Opinion

Säger man A får man säga B

Vikarierande Centerledaren Anders W Jonsson vill sänka skatter.
Vikarierande Centerledaren Anders W Jonsson vill sänka skatter.
Foto: Fredrik Sandberg/TT
Opinion
Opinion

Coronakrisen och ett inställt Almedalen har gjort att partipolitiken gått på sparlåga under lång tid. Men dessa dåliga förutsättningar till trots är det viktigt att den svenska partipolitiska debatten inte förlamas. Sverige måste fortsätta att drivas framåt genom debatt och beslutsfattande.

Centerns vice ordförande Anders W Jonsson har fått en betydelsefull roll under debatten om coronaepidemin. Men häromdagen gav han sig också in i skattedebatten. Han presenterade ett utspel om vad partiet kallar en bred och generell skattesänkning för de med låga och medelinkomster. Därmed omfattas också en stor grupp av landets pensionärer.

Förslaget från Centern innebär att man ska få en full skattesänkning om man tjänar över 20 000 kronor i månaden. Målet är att skatten sänks med minst 2 000 kronor om året. Avsikten är att det skall löna sig mer än idag att gå från bidrag till arbete.

I ett läge där aktiviteten i svensk ekonomi behöver ökas är det viktigt sänka skatten för de som tjänar lite eller har låga pensioner. Dessa grupper vet man kommer att konsumera det mesta av det ökade innehållet i plånboken, vilket gynnar både jobb och sysselsättning.

Men det finns en svaghet i centerförslaget. Det är att det enbart fokuserar på sänkt skatt.

Vi vet med säkerhet i dag att mer pengar måste satsas på sjukvård, äldrevård och åtgärder för att möta arbetslösheten. För närvarande diskuterar också partierna mer pengar till försvaret. Det kräver att de offentliga skatteintäkterna ökar, i synnerhet om några skatter skall sänkas. Tänkbara skattebaser att ta in mer pengar från är höga inkomster, införande av fastighetsskatt, höjd moms eller återinförande av skatten på arv, gåvor och förmögenheter. Centern måste i likhet med andra partier komma med besked om vilka skatter som kan höjas eller införas.

Lars J Eriksson

Opinion

Landsbygdspolitik behövs

Landsbygden är inte bara jordbruk så en bred politik behövs.
Foto: Patric Berg
Opinion
Opinion

Det finns en klyfta mellan landsbygd och stad, anser 94 procent av svenska folket enligt en Novusundersökning som organisationen Hela Sverige ska leva lät göra förra året. Två tredjedelar anser att klyftan blivit större de senaste fem åren.

För över tre år sedan lade en parlamentarisk utredning om landsbygdens villkor fram ett enigt betänkande med 75 olika förslag. De flesta remissvar var positiva. Trots den breda enigheten är det bara tre som förverkligats på de här tre åren. Ett trettiotal är delvis genomförda, exempelvis genom att utredningar tillsatts, men med mer än hälften av förslagen har ingenting alls hänt. Det är för dåligt, även om en segdragen regeringsbildning och coronapandemin bromsat upp regeringens arbete.

På det kanske viktigaste området, digital infrastruktur, har en del hänt men målet, att alla i hela landet ska ha tillgång till digital infrastruktur med överföringskapacitet med minst 100Mbit/s senast 2025, är långt borta. Flera konkreta förslag för att nå målet har inte genomförts.

De viktiga förslagen om sänkta arbetsgivaravgifter och avskrivning av studielån i norra Sveriges inland, har inte genomförts. Utredningar om lättnader i strandskyddet och att göra det lättare att få lån för att bygga på landsbygden kan möjligen leda till resultat senare, tack vare januariavtalet.

Den statliga närvaron på landsbygden har försämrats under många år. Något trendbrott, som efterlystes av landsbygdskommittén, syns inte. Inga nya statliga verk har placerats utanför storstäderna och någon stor omlokalisering har inte gjorts.

Så landsbygden, genom Hela Sverige ska leva, har fog för sin besvikelse. Ska Sverige ha livskraftiga landsbygder över hela landet, vilket alla partier i ord säger sig vilja, måste regeringen sätta in resurser för att genomföra de 75 punkterna som partierna var eniga om för tre år sedan.

Sverige är fattigare utan en levande landsbygd även bortom pendlingsavstånd till de stora orterna. Det är bråttom, Jennie Nilsson och Magdalena Andersson!

Yngve Sunesson

Opinion

Fjällvägar förstör stora naturvärden

Trollstigen, en klassisk norsk serpentinväg i de norska fjällen, som lockar många bil- och mc-turister.
Foto: Berit Roald
Opinion
Opinion

För andra gången, efter vad jag kan minnas, anför Lars J Eriksson den “initierade” åsikten att det behövs fler vägar i svenska fjällen (SkD 2 juli). Eriksson har tydligen inte lyckats ta sig till några svenska fjäll på grund av att det skulle saknas vägar – till skillnad från Norge. Men det stämmer inte: det går vägar fram till flera platser i den svenska fjällvärlden, som till exempel till Storulvån i Jämtland och till Abisko och Nikkaluokta i Norrbotten.

Vad kan då tänkas hålla Eriksson borta från de svenska fjällen, trots de möjligheter som redan finns för bilburen turism? Han tycks efterfråga möjligheten att kunna stanna med sin bil vid foten av fjälltopparna. Detta är möjligt både i Abisko och i Storulvån. I det förra fallet finns till och med en linbana upp till en närbelägen fjälltopp.

Men kanske är det trots allt inte det aktuella vägnätet som vållar hans bekymmer, delvis eftersom han inte tycks känna till det. Framför allt tycks ju Erikson hägra efter att kunna parkera vid ”foten av Kebnekaise”. Exakt var denna hypotetiska parkeringsyta skulle kunna vara geografiskt belägen är oklart. Kebnekaise åsyftar två toppar i ett synnerligen otillgängligt fjällmassiv med ett gytter av toppar och glaciärer – den enda riktigt högalpina miljö vi har i Sverige. ”Bergets fot” framstår som ett meningslöst begrepp i detta sammanhang.

Kanske är det Kebnekaise fjällstation, som Erikson vill kunna köra fram till. Vad skulle vara vunnet med detta? Toppen på Kebnekaise är inte synlig från fjällstationen, och inte heller ligger den vid bergets fot. Det är tvunget att vandra ett gott stycke därifrån och upp på en annan bergstopp i relativt svår terräng bara för att få en bra vy av den snöklädda toppen. Den är då ändå dryga halvmilen borta och till stora delar skymd av andra toppar.

Om man leker med tanken om en väg fram till Kebnekaise fjällstation måste man samtidigt beakta att det skulle förstöra stora naturvärden. Framför allt skulle det fantastiska inlandsdeltat för vattendraget Laddjujohka gå förlorat. Är en väg verkligen värd det priset? Detta kan ställas mot att det går helikopterturer fram till Kebnekaise fjällstation. Så Erikson kan i dagsläget köra sin bil ända fram till Nikkaluokta och sedan flyga de sista två milen på cirka tio minuter.

Men kanske skulle inte ens en väg fram till fjällstationen vara tillräcklig för Erikson, som ju vill parkera vid foten av fjället. Kebnekaises fot i en framkrystad mening skulle kunna vara den dalgång som är närmast toppen: den så kallade Kaffedalen. Detta är en smal dalgång på 1500 meters höjd, ofta snöfylld till långt in på sommaren, och väldigt otillgänglig. En bilväg upp i denna dalgång skulle innebära enorma ingrepp i landskapet och för all framtid förstöra det som lockar många människor till fjällen: i stort sett orörd natur. Även rennäringen i området skulle störas. Och från dalgången ser man ändå inte ens toppen på berget. Visionen om att få parkera sin bil vid foten av Kebnekaise och njuta av vyn saknar därför verklighetskontakt.

Eriksson vill ha vad han kallar allemanstillgänglig natur, och med det avses bland annat rätten till bilism till foten av bergstoppar i Kebnekaisemassivet. En paradox är att de eftersökta naturvärdena måste destrueras för att nå det målet.

Johan Modée

Universitetslektor i internationella relationer och mänskliga rättigheter, Malmö universitet.

Svar direkt:

Svar direkt: Det skall erkännas att jag aldrig varit i den svenska fjällvärlden och några strapatsrika promenader i fjällvärlden under rätt primitiva förhållanden har aldrig lockat mig. Däremot älskar jag de norska fjällen, alperna i Tyskland, Österrike och Schweiz som jag sedan barnsben kunnat besöka tack vare bilismen och att länderna medvetet satsat på att locka bilturister. Vi är en ganska stor grupp människor som älskar att turista via våra bilar, husbilar eller motorcyklar. Vi gör det för att vi tycker om själva körningen men också naturscenerierna. Dessutom har jag svårt se någon stark motsättning mellan denna form av turism och naturvärdena, de samexisterar utmärkt och skulle göra det i synnerhet i ett land som Sverige med oändliga fria vidder.

Norge och alpländerna var tidigt medvetna om vilken magnet deras fjälltrakter utgjorde och byggde därför inte bara nyttovägar över bergen utan rena turistvägar. Ett känt norsk exempel är t.ex vägen upp till Dalsnibba med fantastisk utsikt över Geirangerfjorden eller två turistvägar som tar en till fina utsiktsplatser vid Österrikiska Grossglockner. Se gärna denna länk. https://www.grossglockner.at/gg/en/indexEn svensk satsning på en eller ett par riktiga fjällvägar upp till toppen skulle kunna uppgradera vårt land som turistland. Jag angav Kebnekaise för att det är det mest välkända fjället men det finns gott om andra fjäll i norra Sverige som skulle kunna vara lämpliga att exploatera för bilturismen.

Lars J Eriksson

Opinion

En ambassadör ska ha ett brett uppdrag

Opinion
Opinion

Sveriges ambassadör i Kina organiserade ett möte i Stockholm med ett par kinesiska affärsmän och den fängslade författaren och förläggaren Gui Minhais dotter Angela Gui i syfte att försöka få honom fri. Hon sparkades som ambassadör och åtalades för att ”egenmäktighet vid förhandling med främmande makt”, ett brott som aldrig tidigare behandlats i svensk domstol.

Men ambassadören frikänns helt. En ambassadör har ett vitt uppdrag att företräda Sverige, och någon förhandling förekom inte, förklarar domstolen.

Det är bra att det kommer ett tydligt utslag. Andra tidigare ambassadörer har uttryckt oro för att en fällande dom skulle begränsa möjligheterna för svenska ambassadörer att agera okonventionellt när det kan vara nödvändigt. Det är viktigt att en ambassadör har stor frihet att agera efter eget omdöme när omständigheterna kräver det.

Samtidigt finns det anledning att rikta kritik mot ambassadören för arrangerandet av mötet. Det var naivt att tro att de båda affärsmännen inte agerade på uppdrag av eller åtminstone i samförstånd med regimen för att stoppa protesterna mot fängslandet av Gui Minhai. Mötet satte också Angela Gui i en utsatt position, där ambassadören inte stöttade henne tillräckligt.

Den här lagparagrafen ska inte begränsa ambassadörers arbetsmöjligheter. Därför var den friande domen välkommen.

Opinion

Efter Hongkong Taiwan?

Kinas diktator Xi Jinping. Foto: TT
Opinion
Opinion

Demokratin i Hongkong, som utlovades få finnas kvar efter att Kina tog över regionen från Storbritannien 1997, är upphävd. När det kinesiska kommunistpartiet bestämde sig för att tvinga igenom en säkerhetslag för Hongkong, vilken innebär att samma rigorösa regler mot protester och krav på demokrati gäller där som i resten av Kina, innebar det dödsstöten för det system för ett land-två system som utlovades 1997.

Nu kan alla protester klassas som terrorism och leda till långa fängelsestraff, troligen i Kina istället för i Hongkong. Det är inte märkligt att ledande oppositionella raderat sina inlägg på sociala medier och hoppat av politiska uppdrag.

De internationella protesterna har varit lama hittills, även om Storbritannien invänt mot att Kina nu bryter mot övergångsavtalet. Kinas ekonomiska makt runt om i världen är så stor numera att många länder hellre håller diktatorn Xi Jinping om ryggen än höjer rösten för demokrati.

Frågan är vad Xi planerar för Taiwan, som också anses vara en del av Kina som på sikt måste underordna sig Peking. Taiwan erkänns inte som egen stat av mer än ett fåtal länder i världen och får inte vara medlem i FN. När en mer liberal och självständig president valdes i Taipeh var reaktionerna från Peking hårda. Kina har militärt rustat upp i havet mellan Kina och Taiwan.

Det gäller också i Sydkinesiska sjön, där Filippinerna och Vietnam, och kanske fler länder, har rättsligt motiverade krav på territorialvatten men där Kina militärt hävdar sin övermakt. Bland annat har konstgjorda öar med militära installationer byggts där.

Den senaste veckan har kinesiska militärövningar pågått där och USA har som markering skickat två (!) hangarfartyg till området. Upptrappningen är oroande, men samtidigt vore det orimligt att acceptera de kinesiska maktanspråken i strid med internationell rätt.

Kinas militaristiska och auktoritära maktanspråk måste bemötas av världen och Taiwans rätt att själv bestämma sin framtid måste värnas.

Yngve Sunesson

Opinion

Hoppingivande besked Dawit Isaak lever

Dawit Isaak.
Foto: Kalle Ahlsén/Scanpix
Opinion
Ledare

Måndagens Sommarprogram i P1 hölls av Betlehem Isaak, dotter till den fängslade svenskeritreanske journalisten och författaren Dawit Isaak. I programmets slutminuter gav hon det besked som många hoppats på. Dawit Isaak lever!

Beskedet hade läckt ut i helgen, men det var ändå en speciell känsla att höra Dawits dotter förklara att hon var helt säker på det. Det innebär att det finns hopp om att den sedan nästan 19 år fängslade journalisten någon gång ska friges.

Han har inte fått någon rättegång och länge har det varit okänt var den auktoritära eritreanska regimen håller honom fången. Tio av de femton journalister och oppositionspolitiker som fängslades samtidigt med Isaak har dött under fångenskapen.

Betlehem Isaak förklarade sig nöjd med den tysta diplomati som det svenska utrikesdepartementet bedrivit. Det var också gott att höra, eftersom det alltid är svårt att veta om tillräckligt görs när resultaten låter vänta på sig.

Eritreas diktator Isaias Afwerki har alltid under de 19 åren officiellt avvisat alla svenska försök att påverka processen, så vad han gör när beskedet att Dawit Isaak är vid liv blivit offentligt är svårt att bedöma. I bästa fall tyder det på att en frigivning eller åtminstone en rättegång kan tänkas.

Det är åtminstone den enda rimliga avslutningen på den långa tid som Dawit Isaak suttit fängslad av den enda anledningen att han i sin tidning publicerat ett upprop för demokrati i Eritrea.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

IG

Swedbanks lansering av Apple Pay visar på mobil trend

Källa: Pexels
IG Apple Pay har varit tillgängligt på den svenska marknaden sedan hösten 2017. Alla storbanker har dock inte varit lika snabba med att erbjuda den mobila betaltjänsten till sina kunder. Nordea var först ut och bland annat Klarna och Komplett Bank har därefter lagt till tjänsten i sitt utbud. Den 4 december hoppade även Swedbank till slut på tåget, efter två år av dagliga frågor från kunder på företagets Facebooksida.

Varför Swedbank väntat tills nu med att erbjuda betalsättet är svårt att svara på. Kanske lades allt fokus på den egenutvecklade Swedbank Plånbok som länge har haft stöd för Samsung Pay, men alltså inte förrän nyligen även stöder Apple Pay. Oavsett anledning så visar Swedbanks anammande av Apple Pay att mobila applikationer i den svenska finanssektorn är en trend som de största aktörerna inte kan ignorera.

Börshandel och fysisk handel följer trenden

Handel på finansiella marknader är också något som mer och mer görs i mobilen idag. Möjligheten att kunna handla turbowarranter, CFD:s och barriers dygnet runt och på resande fot, är något som alltfler kunder i dag efterfrågar. I Sverige och sex andra europeiska länder lanserades nyligen tjänsten Turbo24, som förutom en webbaserad plattform har lagt stort fokus på mobilappar som stöder alla de funktioner som webbversionen erbjuder. Det har helt enkelt blivit hårdare krav från kunder att appar ska vara lika kraftfulla och ha samma verktyg som desktop-baserade plattformar erbjuder.

I den fysiska handeln är övergången till mobila lösningar som mest påtaglig i Sverige. Det är ingen slump att brittiska nyhetssajten The Telegraph i oktober utnämnde Sverige till världsmästare när det kommer till kontantlösa samhällen. Värdet av de kontanter som cirkulerar i Sverige har sjunkit med 27.5 procent på fyra år. Endast 60 procent hävdar att de använt kontanter över huvud taget den senaste månaden – i Japan är siffran 79 och i USA 70 procent. En av de största vinnarna på privatpersoners preferens att betala med mobilen är Swish som fortsätter ta marknadsandelar. 2014 utfördes 21 miljoner betalningar med Swish och 2018 var siffran 394 miljoner.

Betalningar med kort fortfarande störst

Kortbetalningar är fortfarande det populäraste betalsättet bland svenskar, även om det är betydligt lägre i jämförelse med de flesta andra europeiska länder och framför allt USA. Kortjättarna VISA och Mastercard har försökt simplifiera kortköp online med det nya betaltjänstdirektivet PSD2. Direktivet gör det enklare för konsumenter att verifiera köp, men det har också lett till tekniska utmaningar för e-handlare och betalväxlar att implementera den nya typen av kortköp.

Huruvida de nya direktiven är tillräckliga, och hinner implementeras tillräckligt snabbt, för att på riktigt konkurrera med de mobila betalningsalternativens framfart återstår att se – just nu ser inte den mobila trenden ut att bromsa över huvud taget. Finanssektorn tycks alltså dras mer åt fokus på mobilappar både när det gäller bankärenden, handel på börsen eller betalningar generellt. I alla fall om man ser till de största aktörernas satsning på området och nu senast kundernas rop på bankerna att erbjuda stöd för Apple Pay.

Opinion

Risk för svält i pandemins spår

Opinion
Opinion

Ytterligare 122 miljoner människor kan hamna på gränsen till svält i år på grund av pandemins sociala och ekonomiska effekter. Den slutsatsen drar hjälporganisationen Oxfam efter att ha studerat utvecklingen i några av de mest hungerdrabbade platserna i världen. Det innebär att fler kan dö av brist på mat än av coronasmittan, om inte de mest utsatta får mer effektiv hjälp med att försörja sig.

Det är inte bara redan svältdrabbade länder som Sydsudan, Jemen och Venezuela som drabbas hårt av pandemins effekter. Även i medelinkomstländer som Indien, Brasilien och Sydafrika drabbas stora grupper fattiga av att bli av med sina inkomster och därmed hotas av att bli utan mat.

När samhällen stänger ned, resor förbjuds och pengar från migranter i andra länder inte längre kommer därför att deras jobb försvunnit drabbas de fattigaste mycket hårt.

När Indien över en natt stängde landet innebar det att alla lågbetalda daglönare blev av med jobben och måste försöka ta sig den långa vägen hem, utan att några kollektiva transporter gick. Det ledde till svåra umbäranden och kanske att smittan spreds snabbare.

I Sydafrikas kåkstäder innebär nedstängningen att människor tvingas leva nära varandra hela dagarna med små möjligheter att hålla distans eller sköta hygienen.

För att undvika att pandemin leder till än större mänskligt lidande genom brist på mat måste hjälp till de fattigaste organiseras bättre - till länder och inom länder.

Opinion

Kompromissa, Merkel!

MjhnOhPJMnT9xE9K_D6osfjrfz4.jpg
Foto: Kay Nietfeld
Opinion
Opinion Ledare. Kompromissvilja krävs från alla parter, sa Angela Merkel till EU-parlamentet. Det förutsätter att också hon är beredd att ge efter.

Tyskland är EU:s ordförandeland detta halvår och därför talade Angela Merkel i EU-parlamentet i onsdags. Hon hoppades att EU:s ledare ska komma överens i sommar om ett krispaket för att rädda ekonomin i EU-länderna efter coronapandemin. Därför vädjade hon om ”kompromissvilja från alla parter”. Det måste innebära att också hon och kommissionen, som lydigt fört vidare Merkels och Macrons förslag som sitt om en gigantisk upplånad fond som till största delen ska delas ut till EU-länderna som bidrag, är beredda att ge efter.

Mot stora bidrag har fyra ”sparsamma” länder, bland andra Sverige, opponerat och fått hård kritik för detta från många håll. Några länder håller med i tysthet. Att låna upp så enorma belopp - 750 miljarder euro, alltså cirka 8000 miljarder kronor - och dela ut 500 miljarder i rena bidrag till alla EU:s länder är alltför generöst.

Det innebär också en helt ny princip, som inte minst Tyskland tidigare hårt motsatt sig. En omfördelning av bidrag utanför EU-budgeten hör inte hemma i EU, har varit linjen - som Merkel nu i pandemin ändrat.

Att kompromisser är nödvändiga är nog ingen oense om. Det lär innebära att en del bidrag kommer att delas ut. Länder som Italien och Grekland har svårt att låna mer med rimlig sannolikhet att kunna betala tillbaka.

Men en kompromiss måste betyda mindre andel bidrag. Det måste också betyda en tydlig koppling av bidragen till effekter av pandemin och till att en reformering av ekonomin verkligen sker. Att länder som monterar ned sin demokrati, som Ungern, får kravlösa pengar är också oacceptabelt.

Visst måste också de sparsamma fyra kompromissa, det har framgått av debatten. Men ska principen att inte ge bidrag överges krävs att andra kompromissar också, till exempel genom att begränsa den ordinarie budgeten mera.

I dag ska rådets permanente ordförande Charles Michel presentera ett kompromissförslag till långtidsbudget. Låt det verkligen bli en kompromiss.

Yngve Sunesson

Opinion

Djurrättsterrorism ska kallas för just det

org-8690cdfc-6c08-449d-9bc6-dcb7b28d23a0.jpg
Opinion
Opinion

Aktionerna mot människor som på något sätt arbetar med djur riskerar att bli alltmer våldsamma. Redan har militanta djurrättsaktivister begått mordbrand, hot, misshandel och andra allvarliga brott, för att inte tala om olaga intrång och ofredande.

Justitieminister Morgan Johansson har lovat att skärpa lagstiftningen men har ännu inte gjort något. Det gör att det är så gott som riskfritt att terrorisera lantbrukare och veterinärer, pälsdjursuppfödare och butiksägare, forskare och jägare. Även om säkerhetspolisen börjat intressera sig för djurrättsaktivisternas terroraktiviteter är inte organisationerna klassade som terrororganisationer. Därför kan de samla in pengar från okunniga, välmenande djurvänner, trots att djurrättsaktivismen inte har något med djurens bästa att göra.

Därför kan lantbrukare mötas av ett gäng skränande aktivister på gårdsplanen utan att polisen ingriper eller drabbas av att få sitt döda barns gravsten uppgrävd från kyrkogården och dumpad i trädgården. Därför kan en butiksägare som säljer kläder med skinndetaljer få stå ut med aktivister som attackerar kunderna, ringer hotfulla samtal på nätterna och sprider lögner på sociala medier. Därför vågar eftersöksjägare inte ha öppna telefonnummer eftersom de då riskerar att förföljas av aktivister.

Snart kanske varje hund- eller kattägare i förorterna också riskerar att attackeras av aktivisterna. Då äntligen kanske det blir fart på Morgan Johansson.

Yngve Sunesson

NÄSTA ARTIKEL