Opinion

Dags för staten sluta gynna Svenska kyrkan

Opinion
Opinion Det är tjugo år sen Svenska kyrkan skildes från staten och varje år minskar antalet medlemmar. Innan skilsmässan från staten blev man automatiskt medlem.

Det är tjugo år sen Svenska kyrkan skildes från staten och varje år minskar antalet medlemmar. Innan skilsmässan från staten blev man automatiskt medlem, men numera är det genom att föräldrar väljer att döpa sina barn. Svenska kyrkan har 5,9 miljoner medlemmar 2018. Vid skilsmässan 2000 var medlemsantalet 7,4 miljoner. Den nedåtgående trenden påverkas bland annat av att medlemmar dör och nya inte tillkommer i samma utsträckning. Invandring gör också att Svenska kyrkans andel av dem som är medlemmar i samfund minskar.

Nu påstår kyrkan, genom P4 Göteborg, att det är en trend att familjer ”delar” på medlemskapet. Den med högst inkomst går ur och den med lägre inkomst blir kvar som medlem, så att man kan utnyttja de tjänster som kyrkan tillhandahåller, som dop, bröllop och begravning. Den intervjuade prästen tycker det är synd att tron kopplas till ekonommi och det kan ju även en icketroende förstå. Att folk är medlemmar i kyrkan bara för att kunna ta del av gratis tjänster någon gång då och då verkar inte helt genomtänkt. Att det är ekonomin som styr kan man se genom att de flesta som går ur gör det på hösten. Det måste nämligen göras före den 1 november annars drar Skatteverket avgiften till Svenska kyrkan ett år till.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudnanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Hagman: Håll koll på alkoholen i sommar

org-05987fb2-ebac-44ba-8c57-99ed08152c78.jpg
Foto: Arkivfoto: TT
Opinion
Debatt

Sommaren är här och vi längtar efter att få vara lediga, koppla av och varva ner. För många väntar lata dagar i solen och välförtjänt återhämtning. Trots coronaviruset kommer många att ha socialt umgänge med vänner och familj. Även om det blir med viss distans.

Det kan bli för mycket alkohol under sommaren. Siffror från 2019 visar att vi dricker 50 procent mer alkohol under juli månad än i februari. Semestern är ett tillfälle att slappna av och återhämta sig. I en undersökning som IQ har gjort svarar nio av tio svenskar att de tror att det är vanligt att man dricker alkohol för att varva ner på semestern och fler än åtta av tio anser att det är vanligt att dricka alkohol för att minska stress.

Redan prenumerant?
1 kr första månaden
Alla Premiumartiklar för 1 kr första månaden, därefter dras 99 kr per månad. Bindningstiden är aldrig mer än en månad. Säg upp när du vill.
Ingår i Skånskan Premium
  • Skånskan.se - Alla artiklar på
  • Skånskan Plus - Förmånliga erbjudnanden varje månad
  • Nyhetsbrev - Senaste nytt direkt i din meljkorg

Opinion

Äldrevården ingen katastrof

Socialminister Lena Hallengren.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
Opinion
Ledare När Inspektionen för vård och omsorg, IVO, granskat äldreomsorgen under coronakrisen visar det sig att bara drygt fem procent av boendena har allvarliga problem.

Omkring hälften av alla som dött med coronadiagnos har bott på landets äldreboenden. Det här är uppseendeväckande, och Inspektionen för vård och omsorg har nu granskat alla landets cirka 1700 boenden för att undersöka hur vården och omsorgen fungerat.

Självfallet har de hittat brister. Men problemen är inte så utbredda som många debattörer och politiker , även statsminister Stefan Löfven, hävdat. 40 av landets 290 kommuner står för 70 procent av alla dödsfall på boendena, och det är bara på 91 av alla boendena som IVO har konstaterat så allvarliga problem att en fördjupad granskning ska göras. Det innebär att många kommuner med hög allmän spridning i samhället har klarat situationen bra.

Det betyder naturligtvis inte att allt fungerat perfekt på andra än de 91 boendena. IVO:s generaldirektör Sofia Wallström förklarade på presskonferensen på en fråga att covidsmittan inte går att jämföra med någonting tidigare och att det fanns brister i beredskapen, till exempel brist på skyddsutrustning i början av krisen, som måste hanteras. Men de stora problemen fanns på ett begränsat antal boenden. IVO konstaterar också att läget har förbättrats under pandemins gång.

Att såväl kommuner som regioner har klarat av att förändra sin planering och verksamhet utifrån de erfarenheter de fått av det okända viruset och de brister som visat sig i beredskapen är positivt i sig. De senaste veckorna verkar också såväl smittspridningen som antalet dödsfall på äldreboendena i landet ha minskat märkbart, vilket bör ha samband med den utveckling av arbetet som skett.

Någon skillnad mellan privata och offentliga utförare har inte IVO hittat. Det har ju varit en av de frågor som varit kontroversiella i debatten.

IVO har särskilt studerat kommuner och boenden där alla sjuka inte fått en individuell läkarbedömning. Dessa fall ska nu granskas närmare. I några fall har det funnits generella instruktioner att inte göra en individuell bedömning, i andra har det gällt vid enstaka tillfällen med hög arbetsbelastning. För de drabbade är det naturligtvis lika allvarligt, oavsett orsak, men att det varit en allmän nedprioritering av gamlas sjuklighet finns det knappast någon grund för att hävda.

Det mest positiva med granskningens resultat är att arbetet förbättrats efterhand. Det gäller både hur arbetet på boendena fungerat och samarbetet med regionerna, som ibland upplevts som problematiskt.

IVO:s granskning är mycket viktig, liksom de uppföljande granskningar som nu ska göras. Det finns goda förutsättningar att det arbetet leder till förbättringar inom äldrevården, både på de boenden som blir föremål för den uppföljande granskningen och för äldrevården generellt. Det finns säker många erfarenheter att dra lärdom av från olika håll.

Socialminister Lena Hallengren som tog emot IVO:s rapport vill invänta den fördjupade granskningen men tycker att kommunerna bör vidta de åtgärder som de kan behöva göra. Det verkar alltså som om ett sådant arbete redan inletts i många kommuner.

Den just tillsatta coronakommmissionen får också ett bra material för sin bedömning av hur äldreomsorgen klarade coronapandemin. Men kommissionen har ett vidare uppdrag och måste också titta på hur de centrala riktlinjerna från regeringen, Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten påverkat arbetet i kommuner och regioner. Det är inte IVO:s uppgift och omfattas därför inte av den nu presenterade granskningen.

IVO:s rapport ger också fakta till den fortsatta debatten, vilket det är stort behov av. En mer nyanserad debatt om äldrevården vore önskvärd.

Opinion

Hoppingivande besked Dawit Isaak lever

Dawit Isaak.
Foto: Kalle Ahlsén/Scanpix
Opinion
Ledare

Måndagens Sommarprogram i P1 hölls av Betlehem Isaak, dotter till den fängslade svenskeritreanske journalisten och författaren Dawit Isaak. I programmets slutminuter gav hon det besked som många hoppats på. Dawit Isaak lever!

Beskedet hade läckt ut i helgen, men det var ändå en speciell känsla att höra Dawits dotter förklara att hon var helt säker på det. Det innebär att det finns hopp om att den sedan nästan 19 år fängslade journalisten någon gång ska friges.

Han har inte fått någon rättegång och länge har det varit okänt var den auktoritära eritreanska regimen håller honom fången. Tio av de femton journalister och oppositionspolitiker som fängslades samtidigt med Isaak har dött under fångenskapen.

Betlehem Isaak förklarade sig nöjd med den tysta diplomati som det svenska utrikesdepartementet bedrivit. Det var också gott att höra, eftersom det alltid är svårt att veta om tillräckligt görs när resultaten låter vänta på sig.

Eritreas diktator Isaias Afwerki har alltid under de 19 åren officiellt avvisat alla svenska försök att påverka processen, så vad han gör när beskedet att Dawit Isaak är vid liv blivit offentligt är svårt att bedöma. I bästa fall tyder det på att en frigivning eller åtminstone en rättegång kan tänkas.

Det är åtminstone den enda rimliga avslutningen på den långa tid som Dawit Isaak suttit fängslad av den enda anledningen att han i sin tidning publicerat ett upprop för demokrati i Eritrea.

Opinion

Innovativa och klimatvänliga sugrör på gång

org-54aa3247-a3c8-43a7-9916-d3471327171b.jpg
Opinion
Opinion

Det är underbart när engagerade och innovativa människor förändrar världen i praktiken. Läser i Skånskan om en kvinna som studerat förpackningslogistik i Lund och som drar igång provtillverkning av ätbara sugrör. Hittills har sugrör mest tillverkats av plast och det måste förstås fasas ut. Det används enorma mängder sugrör i världen, och alltför ofta hamnar en del av dem i havet.

Först bör kanske konsumenter fundera på om man överhuvudtaget måste använda sugrör, det kan inte vara särskilt viktigt såvida man inte har någon sorts funktionsnedsättning kring sitt ätande och drickande. Men om man nu tycker att sugrör tillför något extra är det ju bättre att använda ett som kan brytas ner. Eller som i det här fallet, som till och med går att äta upp efter användning.

Det händer så mycket positivt för att förbättra miljön och klimatet, men det är alltför sällan det sprids bland allmänheten. Alla behöver hjälpas åt att sprida dessa positiva exempel, så att fler kan förstå att det faktiskt går att göra mycket för att rädda världen. Det är till och med möjligt att tjäna pengar på det.

I Skåne har det funnits en innovationsstrategi sen 2012 där lärosäten, näringsliv, kommuner och Region Skåne samarbetar. Genom de kluster som finns, bland annat inom förpackning, livsmedel och så kallad cleantech, pågår mycket arbete men ofta i det tysta. Kommunikationen om detta måste bli mycket bättre, så att fler kan förstå att det går att göra mycket positivt för att rädda klimatet.

Opinion

Migrationspolitik kräver nytänkande

Migrants walk on the road near the Ipsala border gate in Edirne, at the Turkish-Greek border on Tuesday, March 3, 2020. Migrants and refugees hoping to enter Greece from Turkey appeared to be fanning out across a broader swathe of the roughly 200-kilometer-long land border Tuesday, maintaining pressure on the frontier after Ankara declared its borders with the European Union open. (AP Photo/Emrah Gurel)
Foto: Emrah Gurel
Opinion
Opinion

Den 23 november 2015 var en epokgörande dag i svensk migrationspolitik. Då presenterade statsminister Stefan Löfven och vice statsminister Åsa Romson i princip ett totalstopp för svenskt flyktingmottagande. Det var inte många veckor efter att Löfven stått på Medborgarplatsen i Stockholm och försäkrat att hans Europa inte bygger några murar.

Den berömda presskonferensen inträffade efter en höst där flyktingar från främst Syrien men även Afghanistan vandrade genom Europa, och Sverige mottog det hittills största antalet asylansökningar. De frivilliga krafterna slöt upp med stort engagemang och många kände en stolthet över att kunna göra något för de nödställda. Kommunanställda jobbade hårt, men det mesta verkade gå att lösa.

Därför kom presskonferensen den 23 november som något av en chock för många. Inga systemförändringar hade gjorts eller planerade att göras. Inga lärosäten eller innovationsorgan hade fått uppdrag att se över de svenska systemen så att landet skulle klara att ta emot alla skyddsbehövande. Näringslivet hade inte fått redskap och uppmaningar att hjälpa till i integrationsarbetet. I så fall hade man ju kunnat få en integration värd namnet. Men Socialdemokraterna var inte beredda att rucka på de svenska systemen utan var snarare försvarare och förvaltare av system som länge varit omoderna. Och så verkar det fortfarande vara.

Sen 2015 har de flesta politiska partierna i Sverige närmast tävlat om vem som kan stänga flest gränser och kräva lägre invandring. I takt med detta har Sverigedemokraterna vuxit och i tron att det är den bästa taktiken har partier närmat sig SD.

Den migrationspolitiska kommittén som nu närmar sig ett förslag är punkt 67 i januariöverenskommelsen mellan regeringen, C och L. Uppdraget var att göra upp om den framtida migrationspolitiken i en parlamentarisk kommitté. ”Partierna är överens om att driva en ny humanitär skyddsgrund i den parlamentariska kommittén.” står det lite kryptiskt. Av det som kommit ut hittills låter inte volymmål och minskad anhöriginvandring som ”humanitär skyddsgrund”.

Flera av partierna har haft som ingång i kommittéarbetet att vara så restriktiva som möjligt i migrationspolitiken. Man verkar tro att ett närmande till SD är den bästa lösningen, men högst sannolikt är det bara originalet SD som vinner på det.

Enligt uppgift måste en överenskommelse vara klar inom de närmaste veckorna för att klara tidplanen. SD hade under måndagen en presskonferens kring arbetet och många trodde att de tänkte lämna kommittén. Men de deklarerade att SD ska lämna ett alternativt förslag till vad de förmodar blir kommitténs förslag. Jimmie Åkesson deklarerade att volymmålet inte har någon effekt utan det är lagstiftning och ”skarpa åtgärder” som gäller.

Även liberaler borde kunna hålla med när SD säger att” de andra partierna ställt till det under många år”. Men då inte med SD:s infallsvinkel med noll invandring, utan med en humanistisk grundsyn att Sverige inte kunnat eller velat ändra sina system för att kunna integrera människor som har behov av skydd. Vad krävs för att människor ska komma i arbete snabbare, lära sig språket fortare och anpassa sig bättre till det svenska samhället och den svenska lagstiftningen? Valhänta försök har gjorts av olika regeringar oavsett färg, men det kräver systemförändringar som rädda politiker uppenbarligen inte klarar av att genomföra.

Flera partier är angelägna om att komma till en bred uppgörelse kring migrationspolitiken. Denna ambition har nu spruckit genom att M deklarerat att förhandlingarna brutit samman. Vissa hade den fromma förhoppningen att frågan kan läggas på hyllan för ett bra tag framöver, vilket skulle dra undan benen för SD. Det kommer alltså inte att hända nu när M kastat in handduken.

Bättre hade varit om kommittén i stället hade fokuserat på det som står i januariöverenskommelsen, en ny humanitär skyddsgrund. Hur Sverige skulle klara det på ett sätt som glädjer både infödda svenskar och dem som kommer hit.

ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

CasinoHex.se

Tote erbjuder i samarbete med ATG betting på svensk hästsport i Storbritannien

CasinoHex.se Brittiska Tote Group har kommit fram till ett avtal med Sveriges före detta monopolföretag inom hästsport, AB Trav och Galopp (ATG) som gör att de kan erbjuda deras kunder tillgång till betting på svensk hästsport.

Bortsett från trav och galopp är ATG numera också ett casino som var högt rankade av sajten CasinoHEX.se som specialiserar sig på att kontrollera och betygsätta casinon online.

Brittiska gamblers kommer att ha möjlighet att placera sina bets på svensk galopp och trav. Tote kommer också att livestreama de svenska loppen på deras sajt och kunder kommer att få tillgång till sändningarna utan att behöva placera bets på loppen i fråga.

Avtalet kommer till eftersom brittiska gamblers nu har ett mycket begränsat utbud på lopp att satsa på i och med coronaviruset (Covid-19). Nästan varje UK spelbolag har få odds på all typ av sport att erbjuda sina kunder.

Alla brittiska hästlopp har ställts in till åtminstone den 30:e april medan irländska lopp är inställda till tidigast 19:e april. I Nya Zeeland är det för tillfället den 21:a april som gäller. Alla spelbolag och casino på nätet kommer alltså att ha begränsade utbud på odds den närmaste tiden.

”I dessa oförutsägbara tider jobbar vi alla tillsammans inom hästsporten och gör det vi kan för att stötta sporten och deras deltagare”, säger UK Tote Groups VD Alex Frost och fortsätter: ”Vi vill hjälpa till att öka på intresset inom trav och galopp och genom innovation och samarbeten hjälpa industrin att få tillbaka normal omsättning”.

”Vårt nya samarbete med ATG är ett bra exempel på detta och travfans som nu får möjlighet att njuta av att se och betta på svensk trav och galopp för första gången med Tote”.

ATG:s VD Hasse Lord Skarplöth tillägger: ”Vi drabbas alla av situationen i världen just nu, både i våra privata liv och i arbetslivet. Under dessa omständigheter är det bra att under den korta tid vi har kunnat arbeta med brittiska Tote kunna erbjuda svensk hästsport till deras kunder för första gången och på så sätt generera omsättning inom sporten”.

”Vi tänker fortsätta utbyta idéer och utveckla partnerskapet mellan UK Tote och ATG för att hjälpa till att gagna trav och galopp i båda våra länder”.

UK Tote Groups VD, Alex Frost, säger att organisationen också samtalar med ett antal andra förbund runt om i världen för att kunna lägga till fler möjligheter till spel för spelare i Storbritannien.

Frost säger: ”Vid sidan av vårt jobb med ATG pågår också diskussioner med ett antal andra internationella partners som vi ser fram emot att kunna uppdatera er om inom ett par veckor”.

Opinion

Coronaskammande inte bra för tilliten

org-a016b5ff-ebf5-4aaf-9603-6be115d6ff2f.jpg
Opinion
Opinion

Vackert sommarväder är kanske det största hotet mot den sociala distansen. I fyra månader har vi varit ”duktiga” och hållit avståndet, men nu när vi kan vara ute i sommar tappar vi omdömet. Åtminstone verkar det så på vissa. Det är ansträngande att uträtta ärenden, för påfallande ofta får man be folk backa när de ställt sig för nära. De flesta lyder snällt när man säger till, medan vissa glor oförstående och flyttar sig inte. Att vara en sur ”coronatant” är inte roligt, det gör något med humöret och självbilden, men vad är alternativet?

De svenskar som åkt till Rhodos i veckan skammas och dumförklaras friskt i sociala medier. Kanske är det bra i dessa pandemitider, men vad gör det med oss människor när offentlig mobbning blir accepterad och självklar?

Samtidigt väljer politikerna ut restaurangbranschen som syndabockar och hittar straff för dessa småföretagare, om deras gäster inte sköter sig. Andra branscher får bara enklare tillsägelser, vilket knappast är rättvist. Pandemin är ny för oss alla, men de regler som satts upp borde gälla alla. Ibland är det upp till den enskildes förstånd att ta ansvar, i andra sammanhang drabbas de som måste agera polis i sin egen verksamhet. Vad gör allt detta med oss?

Klyftan mellan ”ordentliga” och de som inte verkar bry sig ökar ännu mer. Liksom mellan beslutsfattare som verkar ta godtyckliga beslut som uppfattas som orättvisa. Det kan inte vara bra för ett samhälles tillit. Sverige har länge varit känt för hög tillit. Frågan är vad coronapandemin gör för skada på den och om det finns politiker som ser det och agerar i tid.

Opinion

Öppna gränsen i Öresund

org-641b5197-7fe3-4323-8306-d3a03c9bc4fb.jpg
Opinion
Opinion

I veckan fyllde Öresundsbron 20 år. Av firandet blev knappt en tumme, av kända pandemiskäl. Desto större anledning att slå på stort om fem år. Såvida inte den rådande pandemin blir spiken i kistan i ett Öresundssamarbete som gått på halvfart sen migrationskrisen 2015.

På den tiden när det beslutades om att bygga en bro mellan Sverige och Danmark fanns det åtminstone ett nationellt intresse i de båda länderna, även om bron knappast byggts utan starka påtryckningar från den regionala och lokala nivån. Efter två årtionden känns det nationella intresset minimalt och Stockholmsfixeringen är större än nånsin. Att då skapa intresse för ytterligare investeringar i infrastruktur mellan Skåne och Danmark blir närmast oöverstigligt.

HH-förbindelsen finns det något litet ljumt intresse för, men frågan är om Malmö lyckas skapa engagemang för en Öresundsmetro. Att tydliggöra den svenska nyttan av den dansk-tyska blivande Fehmarn Belt-förbindelsen är nödvändigt för att få beslutsfattarna på nationell nivå att förstå behovet av ytterligare förbindelser över eller under Öresund.

Redan när bron byggdes talades det om när kapaciteten skulle slå i taket och man diskuterade också sårbarheten i att bara ha en fast förbindelse om något skulle hända. Innan pandemin slog till gick tågen i rusningstid var tionde minut. Godstrafiken bör av miljöskäl öka, men Öresundsförbindelsen har än så länge klarat mängden utan att störa pendlartrafiken. I den klimatomställning som måste till är det nödvändigt att mer gods fraktas på järnväg och då måste man se till att öka kapaciteten. Det har diskuterats i årtionden, men inte mycket har hänt.

Öresundsmetron mellan Malmös och Köpenhamns centra kopplas till Fehmarn Belt i det avseendet att metron kan frigöra nödvändig kapacitet på Öresundsförbindelsen som kan ge utrymme för långväga resor och godstransporter. Genom att köra direkt mellan städerna kan restiden också kortas betydligt och blir då också mer intressant. Argumentationen för att satsa pengar på att bygga Öresundsmetron kräver en tydligare insikt hos statsmakterna att Öresundsförbindelsen faktiskt betalas av dem som kör på den och inte av skattemedel. Acceptansen för en ny förbindelse kräver en förbättrad kommunikation i det avseendet. Det gäller också i förhållande till HH-förbindelsen mellan Helsingborg och Helsingör.

Det ser i dag dystert ut för fler förbindelser över Öresund. Det underlättas inte av att det finns tre alternativ som i vissa fall är överlappande. Att Landskrona de senaste åren kastat sig in i kampen med sitt förslag till förbindelse Landskrona-Köpenhamn, kallat Europaspåret, kan förvirra både svenska och danska rikspolitiker och lägga en våt filt över alla nyinvesteringar på infrastruktur i Skåne. Samtidigt kan Danmark kanske lättare acceptera Europaspåret - de har hittills visat ett obefintligt intresse för hur HH-förbindelsen ska koppla på det danska järnvägsnätet. En ny dragning tvärs över Själland ner mot Rödby och Fehmarnförbindelsen är Danmark inte intresserade av. Och som bekant krävs det två för att dansa tango.

Det arbete som sattes igång med frenesi när Öresundsförbindelsen invigts har mattats av efterhand. Öresundskomiteen hade sina fel och brister men åstadkom en helt del när det gäller arbetet för att motverka gränshinder. Samarbetet Greater Copenhagen har ett snävare fokus och förefaller inte lika aktivt som sin föregångare. Gränshinderarbetet kräver ett outtröttligt arbete, där ett steg fram ibland kan innebära två steg tillbaka. Systemen är enbart vända mot det egna landet och förändringar får lätt påverkan på andra system som berör grannlandets pendlare. Att valutorna i Danmark och Sverige skiljer sig underlättar heller inte samarbetet. Införande av euro hade gjort det, men det verkar politiskt omöjligt av andra skäl, både i Danmark och Sverige.

Ofta kan problem lösas om det kommer krav underifrån, från medborgare och näringsliv. Samarbetet mellan universitet och näringsliv på båda sidor av sundet har emellertid somnat av. Det som fortfarande verkar fungera är life science-klustret Medicon Valley Alliance. Med en öppen gräns skulle samarbetet lättare kunna komma igång igen. Pandemin och migrationen ska inte få hindra det viktiga Öresundssamarbetet.

Opinion

Stig Engström kan inte ha mördat Palme

Stig Engström kan inte ha mördat Olof Palme. Palmeutredningens nyckelvittnen anger en flyktväg som är för lång för Engström att hinna fly från mordplatsen till kontoret.
Foto: Rolf Hamilton
Opinion
Opinion

Jakten på Olof Palmes mördare är i dag en del av vår moderna historia. Kurdspåret, Christer Pettersson och 33-åringen samt alla teorier om sammansvärjningar bland poliser, militärer och högerextremister i Sydafrika. Hans Holmér fixering vid kurdspåret gjorde att mordutredningen spårade ur. Efter att Hans Holmér sparkats fann man till sist Christer Pettersson som en misstänkt gärningsman. Han vistades i centrala Stockholm, var djupt nerknarkad, hade tidigare begått ett bajonettmord och var impulsstyrd. Vid vittneskonfrontationen, som tekniskt missköttes, var Lisbet Palme säker på sin sak. Han var mördaren, och för mig har sedan dess hennes utpekande haft hög trovärdighet.

Palmeutredningen lyfter fram två vittnesmål för att peka ut Stig Engström som mördare. Men det innebär en flyktväg som av tidsskäl friar Engström.

Christer Pettersson åtalades, fälldes i tingsrätten genom ett nämndemannadom, men friades i hovrätten. Många år senare avled han. Eftersom Christer Pettersson avskrivits som skyldig har Palmeutredningen gått vidare och granskat andra spår. Den 10 juni kallade den till presskonferens som utmynnade i att Stig Engström, en tjänsteman på Skandia på Sveavägen, utpekades som den som mördade Olof Palme. Mordutredarna hade i praktiken kopierat slutsatserna i en bok av journalisten Thomas Pettersson. Tyvärr präglades Palmeutredningen som på slutet leddes av åklagaren Krister Peterson av en skriande brist på självkritik.

Vid presskonferensen radades upp en rad indicier med lågt eller inget bevisvärde. Engström hade fått skjututbildning i det militära. Vilka får inte det? Han hade varit med i en skytteklubb, som om det gör en person till en sannolik mördare, och kände en vapensamlare vars vapen kontrollerats och inte kunnat knytas till mordet. Han var dessutom moderat, men det var hundratusentals svenskar eftersom det var landets näst största parti. Engström hade också uppträtt besynnerligt, framförallt beredvilligt berättat om sin roll vid mordplatsen för att rädda Palme. Sådana personer som överdriver sin hjälteroll är inte alltför ovanliga.

Det finns tre trovärdiga vittnen vid mordplatsen, som ingen pekar ut Stig Engström. Förutom Lisbet Palme är det företagaren Leif Ljungkvist, ”Chevamannen”, som från sin bil larmar SOS-centralen, samt taxichauffören Hans Johansson, bägge spik nyktra på fredagsnatten. De två sistnämnda sa vid en intervju i SVT efter Palmeutredningens presskonferens att mördaren som rusade in i Tunnelgatan inte liknade Stig Engström.

Vad Palmeutredningen gör är att bortse från dessa tre personernas vittnesuppgifter och istället ta fasta på vad en ung man som kommer ut från Luntmakargatan till Tunnelgatan, vittnet J, säger, samt en kvinna YN som med en man kommer från en tillställning uppe vid Johannesgatan på höjden ovanför Tunnelgatan.

För den som inte kan Stockholms gator blir det svårt, men jag skall försöka skriva pedagogiskt om varför Engström inte kan vara mördaren. För mig är kvarteren och gatorna välbekanta. Jag gick dem nästan varje arbetsdag i fem års tid eftersom jag bodde i närheten. Ibland gick jag Sveavägen, ibland Luntmakargatan. Om Stig Engström mördade Palme flydde han upp för trapporna från Tunnelgatan till Malmskillnadsgatan. Det är branta trappor där man ofta ställer sig högst upp och pustar ut. Sedan om han ville tillbaka till kontoret snabbaste vägen hade han sprungit ner mot Döbelnsgatan till Kammakargatan och tillbaka till Sveavägen och in på arbetsplatsen. Men det gjorde han inte enligt Palmeutredningens nyckelvittnen.

Vi vet att Engström lämnade kontoret 23.19. Palme mördades 23.21. Engström var enligt nattvakten tillbaka vid 23.40, alltså 19 minuter senare och berättar att han kom dit efter mordet och att folk berättat att det var Olof Palme som var skjuten. Men de vittnen Palmeutredningen nu valt att ta fasta på L och YN, gör den reträttvägen omöjlig. För YN ser den misstänkte mördaren rusa ner för David Bagares gata, dessutom med halkiga skor. Då hamnar han på Regeringsgatan, vilket innebär en vid sväng vidare till Kammakargatan om mördaren är Engström och skall ta sig tillbaka till Skandiahuset och Sveavägen den snabbaste vägen. Att raskt promenera den vägen tar 24 minuter (jag bad en vän provgå häromdagen). Men mordnatten var det vinterväglag och halkigt vilket sinkade hastigheten. Vittnet YN sa dessutom att den person hon såg verkade ha hala skor. En mycket vältränad person skulle möjligen teoretiskt klara att mörda Palme och hinna springa in till vakten vid Skandiahuset. En sådan språngmarsch skulle även gjort att en mycket vältränad person flåsat för fullt vilket borde noterats av Skandiavakterna.

Med allra största säkerhet kan inte Stig Engström ha mördat Olof Palme och följt den flyktväg som Palmeutredningen pekar ut. Utpekandet är närmast en form av likskändning för att få argument att lägga ner mordutredningen. Det är en rättsskandal utan dess like i historien.

Lars J Eriksson

NÄSTA ARTIKEL