Opinion

Nollvision för smitta

Coronatesta hela svenska folket.
Foto: Cecilia Fabiano
Opinion
Opinion

Efter sju sorger och åtta bedrövelser.....Nej, inte ens efter alla motgångar fungerar det med den planerade storskaliga testningen. På måndagen skulle stockholmare anmäla sig via en app, Alltid öppet, för coronatestning. Appen klarade inte trycket när 30.000 personer samtidigt försökte registrera sig för testning.

Fortfarande saknas mycket kunskap om coronaviruset. Det uppför sig inte som vanliga influensor. Bland annat är det en clustersmitta som gör att den fått starkt fotfäste på vissa platser, medan den nästan inte förekommer på andra håll. Dessutom vet vi idag med säkerhet att även symtomfria personer kan vara smittbärare, vilket gör risken för fortsatt smittspridning extra stor.

Hittills har den svenska strategin gått ut på att testa personer med symptom. Det har sannolikt bidragit till att coronaviruset så snabbt tog sig in på många äldreboenden. Människor utan symtom eller med ytterst diffusa symptom, kanske bara en tillfällig hostning, kan vara smittade utan att veta om det. Därför måste den svenska smittspårningen bli betydligt bredare.

Igår skriver två experter, professorerna Mattias Uhlén (mikrobiologi) och Lars Engstrand (smittskydd) att vi borde genomföra masstestning utan krav på symtom via förenklat förfarande men med bibehållen sekretess. Det är en uppmaning som regeringen och Folkhälsmyndigheten bör ta fasta på. Annars kommer vi att få sitta fast i dagens eländer med fortsatt smittspridning och fler avlidna av coronaviruset.

Det är lätt se hur den nuvarande testningen för smitta inte klarar säkerhetskraven. Den anställde på ett sjukhus eller äldreboende testas och befinns smittfri. Men någon i familjen eller vänkretsen bär på symtomfri smitta, smittar ner den vårdanställde, och därmed tar sig coronaviruset in i vårdapparaten.

Att lägga fast principen om att testa hela befolkningen blir förstås en fysisk kraftansträngning för vårt land och mycket dyrbart. Men alternativet, att coronaviruset biter sig fast år efter år med smittade och döda är ett betydligt farligare alternativ. Vi behöver en nollvision för smitta.

Opinion

Migrationspolitik kräver nytänkande

Migrants walk on the road near the Ipsala border gate in Edirne, at the Turkish-Greek border on Tuesday, March 3, 2020. Migrants and refugees hoping to enter Greece from Turkey appeared to be fanning out across a broader swathe of the roughly 200-kilometer-long land border Tuesday, maintaining pressure on the frontier after Ankara declared its borders with the European Union open. (AP Photo/Emrah Gurel)
Foto: Emrah Gurel
Opinion
Opinion

Den 23 november 2015 var en epokgörande dag i svensk migrationspolitik. Då presenterade statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Åsa Romson i princip ett totalstopp för svenskt flyktingmottagande. Det var inte många veckor efter att Löfven stått på Medborgarplatsen i Stockholm och försäkrat att hans Europa inte bygger några murar.

Den berömda presskonferensen inträffade efter en höst där flyktingar från främst Syrien men även Afghanistan vandrade genom Europa, och Sverige mottog det hittills största antalet asylansökningar. De frivilliga krafterna slöt upp med stort engagemang och många kände en stolthet över att kunna göra något för de nödställda. Kommunanställda jobbade hårt, men det mesta verkade gå att lösa.

Därför kom presskonferensen den 23 november som något av en chock för många. Inga systemförändringar hade gjorts eller planerade att göras. Inga lärosäten eller innovationsorgan hade fått uppdrag att se över de svenska systemen så att landet skulle klara att ta emot alla skyddsbehövande. Näringslivet hade inte fått redskap och uppmaningar att hjälpa till i integrationsarbetet. I så fall hade man ju kunnat få en integration värd namnet. Men Socialdemokraterna var inte beredda att rucka på de svenska systemen utan var snarare försvarare och förvaltare av system som länge varit omoderna. Och så verkar det fortfarande vara.

Sen 2015 har de flesta politiska partierna i Sverige närmast tävlat om vem som kan stänga flest gränser och kräva lägre invandring. I takt med detta har Sverigedemokraterna vuxit och i tron att det är den bästa taktiken har partier närmat sig SD.

Den migrationspolitiska kommittén som nu närmar sig ett förslag är punkt 67 i januariöverenskommelsen mellan regeringen, C och L. Uppdraget var att göra upp om den framtida migrationspolitiken i en parlamentarisk kommitté. ”Partierna är överens om att driva en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommittén.” står det lite kryptiskt. Av det som kommit ut hittills låter inte volymmål och minskad anhöriginvandring som ”humanitär skyddsgrund”.

Flera av partierna har haft som ingång i kommittéarbetet att vara så restriktiva som möjligt i migrationspolitiken. Man verkar tro att ett närmande till SD är den bästa lösningen, men högst sannolikt är det bara originalet SD som vinner på det.

Enligt uppgift måste en överenskommelse vara klar inom de närmaste veckorna för att klara tidplanen. SD hade under måndagen en presskonferens kring arbetet och många trodde att de tänkte lämna kommittén. Men de deklarerade att SD ska lämna ett alternativt förslag till vad de förmodar blir kommitténs förslag. Jimmie Åkesson deklarerade att volymmålet inte har någon effekt utan det är lagstiftning och ”skarpa åtgärder” som gäller.

Även liberaler borde kunna hålla med när SD säger att” de andra partierna ställt till det under många år”. Men då inte med SD:s infallsvinkel med noll invandring, utan med en humanistisk grundsyn att Sverige inte kunnat eller velat ändra sina system för att kunna integrera människor som har behov av skydd. Vad krävs för att människor ska komma i arbete snabbare, lära sig språket fortare och anpassa sig bättre till det svenska samhället och den svenska lagstiftningen? Valhänta försök har gjorts av olika regeringar oavsett färg, men det kräver systemförändringar som rädda politiker uppenbarligen inte klarar av att genomföra.

Flera partier är angelägna om att komma till en bred uppgörelse kring migrationspolitiken. Med en bred uppgörelse har man den fromma förhoppningen att frågan kan läggas på hyllan för ett bra tag framöver, vilket skulle dra undan benen för SD. Det kommer inte att hända för SD kommer att hitta nya sätt att driva sin favoritfråga som är deras livsluft. Vilket deras presskonferens under måndagen visade.

Bättre hade varit om kommittén i stället hade fokuserat på det som står i januariöverenskommelsen, en ny humanitär skyddsgrund. Hur Sverige skulle klara det på ett sätt som glädjer både infödda svenskar och dem som kommer hit.

Opinion

Coronaskammande inte bra för tilliten

org-a016b5ff-ebf5-4aaf-9603-6be115d6ff2f.jpg
Opinion
Opinion

Vackert sommarväder är kanske det största hotet mot den sociala distansen. I fyra månader har vi varit ”duktiga” och hållit avståndet, men nu när vi kan vara ute i sommar tappar vi omdömet. Åtminstone verkar det så på vissa. Det är ansträngande att uträtta ärenden, för påfallande ofta får man be folk backa när de ställt sig för nära. De flesta lyder snällt när man säger till, medan vissa glor oförstående och flyttar sig inte. Att vara en sur ”coronatant” är inte roligt, det gör något med humöret och självbilden, men vad är alternativet?

De svenskar som åkt till Rhodos i veckan skammas och dumförklaras friskt i sociala medier. Kanske är det bra i dessa pandemitider, men vad gör det med oss människor när offentlig mobbning blir accepterad och självklar?

Samtidigt väljer politikerna ut restaurangbranschen som syndabockar och hittar straff för dessa småföretagare, om deras gäster inte sköter sig. Andra branscher får bara enklare tillsägelser, vilket knappast är rättvist. Pandemin är ny för oss alla, men de regler som satts upp borde gälla alla. Ibland är det upp till den enskildes förstånd att ta ansvar, i andra sammanhang drabbas de som måste agera polis i sin egen verksamhet. Vad gör allt detta med oss?

Klyftan mellan ”ordentliga” och de som inte verkar bry sig ökar ännu mer. Liksom mellan beslutsfattare som verkar ta godtyckliga beslut som uppfattas som orättvisa. Det kan inte vara bra för ett samhälles tillit. Sverige har länge varit känt för hög tillit. Frågan är vad coronapandemin gör för skada på den och om det finns politiker som ser det och agerar i tid.

Opinion

Öppna gränsen i Öresund

org-641b5197-7fe3-4323-8306-d3a03c9bc4fb.jpg
Opinion
Opinion

I veckan fyllde Öresundsbron 20 år. Av firandet blev knappt en tumme, av kända pandemiskäl. Desto större anledning att slå på stort om fem år. Såvida inte den rådande pandemin blir spiken i kistan i ett Öresundssamarbete som gått på halvfart sen migrationskrisen 2015.

På den tiden när det beslutades om att bygga en bro mellan Sverige och Danmark fanns det åtminstone ett nationellt intresse i de båda länderna, även om bron knappast byggts utan starka påtryckningar från den regionala och lokala nivån. Efter två årtionden känns det nationella intresset minimalt och Stockholmsfixeringen är större än nånsin. Att då skapa intresse för ytterligare investeringar i infrastruktur mellan Skåne och Danmark blir närmast oöverstigligt.

HH-förbindelsen finns det något litet ljumt intresse för, men frågan är om Malmö lyckas skapa engagemang för en Öresundsmetro. Att tydliggöra den svenska nyttan av den dansk-tyska blivande Fehmarn Belt-förbindelsen är nödvändigt för att få beslutsfattarna på nationell nivå att förstå behovet av ytterligare förbindelser över eller under Öresund.

Redan när bron byggdes talades det om när kapaciteten skulle slå i taket och man diskuterade också sårbarheten i att bara ha en fast förbindelse om något skulle hända. Innan pandemin slog till gick tågen i rusningstid var tionde minut. Godstrafiken bör av miljöskäl öka, men Öresundsförbindelsen har än så länge klarat mängden utan att störa pendlartrafiken. I den klimatomställning som måste till är det nödvändigt att mer gods fraktas på järnväg och då måste man se till att öka kapaciteten. Det har diskuterats i årtionden, men inte mycket har hänt.

Öresundsmetron mellan Malmös och Köpenhamns centra kopplas till Fehmarn Belt i det avseendet att metron kan frigöra nödvändig kapacitet på Öresundsförbindelsen som kan ge utrymme för långväga resor och godstransporter. Genom att köra direkt mellan städerna kan restiden också kortas betydligt och blir då också mer intressant. Argumentationen för att satsa pengar på att bygga Öresundsmetron kräver en tydligare insikt hos statsmakterna att Öresundsförbindelsen faktiskt betalas av dem som kör på den och inte av skattemedel. Acceptansen för en ny förbindelse kräver en förbättrad kommunikation i det avseendet. Det gäller också i förhållande till HH-förbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör.

Det ser i dag dystert ut för fler förbindelser över Öresund. Det underlättas inte av att det finns tre alternativ som i vissa fall är överlappande. Att Landskrona de senaste åren kastat sig in i kampen med sitt förslag till förbindelse Landskrona-Köpenhamn, kallat Europaspåret, kan förvirra både svenska och danska rikspolitiker och lägga en våt filt över alla nyinvesteringar på infrastruktur i Skåne. Samtidigt kan Danmark kanske lättare acceptera Europaspåret - de har hittills visat ett obefintligt intresse för hur HH-förbindelsen ska koppla på det danska järnvägsnätet. En ny dragning tvärs över Själland ner mot Rödby och Fehmarnförbindelsen är Danmark inte intresserade av. Och som bekant krävs det två för att dansa tango.

Det arbete som sattes igång med frenesi när Öresundsförbindelsen invigts har mattats av efterhand. Öresundskomiteen hade sina fel och brister men åstadkom en helt del när det gäller arbetet för att motverka gränshinder. Samarbetet Greater Copenhagen har ett snävare fokus och förefaller inte lika aktivt som sin föregångare. Gränshinderarbetet kräver ett outtröttligt arbete, där ett steg fram ibland kan innebära två steg tillbaka. Systemen är enbart vända mot det egna landet och förändringar får lätt påverkan på andra system som berör grannlandets pendlare. Att valutorna i Danmark och Sverige skiljer sig underlättar heller inte samarbetet. Införande av euro hade gjort det, men det verkar politiskt omöjligt av andra skäl, både i Danmark och Sverige.

Ofta kan problem lösas om det kommer krav underifrån, från medborgare och näringsliv. Samarbetet mellan universitet och näringsliv på båda sidor av sundet har emellertid somnat av. Det som fortfarande verkar fungera är life science-klustret Medicon Valley Alliance. Med en öppen gräns skulle samarbetet lättare kunna komma igång igen. Pandemin och migrationen ska inte få hindra det viktiga Öresundssamarbetet.

Opinion

Stig Engström kan inte ha mördat Palme

Stig Engström kan inte ha mördat Olof Palme. Palmeutredningens nyckelvittnen anger en flyktväg som är för lång för Engström att hinna fly från mordplatsen till kontoret.
Foto: Rolf Hamilton
Opinion
Opinion

Jakten på Olof Palmes mördare är i dag en del av vår moderna historia. Kurdspåret, Christer Pettersson och 33-åringen samt alla teorier om sammansvärjningar bland poliser, militärer och högerextremister i Sydafrika. Hans Holmér fixering vid kurdspåret gjorde att mordutredningen spårade ur. Efter att Hans Holmér sparkats fann man till sist Christer Pettersson som en misstänkt gärningsman. Han vistades i centrala Stockholm, var djupt nerknarkad, hade tidigare begått ett bajonettmord och var impulsstyrd. Vid vittneskonfrontationen, som tekniskt missköttes, var Lisbet Palme säker på sin sak. Han var mördaren, och för mig har sedan dess hennes utpekande haft hög trovärdighet.

Palmeutredningen lyfter fram två vittnesmål för att peka ut Stig Engström som mördare. Men det innebär en flyktväg som av tidsskäl friar Engström.

Christer Pettersson åtalades, fälldes i tingsrätten genom ett nämndemannadom, men friades i hovrätten. Många år senare avled han. Eftersom Christer Pettersson avskrivits som skyldig har Palmeutredningen gått vidare och granskat andra spår. Den 10 juni kallade den till presskonferens som utmynnade i att Stig Engström, en tjänsteman på Skandia på Sveavägen, utpekades som den som mördade Olof Palme. Mordutredarna hade i praktiken kopierat slutsatserna i en bok av journalisten Thomas Pettersson. Tyvärr präglades Palmeutredningen som på slutet leddes av åklagaren Krister Peterson av en skriande brist på självkritik.

Vid presskonferensen radades upp en rad indicier med lågt eller inget bevisvärde. Engström hade fått skjututbildning i det militära. Vilka får inte det? Han hade varit med i en skytteklubb, som om det gör en person till en sannolik mördare, och kände en vapensamlare vars vapen kontrollerats och inte kunnat knytas till mordet. Han var dessutom moderat, men det var hundratusentals svenskar eftersom det var landets näst största parti. Engström hade också uppträtt besynnerligt, framförallt beredvilligt berättat om sin roll vid mordplatsen för att rädda Palme. Sådana personer som överdriver sin hjälteroll är inte alltför ovanliga.

Det finns tre trovärdiga vittnen vid mordplatsen, som ingen pekar ut Stig Engström. Förutom Lisbet Palme är det företagaren Leif Ljungkvist, ”Chevamannen”, som från sin bil larmar SOS-centralen, samt taxichauffören Hans Johansson, bägge spik nyktra på fredagsnatten. De två sistnämnda sa vid en intervju i SVT efter Palmeutredningens presskonferens att mördaren som rusade in i Tunnelgatan inte liknade Stig Engström.

Vad Palmeutredningen gör är att bortse från dessa tre personernas vittnesuppgifter och istället ta fasta på vad en ung man som kommer ut från Luntmakargatan till Tunnelgatan, vittnet J, säger, samt en kvinna YN som med en man kommer från en tillställning uppe vid Johannesgatan på höjden ovanför Tunnelgatan.

För den som inte kan Stockholms gator blir det svårt, men jag skall försöka skriva pedagogiskt om varför Engström inte kan vara mördaren. För mig är kvarteren och gatorna välbekanta. Jag gick dem nästan varje arbetsdag i fem års tid eftersom jag bodde i närheten. Ibland gick jag Sveavägen, ibland Luntmakargatan. Om Stig Engström mördade Palme flydde han upp för trapporna från Tunnelgatan till Malmskillnadsgatan. Det är branta trappor där man ofta ställer sig högst upp och pustar ut. Sedan om han ville tillbaka till kontoret snabbaste vägen hade han sprungit ner mot Döbelnsgatan till Kammakargatan och tillbaka till Sveavägen och in på arbetsplatsen. Men det gjorde han inte enligt Palmeutredningens nyckelvittnen.

Vi vet att Engström lämnade kontoret 23.19. Palme mördades 23.21. Engström var enligt nattvakten tillbaka vid 23.40, alltså 19 minuter senare och berättar att han kom dit efter mordet och att folk berättat att det var Olof Palme som var skjuten. Men de vittnen Palmeutredningen nu valt att ta fasta på L och YN, gör den reträttvägen omöjlig. För YN ser den misstänkte mördaren rusa ner för David Bagares gata, dessutom med halkiga skor. Då hamnar han på Regeringsgatan, vilket innebär en vid sväng vidare till Kammakargatan om mördaren är Engström och skall ta sig tillbaka till Skandiahuset och Sveavägen den snabbaste vägen. Att raskt promenera den vägen tar 24 minuter (jag bad en vän provgå häromdagen). Men mordnatten var det vinterväglag och halkigt vilket sinkade hastigheten. Vittnet YN sa dessutom att den person hon såg verkade ha hala skor. En mycket vältränad person skulle möjligen teoretiskt klara att mörda Palme och hinna springa in till vakten vid Skandiahuset. En sådan språngmarsch skulle även gjort att en mycket vältränad person flåsat för fullt vilket borde noterats av Skandiavakterna.

Med allra största säkerhet kan inte Stig Engström ha mördat Olof Palme och följt den flyktväg som Palmeutredningen pekar ut. Utpekandet är närmast en form av likskändning för att få argument att lägga ner mordutredningen. Det är en rättsskandal utan dess like i historien.

Lars J Eriksson

Opinion

Slå vakt om Bunkeflo kyrka

Opinion
Opinion

I Bunkeflo kyrkby öster om Bunkeflostrand ligger den kulturmiljölagsskyddade Bunkeflo kyrka. Omgärdad av slättlandskap samt nära till Hyllie station och Malmös största utbyggnadsområde står den katedralliknande kyrkan och vittrar sönder.

Malmö pastorat ansökte den 26 maj 2015 till Länsstyrelsen Skåne om lov att renovera delar av kyrkan och fick gehör. Tillståndet finns och går ut i år. Under fem år har Socialdemokraterna och POSK som utgör arbetsutskottet i Malmö pastorats kyrkoråd, inte lyckats presentera ett förslag på hur Bunkeflo kyrka ska renoveras.

I september 2016 beviljade Lunds stift kyrkoantikvarisk ersättning (KAE) för renovering av tak, fasad och stendetaljer för Bunkeflo kyrka. Här fanns det en möjlighet att göra en partiell renovering av Bunkeflo kyrka. Men stiftet fick avsluta ärendet i november samma år då Malmö pastorat inte ville genomföra renoveringen.

Malmö pastorat beslutade att stänga kyrkan för besökare från och med 3 juli 2017, på grund av säkerhetsrisken. Taket har naglats fast för att det inte skall flyga av. Kyrkan är i ett stort behov av vård och omsorg efter år av misskötsel.

I juni 2019 tog kyrkorådets arbetsutskott i Malmö pastorat beslutet att föreslå för kyrkorådet att hos domkapitlet och länsstyrelsen anhålla om rivning av Bunkeflo kyrka. I samband med detta startade Sverigedemokraterna en namninsamling där vi lämnade in 1737 underskrifter för att stoppa rivningen av Bunkeflo kyrka.

Vid ett öppet möte som arrangerats av Socialdemokraterna själva fick kyrkorådets ordförande Claes Block (S) höra protesterna mot rivningen. På plats vid detta möte fanns även en av Lunds stiftsantikvarier som menade att det var möjligt att finansiera en renovering med kyrkoantikvarisk ersättning, vars kostnader delas upp under längre period. Socialdemokraterna och POSK fick dra tillbaka sitt rivningsbeslut.

Sedan detta möte och Socialdemokraternas löfte om att samarbeta med Lunds stift för att se över finansieringsmöjligheter har ingenting hänt. Kyrkorådets arbetsutskott har inte lagt fram något förslag på hur kyrkan ska renoveras och har inte varit i kontakt med Lunds stift om detta.

Sverigedemokraterna kommer att fortsätta verka för renoveringen av Bunkeflo kyrka. Vår tillit gentemot Socialdemokraterna och POSK, när det gäller denna fråga, är urholkad. Det är anmärkningsvärt hur aktivt Socialdemokraterna och POSK, i kyrkorådets arbetsutskott, har motarbetat renoveringen av Bunkeflo kyrka.

Sverigedemokraterna föreslår att Malmö pastorat omedelbart samarbetar med andra aktörer som Länsstyrelsen Skåne och Lunds stift för att renoveringen av kyrkan ska äga rum. Kyrkopolitiker ska förvalta kyrkobyggnader, inte riva ner dem.

Nima Gholam Ali Pour (SD), ledamot i Malmö pastorats kyrkoråd

Lisbeth Persson-Ekström (SD), ledamot i Malmö pastorats kyrkofullmäktige

Rolf Hansson (SD), ledamot i Malmö pastorats kyrkofullmäktige

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Wästgötafinans.se

Vilka kriterier måste jag uppfylla för att få ta ett privatlån?

Wästgötafinans

För att du ska kunna få igenom ett privatlån så behöver du uppfylla ett antal kriterier. Dessa kan komma att ändras beroende på vem du ansöker om lånet hos men de följer oftast ett antal generella punkter (mer om det senare) vilka du måste uppfylla för att överhuvudtaget kvalificera dig för privatlånet.

Vad är ett privatlån egentligen för något?

Innan vi går in på dessa kriterier, så vill vi kortfattat förklara vad ett privatlån egentligen är för något. Ett privatlån är helt enkelt en form av lån utan säkerhet, vilket innebär att det inte krävs någon form av säkerhet för att lånet ska beviljas.

Det är viktigt att understryka det faktum att själva lånet i sig egentligen kan använda till vad du än önskar. Oavsett om du planerar att renovera huset, boka din drömsemester eller finansiera den senaste elektroniken, är helt upp till dig själv.

Du behöver också vara medveten om att privatlån har flera olika benämningar där termer såsom blanco lån, smslån, snabblån och andra liknande termer som kreditgivare använder sig av för att marknadsföra det till sina konsumenter.

Vilka är grundkriterierna för att få låna?

Privatlån kräver alltid att du uppfyller flera grundkrav för att överhuvudtaget kunna ha möjligheten att ansöka om lånet i först taget. VI kan inte lista alla de kriterier eftersom alla långivare har olika krav, dock så finns det ett antal av dessas som alla kreditgivare tillämpar när det kommer till låneprocessen såsom www.wastgotafinans.se, nämligen följande:

● Du måste vara minst 18 år gammal, vissa aktörer kan kräva att du är äldre än så.

● En deklarerad inkomst krävs, dock så kan summan variera beroende vem du ansöker hos.

● De flesta långivare kräver att deras sökande har ett fläckfritt förflutet utan några betalningsanmärkningar men det finns också långivare som erbjuder lån till personer med betalningsanmärkningar (mer om det senare).

● Du får inte ha ett skuldsaldo hos Kronofogden oavsett hur stor beloppet är.

● Du får inte ha en skyddad identitet

● Du måste även vara folkbokförd i Sverige med en fysisk adress

Förutom ovanstående så kan du även få igenom privatlånet genom att använda dig av en medsökande, som självfallet måste uppfylla grunder kriterierna ovan, samtidigt som hen behöver en stabil och fläckfri privatekonomi.

Kan jag få igenom lånet även om jag har en eller flera betalningsanmärkningar?

Förr i tiden så var det i princip omöjligt att få igenom ett privatlån om man hade en eller flera betalningsanmärkningar. Dock så har det på senare år dykt upp flera aktörer vilka specialiserat sig på att erbjuda privatlån till konsumenter vilka har betalningsanmärkningar i bagaget.

Dessa kreditgivare bedömer varje sökande individuellt vilket innebär att även om du har en eller flera betalningsanmärkningar sen tidigare men har en ordnad ekonomi vid tillfället som du ansöker, så kan du komma att få igenom privatlån.

Du kan även få erbjudanden om en mindre lånesumma än den du ansökt om, men detta är något som återigen sker per individuell basis. Med andra ord så kan du aldrig veta vad som gäller i ditt fall innan du ansöker om privatlånet.

Hur gör jag för att hitta det bästa privatlånet?

Man ska aldrig hoppa på de första erbjudanden som erbjuds utan beakta sina alternativt genom att jämföra ett antal erbjudanden och ställa de helt enkelt mot varandra. Även om det låter som sunt förnuft så skulle du bli förvånad gällande hur många sökanden som hoppar på den första bästa erbjudande som då får syn på. Vi har genom att anamma ovanstående lyckats spara flera tusen kronor per månad genom att helt enkelt jämföra olika erbjudanden.

Opinion

Grön omstart med biogas

Chansen att bidra till fossilfrihet, ett mer livskraftigt lantbruk, fler arbetstillfällen, en cirkulär ekonomi och ett minskat importberoende finns nu, skriver Karin Svensson-Smith och Rebecka Hovenberg, bägge Miljöpartiet.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Opinion
Opinion

Coronapandemin har drabbat många enskilda och näringsidkare ekonomiskt. Det är därför av största vikt att ekonomin stimuleras till en rejäl omstart. Det finns nu ett utmärkt tillfälle att ställa om och samtidigt bidra till att dagens fossilberoende fasas ut. Satsningar på biogas, med alla dess kretsloppsegenskaper, är perfekt för att nå flera samhällsmål.

Biogasproduktion säkerställer inte bara tillgång till ett närproducerat fossilfritt bränsle utan generar också en rad andra samhällsnyttor. Biogasproduktion betyder nya jobb lokalt och regionalt samt en ökad tillgång på biogödsel. Det gör Sverige mindre beroende av import av fordonsdrivmedel och gödselmedel samtidigt som det möjliggör en större lokal produktion av ekologisk mat. En vidgad satsning på svensk biogas skapar även en högre beredskap inför krislägen. Biogasutvinning är ett lysande exempel på en cirkulär ekonomi där matavfall och gödsel utgör en värdefull resurs som via rötning till biogas tillgängliggörs som energi och näringsämnen.

Sveriges satsningar på produktion och användning av biogas har länge varit ett föredöme när det gäller omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle. Förutsättningarna har dock ändrats och det finns stora utmaningar för den inhemska produktionen. Detta framför allt till följd av kortsiktiga styrmedel och en ökande import av kraftigt subventionerad biogas. Samtidigt visar bland annat biogasmarknadsutredningen SOU 2019:63 att det finns en stor potential för att öka biogasproduktionen i hela landet. Matavfall, gödsel från lantbruket och andra organiska restprodukter är utmärkta råvaror i biogasframställning, men för att potentialen ska tas tillvara och fler aktörer ska våga investera behöver riksdagen införa stabila och långsiktiga spelregler.

Biogasmarknadsutredningen visar tydligt en stor klimatnytta med en utökad biogasproduktion som vida överstiger kostnaderna för de insatser som föreslås. Utredningen presenterar i två stödpaket flera konkreta förslag på vad som behöver göras för att potentialen för biogasframställning ska tas tillvara. I det sammanhanget vill vi lyfta fram stödpaketen till producenterna. Det finns alltså en unik möjlighet att ta tillvara biogasmarknadsutredningens alla positiva och konkreta förslag samtidigt som vi på det sättet på riktigt kan bidra till en grön omstart. Kan riksdagen besluta att förslagen snabbt kommer på plats, i kombinationen med bibehållen skattebefrielse för biogas, är det många lokala och regionala aktörer som är beredda att satsa. Som kommunpolitiker kan vi bidra till att sårbarheten till följd av importerad olja minskar.

Chansen att bidra till fossilfrihet, ett mer livskraftigt lantbruk, fler arbetstillfällen, en cirkulär ekonomi och ett minskat importberoende finns nu. Att inte ta tillvara den möjligheten och kombinera det med den omstart av samhället som nu krävs vore att förspilla ett gyllene tillfälle.

Rebecka Hovenberg gruppledare för Miljöpartiet i Linköping

Karin Svensson Smith oppositionsråd Lund MP

Opinion

Vårdskulden en utmaning

Den vårdskuld som byggts upp blir svår att hantera.
Foto: Staffan Löwstedt/SvD/TT
Opinion
Opinion

I Coronapandemins spår har ett nytt begrepp blivit relevant, ordet vårdskuld. Med det menas det behov av sjukvård av olika slag som skjutits på framtiden för att vården behövt prioritera sina resurser på de coronasjuka, men också för att av smittoskäl annan icke akut nödvändig sjukvård fått skjutas på framtiden. Flera grupper har drabbats hårt av detta t.ex människor i operationsköer och - något som fanns i nyhetsflödet igår - personer som väntar på livsviktiga transplantationer som skjutits på framtiden. Det kan handla om ett års tid att arbeta av denna vårdskuld för sjukvårdsapparaten även i ett optimistiskt perspektiv där coronapandemin ebbar ut under höstmånaderna. Får vi en andra smittovåg kommer å andra sidan vårdskulden att fortsätta växa.

Men att hantera denna vårdskuld handlar inte bara om tiden som det tar för sjukvårdsapparaten. Det kommer att kosta mycket pengar för den regionala sjukvården. En överslagsberäkning talar för att det kan handla om ytterligare 10 miljarder som sjukvården runt om i landet behöver för att beta av det ackumulerade vårdbehovet och återkomma till ett normalläge.

Men det handlar inte enbart om tid och pengar. Många anställda inom sjukvården har gjort heroiska och slitsamma insatser under pandemihanteringen. Och det sker fortfarande eftersom smittspridningen är hög och dödstalen ligger kvar på en hög nivå. Många tvingas skjuta på sina semestrar och är nära att gå in i väggen. Även vårdanställda kan få hälsoproblem och behöva pausa framöver. Vi står därmed inför en mycket stor utmaning.

Ett ansvar vilar därför på gemene man. Många överutnyttjar sjukvårdens resurser och springer till vårdcentraler och akutsjukvården med krämpor eller bara sjukoro, som inte borde belasta sjukvården. För närvarande ökar exempelvis trycket från människor som utifrån minsta tecken på förkylning tror de är smittade av coronaviruset men också de som tror att de haft corona och inbillar sig att vanlig trötthet är coronarelaterat. De friska måste därför visa solidaritet med de allvarligt sjuka och vårdspersonalen och inte överbelasta sjukvården.

Lars J Eriksson

Opinion

Väl värd att fira

Öresundsbron fyllde 20 år den 1 juli.
Foto: Johan Nilsson/TT
Opinion
Opinion

Öresundsbron firar 20-årsjubileum. Tyvärr lägger coronapandemin sordin på feststämningen eftersom danskarna med all rätt är oroliga för att smittspridningen i Sverige skall hota den danska folkhälsan. Men om Sverige agerar kraftfullare framöver för att begränsa spridning av coronaviruset och snabbmetoder tas fram för coronatestning så bör inte perioden med skarpa reserestriktioner bli alltför lång.

I dag är det svårt förstå varför planerna på att bygga en fast förbindelse över Öresund ledde till en så konfliktfylld diskussion och till och med fick dåvarande Centerledaren Olof Johansson att lämna regeringen. Men den politiska splittringen gjorde att bron i praktiken blev 10 år försenad, dels för att det länge rådde oenighet om en fast förbindelse borde etableras mellan Helsingborg och Helsingör, dels för att det väcktes en rad frågor om brons miljöpåverkan.

En god sak förde den långvariga debatten om Öresundsbron med sig, bron blev ett miljöanpassat projekt. En tid var den enbart planerad att bli en vägförbindelse. Men under diskussionens gång försågs den också med järnväg. Det visar hur viktigt det är att ha långsiktiga perspektiv i trafikpolitiken.

Under åren med Öresundsbron har vi sett hur människor bosätter sig, studerar och arbetar på det andra landets sida och därmed fått en långtgående integration. Flyktingkrisen och gängvåld i Malmö har medfört kontroller mellan länderna, men på det stora hela taget har gränspendlandet fungerat smidigt. Det största hindret för ökad integration är fortfarande skillnader i regelsystem som människor i vardagen måste brottas med. Det är direkt ynkligt att vi efter nästan 70 års nordiskt samarbete inte kunnat harmoniera regelsystem så att samma regler gäller i stort som smått i bägge länder och övriga nordiska grannar. Inte ens ett gemensamt pantsystemt för ölburkar har man lyckats med.

Lars J Eriksson

NÄSTA ARTIKEL