Jonathan Franzen. Pressbild

Essäsamling som ger djupa insikter

Recension

BOK
Här slutar världens ände
Författare: Jonathan Franzen
Översättning: Johan Nilsson
Förlag: Brombergs

Sedan genombrottet 2001 med romanen Tillrättalägganden och efter succéer med romaner som Frihet och Renhet räknas Jonathan Franzen till USA:s mest framträdande författare. Han har gjort sig känd som en mycket duktig samhällsskildrare men är också en skicklig skildrare av relationer mellan människor.
På sätt och vis fortsätter han att odla 1800-talsromanens psykologiska och realistiska berättarkonst med självklara förebilder som Dickens och Balzac. För mig har han alltid varit en i ordets bästa mening underhållande författare. Hans efternamn är svenskt. Farfadern invandrade från Östergötland i slutet av 1800-talet. Trots de svenska rötterna fick Jonathan aldrig uppleva svensk kultur under uppväxttiden.

Hur ska vi kunna finna någon mening med livet, när världen ser ut som den gör och verkar gå mot sitt slut? När Franzen söker efter svar i essäsamlingen Här slutar världens ände, återvänder han till ett antal välkända teman i sitt författarskap och då inte minst passionen för fåglar.
I titelessän får vi följa honom på en resa till Antarktis, där han får möta de fantastiska kungspingvinerna. Att få se en kungspingvin i vilt tillstånd var för honom tillräckligt skäl för att göra den här resan och t.o.m. skäl nog för att ha fötts på den här planeten.
Insikten om att klimatförändringarna är den största frågan i vår tid, kanske den största i mänsklighetens historia, är självklar, enligt Franzen. Det är bättre att ärligt möta problemen än att förneka dem. Han förklarar vad som har hänt och vad som kan komma att hända. Han genomskådar allt från konsumtionskapitalismens lyckomål till informationssamhällets illusioner.

Essäerna är kanske inte direkt hoppfulla men i alla fall inte helt utan hopp.
Franzen provocerar gärna med sina texter. Han är en skarpsynt iakttagare och har en både vass och humoristisk blick på samtiden och det amerikanska samhället, då han aldrig slutar att söka efter en mening och en ordning i en skrämmande och komplicerad värld. Uppriktigheten känns kristallklar och här finns också en lite lagom radikal ironi. Varje essä blir till en underhållande berättelse.
Essän är ju ett försök, något snabbt framkastat, inte på något sätt slutgiltigt eller officiellt, som bygger på författarens personliga erfarenheter och subjektivitet. Om så är fallet, verkar det som, enligt Franzen, om vi lever i essäns guldålder, eftersom skönlitteraturen alltmer drar mot essän.
Författare som Rachel Cusk och Karl Ove Knausgård tar med sina självmedvetna vittnesbörd i första person romanen till en ny nivå. På samma gång är den personliga essän, den som bygger på självrannsakan och utförlig behandling av idéer à la Montaigne och Emerson på nedgång.

Trots det är att skriva och läsa en essä ett sätt att stanna upp i livet och fråga sig själv vem man egentligen är och vad ens liv eventuellt betyder. Ibland är det nödvändigt att stanna upp och syna sig själv. På ett skickligt och elegant sätt och med utsökt känslighet i uttrycket förmedlar Franzen djupa insikter i Här slutar världens ände.

BOK
Här slutar världens ände
Författare: Jonathan Franzen
Översättning: Johan Nilsson
Förlag: Brombergs