Det går inte att vinna sig ur fattigdomen i Indien, säger Balram i en tydlig passning till "Slumdog millionaire", succéfilmen om en fattig liten indisk pojke som på ett till synes obegripligt sätt blev miljonär i en tv-sänd frågesport.

I dagens Indien lever stenrika entreprenörer lyxliv i Bangalore ("Indiens Silicon valley") och en medelklass börjar ta form. Men enligt Balram – den här filmens krassa berättare – tillhör 99,9 procent av befolkningen de som sitter "i en hönsbur" som de aldrig kan lämna.

Men enligt myten kommer det i varje generation en vit tiger, som ett löfte om något nytt. Och redan i början av "Den vita tigern" förstår vi att Balram är denne tiger, eftersom han sitter i ett flott kontor och återberättar sin historia i ett mejl till den kinesiske ledare som ska komma på besök och som Balram vill göra affärer med. "USA är så passé, Indien och Kina är framtiden", skriver Balram innan hans livsöde rullas upp, i en upphöjd flashback-dramaturgi, lustigt nog inte helt olik den i "Slumdog millionaire".

Genom lite tur och list lyckas Balram få en tjänst som chaufför och tjänare åt sin hembys maffialiknande "beskyddare". Han tar främst hand om arvtagaren Ashok och hans USA-födda fru, spelad av Priyanka Chopra Jonas, som föraktar kastsystemet och behandlar Balram på ett respektfullt sätt. För det mesta.

Överklassfamiljen vinner inflytande genom ett effektivt system av mutor, de får till och med besök av "Den stora socialisten", landets premiärminister, vilket blir en ögonöppnare för Balram som får möta mycket hyckleri i sin nya tillvaro. Hönsburen blir ännu trängre än innan. Balram inser till slut vad som krävs för att blir fri.

"Den vita tigern" bygger på en Bookerpris-belönad roman av Aravind Adiga. Det är en klassisk "rags-to-riches"-historia som handlar om den revolutionära potentialen hos de 99 procenten – med ett visst släktskap med Bong Joon-hos "Parasit".

Filmen är dock lite onödigt lång och hade kunnat hamra in sitt hämndbudskap med ännu mer filmisk finess, nu snubblar den sig lite över mållinjen. Men det är ändå en sevärd satir som avslutas med en tankeväckande scen där de som till vardags är "de osynliga" tar plats och tittar rakt in i kameran.

Miranda Sigander/TT

I en tid då teatrar tvingas hålla stängt på grund av den pågående pandemin är digitala föreställningar ett alternativ. Så finns till exempel Unga Klaras (i samarbete med Uppsala Stadsteater) pjäs "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" nu tillgänglig i en filmatiserad version som streamas på plattformen Voyd.

Det rör sig om en dramatisering av Johannes Anyurus Augustprisbelönta roman. Min första tanke när jag hörde talas om att den skulle omvandlas till teaterpjäs var att det måste vara en nästan omöjlig utmaning. I romanen som har drag av science fiction varvas nämligen olika tidsplan, nutid och framtid, samtidigt som en av huvudpersonerna pendlar mellan två olika identiteter. Sådant kan vara mycket svårt att återge på en scen.

Två identiteter

Men Farnaz Arbabi, som också regisserat, har lyckats förvånansvärt väl med att överföra romanens handling till scenen. När berättaren, författaren i Johannes Anyurus roman kommer i kontakt med en ung kvinna som deltagit i ett terrordåd får han också ta del av hennes texter. Hon sitter inspärrad på en rättspsykiatrisk klinik, bedöms som schizofren och tycks pendla mellan två identiteter.

I den ena identiteten är hon en kvinna från framtiden och det hon skriver ner i nutid är alltså ett slags framtidsminnen. I romanen blir det en smula öppet om kvinnan är galen eller om tidsresan faktiskt ägt rum. Rent dramaturgiskt så går det knappast att ha samma svävning på scenen. Farnaz Arbabi har därför valt att gå på spåret att tidsresan - det är bara den unga kvinnans medvetande/själ som förflyttat sig - faktiskt är en realitet.

Det blir också besvärligt att låta tidsplanen alternera hela tiden - istället delas dramat upp i två delar. En inledande som utspelas i ett nutida Sverige och en andra del där handlingen tilldrar sig i en mörk framtid där nationalister/fascister tagit makten. Den framtid som rollgestalten Nour hoppas kunna förhindra genom sitt agerande - i en annan kvinnas kropp - i nutiden.

Utmärkta rollprestationer

Låter det lite förvirrande? Det är det faktiskt inte när det hela gestaltas på scenen. Flickan i framtiden, Nour, spelas av Tina Pour Davoy och Ester Claesson gestaltar den kvinna vars kropp Nour tagit i besittning. Båda gör utmärkta rollprestationer. Vilket överlag måste sägas om hela ensemblen. Rollen som författaren spelas på ett övertygande och nyansrikt vis av Astrid Kakuli. Hennes man spelas av Bashkim Neziraj och de utgör ett par såväl i nutids- som framtidsdelen av pjäsen. I birollerna agerar Robin Keller, Rita Lemivaara och Davood Tafvizian på ett flexibelt och mångsidigt vis.

Den framtid som Nour kommer från är iskallt dystopisk. Det finns en stor lägeranläggning där de oliktänkande, många av dem muslimer, men även judar, ska omskolas. Men de fångar som är riktigt motsträviga råkar ut för betydligt värre saker än ideologisk omskolning. Det utförs hälsovådliga och avancerade experiment på dem.

Dessa experiment är som en framtida spegling av saker som pågår i pjäsens nutid i ett amerikanskt fångläger. Detta framgår tydligare i boken och är en nyckel till hur handlingen ska förstås, men väl att märka finns detta med även i Farnaz Arbabis dramatisering.

Större utrymme för musiken

I framtidsdelen är det för övrigt mindre dialog och mer fråga om fysiska gestaltningar och koreografin samt Mikael Karlssons smäktande, romantiska musik får också ett större utrymme.

Sammanfattningsvis tycker jag att Unga Klaras "De kommer att drunkna i sina mödrars tårar" är djupt engagerande och även om framtidsskildringen är kuslig så tänds ändå ett visst hopp om ett sådan utveckling kan stoppas.