Det finns hopp om framtiden

KRÖNIKA

Det kändes som ett omöjligt uppdrag att med kniven mot strupen besegra favorittippade Norge, ett Norge som blågult förlorat mot i de två senaste mästerskapen och som dessutom sett ännu bättre ut i år.
Det gick förstås inte heller.
Men med facit i hand var det kanske inte så omöjligt som det kändes på förhand.
Med bättre självförtroende i anfallsspelet och smartare coachning hade det kanske kunnat gå.’
Den svenska slutspurten med mer fart än tidigare, större desperation i spelet och lite nya spelare på planen visade i varje fall att det finns lite hopp om framtiden.
Jag återkommer till det.

Det svenska landslaget kan absolut inte få godkänt för det här EM-slutspelet, efter allt för många plattmatcher. Fiasko är ett hårt ord och så långt vill jag inte sträcka mig, det betyget får vara reserverat för Danmark som inte ens tog sig vidare till mellanrundan.
Så nej, inget fiasko, mer än möjligen i den enstaka matchen mot Portugal där blågult tangerade sitt bottenrekord i insläppta mål i ett mästerskap.
Men klart underkänt, alltså i ett mästerskap på hemmaplan.
Med tanke på de spelare som finns i truppen borde resultatet ha blivit betydligt bättre, men förbundskaptenen Kristján Andrésson har inte lyckats få ihop laget, inte lyckats få maskineriet att fungera på en tillräckligt hög nivå och inte haft tillräckligt bra – om några – idéer om hur han skulle få det att lossna under pågående EM-slutspel.

Försvarsspelet har varit okej, men anfallsmässigt har Andréssons uppställningar och spelidéer inte fungerat alls. För långsamt, för lite kreativitet, för få varianter, för lättläst. Det visade sig att det inte ens hjälpte att få in vänsterhänte högernian Albin Lagergren på planen.
En del av kritiken har handlat om för många byten anfall-försvar. Det försökte Andrésson delvis råda bot på i den första halvleken mot Norge, men då plockade han mer eller midre bort lagets bästa spelare hittills under EM, Andreas Nilsson.
Helt obegripligt. På gränsen till tjänstefel.
När ”Stycket” åter fick mer speltid i den andra halvleken såg det bättre ut, men då var den värsta skadan redan skedd.
Kanske hade Kristján Andrésson lagt för lite energi på det här mästerskapet eftersom han visste att det var hans sista som förbundskapten, kanske tog idéerna bara slut. Det vet vi inte, men klart är att Andrésson med facit i hand nog gjort ett slutspel för mycket.
Han borde avgått redan före EM.

Det återstår två – för Sverige – betydelselösa matcher i EM. Personligen skulle jag gärna se lite nya idéer testas där, lite ommöbleringar i den offensiva uppställningen och lite mer fart och fläkt framåt. Det är kanske svårt att begära av en förbundskapten som kört fast i sina egna hjulspår och tycks sakna fingertoppskänsla. Dessutom förmodligen för mycket begärt att ändra ett koncept mitt i ett mästerskap.
Men ändå, Det hade till exempel varit kul att se en smart spelare som Simon Jeppsson testas som mittnia, med sin blick för passningsspelet och med sitt hot som prickskytt. Det hade varit kul att se Lucas Pellas få chansen från start med sin otroliga speed och teknik.
Dessutom hade jag gärna sett en mer flexibel och kreativ coachning där spelare som känns och är heta får spela mer.

Fram till OS-kvalet finns det hur som helst mycket att göra om landslaget ska hänga med i utvecklingen och inte bli ännu mer frånåkt. Det behövs en ny kraft på förbundskaptensposten – genast.
Det här EM-slutspelet blev raka motsatsen till vad de flesta nog hade hoppats på – en positiv injektion för svensk handboll, en dörr till framtiden, ett lyft för både landslag och föreningar på hemmaplan.
De svenska fansen fick i stället se ett lag i spillror, utan karta och kompass och utan självförtroende. Men med små strimmor av hopp om att det finns delar som kan räddas och utvecklas.
Låt oss hoppas att alla ansvariga lär av läxan.

Sportresultat

Sport i dag