Clemens Altgård. Foto: Anna Lindblom

Två polyfoniska poeter

Lyrikspalten

Lyriktipset:
Tidskriften Aorta som utkom mellan 1997 och 2011 har tillfälligt återuppstått. Detta för att uppmärksamma att det är 25 år sedan retrogardismen introducerades som litterärt begrepp i Skandinavien. Numret innehåller en rad läsvärda dikter och essäer. Bland annat skriver Håkan Sandell om Aleister Crowleys poesi.

Jag har läst två nyligen utgivna diktsamlingar på Rámus bokförlag. Den ena är Asmaa Azaizehs Tro inte på mig när jag talar om kriget i smidig översättning från arabiska av Jasim Mohamed. Den andra Emily Berrys Picknick, blixt i översättning från engelska av Jenny Tunedal.
En gemensam nämnare för de två, annars påfallande olika poeterna är att båda använder sig av polyfoni i sitt skrivande. Enklast kan litterär polyfoni beskrivas som att en mångfald av röster eller medvetanden tar form i texten.
Asmaa Azaizeh har översatts till flera språk och har fått en position som en av de främsta samtida palestinska poeterna. I och med att hon lever och verkar i Israel så präglas hennes dikter av ett exilperspektiv.

Titeln kan tyckas lite märklig men kan sättas i relation till en syn på poesi i den muslimska kultursfären som bland andra Adonis har beskrivit. I och med Koranens särställning som skrift så har traditionellt poeter setts med viss misstro och poesi betraktats som ”dåraktigt tal”. Men det handlar också om ett slags ambivalens hos poeten själv inför den splittring som konflikten mellan Israel och Palestina innebär.
Med ett rikt, vildsint bildspråk formuleras såväl en vrede som längtan. ”Det är inte vargar som vill slita ut våra hjärtan / utan hungern / Och jag hungrar efter glädjen.”

Den svenska tolkningen av Picknick,blixt är övertygande och noterbart är att den svenska titeln skiljer sig från originaltiteln Stranger, baby. Det har skett i samråd med Emily Berry och kan ses som ett exempel på att det som fungerar på ett språk inte nödvändigtvis gör det på samma vis i översättning. Picknick, blixt är ett utsnitt ur ett Nabokovcitat från romanen Lolita, där huvudpersonen beskriver sin mammas död. Den brittiska poeten Emily Berrys diktsamling har en moders död som ett centralt motiv. I raden av elegiska dikter finns ett jag som tycks skifta karaktär, samtidigt som den döda/de döda aldrig svarar. Det är alltså en frånvaro som skrivs fram. Samtidigt intresserar sig Berry också för psykoanalytiska perspektiv och Freud figurerar i några av dikterna.
Den döda modern associeras med havet, oceanen, som kan representera såväl födelse som död, inte minst i psykoanalytiska tolkningsmodeller. Men vattentemat återkommer också i det lilla formatet i form av tårar.

Någon gråtmild poet är emellertid Emily Berry inte. Det finns en skärpa i hennes formuleringar som emellanåt får mig att tänka på Sylvia Plath. Knivskarpt tar Berry itu med skam- och skuldkänslor som ofta åtföljer sorgen. De döda kommer aldrig till tals men genom att de tilltalas av olika röster blir de ändå gestaltade på ett indirekt vis. Det är starkt berörande och skickligt utförd poesi.

Lyriktipset:
Tidskriften Aorta som utkom mellan 1997 och 2011 har tillfälligt återuppstått. Detta för att uppmärksamma att det är 25 år sedan retrogardismen introducerades som litterärt begrepp i Skandinavien. Numret innehåller en rad läsvärda dikter och essäer. Bland annat skriver Håkan Sandell om Aleister Crowleys poesi.