Opinion

Trappa upp information om coronaviruset

Opinion
Opinion Torsdagen blev en dyster dag vad gäller nyhetsförmedlingen kring coronaviruset, som nu döpts till Covid 19.

Torsdagen blev en dyster dag vad gäller nyhetsförmedlingen kring coronaviruset, som nu döpts till Covid 19. Tidigare i veckan fanns förhoppningar om en avmattande spridning av viruset. Men i går vaknade svenska folket till nya alarmerande siffror från Kina om 242 nya dödsfall och 14 840 fler smittade. Som om inte det var nog så upptäcktes också ett misstänkt fall i Svalöv.

Från auktoritativt håll kommer dessutom nu alltmer alarmerande tongångar. WHO betecknar coronaviruset som ”samhällets värsta fiende” och den svenske professorn Björn Olsén sa i en intervju i Expressen att så många som 60-80 procent av världens befolkning kan komma att smittas. Inträffar så mörka scenarion kommer svensk samhällsberedskap och sjukvård att utsättas för sin värsta prövning i modern tid.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudnanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Heliumalligator

Opinion
Opinion

Ig Nobelpris-tilldelningen tillhör årets höjdpunkter. Priset delas ut till den konstigaste och roligaste forskningen, som enligt definitionen först ska leda till skratt och sedan till eftertanke. Lunds universitet får ännu ett pris, den här gången i ackustik. Forskaren Stephan Reber har tagit reda på hur en alligator som andas in helium låter. Syftet var att ta reda på om reptiler använder resonans och det visade sig i alligatorfallet att de gör det. Som bonus får man reda på att dinosaurer förmodligen använde resonans, eftersom alligatorer och fåglar är deras nu närmaste nu levande släktingar och båda dessa använder resonans.

”Fredspriset” lärde oss det här året mycket om varför det går så dåligt för människor i ett globalt perspektiv. Priset gick till indiska och pakistanska diplomater efter rapporter om hur de och andra offentliganställda har trakasserat varandra, bland annat genom att busringa på dörrklockor mitt i natten och springa därifrån innan någon öppnar. Inte så konstigt att vi inte klarar att förhandla fram klimatavtal och världsfred.

Ofta är det mer eller mindre förutsättningslös forskning som vinner Ig Nobelpriset. Det är på många sätt den viktigaste forskningen och inget att skratta åt, egentligen. Här kan man både få skratta och tänka, vilket är den bästa av båda världar. Grattis Lunds universitet till ännu ett pris som är väl värt att vinna. Grattis också till falsettalligatorns starka insats.

Opinion

En verklighet som förnekats

Ett av krigets offer i Jemen. De prioriteras bort av svensk asylpolitik.
Foto: Hani Mohammed
Opinion
Opinion

Till sist hann verkligheten ifatt även de mest ihärdiga förnekarna. Nyligen konstaterade statsminister Stefan Löfven helt korrekt att det finns ett samband mellan migration och brottslighet. Det borde leda till att vi får ett sansat debattklimat såväl kring sambanden som om frågan hur vi skall bryta denna utveckling, i synnerhet den gängbrottslighet som lett till gängmord och sprängningar och skadat tryggheten i samhället, inte minst för skötsamma invandrare som lever mitt uppe i en kriminalitet som gör stora bostadsområden otrygga, leder till ekonomiska skador som när enskilda personers bilar bränns upp och får affärsidkare att utsättas för utpressning och skadegörelse.

Många sätter upp ett yrvaket ansikte inför den händelseutveckling som gjort gängbrottslighet till en av våra viktigaste framtidsfrågor. Så hade det inte behövt vara om vi haft en balanserad samhällsdebatt utan okvädingsord om rasism och brunsmetning utan byggt på sanningssökande och haft en konsekvent och rättssäker hantering av dessa ärenden.

Det som nu skett borde inte överraska några politiker om de kan vår moderna historia. Redan för drygt 40 år sedan gick det att se vart det barkade hän.

Under några år i slutet på 1970-talet jobbade jag som politisk tjänsteman i kanslihuset och hade till uppgift att särskilt följa invandringspolitiken. Ansvarig minister var folkpartisten Per Ahlmark. Han och hans tjänstemän i arbetsmarknadsdepartementet plågades alltmer av den växande mängden ärenden om uppehållstillstånd eftersom regeringen på den tiden var slutinstans. Man försökte neutralisera frågan genom några så kallade nollställningsbeslut - amnestier - som gjorde att de flesta i ärendekön fick stanna. Föga oväntat ökade därmed antalet nya ärenden.

Ofta dök det upp snyftreportage i framförallt kvällstidningarna om enskilda personer som skulle utvisas och där dåvarande Statens invandrarverk och regeringen utmålades som hjärtlösa. När jag bad handläggande tjänstemän informera mig om bakgrunden visade det sig regelmässigt att utvisningsbeslut var välmotiverade och att medierna med hull och hår svalt uppdiktade historier. En handläggare jag talade med i ett av ärendena sa i en lite cynisk kommentar att när man pressats så hårt av mediekampanjer i ett enskilt fall så brukade man veckorna efter försöka utvisa så många som möjligt för att tidningarna inte orkade engagera sig i nya fall varje vecka.

Till sist var måttet rågat för regeringen och ett beslut togs att lyfta bort de enskilda ärendena om uppehållstillstånd från regeringens bord. Istället fick vi en ordning med ren myndighets- och domstolshantering. Motiveringen utåt var rättssäkerhet, men sanningen var att ärendemängden hade blivit ohanterlig för regeringskansliet som hade annat att syssla med.

Svensk invandringspolitik var på den tiden ett föredöme. Jag medverkade som regeringsföreträdare 1978 på en debatt och utfrågning på Invandrarverket, för oppositionen förde förra invandrarministern Anna-Greta Leijon Socialdemokraternas talan. I publiken fanns företrädare för olika invandrarorganisationer som riktade hård kritik mot bristen på fungerande integration. Efteråt kom en av de mest välkända och faktiskt högljudda företrädarna för en invandrarorganisation fram till mig och sa att vi i panelen inte behövde ta åt oss så mycket av den hårda kritiken, att han och andra invandrare hade all anledning att känna tacksamhet över hur väl de hade blivit mottagna i Sverige.

Att vi står där vi står idag med gängkriminalitet och annan brottslighet där olika invandrargrupper är överrepresenterade beror på att vår migrations- och asylpolitik varit dysfunktionell. Redan då för 40 år sedan var det regel att de som sökte sig till Sverige slängde sina pass och andra id-handlingar. En slutkörd myndighetsorganisation mäktade inte med att hantera ärenden där många sökanden bluffade om sin identitet, vilket land de kommit ifrån och ändrade sina berättelser gång på gång när de fått sina skyddsskäl underkända. Därför har vi idag många som lever under falska identiteter och vars bakgrundshistoria i länderna de säger sig ha flytt från inte stämmer. Någon kanske minns hur en socialdemokratisk invandrarminister Georg Andersson smutskastades när han helt sanningsenligt ifrågasatte det rimliga i att nästan alla fackföreningsaktiva som begärde asyl kom från en och samma stad i Chile. En liknande kölhalning fick Birgit Friggebo när hon som invandrarminister ifrågasatte den höga brottsligheten bland kosovoalbaner. Så illa har debattklimatet varit.

Att det handlar om väldigt många som idag lever i Sverige och vars bakgrundshistoria i hemländerna vi inte känner till är ett faktum. Det kan vara tiotusentals eller betydligt fler. Den amerikanska regim-change-politiken har lett till sammanbrott i en rad länder i bl.a Mellanöstern. Såväl fängelser som psykiatriska institutioner har raserats och människor kommit på fri fot. En del troligen som snabbt hakat på flyktingströmmarna till Europa och tagit med sig familjemedlemmar. Den som inte tror det kan likt strutsen fortsätta att sticka huvudet ner i sanden för att slippa se en verklighet som inte är så vacker.

Låt mig göra det mycket tydligt. Om vi beviljar asyl till en irakisk familj där mannen är ingenjör och kvinnan läkare är sannolikheten ytterst stor för att de snabbt får jobb, lever en ordnad tillvaro i vårt land och får barn som lyckas väl i skolan. Tar vi däremot in en familj där de vuxna saknar ordentlig skolutbildning, inte haft ordnade liv utan levt i socialt utanförskap i sina hemländer är risken uppenbar att både vuxna och barn inte blir integrerade i Sverige.

Det handlar alltså inte om etnicitet - vilket Sverigedemokraterna ofta tar som huvudförklaring - utan om klass och socialt nedbrytande beteende som människor tar med sig från de länder de kom ifrån. I dessa familjer finns också ofta grogrunden för den kriminella karriär en del unga inleder redan innan tonåren och som gör att de är förhärdade gängkriminella redan i tonåren.

Därför är de problem vi har med gängbrottslighet inte främst bristen på integrationspolitik utan att det är så många som är onåbara för integrationsåtgärderna. Samhället - staten och kommunerna - har bokstavligen öst in pengar i integrationspolitiken. Sådana riktade satsningar, projektpengar, dömdes nyligen ut av S-kommunalrådet Boel Godner i Södertälje som meningslösa. Dessutom är inte bara pengar ett problem, vi har inte kompetent personal i tillräcklig mängd, vilket fackförbundet Vision larmade om igår.

Varför vi hamnat där vi är - den dysfunktionella asyl- och invandringspolitiken - råder det ingen tvekan om. När det gäller fungerande lösningar är jag lika osäker som våra politiker. när vi låtit problemen växa oss över huvudet. Troligen behövs mer av repressiv politik, framförallt instängning under mycket lång tid för de gängkriminella och avskräckande påföljder för de allra yngsta som begår brott. Men dessutom behöver vi återupprätta en i ordets rätta mening human asylpolitik inför framtiden. Genom att ha haft en alltför slapp tillämpning av asylrätten - en tycka synd om politik istället för en strikt tillämpning av FN:s flyktingkonvention - har vi utestängt människor som har starkast skyddsbehov. Därför har också vår illa hanterade asylpolitik lett till att skyddsbehövande lidit och dött i vår omvärld när vi blockerat deras rätt att hamna först i kön t.ex barnfamiljer i inbördeskrigets Jemen. Istället prioriterar vi bort dem för familjeåterförening av bl.a icke flyktingar.

Lars J Eriksson

Opinion

Säker vård och god arbetsmiljö

Opinion
Debatt

Världshälsoorganisationen WHO har utlyst 17 september till den internationella patientsäkerhetsdagen. Årets tema är ”Health Worker Safety: A Priority for Patient Safety!”.

För att kunna ge patienter bästa möjliga vård och behandling måste hälso- och sjukvårdspersonal ha en arbetsmiljö som möjliggör att arbetet kan utföras på ett sådant sätt att inga patienter kommer till skada. Det är hög tid för arbetsgivare och beslutsfattare inom hälso- och sjukvården att förbättra arbetsmiljön för medarbetare inom vårdens alla professioner för en säkrare vård.

Säker vård är en av de kärnkompetenser som är gemensam för vårdens professioner. Det innebär kunskap om risker i vården och att arbeta på ett sådant sätt att riskerna minimeras. Hälso- och sjukvårdspersonal är skyldig att bidra till hög patientsäkerhet och patienternas skydd mot vårdskador är lagstadgat. Trots detta avlider ungefär 1200 patienter per år till följd av vårdskador enligt mätningar i somatisk slutenvård. Det måste finnas förutsättningar för medarbetarna att omsätta sitt ansvar och skyldigheter i praktiken. Socialstyrelsen publicerade i våras den nationella handlingsplanen för säker vård. I den poängteras betydelsen av en hållbar arbetsmiljö och adekvat tillgång till personal med rätt kompetens för att kunna ge en god och säker vård och rehabilitering. Såväl övergripande arbetsmiljöfaktorer som bemötande och stöd från chefer liksom hög arbetsbelastning och bristande tid för återhämtning påverkar möjligheterna att utföra ett säkert arbete.

Under covidpandemin har riskerna för medarbetare inom hälso- och sjukvården blivit mycket tydliga. Otillräcklig skyddsutrustning, inkonsekventa rutiner och ofta för hög arbetsbelastning är några exempel som rapporterats ett otal gånger. Drygt 4000 personer som arbetar inom hälso- och sjukvård har i dagsläget anmält covid19- infektion som arbetsskada, det är alltför många.

Covidpandemin har ställt mycket på sin spets och blottat allvarliga brister, men behovet av en förändring har funnits länge. Medarbetare från olika professioner vittnar så gott som dagligen om hög arbetsbelastning, fysiska och mentala påfrestningar och påtaglig etisk stress. Studier visar att hälso- och sjukvårdspersonal som utsätts för ihållande stress utan möjlighet till återhämtning löper en ökad risk att göra misstag. Dessa misstag kan drabba patienterna.

Hälso- och sjukvården blir alltmer komplex med fler äldre patienter med stora vårdbehov och en snabb medicinsk utveckling samtidigt som antalet slutenvårdsplatser minskar. Alla medlemmar i teamet behöver ha rätt kompetens för att möta de krav som finns för att patienterna eller de själva inte ska komma till skada. Enligt patientsäkerhetslagen ska hälso- och sjukvårdspersonal utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Patienter har rätt till en säker, evidensbaserad och jämlik vård och rehabilitering oavsett var i Sverige de bor eller inom vilken verksamhet de vårdas. Vägen framåt är att höja kompetensen för att ge en god och säker vård, arbetsgivare måste därför skapa utrymme för medarbetarna att kontinuerligt uppdatera sina kunskaper.

Medarbetare i hälso- och sjukvården väljer att säga upp sig på grund av missnöje med arbetssituationen. På många arbetsplatser är det svårt med nyrekrytering av personal med rätt kompetens och erfarenhet. Arbetsgivaren försöker alltför ofta lösa problemet genom reducerad bemanning eller genom att anlita medarbetare med otillräcklig kompetens. Inom slutenvården är utlokalisering av patienter till andra enheter ett sätt att komma runt problemet. Detta förstärker grundproblematiken med otillräcklig kompetens och hög arbetsbelastning och ger en ökad risk för vårdskador.

För att kunna ge en säker vård måste det också finnas möjlighet till återhämtning och reflektion. Detta prioriteras alltför ofta bort, vilket ökar riskerna för felbehandling och vårdskador. Inom de flesta verksamheterna sker arbetet i team, ofta bestående av olika professioner. En del av lärande och reflektion bör därför ske gemensamt för att stärka samhörighetskänsla, kommunikation och interprofessionell kompetens.

Säker vård och god arbetsmiljö är två sidor av samma mynt. Båda kan förbättras med genomtänkta arbetssätt för alla professioner, möjlighet till kompetensutveckling och återhämtning. Forskning visar att verksamheter inom hälso- och sjukvård med en god arbetsmiljö och delaktiga medarbetare har bättre förutsättningar att utveckla vårdkvalitet och patientsäkerhet. Ett kombinerat systematiskt patientsäkerhets- och arbetsmiljöarbete ger trygghet och förutsägbarhet för medarbetare inom hälso- och sjukårdens professioner. Det kan också bidra till att de risker och avvikelser som observeras rapporteras i adekvat utsträckning. På så sätt skapas attraktiva arbetsplatser där medarbetare vill stanna kvar och utveckla verksamheten. För att genomföra dessa förändringar krävs beslutsfattare och arbetsgivare med kunskap om patientsäkerhetens komplexitet.

Ingen vill utsätta patienter för vårdskador. Vi måste få förutsättningar att arbeta patientsäkert.

Vi vill

• att alla medarbetare inom hälso- och sjukvården oavsett profession får möjligheter att arbeta patientsäkert genom optimala arbetssätt, realistisk bemanning, tid för reflektion och kontinuerlig kompetensutveckling

• att samtliga vårdgivare fokuserar på att göra arbetsmiljön säker, vilket bland annat innebär korrekt skyddsutrustning för hälso-och sjukvårdspersonal som vårdar covidpatienter

• att ledarskap på alla nivåer får tydliga mandat att främja och skapa förutsättningar för en god arbetsmiljö och en säker vård.

Ami Hommel

ordförande Svensk Sjuksköterskeförening

Heidi Stensmyren

ordförande Sveriges Läkarförbund

Ida Kåhlin

förbundsordförande Sveriges Arbetsterapeuter

Sineva Ribeiro

förbundsordförande Vårdförbundet

Stefan Jutterdal

förbundsordförande Fysioterapeuterna

Susann Ask ordförande Dietisternas riksförbund

Tobias Alfvén

ordförande Svenska Läkaresällskapet

Opinion

Ny migrationspolitik

e62sIY_U28X62Fie_W5p-1lqBV0.jpg
Foto: Etienne Ansotte
Opinion
Opinion

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen släppte en bomb i sitt tal om ”tillståndet i unionen” under onsdagen. Dublinförordningen, som reglerar EU:s migration, ska avskaffas. Den föreskriver att man ska söka asyl i det land där man först anländer till när man kommer till Europa. Förordningen har fungerat dåligt och en större reform har behövts länge. Italien och Grekland har känt sig pressade av att flyktingarna av geografiska skäl oftast landar där och systemet med att till exempel Sverige ska kunna skicka tillbaka flyktingar som anlänt till unionen via Grekland dit har inte fungerat.

Von der Leyen tog också upp problemet med att flyktingar drunknar i Medelhavet och hur EU-länderna verkar acceptera det. Hon lovade att det skulle upphöra; förhoppningsvis kommer det konkreta förslag och handlingsplaner kring hur vi ska hantera döden på Medelhavet och inte bara stränga uppmaningar.

Mer detaljer kring Ylva Johanssons ansvarsområde kommer 23 september, men von der Leyen gav några ledtrådar kring vad som skulle kunna ersätta Dublinförordningen. Det ska vara ett system med en ”mänsklig och human approach och en stark solidaritetsmekanism”. Solidaritet i flyktingfrågan har EU hitintills varit mycket dåligt på. Vissa EU-länder vägrar ta emot asylsökande över huvud taget. Sannolikt vände sig von de Leyen till dem när hon tryckte på att alla unionens medlemmar måste bidra. Frågan är om östländerna som inte vill ha flyktingar kommer att erbjudas/tvingas till att bidra till projektet på något annat sätt.

Det är bokstavligt talat det minsta man kan begära. Sannolikt innebär det att någon form av fördelningsprincip kommer att läggas fram, så Skandinavien, Tyskland och Frankrike inte behöver ta allt ansvar för hela Europas flyktingmottagande. Hon nämnde också återvändande för dem som fått avslag. Här måste det till en helt annan metod än den nuvarande, som innebär att flyktingarna blir kvar i landet i ett slags limbus efter avslaget, vilket är katastrof både för dem och för värdlandet. EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen släppte en bomb i sitt tal om ”tillståndet i unionen” under onsdagen. Dublinförordningen, som reglerar EU:s migration, ska avskaffas. Den föreskriver att man ska söka asyl i det land där man först anländer till när man kommer till Europa. Förordningen har fungerat dåligt och en större reform har behövts länge. Italien och Grekland har känt sig pressade av att flyktingar av geografiska skäl oftast landar där. Systemet med att till exempel Sverige ska kunna skicka tillbaka flyktingar som anlänt till unionen via Grekland dit har inte fungerat.

Von der Leyen tog också upp problemet med att flyktingar drunknar i Medelhavet och hur EU-länderna verkar acceptera det. Hon lovade att det skulle upphöra; förhoppningsvis kommer det konkreta förslag och handlingsplaner kring hur vi ska hantera döden på Medelhavet och inte bara stränga uppmaningar.

Mer detaljer kring Ylva Johanssons ansvarsområde kommer 23 september, men von der Leyen gav några ledtrådar kring vad som skulle kunna komma. Det ska vara ett system med en ”mänsklig och human approach och en stark solidaritetsmekanism”. Solidaritet i flyktingfrågan har EU hitintills varit mycket dåligt på. Vissa EU-länder vägrar ta emot asylsökande över huvud taget. Sannolikt vände sig von de Leyen till dem när hon tryckte på att alla unionens medlemmar förväntas bidra. Frågan är om östländerna som inte vill ha flyktingar kommer att erbjudas/tvingas till att bidra till projektet på något annat sätt. Det är bokstavligt talat det minsta man kan begära. Sannolikt innebär detta att någon form av fördelningsprincip kommer att läggas fram, så Skandinavien, Tyskland och Frankrike inte behöver ta ansvar för hela Europas flyktingmottagande. Hon nämnde också återvändande för dem som fått avslag. Här måste det till en annan metod än den nuvarande, som innebär att flyktingarna blir kvar i landet i ett slags limbus efter avslaget, vilket är katastrof både för dem och för värdlandet.

Opinion

Ännu en rasist i SD

Opinion
Opinion

Expressen har kartlagt rasistiska uttalanden hos en anställd på Sverigedemokraternas riksdagskansli, Dennis Askling, som också är partiets gruppledare i Haninge. Det är grova skämt på svarta och judars bekostnad, hell seger och rasistkarikatyrer. SD får med jämna mellanrum hantera sådana skandaler. Ironin i att Askling sitter i juryn för Region Stockholms antirasistiska pris är dock stor. Det är också intressant att det var Askling som ”tog avstånd” när en annan SD-medlem i Haninge, nämndemannen Hans-Johnny Hedström, uttalat sig rasistiskt. Det går sådär med nolltoleransen mot rasism i Haninge.

Tidigare har sådant här inte spelat någon roll. I vissa fall har det till och med varit en fördel för partiet. Sverigedemokraternas väljare har antingen hög tolerans mot rasism, eller så tycker de den övriga politiken väger upp rasismen. SD är ett parti som oftast stiger i opinionen av skandaler, även rasistiskt färgade. Ingen synd är värre än att vara ”pk” och hänsynsfull i tonen mot andra människor. Det som däremot inte stiger genom sådant beteende är Sverigedemokraternas aktier hos önskade samarbetspartners som Moderaterna och Kristdemokraterna. Om en högerregering där SD ingår dessutom vill söka blocköverskridande samarbeten med till exempel Liberalerna kan man inte ha personal som kastar nazi-slagord omkring sig.

Förmodligen är det en önskan om inflytande som gör att personer som Askling och Hedström inte söker sig till öppet högerextrema rörelser, utan stannar i SD trots Jimmie Åkessons försäkran om att det råder nolltolerans mot rasism inom inom partiet. Det är Åkessons jobb att se till att Sverigedemokraterna inte längre lockar rasister om han menar allvar med att göra partiet så rumsrent att det kan få regeringsmakt. Han har som vi kan se mycket jobb kvar. Moderaterna och Kristdemokraterna måste innan valet fundera på mycket rasism de kan tåla hos en samarbetspartner, eftersom frågan tyvärr kan bli aktuell.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Casinobonusar

Så påverkar den svenska spellagen spelindustrins framtid

Casinobonusar I mer än 20 år har Sveriges regering vägrat släppa på det statliga spelmonopolet, och släppa in spelbolag på den svenska spelmarknaden.

Svenska spelbolag etablerade därför sina huvudkontor i europeiska speljurisdiktioner som Malta, och under de senaste 15 åren har online-spel blivit en socialt accepterad underhållningsform som omsätter miljardbelopp varje år.

Flera av de bolag som startade för tio till femton år sedan är idag väletablerade spelkoncerner, som årligen uppvisar lysande resultat på Stockholmsbörsen. Samtidigt verkar efterfrågan på online-spel bara växa. Det går inte längre att blunda för spelbolagens framfart och den svenska staten kan inte längre konkurrera med spelsajterna.

Sommaren 2018 tog Sveriges regering därför beslutet att börja licensiera online-spel från och med den första januari 2019. Och det beslutet ledde givetvis till en del lokala nyheter och åsikter. Men vad betyder den nya spellagen egentligen för spelbolagen, och för Sverige?

Därför licensierar Sverige online-spel

Nästan varje månad kommer det nya svenska casinon. Casinobranschen har blivit otroligt stor i Sverige, och färska undersökningar visar att var tredje svensk numera spelar casino på nätet.

Sverige har därför börjat licensiera online-spel, så att statskassan inte går miste om de intäkter som den svenska spelmarknaden genererar varje år. Den svenska statens spelsidor och spelbutiker kan inte längre konkurrera med casinosajter som släpper nya spel varje månad, och bettingsajter som erbjuder odds på matcher från världens alla håll och kanter.

Dödsstöten har onekligen varit mobiloptimeringen, som gjort nätcasinospel och online-betting otroligt tillgängligt. Varför skulle någon vilja springa ner till hörnbutiken för att lägga ett spel, när du kan oddsa medan matchen pågår från ditt vardagsrum och ta ut dina vinster på under fem minuter?

Det enda sättet den svenska staten kan tjäna en hacka på pengarna som det svenska folket omsätter i online-spel är att börja licensiera spelsajter. Det är precis vad den svenska regeringen gjort, och därför måste numera alla spelbolag som verkar på den svenska spelmarknaden ha en svensk spellicens.

Utgångspriset för en svensk spellicens ligger på 400 000 kronor, och sedan förhåller sig priset till vad för slags tjänster en speloperatör vill erbjuda. Spelbolagen måste även rätta sig efter en del nya riktlinjer som de inte stött på tidigare. Den svenska spellicensen ställer nämligen väldigt strikta krav på bonuserbjudanden, marknadsföring och ansvarsfullt spelande. Och följer spelbolagen inte de här reglerna riskerar de att förlora sin licens. Mer om svenska bonusregler kan du läsa om på spelinspektionens hemsida.

Bara en enda bonus

Den mest påtagliga förändringen som den svenska spellagen medfört är restriktionerna på bonuserbjudanden. Sedan den första januari 2019 får spelsajter på den svenska spelmarknaden bara erbjuda spelare en enda bonus. Den här bestämmelsen har skakat om spelindustrin i Sverige, eftersom återkommande kampanjerbjudanden, och så kallade återaktiverings-kampanjer, varit en central del av de svenska speloperatörernas affärsmodell.

Spel med BankID

När de inte längre kan locka spelare med attraktiva bonuserbjudanden har casinona fått tänka om. Och det har skapat nya branschtrender. Nu är det senaste skriket att låta spelare spela casino utan registrering med hjälp av BankID. Genom att legitimera sig med BankID slipper spelare genomgå en lång registreringsprocess, och dessutom kan de få sina uttag inom fem minuter. Istället för bonusar har det alltså börjat handla allt mer om smidiga användarfunktioner och tillgänglighet.

Mer gamification och nya spelfunktioner

När äventyrscasinona kom runt 2013 revolutionerade de på många sätt spelbranschen. Innovativa speloperatörer skapade roliga spelnarrativ som löpte parallellt med casinospelandet och gav spelare mer underhållning för pengarna de satte in. Pionjärer som Casino Heroes håller fanan högt än idag, och har expanderat sitt koncept till flera nya sajter, där de dessutom inkorporerat spel med BankID.

Samtidigt har nykomlingar som High Roller fortsatt fila på gamification-funktioner för att ge spelare en mer engagerande och personlig spel-och användarupplevelse. Hos flera casinon ser vi nu funktioner som låter spelare tävla direkt mot varandra, vilket naturligtvis ökar den sociala interaktionen och tillför en ny dimension till casinospel.

Sedan årsskiftet har vi fått se några nykomlingar på den svenska spelmarknaden som verkligen tagit ut svängarna. När du loggar in hos nätcasinot Duelz förstår du knappt att du hamnat på en casinosajt. Det här casinon har kombinerat casinospel med grafik och spelnarrativ som är lånade ut tvspels-världen, och dessutom optimerat spelupplevelsen för mobiltelefoner på ett fenomenalt sätt.

När bonusar blivit ett minne blott måste nätcasinona vara kreativa för att sticka ut. Casinospelare har onekligen några spännande år att se fram emot, och det ska bli intressant att se hur de svenska spelbolagen anpassar sig efter den nya spellagen.

Opinion

Ny vd kan ge en viktig nystart

org-98aece6e-b817-4346-a421-329a1a676503.jpg
Opinion
Opinion

Greater Copenhagen, samarbetsorganisationen mellan svenska och danska regioner, verkar ha fått en nystart. Den nye chefen Tue David Bak har tillträtt och med sin erfarenhet blev han snabbt varm i kläderna. I en intervju i Öresundsinstituttets News Öresund berättar han om sina planer.

Han har nämligen fått ett bredare mandat än sina företrädare, vilket är glädjande. Tidigare var sekretariatet mest en kontorsservice, men nu ska uppgifterna utökas. Föregångaren Öresundskomiteens sekretariat blev måhända för starkt vilket oroande politikerna. Nu har emellertid politikerna i styrelsen självförtroende nog att ge den nye vd:n mer inflytande. Han kommer också att företräda organisationen på ett tydligare och publikt sätt.

Har man 89 medlemmar i fyra regioner med samtliga kommuner är det självklart att det behövs en vd för att styra upp organisationen och arbetet. Med tanke på de försämringar som skett i det öresundsregionala samarbetet på senare år är det hög tid att vända skutan i rätt riktning. Coronapandemin har gjort det svårare och därför är det extra viktigt med en erfaren vd som kan driva de viktiga samarbetsfrågorna.

Infrastruktur och mobilitet, attrahera talanger, investeringar och turister, internationell marknadsföring samt att skapa en tillväxtregion som blir mer och mer integrerad. Det är de fyra prioriteringarna som styrelsen beslutat att Greater Copenhagen ska fokusera på. Då behövs en pådrivande vd som kan påverka vid mötesbord och talarstolar.

Opinion

Om att valla katter

org-1568061e-9bed-4902-a793-8765b65cb5ec.jpg
Opinion
Krönika

Att styra sjukvård är som att valla katter. Det är ett delvis humoristiskt uttryck som jag hört, och använt själv, flera gånger. Första gången jag hörde uttrycket var för drygt tjugo år sen. Den gången var det en sjukvårdsdirektör som i samband med en föredragning kring något organisationsförslag som använde talesättet. Tyvärr ligger det en hel del allvar bakom uttrycket. Att styra en organisation som består av så många olika yrkeskategorier, där läkarstudenterna sägs få lära sig att de är gudar, som styrs av politiker som vill väljas om vart fjärde år och där skattepengar tas ut för att driva verksamheten - det säger sig självt att det inte är en promenad i parken.

Dessutom verkar förslagen återanvändas med jämna mellanrum och konsulter kan därmed ta betalt för något som redan är gjort för tio år sen. Jag suckade lätt när jag läste om McKinsey-konsulternas förslag och de förutsägbara reaktionerna. För tolv år sen anlitade den dåvarande regiondirektören samma konsultfirma för ett liknande uppdrag som nu presenterats. Det är förslag som känns igen, men eftersom flera politiker och tjänstemän bytts ut under dessa år kanske det kollektiva minnet är suddigt i kanten.

Det känns lite som sången av Michael B Tretow: ”Den går hit, den går dit, den går runt en liten bit - det är en evighetsmaskin”. Måhända är fenomenet inte unikt för Region Skåne utan för de flesta organisationer. Icke desto mindre är det frustrerande att se att förslag genomförs (i bästa fall), sen backar ett nytt regionstyre och inför något annat ( eller återgår till det gamla i sämsta fall), och efter ett årtionde poppar förslaget upp igen! Helt klart en evighetsmaskin. Och vem tjänar på det? Inte skattebetalarna i alla fall.

Att styra sjukvården är som sagt ingen lätt historia. För att det ska lyckas krävs det en stabil och stark ledning, som vågar gå emot den så kallade professionen. Självklart är läkare, sjuksköterskor och annan personal extremt viktiga för att vården ska fungera, men när organisationen tvekar inför förändringar för att personalen protesterar blir det svårt. Och med en politisk opposition, oavsett färg, som inte drar sig för att sätta käppar i hjulet.

Visst behövs en politisk samsyn för att omorganisationer ska hålla på sikt, men ingen kedja är starkare än sin svagaste länk. När nu samma förslag dyker upp som presenterades för tolv eller tjugo år sen, som beslutades då men sen har ändrats och justerats hit och dit, då blir det svårt att styra.

De ”nya” förslagen som presenterats av McKinsey och som politikerna verkar köpa är i själva verket alltför gamla. Jag har inget bra svar på hur man ska kunna styra sjukvården, men det underlättar inte att tro att den är som katter. Det måste kunna gå, men det kräver helt klart nytänkande och en vilja att göra något. Annars kommer sjukvården fortsätta kosta en massa pengar som används ineffektivt. Att människor är villiga att betala för en bra sjukvård måste inte betyda att vi slösar med pengarna.

Opinion

Partikulturen som skiljevägg

Opinion
Opinion

Före detta folkpartiledaren Bengt Westerberg säger att han inte skulle vara främmande för en sammanslagning av Centerpartiet och Liberalerna. Han menar att det förmodligen inte finns plats för mer än ett socialliberalt parti i Sverige. Westerberg har både fel och rätt.

Det är osannolikt att Sverige i längden har utrymme för två socialliberala partier. Enligt tanken om att det inte finns plats för två partier låter det logiskt att slå ihop L och C. Men de två partierna är så olika man kan vara och fortfarande stå under det liberala paraplyet. Skillnaden har fascinerat många. Man kan ta förhållandet till festligheter som exempel: långa middagar och dans är en stor del av Centerrörelsen. Att föreställa sig en folkvald inom liberalerna allsångsskråla sig igenom svensktoppslåtar och svänga sina lurviga till Sven Ingvars till långt in på småtimmarna är lika osannolikt som att tänka sig en alkoholfri kvällsaktivitet där man diskuterar fördelarna med kärnkraft utan att servera fikabröd inom Centerpartiet. ”Centerpartister vill fika hela tiden” konstaterar ledarskribentkollegan Linda Jerneck på Expressen. Så är det och det faktumet är inte oviktigt. Det handlar inte så mycket om ideologiska skillnader mellan partierna som en skillnad i hur man anser att bra politik tillverkas och framför allt hur man genomför den på bästa sätt. I Centerpartiets fall handlar det om att skapa ett socialt kitt. Om Centerpartiet och Liberalerna skulle kunna samarbeta väl skulle det krävas att man gjorde rätt kraftigt våld på sina partikultur, vilket lär vara otänkbart för medlemmarna.

NÄSTA ARTIKEL