Vi befinner oss på Triangelns station, nere vid spåret. Fem silhuetter sitter där på bänken i motljuset och väntar redan när vi i publiken kommer in salongen på Intiman. Så faller en ensam spotlight på mannen i mitten och vi får möta Göran (spelad av Sven Boräng). Göran är konsult som arbetat med att coacha arbetslösa men nu har företaget han jobbar för har precis gått i konkurs – ja, han inser ironin i det. Nu satsar han på att som egenföretagare göra sin hobby till sitt yrke.
Sedan träffar vi dem i snabb följd, den nya tidens underklass, prekariatet. Det är Linnea (Malin Karlsson) vars telefon slutar ringa med lärarvikarieuppdrag när hon kommit med förslag på förändringar. Det är Alexandra (Susanne Karlsson) som hankar sig fram som journalistvikarie och som förväntas vara glad och lycklig över ett ettårigt långvik vid passerade 40 års ålder. Det är Eva (Katarina Lundgren-Hugg) som tvingas ta ett extrajobb som städare hemma hos folk när hon inte får jobba heltid inom hemtjänsten. Trots två jobb tjänar hon inte lika mycket som hennes dotter gör på sina lättklädda instagrambilder …
Och så är det Morteza, en afghansk flykting som drömmer om att ta hit sin flickvän men som måste gifta sig mot betalning för att få uppehållstillstånd och som, i pjäsens mest rykande aktuella inslag, tvingas in i ett slavliknande jobb som kock på Möllan där han får bo bland råttorna i källaren på restaurangen.
Göran svajar till där han står i mitten på scenen, nästan som att han ska falla omkull. Och de är alla på gränsen till att falla. Hela tiden. Det är resultatet av den nya tidens arbetsmarknad där var och en förväntas vara sin egen lyckas smed, där trygghet är en illusion och semester ett minne från en svunnen tid. Den där svajningen som går igenom Görans kropp ekas i de andras.
Manusförfattarna Liv Helm och Felicia Ohly kallar inte Prekariatet för dokumentärteater men de har gjort en grundlig research och intervjuat personerna som i fiktionaliserad form beträder scenen. I inslag av brechtiansk metateater refereras intervjusituationen mer än en gång från scenen vilket , tillsammans med de många musikaliska inslagen hjälper till att riva ned väggen mellan fiktionen och verkligheten.
Det gör också det faktum att vi nog alla antingen känner någon eller själva varit någon som befunnit sig i den situationen att vi inte kunnat planera vår tillvara på grund av en osäker anställning – eller ingen anställning alls. Gränsen mellan att vara en del av en gigekonomi, att ha ett lapptäcke av vikariat eller småjobb eller att helt enkelt stå utanför arbetsmarknaden kan tyckas hårfin.
Att pjäsen inleds med skådespelarna som fem silhuetter på scen känns träffande för de är som skuggor som samexisterar på scen även om de inte egentligen möts. De körar i varandras sångnummer, de går in i andra roller för att gestalta andra personer i varandras liv. Men Göran, Eva, Alexandra, Morteza och Linnea möts inte, inte på riktigt i alla fall, även om Morteza och Linnea faktiskt träffats när den sistnämnda vikarierade som sfi-lärare.
Det är ett smart drag. Den moderna arbetsmarknaden för inte bara med sig ekonomisk osäkerhet utan även en alienation som går längre än den ursprungliga marxistiska betydelsen av ordet och längre än det som Frankfurtskolan lade in i begreppet. Det är en alienation från den sociala tillhörighet som brukade vara en del av arbetet.
Alla svajar, allting svajar, när tillvaron byggs på ett gungfly.
