Libanons president Michel Aoun har inga bevis för att något annat än en stor och svår olycka har skett i Libanons hamn. En olycka orsakad av svår, kanske kriminell, oaktsamhet men likväl en olycka. Ändå spekulerar han i att skulle kunna vara en ”bomb, eller en raket”. Beslutet att spekulera fritt är obegripligt. Vad presidenten i princip säger är att landet inte vet om någon försöker starta krig med dem, eller om de hypotetiskt utsatts för ett terrordåd. Varken spekulationen i sig eller det indirekta medgivandet av att regeringen inte har kontroll över situation, eller tydligen någon fungerande underrättelsetjänst, är till presidentens fördel.

Regeringen har redan använt tårgas mot befolkningen, under protester mot regimen. protester som är helt rimliga med tanke på att oaktsamhet har orsakat en nästan ofattbar död och förstörelse.

Samtidigt som man slänger tårgas på den egna befolkningen förväntar man sig internationell nödhjälp -- trots att Beirutbor larmar om att regeringen inte har synts med någon som helst nödhjälp i stadsmiljön. Det är civilbefolkningen som röjer i rasmassorna.

Givetvis ska man skicka nödhjälp till Beirut oavsett. Men man bör i det sammanhanget ta sig rätten att ifrågasätta den libanesiska regeringens agerande. Uppstår en konflikt i eller runt Libanon kan Europa förvänta sig flyktingar från området. Att riskera att elda på en kris med konspirationsteorier eller att luta sig tillbaka i väntan på internationella hjälpinsatser är överraskande farligt och provocerande till och med för en korrupt, dysfunktionell regering som den i Libanon. Svensk-libanesers djupa misstänksamhet mot regeringens kapacitet och vilja att hjälpa Beirut är befogad.

Det vi inte ser bekymrar oss inte. Fiskar, fåglar och sälar fastnar i spökgarn i havet, det vill säga gamla övergivna fiskredskap. Dykaren Jonny Magnusson från Delfinen jämför det med att det skulle sitta nät på stadens torg där hundar och katter skulle kunna fastna och dö. Delfinen varnar också för nedskräpning på havsbotten och menar att det är mycket värre än folk anar där nere. Inte heller mängden sopor och skrot på havsbotten bekymrar lika mycket som det borde, eftersom det inte syns.

Att sportdykare vill och kan hålla havsbottnen ren är en fantastisk resurs som städerna runt havet borde ta vara på. Att dela ut priser är nog bra, men ännu bättre vore att ge dykarna resurser att utbilda flera frivilliga, eller betala de dykare som kan och vill syssla med det i stor utsträckning. Det är en samhällstjänst de utför.

Miljöminister Isabella Lövin vill se Öresund som naturskyddsområde och regeringen har gett Länsstyrelsen i uppdrag att utreda hur det kan bli av. Att uppmuntra dykare att hålla bottnen ren är en kontruktiv åtgärd i väntan på en sådan utredning och förhoppningsvis ett beslut om att göra Öresund till skyddat område.

Karlskrona Hockeyklubb tvångsflyttas ned från hockeyallsvenskan på grund av ekonomiska problem. Orsaken till den svaga ekonomin är framför allt de hårda kraven från hockeyförbundet på standard på ishallen när klubben gick upp i elitserien för några år sedan.

Vittsjö tvingades investera flera hundra tusen kronor i en ny läktare för att få fortsätta spela i damallsvenskan, trots att befintliga läktare räckte gott. Tack vare en generös sponsor står nu läktaren där som ett monument över förbundspamparnas rigida regler.

Än värre kunde värmländska Mallbacken råkat ut. Laget låg många år i damallsvenskan och hotades av förbundet med att tvingas spela i Örebro, 18 mil (två timmar) från Sunne. 2016 åkte Mallbackens IF ur allsvenskan och hotet om planflytt blev aldrig verklighet.

Det finns många fler exempel på att småklubbar utanför storstäderna tvingats till stora investeringar eller att flytta sina hemmamatcher på grund av arenakraven.

De senaste dagarna har kultur- och idrottsminister Amanda Lind träffat företrädare för idrotten för att diskutera villkoren under pandemin. Möjligen är det fel tillfälle men staten måste förr hellre än senare som villkor för sina bidrag ställa krav på att elitidrott ska kunna förekomma i hela landet, inte bara i de större städerna. Arenakraven är orimliga, och allt fler kommuner vägrar rätta sig efter kraven från idrottspamparna i Stockholm att bygga nya arenor.

Yngve Sunesson

Nästan 700 000 har dött i världen av coronapandemin. Det är sannolikt fler eftersom inte alla döda har undersökts för coronaviruset. Det är en mycket hög siffra för en virusinfektion med världsvid spridning.

Men ändå kan kampen mot coronasmittan kanske leda till än allvarligare konsekvenser, inte minst för barnen. FN:s generalsekreterare Antonio Guterres sa häromdagen att skolstängningarna i cirka 160 länder innebär en ”generationskatastrof” genom att så många barn och ungdomar inte får tillräckliga kunskaper.

Än värre är att kampen mot sjukdomar bland barn i stort sett upphört som följd av stängning av samhällena och prioritering inom vården av att bekämpa pandemin.

Polio är en nästan utrotad sjukdom tack vare omfattande vaccineringar. Bara i tre länder finns polioviruset kvar - Afghanistan, Pakistan och Nigeria. Där har våldsamma extremister länge mördat vaccinatörer och förhindrat mödrar med barn att komma till vaccinationscentraler. Nu är det pandemin som gör att vaccinationerna inte fungerar, vilket kan göra att polion sprider sig på nytt, kanske i fler länder.

Mässling sprids av ett mycket smittsamt virus. Varje år dör 140 000 människor, mestadels barn. I Europa ökar dödsfallen därför att vaccinmotståndare fått fler föräldrar att vägra vaccinera sina barn. Men i utvecklingsländerna riskerar nu många att bli utan vaccin på grund av pandemin. Det innebär fler döda barn och att mässling sprids bredare än annars.

Malaria orsakar nästan en halv miljon dödsfall varje år. De senaste åren har åtgärder för att begränsa problemet haft stora framgångar. Men med stängda samhällen blir allt fler barn utan skydd mot malaria - med många döda som följd.

Att försöka begränsa spridningen av covid19 är naturligtvis oerhört viktigt. Men att göra det till priset av att fler dör av andra orsaker kan ifrågasättas. Det är en svår avvägning, men barnen har rätt att få vaccin och andra vårdinsatser, även under coronapandemin. Det svenska biståndet måste prioritera barnen också under pandemin.

Om 30 år kan det finnas mer plast än fisk i havet. Därför måste vi se till att minska användningen av fossil plast.

Det gäller oss som privatpersoner. Det gäller också oss som politiker i Region Skåne.

Redan under 2017 lade Centerpartiet i Region Skåne förslag om att stoppa upphandlingar av varor med mikroplaster. Tyvärr var vi också det enda parti som röstade för motionen. 2018 föreslog vi att Region Skåne bör plastsaneras – något som vi har fått gehör för när vi nu tillsammans med Allians för Skåne styr regionen.

Vi ser två viktiga steg: (1) fasa ut engångsartiklar av fossil plats och (2) övergå till flergångsartiklar, det vill säga produkter som man kan använda flera gånger.

Många engångsartiklar är gjorda av plast från fossila råvaror. De är dåliga för miljön när de produceras, transporteras och kasseras.

Det regionala bolaget Innovation Skåne har gjort en analys av produkter med fossilfria material i hälso- och sjukvården och föreslår att man ser över materialen i bland annat medicinkoppar, skoskydd och soppåsar. Mycket återstår att göra, men vi har redan sett exempel på goda resultat.

Tidigare gjorde Region Skåne av med drygt 6 miljoner engångsförkläden av plast varje år. Nu används istället förkläden gjorda av sockerrör och kalk. Ett annat intressant projekt som Innovation Skåne stödjer är utvecklingen av den biobaserade och biologiskt nedbrytbara plasten PHA, som ersätter fossilbaserade plaster.

Vi vill också se en övergång till flergångsartiklar när det är möjligt. Om hälso- och sjukvården kunde använda säkra flergångsprodukter istället för engångsartiklar, vore mycket vunnet.

Ta t ex textilier. Byxor och blusar som använts vid vissa operationer slängs idag, eftersom de är engångsartiklar. Nu finns det en ny textil som går att använda flera gånger, även vid operationer. Vad händer då om vi byter ut engångsmaterial mot flergångsmaterial som klarar 150 tvättar? När Region Skåne räknade på det, kom man fram till en 80 procentig besparing av koldioxidutsläpp. Dessutom belastar produktionen av engångstextilier miljön fyra gånger mer än flergångstextilier. Med flergångstextiler minskar avfallet avsevärt. Som om inte miljövinsterna vore nog: En kostnadsbesparing på 70–80 procent uppnås under fyra år.

Genom att bejaka ny teknik och forskning, genom att uppmuntra marknaden och innovatörer, kan vi politiker se till att Region Skåne är drivande när det gäller hållbara upphandlingar.

På så sätt kan vi spara pengar och miljö.

Annette Linander (C)

Regionråd och gruppledare

Anneli Kihlstrand (C)

Ledamot regionala utvecklingsnämnden

För 75 år sedan, den 6 augusti 1945, utlöstes den första atombomben. Den släpptes över Hiroshima. 129 000 människor dog bara de första dagarna, men sjukdomar och död har fortsatt under många år. Tre dagar efter den första bomben släpptes den andra över Nagasaki med lika förödande verkningar. Atombombernas fruktansvärda konsekvenser har gjort att inga ytterligare bomber använts i krig, men hotet har hela tiden funnits där.

I slutet av det kalla kriget, i mitten av 1980-talet, fanns det 70 000 kärnstridsspetsar i världens då troligen åtta kärnvapenstater. I dag är det mycket färre, cirka 15 000, eftersom främst USA och Sovjetunionen/Ryssland avvecklat många gamla vapen, till stor del tack vare begränsningsavtal mellan de båda staterna.

Men i dag är kärnvapenhotet mer levande än på länge. Många av avtalen mellan USA och Ryssland har löpt ut utan att förlängas, flera länder har förändrat sina kärnvapenstrategier så att användning av kärnvapen ingår i planeringen och Nordkorea har sannolikt några kärnvapen klara att användas.

För det grundläggande avtalet, Icke-spridningsfördraget, NPT, ska en översynskonferens hållas. Den har skjutits upp till april nästa år på grund av pandemin. Det är oerhört viktigt att kärnvapenländerna håller fast vid detta avtal, som förutom att förbjuda spridning av kärnvapen också ålägger kärnvapenmakterna att minska och avveckla sina kärnvapen.

Det enda återstående avtalet mellan USA och Ryssland är Nya Start, som förbinder de båda staterna att begränsa sina interkontinentala, strategiska kärnvapen och reglerar inspektioner och öppenhet mellan länderna. Det gäller till nästa år och måste omförhandlas eller förlängas för att fortsätta gälla. Det vore oerhört olyckligt, ja farligt, om det inte skulle fortsätta tillämpas.

Kärnvapenhotet har kommit i bakgrunden de senaste åren på grund av andra globala hot. Men kärnvapnen är ett akut hot mot hela jorden och måste bekämpas ständigt.

Yngve Sunesson

Kanske var Behring Breiviks bisarra och osmakliga ”manifest” tillräckligt för att avskräcka från honom som historieberättare. Fantasisumman avskräcker också. Norge har inte Sveriges offentlighetsprincip och media har ingen garanterad insyn. Det är därför dock möjligtvis större risk att någon skulle vara villig att betala för Breiviks version av händelserna. Hypotetiskt skulle han få behålla de 86 miljonerna om han lyckades få någon intresserad av att betala så mycket.

Juridikprofessorn Mårten Schultz använder Behrings Breiviks försök för att belysa att det inte vore olagligt för någon som han att till exempel sälja rättigheterna att göra Hollywoodfilm av hans version av händelserna. Självklart ska inte mördare kunna göra några hackor på sina brott. Det vore vidrigt för de anhöriga att behöva höra Behring Breiviks ”historia” om hur han sköt deras barn som villebråd. Vi har hört tillräckligt om Breivik, hans osmakliga världsbild och grandiosa självbild. Skulle han mot förmodan få en fantasisumma för en intervju skulle andra brottslingar kunna få samma idé. Det skulle rent av kunna bli ett motiv för att kunna begå brott.

Schultz använder olika exempel på länder som gjort en snabb ändring av lagen för att förhindra att brottslingar tjänar pengar på berättelser om grova brott, som till exempel USA. Sverige saknar i nuläget juridiska begränsningar för brottslingar som vill hänga ut sina offer mot ersättning. Det skulle också vara svårt och komplicerat att ändra på den saken på grund av hur vår grundlag är utformad. Förhoppningsvis gör Breiviks försök att profitera på sina offer att man drar öronen åt sig även i Sverige och diskuterar om något bör göras saken. Offrens anhöriga bör ha större rätt att slippa mördarens ”historia” än mördaren att tjäna pengar på den.

Mer än halva Beirut påverkades av den enorma explosion som drabbade staden. Explosionen motsvarade en femtedel av atombomben i Hiroshima i kraft och bilderna från Beirut visar en nästan obegriplig förödelse och mer än halva staden ska ha blivit skadad.En dödlig oaktsamhet verkar ligga bakom. Inget tyder i skrivande stund på att det skulle röra sig om terror eller om fientligheter från någon grannation, vilket kanske är den enda ljuspunkten i sammanhanget. Sannolikt är istället att man med så grov oaktsamhet att det nästan inte går att begripa har förvarat tusentals ton högexplosiv ammoniumnitrat i hamnen, inte långt från en fyrverkerifabrik. Myndigheterna har upprepade gånger blivit varnade för den osäkra förvaringen, men ignorerat den. I sex år har hamnen i Beirut väntat på en explosion.

Regeringen letar nu efter en syndabock. Ett vet vi i alla fall säkert: det är inte tullverkets fel. Tonen i de brev där de påtalar faran med att förvara instabila sprängämnen i olämpliga klimatförhållanden i hamnen blir alltmer desperat. Vem man ska skylla på istället är svårt att veta, eftersom tulltjänstemännen som skriver breven beklagar sig över att de inte får svar. I nuläget vet vi inte om bristen på respons var avsiktlig eller bara ett tecken på ett dysfunktionellt system.

Olyckan drabbar ett land som redan befann sig i kaos, med en sjukvård som går på knäna. Flera sjukhus förstördes i explosionen, så det finns anledning att misstänka att även andra än dem som skadats i explosionen kommer att drabbats.

Libanon söker hjälp från omvärlden. Frågan är vad omvärlden har råd med under den katastrofala ekonomiska tillbakagången. Tyvärr ser vi eventuellt början på en ännu större humanitär katastrof för Libanon: bland annat spannmålsförrådet för ett helt år förstördes. Med sönderskjutna sjukhus, en internationell pandemi och orosmoln på horisonten i form av konfliktrisk med grannländer var detta det sista landet behövde.