Jörgen Johansson i samband med utställningen Fötterna på jorden. Foto: Pia Lobell

Alltid med kameran i högsta hugg

Personligt Som vi tidigare meddelat har fotografen Jörgen Johansson, Finja, avlidit, 50 år gammal.

När Jörgen Johansson kom till oss 2007 för att arbeta som bildchef så kom han direkt från vår systertidning Norra Skåne. Jörgen var en frisk fläkt med sin humor, sitt glada humör och brinnande engagemang. När vi pratar om honom här på redaktionen så har vi alla någon rolig historia om hans olika upptåg.

Jörgen hade en fantastisk förmåga att alltid se alla människor. Han lyckades charma det mest tjuriga intervjuoffer eller vara en hjälpande hand till den allra grönaste reporter. En av våra vikarier berättar om hur han första gången träffade Jörgen för att bevaka en av alla årens kräftskivor på Malmöfestivalen och mötet inleddes med orden ”Vi kan göra det här snabbt och bra eller långsamt och dåligt”.
Det var nog Jörgens motto här i livet. Otaliga var de uppdrag han tog sig an, både musikaliskt och med kameran i högsta hugg.

Alla dessa resor med fantastiska fotouppdrag som resulterade i spännande reportage som Jörgen dessutom skrivit. Där var till exempel resan till Auschwitz med sonen Dylan, jordens väntade undergång i Bugarach i södra Frankrike med pappa Ralph, indianerna i Pine Ridge med svärfar Tommy som reskamrat, spelningen med Bruce Springsteen med hustrun Jessika i New Jersey, det röda miljöfarliga utsläppet i Kolontar i Ungern eller projekt han aldrig hann avsluta, för givetvis fanns det sådana också. Jörgen vilade aldrig på hanen.

Ett annat av hans stora och uppmärksammade projekt var utställningen med Fötterna på jorden i Hovdala 2017, där han visade fotografier på sina nakna fötter, tagna i samband med aktuella händelser, vackra platser eller med en humoristisk touch. En hyllad utställning som även resulterade i en bok.
Många av hans kollegor har skämtat om Jörgens sätt att hålla i kameran, att den blev som en utväxt av honom själv. Och visst var kameran viktig och den fanns alltid där.
När han nåddes av beskedet om sin första tumör och var på väg till nästa sjukhus så bad han föräldrarna ta med kameran till universitetssjukhuset i Lund. Och där och då, samma dag, påbörjade han dokumentären om sig själv – En dag i taget. En dokumentär där han vände kameran mot sig själv och som han senare även fick första pris för i Årets bild, kategori Bildreportage, Sverige.

Jörgen var mycket stolt och glad för priset. Det betydde mycket för honom, även om han fått flera tidigare nomineringar och priser i samma stora, prestigefyllda tävling.
När reportaget skapades sa Jörgen att han hoppades att ingen skulle tro att han gjorde det för att rikta uppmärksamhet mot sig själv. Han ville göra det för att det var ett viktigt och angeläget ämne.
Något han kände inte minst efter att ha följt andra människors resa, i deras kamp mot sin sjukdom, inte bara cancer. För sådan var Jörgen, han kom nära människor och fick därför förtroendet att följa dem även när de hade det som tuffast.

Jörgen lämnar ett stort tomrum efter sig, vi är många som saknar honom och våra tankar går till hans närmaste, sonen Dylan, hustrun Jessika, föräldrarna Gun-Britt och Ralph, systern Annelie och hennes döttrar Alma och Mathilde. Familjen var alltid mycket viktig för Jörgen och likaså hans älskade hus i Finja, där han fick tillbringa sin sista tid.

Läs mer: