Christina Wahldén. Foto. Caroline Andersson
Karin Wahlberg. Foto: Magnus Liam Karlsson
Dervla McTiernan. Foto: Julia Dunin

Efterlängtade deckarmöten

Deckarspalten

Journalisten och författaren Christina Wahldén är framförallt välkänd för sina barn- och ungdomsböcker där Kort kjol från 1998 får kallas en modern klassiker och där nya böcker som serien om Hawa (Falafelflickorna och Tack för allt) och fristående Rädda revet prisats av kritiker. I början av 2000-talet skrev Wahldén också tre bra kriminalromaner för vuxna där hon samtidigt lyfte upp aktuella problem som till exempel trafficking i Till salu och försvunna kinesiska flyktingbarn i Operation ormens huvud.
Nu är hon, mycket efterlängtat, tillbaka med en ny serie som hon modigt nog lagt långt, långt från Sverige – i Darwin i norra Australien. I Nämn inte det döda (Forum) är det nästan outhärdligt varmt och fuktigt i väntan på nästa regnperioden när en kvinna som tillhör Australiens ursprungsbefolkning hittas död på stranden. Frågan är om det handlar om en krokodilattack eller ett mord? Fallet hamnar hos den luggslitna kriminalaren Bluey och hans nya kollega, Jess som även hon tillhör ursprungsbefolkningen. Dessutom blir en ung svensk konststudent, Greta, som tillfälligt bor i Darwin inblandad. Samtidigt som Bluey, Jess och Greta på olika vägar försöker ta reda på vem den döda kvinnan var och vad som hänt henne belyser Christina Wahldén obönhörligt ursprungsbefolkningens status i Australien och skildrar utanförskap, rättslöshet och rasism samtidigt som hon också, genom Jess, tar oss med in i ett utanförskap som på många sätt skapat stark sammanhållning.
Nämn inte de döda är upprörande, lärorik, rejält spännande och man anar en stor kärlek till den här världsdelen och inte minst denna lilla del av den som vi lär känna här hos Christina Wahldén. Det är som sagt modigt av en svensk författare att ta oss med till en helt annan del av världen men så vitt jag kan bedöma gör hon på ett lysande sätt och jag hoppas att vi snart får återvända.

Läkaren och författaren Karin Wahlberg håller sig betydligt närmre sin egen hemmiljö när hon också efter många år återvänder till kriminalromanen. Senast vi träffade hennes huvudpersoner – läkaren Veronika Lundborg, polisen Claes Claesson och deras döttrar – var 2011 i Glasklart. I nya De drabbade (Wahlström & Widstrand) har familjen lämnat Oskarshamn för Lund och det märks hur Wahlberg njuter av att in i minsta gränd få presentera sin hemstad via huvudpersonerna. Vi följer Claes Claesson på cykel, via döttrarnas skolor och fritids, till nya arbetsplatsen på polishuset i Lund och Veronica som pendlar till MAS. Naturligtvis sker det ett mord också. Sjukvårdsstrategen Carolina Broms hittas död i en sommarstuga utanför Dalby och det blir Claes Claessons första utredning i Lund med nya kollegor. Parallellt följer vi deltagarna i en samtalsgrupp för cancersjuka, några av mordoffrets kollegor och Wahlberg knyter elegant ihop sina erfarenheter av sjukvårdsarbete med mordutredningen och leder på slingriga vägar läsarna mot ett överraskande slut. Ett kul återseende i genren och extra roligt att Mattias Edvardsson och Cecilia Sahlström får konkurrens när det handlar om Lund som deckarmiljö.

Bäst i januari var ändå irländska Dervla McTiernans debut Dödens flod (Modernista). Jag läste den redan i somras på engelska och blev mycket glad över att redan hitta den på svenska i en bra översättning av Ylva Stålmarck. Det här är första delen i en serie om kommissarie Cormac Reilly som precis har flyttat från Dublin till Galway för att hans flickvän fått en forskartjänst där. En ung man, Jack, hittas död i floden som rinner genom Galway. Polisen avskriver det snabbt som självmord och Jacks sörjande och gravida flickvän Aisling accepterar det motvilligt men så dyker Jacks storasyster Maude upp och tar strid med polisen för att bevisa att det handlar om mord. För Cormac Reilly blir det ett återvändande till ett av hans första fall som polis när han hittade Jacks och Maudes mamma död av en överdos. Då- och nutid vävs ihop till en oupphörligt spännande och fängslande utredning och McTiernan är lika skickliga på att fånga polisarbetet som de sörjande anhörigas situation och ger också en bra inblick i det irländska samhället.
På engelska finns redan del två i den här serien, The Scholar, som är minst lika bra som Dödens flod och nu väntar jag mycket otåligt på del tre, The good turn.