Jörgen Johansson hade en osviklig förmåga att få människor på gott humör. Bilden är tagen i mars förra året, mitt i Hässleholm. Ett plats som betydde mycket för Jörgen. FOTO: CARL-JOHAN BAULER
Leende och med solglasögonen på, en typisk bild av Jörgen Johansson. Här är han på väg till sommarens uppskattade intervju i Tv4. FOTO: JÖRGEN JOHANSSON
Bilden är från en reportageresa till Kosice, Slovakien och bostadsområdet Lunik 9 2010. FOTO: JÖRGEN JOHANSSON
Från reportageresan i Slovakien kommer även denna bild. Ludovit Janico och alla andra romer i byn, får hämta sitt vatten på kyrkogården. Vatten och avlopp är ännu inte framdraget till husen. FOTO: JÖRGEN JOHANSSON

Han hade förmågan att nå in

Jörgen Johansson är död, endast 50 år gammal.
Det är en fasansfull förlust för hans familj och det är till dem våra tankar och omsorger nu riktas.

För oss andra, vänner, kollegor och medarbetare på Norra Skåne är förlusten svåruthärdligt tung.
Mycket har redan skrivits om människors varma vänskap med Jörgen.
Allt stämmer fullständigt på det djupaste djupet. Finns inget att tillägga, bara att tacka med värme.

Väljer därför att berätta om hur vi två som utsända av Norra Skåne och även Skånska Dagbladet kunde rapportera även från oväntade håll för en lokaltidning.
Vi sökte upp den värsta tänkbara och sorgligaste romska slummen i Slovakien med barn och deras utslagna föräldrar som sniffade lim.
Vi bjöds in till pyttesmå, usla, utfattiga boningar i Rumänien och intervjuade folk helt utan annat hopp än att åka till Sverige för att tigga.
Ja, sådana krävande reportage blev så bra tack vare vårt kompletterande samarbete.

Vi kunde alltid lita på varandra och visste alltid var vi fanns även om vi inte alltid gick tillsammans under uppdragen.
Yrkesmannen Jörgen hade en unik förmåga att skapa en atmosfär av förtroende och gott humör hos de som skulle blir omskrivna och fotograferade, oavsett ålder, kön och social status.
En helt ovärderlig egenskap för ett reportageteam ute på fältet. Hans ständiga driv att alltid komma så nära det gick, gjorde alltid bilderna bättre och mer oväntade.

Hans envishet för att hitta bästa bilderna visste knappt några gränser. Det kunde alltid bli lite vassare, vi skulle alltid komma tillbaka flera gånger. Resultatet av denna envetna envishet har visat sig genom åren i form av ett pärlband av gnistrande reportage, rader av utmärkelser och den uppriktigaste respekt från kollegor.
Viktigare ändå är att detta sätt av vara, satt ett outplånligt avtryck hos de människor Jörgen mött i yrkeslivet och i arbetskamraterna här på Norra Skåne.

Genom åren blev han en mästare på att samarbeta med oss alla, trots våra inbördes olikheter och personlighetsdrag.
Vi visste alla, när vi skulle ut med Jörgen på jobb, att bilderna skulle bli kanon och att det dessutom vankades en kul stund med många skratt oavsett hur uppdraget såg ut.
Med Jörgen gick allt bättre om det fanns en rejäl skvätt humor med i bägaren. En humor han alltid bar med sig, livet igenom.

Tidigt i november frågade han mig en kväll:
– Calle, hur var jag att jobba med?
Mitt svar kom snabbt, uppriktigt och självklart:
– Du var den bäste.

Läs mer: