jag ville bli bra på det jag gör!

Med facit i hand var det rätt beslut. Många av kurskamraterna som försökte stressa sig igenom fick i stället efterhängsna resttentor och blev inte klara innan Lucie i vilket fall som helst.

Efter avslutad utbildning fick hon jobb på en mindre klinik utanför Köpenhamn där hon trivdes utomordentligt väl och stannade kvar i ett par år.

Hästarna tog henne till Sverige

– I Danmark har man ett lite annat koncept när det gäller veterinärvård, ofta har man mindre kliniker som tar emot flera olika slags djur, lite mer blandad praktik. Här är det mer de stora bolagen med sina djursjukhus som dominerar.

Eftersom hon trivdes så bra, var det med ett styng av sorg i hjärtat som hon 2002 bestämde sig för att ta klivet över Öresund och slå sig ner i Skåne.

– Det var hästarna som avgjorde, förklarar hon och syftar på två fullblodshästar, före detta galoppörerna och tillika syskonen Apollon och Elektra.

Djupt älskade Apollon dog i fjor, 22 år gammal. Men systern Elektra njuter av livet i de stora lösdriftshagarna utanför tillsammans med en ung galopphäst som på grund av felaktig benställning inte duger på galoppbanan.

– Det är dyrt med stallplats i Köpenhamnsområdet och här i Skåne var det fina förutsättningar om man hade galopphästar. Nära till fina tävlings- och träningsmöjligheter och överkomliga priser på gårdar med mark till. Jag tränade hästarna själv, men i loppen var det en professionell jockey som satt upp i sadeln.

Från början bodde Lucie på Bosjökloster och arbetade som distriktsveterinär i Flyinge. Men drömmen om en egen gård och en egen klinik hägrade. Periodvis jobbade Lucie som volontär i Thailand och Indien med gatuhundar.

– Det kostar en del, för man får stå för resor och sådana kostnader själv. Så jag började fundera på om jag inte skulle kunna göra mer nytta för djuren om jag använde pengarna här hemma genom att öppna ett katthem.

Hon startade egen klinik i hyrda lokaler, men till slut öppnade sig möjligheten att köpa gården i Ekeröd vid Höör 2005. Det var ett renoveringsobjekt som gått i samma släkt i generationer. Med tiden hade otroligt mycket grejor samlats i uthus och lador.

– Vi slet i tre månader med enbart städning, minns Lucie. Sedan var det dags att renovera. Men byggnaderna hade fin grundstomme, så det var värt att lägga ner en massa jobb så att det blev en modern klinik och ett fint katthem. 2007 kunde kliniken flytta in här och för lite sedan byggde vi till ett mindre hus vid katthemmet till de små kattungarna som vi kallar för ”Kattstugan”.

Rikskänd klinik-katt

Där regerar katten Honey, som tidigare var klinik-katt och hjälpte till med patienterna. Efter att ha kommit in till kliniken svårt medtagen och nära döden men överlevt mot alla odds, började hon sin märkliga gärning.

Hon har en stark empatisk förmåga och höll sjuka och ängsliga djur sällskap och såg till att de hade det bra. Märkte hon att någon husse eller matte behövde tröst i väntrummet gick hon ut och lade sig i deras knä och spann eller busade med dem tills hon lyckades locka fram skratt.

– Hon är väldigt speciell och när hon märkte att en patient till exempel hade besvär att vakna upp ur narkos, påkallade hon vår uppmärksamhet, berättar Lucie.

Historien om den extraordinära katten spred sig i både press, radio och tv och en dag kom länsstyrelsen på kontrollbesök. Myndigheten förbjöd Honey att vistas på kliniken. Det hjälpte inte med namninsamlingar eller demonstrationer, så i dag har Honey fått en ny arbetsplats.

– Hon hjälper till att ta hand om kattungarna i kattstugan och är väldigt duktig. Men vi saknar henne här.

Springer halvmaraton

Den veterinära yrkesverksamheten och allt jobb med katthemmet och de egna djuren tar förstås väldigt mycket tid i anspråk. Men den begränsade fritid hon har, ägnar hon gärna åt att träna och tävla i halvmaraton.

– Jag har bra grundkondis, så jag är ganska lättränad. Vi är ett gäng som tränar tillsammans och det är bra. Har man sagt att man kommer och ska vara med, så måste man. Och eftersom jag har tävlingar som mål, är jag helt enkelt tvungen att förbereda mig.

– Och arbetet med djuren är ju också en form av träning. För ett par helger sedan gick vi över stängslen i hagarna och vadade i djup snö - bra för både kondisen och en massa olika muskelgrupper!

Under de 22 år som Lucie varit verksam har hon sett en utveckling i positiv riktning för katterna. Även om det uppskattningsvis finns 200 000 hemlösa katter i Sverige i dag, har medvetenheten blivit större och lagstiftningen bättre.

Balans i livet

– Nu står det i lagen väldigt tydligt att man faktiskt inte får lov att överge djur och att man ska kastrera sin katt om den inte ska användas för avel. Och förhoppningsvis kommer en lag om märkning av katter också snart. Det skulle betyda mycket och om man inför kravet med en vettig övergång, ungefär som man gjorde med hästpassen, så är det inget problem för någon.

– Lagen har ett starkt signalvärde och medverkar till att lyfta upp katten till hundens status. På sikt kommer det förhoppningsvis att göra att det finns allt färre hemlösa katter.

För egen del tycker Lucie att hon har hittat en ganska bra balans i livet och lyckats väl med att bygga upp konceptet med både kliniken och katthemmet. På Ringsjöns veterinärklinik tar hon i dansk anda emot flera olika djurslag. Hit kommer såväl hästar som hundar, katter och gnagare. Men framöver skulle hon gärna vilja ha lite mer fritid.

– Inte minst behövs mental återhämtning. Nu har vi kört stenhårt i tio år och jag hoppas kunna arbeta lite mindre framöver. Att vara tillgänglig 24-7 är inte hållbart i längden. Jag vill ju fortsätta kunna leverera omsorgsfull vård till djuren och ta hand om dem.

FAKTA

Lucie Havelka

Ålder: 48 år.

Bor: I Ekeröd vid Höör.

Familj: Maken Marco, sex katter och två engelska fullblod.

Intressen: Springer halvmaraton, tränar balett, målar, går på teater, läser böcker och ägnar sig åt yoga när tid finns.

Aktuell: Firar 20-årsjubileum som veterinär i Skåne och 10-årsjubileum med privat katthem.

Sport

Legendarisk friidrottstränare död

Sport
Personligt
Sport

Den legendariske friidrottstränaren John Velzian har avlidit vid 93 års ålder, rapporterar bland annat Athletics Weekly på Twitter.

På 1950-talet blev britten John Velzian den första förbundskaptenen för Kenyas friidrottslandslag – en post han stannade på fram till 1968. John Velzian upptäckte, tränade och utvecklade storheter som Kipchoge Keino, som tog OS-guld i Mexico City 1968.

Enligt Athletics Weekly kallades John Velzian av vissa för "Kenyas friidrotts fader".

Förhandsvisning på nästa artikel
NÄSTA ARTIKEL