Personligt

Han leder orkestern in i det nya året

Samuli Örnströmer leder musikerna när Malmö Symfoniorkester spelar in det nya året.Foto: Håkan Jacobsson
Personligt
Personligt – Jag kan inte minnas senaste gången jag hade ledigt en nyårsafton, säger Samuli Örnströmer. Han jobbar i år också. Han dirigerar sina kollegor i Malmö Symfoniorkester i två nyårskonserter.

– Jag är lyckligt lottad som får spela med människor som är så drivna, som har så mycket musik inom sig. Det är stimulerande, säger han om dem han ska leda in i det nya året.

Det där med att alltid jobba på nyårsafton är för övrigt inget han beklagar sig över. Det hör till; han påminner om att ett musikerår inte är som de flesta andras – på sommaren är han till exempel ute och spelar på musikfestivaler och undervisar på sommarskolor för ungdomar, och så är det för många av hans kollegor också.

Man ser Samuli Örnströmers namn i många sammanhang. Till vardags sitter han i cellostämman i Malmö Symfoniorkester MSO, där han sedan 2018 också är solocellist.

Han spelar också i mindre ensembler, både hemma i Malmö Live och på andra ställen.

Samma dag vi träffar Samuli Örnströmer har han lett MSO i ett par konserter för skolbarn. Och han ska precis börja fördjupa sig i nyårskonserten, där han gläder sig speciellt åt att kunna få presentera musik av finska landsmän.

För som namnet antyder så kommer Samuli Örnströmer från början från Finland. Han växte upp i Lahtis.

För svensken i gemen är den staden mest förknippad med skidsport, men där finns också ett mycket rikt musikliv, med ett ansett konservatorium, som högre musikutbildningar ofta kallas.

Att det finns just i Lahtis har sin speciella historia, berättar Samuli Örnströmer. Konservatoriet och en fin symfoniorkester fanns i staden Viborg vid Finska viken, världsnamn kom dit för att spela, när de ändå var i S:t Petersburg, inte långt därifrån.

Men under andra världskriget förlorade Finland Viborg till Sovjetunionen; när de ryska trupperna var på väg och de förstod vad som väntade lämnade musikerna Viborg och tog med sig allt de kunde, notmaterial och så vidare.

– De behövde hitta någonstans att vara, och det blev Lahtis, säger Samuli Örnströmer.

Det innebar att staden han växte upp i fick ett starkt musikliv.

När han var 6 år började han spela cello. Varför?

– Man skulle ju spela något. Ibland kan det uppstå en blixtförälskelse för ett instrument. Ibland får det växa fram. Det har det gjort hos mig – jag hoppas att det är ömsesidigt.

Men, säger han, många av lärarna på konservatoriet arbetade i en rysk tradition, och det innebar håra bud.

– Det var en och annan tår som fälldes på cellolocket. Mamma putsade bort det med en disktrasa.

Men det är inget som dominerar hans hågkomster:

– Jag har så fantastiskt glada minnen från kören och orkestern. Där fanns väldigt fina pedagoger,

– Där fanns så mycket musik, och man fick spela med människor i alla åldrar – man hade inte bara kids omkring sig.

Han minns inte att han tog något beslut om att bli musiker.

– Jag har nog inte bestämt mig än. Man får ta det som det kommer. Men jag har inget emot att det blev så här.

Nåja, ett visst mått av målmedvetenhet verkar han ändå ha haft.

För 15 år gammal, i slutet på 1980-talet, flyttade han till Helsingfors för att gå en förberedande utbildning i cellospel på Sibeliusakademin. Det gjorde han på dagarna; på kvällarna läste han gymnasieämnen.

När han var 19 år började han på den ordinarie Sibeliusakademin. Två år senare, 1994, flyttade han över Östersjön, för att studera i Stockholm.

– Frans Helmersson fanns där, en otroligt bra lärare. Och även Torleif Thedéen.

Samuli Örnströmer kan visa upp diplom i cellospel från både Sverige och Finland och från hemlandet också i dirigering.

Efter studierna följde några år när han försökte hitta sin plats i musiklivet. Bland annat tillbringade han ett år i Norge.

Vad det till slut blir kan man bara delvis styra, påminner han. Man får bege sig dit jobben finns, kanske provspela på många ställen innan man får plats i en orkester.

– Man hamnar någonstans; sedan får man jobba utifrån det.

För 17 år sedan fick Samuli Örnströmer arbete i Malmö Symfoniorkester. Han har fått vara med om att flytta från det förra konserthuset till Malmö Live:

– Ett fantastiskt bygge. Vilken fantastisk konsertsal! Det är väldigt utvecklande för orkestern att spela under så fina förhållanden.

Samuli Örnströmer bor någorlunda nära, så han övar på arbetsplatsen, aldrig hemma.

– Numera spelar jag på ett nybyggt instrument, av Peter Westerlund i Norberg.

I orkestern har han med tiden fått kollegor som han haft som elever, i sin egenskap av lärare på Musikhögskolan i Malmö.

– Att vara lärare ger mig otroligt mycket. Det är nyttigt att fundera på hur man ska hjälpa någon på vägen, hur man ska formulera sig för att ge någon en aha-upplevelse. Varför gör jag så eller så, och inte så? Det är ett intressant tankearbete som sätts igång.

– Jag har själv alltid haft så fruktansvärt fina lärare; kan jag ge fem procent av det jag fick av dem är det bra.

Vad tycker då Samuli Örnströmer bäst om att spela?

– Jag skulle ju kunna säga min landsman Jean Sibelius, svarar han och fortsätter med det svar som många professionella musiker ger, att man på något sätt måste tycka bäst om det man håller på med för tillfället.

– Det blir, i bästa fall, något personligt förhållande till det man spelar. Till slut är man, hoppas jag, vän med stycket.

Han har alltså många järn i elden; orkesterspel, ibland som solist, kammarmusik, dirigering, undervisning. Är det något av dem han sätter främst?

– Nej, Allt är stimulerande när det ger energi.

På nyårsafton ska han alltså leda sina MSO-kollegor i två galakonserter, med Harald Leander som värd och Alexandra Büchel och Fredrik Zetterström som solister.

Den senare ska sjunga en sång på finska - utan att kunna språket - därtill övertalad av Samuli Örnströmer, som gärna slår ett slag för sina landsmän i repertoaren. På hans klädskåp i repetitionslokalen har hans kollegor satt upp en bild på Jean Sibelius.

FAKTA

Fakta:

Namn: Samuli Örnströmer

Yrke: Musiker, dirigent, cellolärare på Musikhögskolan i Malmö.

Bor: Lägenhet i Västra hamnen i Malmö.

Lyssnar på hemma: Ingenting, om det inte har med jobbet att göra.

Aktuell: Leder Malmö Symfoniorkester i två galakonserter på nyårsafton – båda är utsålda.

Personligt

Nyfiken på nyfikna mesar

Anders Brodin är idrottsläraren som började forska om fåglar.
Fotograf: Peter Frodin
Personligt
FÅGELFRÄLST Talgoxar är kul fåglar, tycker Anders Brodin. De är intelligenta och har gott minne – därtill är de orädda och nyfikna och häckar i holkar, vilket gör dem förhållandevis lätta att studera. Nu presenterar Anders Brodin talgoxen i boken ”Smartast bland mesar”.

Nu har inte lanseringen av boken riktigt gått som det var tänkt. Den släpptes för ett par veckor sedan och Anders Brodin och hans bokförlag, Natur och kultur, hade lagt upp ett program med föredrag och boksigneringar lite varstans.

Sådant är det inte tal om i tider av coronakris.

Upptagen

Kanske han inte hade haft tid ändå. När tidningen pratar med honom har han fullt upp med att omarbeta sin undervisning, nu när det inte längre får ske några föreläsningar på universitetet.

– Jag är huvudlärare för tre kurser. Jag måste lägga om dem till webkurser – utan förvarning.

– Till exempel måste alla föreläsningar spelas in.

Hur man ska göra med alla övningar är en annan fråga att ta sig an.

Hamstring

Anders Brodin är professor i evolutionär ekologi vid Lunds universitet. Han har forskat mycket kring fåglars hamstringsbeteende; det finns flera arter – exempelvis talltitan – som gömmer undan frön och annat för att ha till hands när vintern kommer. Hur i fridens dar kommer de ihåg var de gömt dem?

På senare år har han, skriver han på universitetets hemsida, forskat mycket kring fåglars kognition, det vi ofta kallar intelligens, Hur läraktiga de är, hur de anpassar sig till nya förutsättningar och så vidare.

FAKTA

Namn: Anders Brodin

Ålder: 64 år

Yrke: Biolog, professor i evolutionär ekologi vid Lunds universitet.

Familj: Fru, två barn

Bor: Lägenhet på Linero i Lund.

Intressen: Fåglar, älgjakt, fiske, att snickra.

Aktuell: Har just kommit ut med ”Smartast bland mesar”, en bok om talgoxen (Natur och kultur).

Anders Brodin har ägnat sig en hel del åt vad som brukar kallas universitetets tredje uppgift. De två första är att forska och undervisa, den tredje att föra ut sin framforskade kunskap till samhället i stort.

– Jag har hållit ganska mycket föredrag på bibliotek och andra ställen. Så började folk fråga mig om jag inte kunde skriva en bok.

Talltita

I den vevan var det också en redaktör på förlaget Natur och kultur som efterlyste populärvetenskapliga böcker från forskarna i Lund.

Han tyckte talgoxen kunde vara bra i en huvudroll.

– Fast egentligen är ju talltitan den mes jag kan mest om.

Det var nämligen den arten han studerade när han forskade för sin doktorsavhandling. Han ville veta mer om hur deras hamstringsbeteende, hur de kunde lägga undan tiotusentals frön och larver och sedan hitta dem igen när vintern kom.

Lättforskade

– Men jag har mer och mer glidit över på talgoxar – de är mycket roligare.

Bland annat deras nyfikenhet och oräddhet gör dem jämförelsevis lätta att observera och göra försök med.

Talgoxen finns ju också i människans närhet på ett helt annat sätt än talltitan, och det är också något att ta hänsyn till när man vill hitta läsare till en bok. Folk har redan en relation till den.

Dialekten avslöjar att Anders Brodin kommer från Stockholmstrakten. Han växte upp i Nacka och började tidigt med fågelskådning.

Idrott

Ett annat intresse var friidrott, med löpning 400 meter som specialitet, och det var det som ledde honom in på hans första yrke, som idrottslärare i Nacka.

– Men jag tycket att det blev lite enahanda. 1989 sade jag upp mig.

Då hade han börjat läsa biologi och gick vidare till att forska i ämnet. Studieobjekten var alltså talltitor.

Kanada

1994 doktorerade han vid Stockholms universitet och sedan följde ett par års vidare forskning i Vancouver och Toronto i Kanada, fortfarande på mesar.

1998 fick han jobb som teoretisk ekolog vid Lunds universitet och där är han numera alltså professor.

Han är också Lundabo, efter att ha bott några år i Höör.

Mitt i Sverige

Bland sina fritidsintressen räknar han upp att fiska, att snickra och jaga älg. Allt det kan han syssla med på och kring sin gamla släktgård.

– Den ligger halvvägs mellan Östersund och Sundsvall, nära Sveriges geografiska mittpunkt.

Där finns också talltitor att hålla koll på i en helt annan omfattning än i trakterna kring Lund.

Matningar

Men det finns faktiskt ganska bra talltitemarker i nordöstra Skåne. Där håller Anders Brodin igång ett tiotal matningar, inte för att han håller på med något speciellt forskningsprojekt, utan mera för att han vill att talltitorna ska tycka att det är ett bra ställe att leva på, så att de finns kvar där om han någon gång skulle få för sig att studera dem igen.

Det är inte så betungande; det räcker att göra en påfyllningsrunda ett par gånger om året.

Därtill har han 5-6 matningar i Höörtrakten och några i Lund; dit kommer mest entita, talgoxe och blåmes.

Vanlig skådning

På senare år har han också tagit upp den ”vanliga” fågelskådningen igen.

– Det är något helt annat än att syssla med fåglar vetenskapligt, säger han.

– Som fågelskådare vill man ut och se många olika fåglar, gärna lite ovanliga. Som forskare kollar man på samma individ, om och om och om igen.

– När jag var yngre åkte jag runt på alla rariteter som rapporterades. Sedan kommer ju en period med familj och barn.

Larm

Men sedan barnen vuxit till sig har han kunnat unna sig att resa runt igen; fågelskådare har ett internt larmsystem där de delar med sig av sina upptäckter.

Anders Brodin har, när detta skrivs, 414 arter på sin lista över fågelarter han har sett i Sverige. Den vidimerar för övrigt det han säger om att han börjat fågelskåda mer intensivt igen på senare år.

Tornuggla

Ett par dagar innan den här intervjun gjordes var han i Malmö, där det – på en skola i Rosengård, av alla ställen – upptäckts en tornuggla. Det har blivit en drömart för svenska fågelskådare – förr häckade den i Skåne, men det är länge sedan, och nu syns den här ytterst sällan.

Och Anders Brodin må ha flyttat till staden Lund, men han bor i dess östra utkant, och har naturupplevelser på promenadavstånd.

Till exempel med talgoxar.

Närbild på Anders Brodin framför en imposant byggnad.
Anders Brodin. Fotograf: Peter Frodin
Anders Brodin står bland sommargröna lövträd och tittar på fåglar på en fröautomat.
Anders Brodin forskar kring fåglars beteende, och speciellt kul tycker han att talgoxen är. Nu har han kommit ut med boken Smartast bland mesar. Fotograf: Peter Frodin
ANNONS

Detta är en sponsrad artikel och inte skriven av tidningens journalister.

Lån utan UC

Allt fler svenskar löser sina kreditskulder med ett lån!

Lån utan UC Idag är det enkelt att handla saker på avbetalning, köp nu och betala sen-erbjudanden haglar över oss dagligen. Många handlar med krediter som de egentligen inte har råd med vilket slutar för många med att man sitter i kreditfällan.

Där har man har räntor att betala från flera olika köp, men man betalar knappt av något belopp på den summan som man faktiskt har lånat. Skyhöga räntor finns fortfarande kvar men reglerades för några år sedan ner, vilket innebär att det blivit något bättre lånevillkor även i de fall där man kan ta kreditlån från andra kreditgivare än banken.

Att det är så pass enkelt att ta ett riskfritt lån hos många finansbolag och att man kan köpa prylar på avbetalning leder de flesta till att köpa mer än de egentligen har råd med. Därför har många svenskar idag börjat samla sina lån och krediter till ett enda lån, så att det enbart är en ränta som behöver bli betald per månad. Detta medför att de höga månadskostnaderna går att minimera till stor del och har på många håll räddat många familjer i ekonomisk kris. Detta är något som man brukar kalla för att binda sina krediter. Man binder dem till ett enda lån med lägre ränta - detta är räddningen för många som har hamnat i kreditfällan!

Samtidigt som många minskar sina lånekostnader - så ökar också medvetandet gällande konsumtion!

Unga fröken Greta Thunberg, är en av våra ledstjärnor idag när det kommer till att börja tänka efter hur vi behandlar vår natur. Greta är också en stark förespråkare till att vi genast bör konsumera mindre än vad vi gör nu - vilket många svenskar också tycks ha hakat på. Detta visar på att medvetandet ökar när det kommer till både att tänka mer långsiktigt, men också att många lär av sina misstag. Att kunna shoppa vad man vill från var som helst i världen har nog stigit många konsumenter åt huvudet och det är egentligen inte förrän nu som man har kunnat se de förödande effekterna av detta. Många företag visar sitt starka engagemang för klimatet utåt, vi köper mindre och mindre plast och vi äter mindre och mindre kött - vi bemöter de förödande konsekvenserna genom att balansera ut det igen.

Att vi lever i en värld av influencers kan vara en av många anledningar till varför konsumtionen ökat så mycket som den har gjort under 2000-talet. De flesta minns nog hur Postnord höll på att sjunka fullkomligt av alla leveranser av beställningar, som dessutom många bara beställde för att fota och sedan skicka tillbaka. Vi bör se vår nya medvetenhet som något mycket positiv och en klar indikation på att vi är på väg att gå mot att vara betydligt mer klimatsmarta och värna om naturen. Vi har helt enkelt, som Greta säger, börjat vakna upp! Förhoppningsvis fortsätter trenden och vi får se ytterligare aktioner som kämpar för miljön, och fler människor som höjer sin röst för vår planet i framtiden.

Personligt

En berest politiker

Pehr-Ove Pehrson
Personligt
Personligt

Pehr-Ove Pehrson, länge framträdande politiker i Höör, har avlidit, 74 år gammal.

Han var född i Landskrona, därav hans kärlek till svartvitrandiga Landskrona BoIS. Hans far var urmakare; själv valde han att studera ekonomi och hade hunnit påbörja doktorandforskning när han bestämde sig för att i stället låta sin reslust styra yrkesvalet. Han öppnade eget i resebranschen och arbetade själv som guide, blev auktoriserad guide i både Italien och på Gotland.

Höör blev hans hemort förhållandevis sent; han flyttade dit från Lund 1990.

Han engagerade sig i kommunpolitiken i sin nya hemort, för Moderaterna. När han blev kommunalråd 1999 gjorde han sig av med sitt reseföretag.

Han var kommunalråd fram till 2010, fick ge sig när en annan moderat gjorde honom rangen stridig.

Året efter lämnade han politiken, men återkom 2014, nu för Liberalerna, där han så småningom blev ordförande.

Han var också ordförande i Höörs försköningsförening.

Personligt

En hängiven skytt

Hugo Ahlberg var en skicklig och hängiven skytt.
Personligt
Minnesord

Som tidigare meddelats har Hugo Ahlberg, Asmundtorp, lämnat oss i en ålder av drygt 95 år.

Hugo föddes och växte upp på en gård i Åstorpstrakten. Hans håg stod inte till lantbruk, så efter genomgången folkskola började han som lärling i en smedja ochbilverkstad nära hemmet.

När det blev tid att ta körkort rådde gengastider och de första fem åren av bilkörning var det med gengas. Hugo var en av de sista som hade handfast erfarenhet av montering och reparationer av gengasutrustning och dessutom flerårig vana vid körning med gengas.

På femtiotalet fick Hugo anställning på Carl Philips bilfirma i Landskrona, där han vidareutbildade sig till bilelektriker. I denna tidsperiod byggde han det hus i Asmundtorp som han sedan bodde i livet ut.

Senare följde anställning som verkmästare vid Hugo Perssons Bil i Teckomatorp, där han även var delägare. Här var han verksam till sin pensionering, men delvis även efter.

Hans stora fritidsintresse var skytte. Han var tillsammans med några kamrater i Asmundtorp med och startade upp den sovande Tågarps Skytteförening i mitten av 50-talet, och här var han var den stora eldsjälen.

Under en lång följd av år tillhörde han den yppersta Sverigeeliten i såväl gevärs- som kpistskytte. Bland annat vann han Svenska Dagbladets riksomfattande tävling i gevär med 250 poäng av 250 möjliga.

Till detta kan läggas otaliga segrar i förbundsmästerskap, regionala och lokala tävlingar.

Hugo var även under många år styrelseledamot i både Helsingborg/Landskrona skyttekrets och Malmöhus läns Skytteförbund.

Hugos tid och kraft räckte även till för Hemvärnet. Under många år var han ställföreträdande chef för Rönneberga hemvärnsområde. Här engagerade han sig naturligt nog i skytteutbildningen, vilket resulterade i att Rönneberga hade de bästa skyttarna i nordvästra Skåne.

Hugo hade höga förväntningar på sin omgivnin,g och om man inte levde upp till dessa kunde man få höra repliker som ”han brugar ente allvar” eller ”det bler ju ente ti nåd”.

Hugo sörjs närmast av hustrun Elsie, dottern Annika samt barnbarn och barnbarnsbarn.

Han sörjs även av en stor krets av skyttevänner och hemvärnsvänner. Vi minns alla Hugo som en man med stor resning och som en genuin hedersman.

Jörgen Bergstrand

Landskrona Hemvärnsförening

Claes Rosenberg

Skytterörelsen

Personligt

Han får fira 90 utan kalas

Personligt
Inställt Bert-Eric Svensson började sin nästan halvsekellånga bana som kommunpolitiker i ett parti, fortsatte i ett annat – från vilket han kastades ut och blev politisk vilde innan han återvände till det första.

– Det var trevligt att vara med i politiken; jag träffade många trevliga människor, säger han.

Bert-Eric Svensson hade verkligen sett fram emot sitt 90-årskalas. Han hade bokat lokal och förplägnad för ett drygt 40-tal gäster.

Men det gick med den som med så många andra fester i coronavirusets tidevarv – den fick ställas in

– Det är ju inget att göra åt, konstaterar han. Kanhända kan jag ha det lite senare i stället.

Bert-Eric Svensson minns för övrigt, apropå coronaviruset, att han morfar berättade att han hade legat slagen av spanska sjukan i två veckor när den härjade och dödade miljontals människor världen runt, mot slutet av och strax efter det första världskriget.

Av samma skäl som sätter stopp för kalaset gör vi den här intervjun per telefon, i stället för att sitta och talas vid på tu man hand.

Numera bor Bert-Eric Svensson i allra som centralaste Hörby. Han har, så att säga, närmat sig så sakteliga.

– Jag är född i Färlöv, berättar han.

Det ligger lite nordväst om Kristianstad. Hans far var inspektor på en större gård där.

Hörde bombplan

Men han kom att växa upp lite längre västerut, i trakten av Linderöd, där hans föräldrar kom att arrendera en gård.

Mot slutet av det andra världskriget hörde och såg Bert-Eric Svensson varje kväll hur brittiska bombplan flög till och från Tyskland, har han berättat tidigare i Skånska Dagbladet.

– De gick vid halv niotiden och brukade komma tillbaka cirka en och en halv timme senare.

Natten mot den 30 augusti 1944 verkade dock något vara fel med ett av planen som just passerat söderut:

– Efter bara 20 minuter kom det tillbaka. Det hade blivit beskjutet och vände över Östersjön och kom in på svensk mark. Jag såg en ljuskägla som dök ner mot Svensköp.

Det blev en förfärlig smäll när flygplanets bomblast detonerade; Bert-Eric Svensson kände marken skaka flera kilometer därifrån.

Dagen därpå begav sig han och hans far till platsen och tittade; en stor krater hade bildats där planet slagit ner.

Representerade Moderaterna

Festplatsen Liarumsskogen låg på gårdens ägor och därför hade Bert-Eric Svensson fritt inträde när det anordnades dans där i veckosluten. Det var på så sätt han träffade sin fru Göta, som för övrigt är från Önnestad, inte så långt från Färlöv.

De gifte sig 1955 och skaffade en gård på ett 40-tal tunnland i Dala, någon mil söder om Hörby. Bert-Eric Svensson berättar att det innebar en ordentlig omställning för hans fru, som tidigare hade arbetat med att laga och severa skolmat i Önnestad och var van att ha mycket folk omrking sig på dagarna. Nu blev det en annan omgivning och en annan typ av arbete, men det var hon inte främmande för; han berömmer henne som arbetskamrat.

- När vi köpte gården hade vi mjölkdjur, berättar Bert-Eric Svensson och säger att när de stod inför en krävande investering i utrustning så valde de att gå över till köttdjur i stället.

Dala ligger i vad som då var Bjärsjölagårds kommun, och det var där han 1959 gjorde entré i kommunalpolitiken. Han representerade Högerpartiet, som sedermera bytte namn till Moderata samlingspartiet och numera heter Moderaterna.

1974 försvann Bjärsjölagård som egen kommun; den delades upp och den del som Bert-Eric Svensson bodde i tillhör sedan dess Hörby.

Där fortsatte han som politiker.

– Jag var ordförande i skolstyrelsen i tre valperioder, berättar han och säger att just skolfrågorna var de han var mest intresserad av som politiker, mycket för att han då kom i kontakt med väldigt många människor; föräldrar, barn, skolledare och lärare.

1985 lade han av med politiken, eftersom han hade problem med hälsan.

1992 var han tillbaka igen. Nu representerade han Hörbypartiet, skapat i Sjöbopartiets efterföljd.

Skar sig med partiet

Han har i en tidigare intervju i Skånskan berättat att han inte var speciellt förtjust i Sjöbopartiets inställning i invandrarfrågan, men att man när man bildade Hörbypartiet kom överens om att ta avstånd från främlingsfientlighet. Men han antyder att det nog var lite halvhjärtat på en del håll.

Partiet var till en början framgångsrikt. Bert-Eric Svensson satt i kommunfullmäktige och socialnämnden.

Men 2004 skar det sig ordentligt; partiet tyckte att han agerade mot deras tagna beslut, själv menade han att han tvärtom gjorde som det var bestämt.

Resultatet blev att han uteslöts ur partiet; han vägrade dock att lämna sina poster i kommunala organ, där han fortsatte som så kallas politisk vilde.

Skånska Dagbladet skrev mycket om det skeendet när det begav sig, som tidningens arkiv vittnar om.

Till slut, berättar Bert-Eric Svensson, lyssnade han till lockrop från Moderaterna och återvände till sitt ursprungliga parti.

Det var för ungefär tio år sedan som han och hustrun Göta flyttade till lägenheten i Hörby centrum. Innan dess hade de bott några år i villa i tätortens östra del.

Sedan en tid bor hans Göta på Solbacken, ett vårdboende.

– Jag tycker att det går bra. Hon trivs där.

Men han tycker att det är tråkigt att han inte får hälsa på henne just nu, ett försiktighetsmått som vidtagits på äldreboenden för att hålla coronaviruset borta.

– Det går ju bra att prata i telefon. Men det är inte det samma.

Annars tycker Bert-Eric Svensson om att gå en runda på byn.

– Det är skoj att träffa på gamla bekanta.

FAKTA

Bert-Eric Svensson

Yrke: Pensionerad lantbrukare

Familj: Hustrun Göta, en son, en dotter, tre barnbarn.

Bor: Lägenhet i centrala Hörby.

Intressen: Har verkat i kommunpolitiken i nästan ett halvt sekel.

Aktuell: Fyller 90 år den 25 mars.

Personligt

Han tycker om alla växter

Bengt Mårtensson i ett växthus fullt av färg.Foto: Håkan Jacobsson
Personligt
Personligt Bengt Mårtensson har pratat blommor i tv-program som Gröna rum, Söderläge och Sköna söndag. Han tycker om alla växter och säger att det inte finns några fula blommor – och inga vackra heller. Bara olika smak,

Coronaviruset tvingar många att lägga om sina planer. Till exempel skulle Bengt Mårtensson fira sin 70-årsdag med en fest i Hannover. Hans fru, som kommer från Tyskland, har släkt där nere och fyller också jämnt den 20 maj.

– Vi hade hunnit väldigt långt i planeringen, berättar han.

De planerna har de fått lägga ner och hoppas kunna ha något på hemmaplan lite längre fram i stället.

Plats har de i alla fall; de har drivit handelsträdgården Trädgårdspaletten sedan 1972 och gör det nu tillsammans med sonen Klaus.

– Det där med generationsskifte är svårt, kontemplerar Bengt Mårtensson. Jag försöker så gott jag kan, även om han kanske inte alltid håller med.

Hans eget övertagande var mer abrupt. Han var bara 22 år gammal när hans far dog.

– Mina föräldrar hade en blomsterhandel på Södra Förstadsgatan i Malmö. När de slutade med den hade de köpt en bit mark i Söderkulla, där de byggde upp en handelsträdgård.

Den marken ville kommunen så småningom vika för bostadsbyggande, så verksamheten flyttade till Idala gård, där nu Fosiefarm finns. Bengt Mårtensson berättar att hans far hörde sig för hos kommunen för att försäkra sig om att den inte hade några planer för marken; det hade den inte, var beskedet.

Men efter några år exproprierades marken ändå. Bengt Mårtenssons far var inte glad:

– Jag köpte min första bandspelare 1962 och utan att de visste om det spelade jag in mina föräldrars och kommungubbarnas samtal. Jag har det kvar, man hör hur far slår näven i bordet.

Det blev till slut så att kommunen erbjöd den bit mark där Trädgårdspaletten nu ligger.

– 1966 började det byggas här, invigningen var i augusti 1967.

Bengt Mårtensson hade hjälpt till med allt möjligt ända sedan han var pojke, men i tonåren hade han tankar på att syssla med något annat som yrke.

Han praktiserade som kock på Malmö Gripen, som gick mellan Malmö och Köpenhamn, och som konditor på Residence. Han lärde sig svetsa på Kockums.

– Så fick jag för mig att bli ingenjör. Men efter ett knappt år kom jag till insikt om att det inte var något för mig.

Det var förstås ingen glad nyhet när han berättade för mor och far att han tänkte hoppa av skolan. Vad hade han tänkt göra i stället.

– Jag har tänkt söka in på Alnarp, sade jag. Då ändrades tonen på far.

Det var när han gick den grundläggande yrkeskursen till trädgårdsmästare där som han träffade sin blivande fru Susanne.

– Fem dagar senare skulle hon till Amerika på ett år. När hon kom hem hade far gått bort.

Så Bengt Mårtensson var bara 22 år gammal när han och hans Susanne tog över Trädgårdspaletten. En bror fanns också med i starten, men de köpte ut honom.

När man tittar på kartan väntar man sig inte att här ska ligga en handelsträdgård. Alldeles söder om sig har den Inre Ringvägen, på den andra sidan ett radhusområde. Det fanns där inte när handelsträdgården kom till, utan bebyggelsen har stadigt vuxit närmare. På gott och ont, kan man tänka; det måste vara behändigt för husägare att ha en handelsträdgård så nära, samtidigt som det säkert kan bli trångt på gatorna omkring när det kommer många kunder.

Bengt Mårtensson säger att de från starten var unika med det att folk fick komma in och titta överallt i anläggningen, med enstaka undantag.

Vi sitter och gör den här intervjun i skuggan av ett rejält träd, en fönsterfikus (även om Bengt Mårtensson, på trädgårdsmästares vis, hela tiden använder latinska namn när han pratar om växter).

– Jag satte den rakt ner i jorden den 10 augusti 1967, klockan kvart i två.

Under fikusen står en elefant i nästan naturlig storlek i cement på metallstomme; i sin första version byggdes den redan 1953.

Som läsaren förstår är just det här växthuset anpassat för växter som vill ha det lite varmare.

– Jag brukar säga att det här är en botanisk trädgård – fast här kan man köpa allt, säger Bengt Mårtensson.

Han har alltid tyckt om att ha en del lite ovanliga växter, förutom standardsortimentet.

Han har delat med sig om sina kunskaper om växter i en mängd tv-program; speciellt mycket samarbetade han med producenten Bertil Svensson.

– Jag var en av dem som hjälpte till med idéer om vad det skulle kunna handla om.

Han medverkade också själv, i olika former. Han berättar att de bestämde sig för att inte synas så mycket själva i rutan. Bara i början, sedan skulle det vara närbilder på växterna – de skulle ha huvudrollerna.

Att inslagen hade genomslag märktes i handelsträdgårdar landet runt dagarna efter.

Bengt Mårtensson bor helt nära handelsträdgården.

– Vi bor i Per Albin Hanssons gamla skola.

Det finns ju ett talesätt smens häst och skomakarns ungar har sämst på fötterna; hur ser det ut hemma hos en trädgårdsmästare?

– Vi har mycket blommor. Det är min fru som ordnar med det.

Bengt Mårtensson får ofta frågan om vilken som är hans favoritblomma och är väl egentligen lite trött på den:

– Jag tycker om alla växter. Jag brukar säga att det finns inga fula växter och det finns inga vackra växter, det finns inga fula människor och det finns inga vackra människor – det finns bara olika tycke och smak.

Men om folk nu frågar brukar han i alla fall välja fresia, åtminstone bland snittblommor.

Det finns ju, som med allt annat, modevågor även när det gäller trädgårdsskötsel. Bertil Mårtensson har inte varit förtjust i, som han uttrycker det, det här att bygga stora trädäck, göra enorma plattsättningar och i bästa fall fylla en zinkbalja med jord och sätta dit lite bambu, som dör efter ett par år.

Men han hyser nytt hopp; nu kommer en generation husägare, som vill se hur det växer.

– Hit kommer väldigt många unga nu, med små barn. Det gör mig så glad!

– Det är chilins förtjänst, det började med den, förklarar han. De vill odla sådant man kan äta; sedan spiller intresset över på andra växter också.

Vi kan ju avsluta den här artikeln med ett kinesiskt citat, som Bengt Mårtensson har;

– Om jag har två pengar så köper jag ett bröd för den ena och en blomma för den andra. Brödet för att leva och blomman för att göra det värt att leva.

FAKTA

Fakta:

Namn: Bengt Mårtenson

Yrke: Trädgårdsmästare, delägare i handelsträdgård.

Familj: Hustrun Susanne, sonen Klaus, dottern Nina, två barnbarn.

Bor: I f d skola i Malmö.

Intressen: ”Mitt yrke är min hobby.”

Övrigt: Berättar att det var hans föräldrar som introducerade berner sennenhunden i Sverige.

Aktuell: Fyller 70 år den 20 mars.

Personligt

Ett långt arbete för hemorten

Claes Jönsson belönades nyligen för ett långvarigt arbete för Harlösa IF.Foto: Håkan Jacobsson
Personligt
Personligt Nu tänker inte Claes Jönsson ta några fler uppdrag: politiken lade han av med redan för några år sedan och nu har han avslutat sitt arbete för Harlösa IF. Vid 78 år kan det räcka, tycker han.

Claes Jönsson har märkts i många sammanhang i Harlösa. I 32 år satt han i kommunfullmäktige, i 35 år i olika kommunala nämnder. Han representerade socialdemokraterna, men säger att han inte alltid var populär bland partikamraterna när han hävdade lilla avlägsna Harlösas intressen gentemot centralorten Eslövs.

Vid Harlösa IF:s årsmöte härförleden avtackades han för ett långt engagemang, som inleddes redan 1959.

Claes Jönsson kommer inte från Harlösa från början. han föddes i Landskrona och var fyra år gammal när familjen flyttade till Vombs by, några få kilometer från Harlösa.

När han gått sju år i skolan flyttade han till Malmö, två månader innan han skulle fylla 15.

Han började arbeta på ett fruktlager, där han blev kvar i över fem år; de första två bodde han hos släktingar, innan han flyttade till egen lägenhet.

Han fortsatte spela fotboll för Vomb, men 1958 lades föreningen där ner; där fanns inte folk tillräckligt.

– Vi var sju vombsingar som gick till Harlösa IF. Det var Skånes sämsta klubb på den tiden – när Vomb och Harlösa möttes brukade vi vinna med åtta, tio mål.

– Från början var vi kanske inte så populära, vi vombsingar. Vi hade något som saknades i Harlösa: kämparanda.

– De låg sist i sexan; året efter vi kom hit gick vi upp i femman.

På 60-talet var klubben därtill uppe i division 4 en sväng, men är numera tillbaka i lägsta serien.

Claes Jönsson flyttade inte till Harlösa förrän han hade spelat i HIF i tio år. Innan dess hade han också hunnit med en period i Lund.

Han hade nämligen varit på dansrestaurangen Åke Hans i Lund och där hade han träffat Inger, som arbetade på lasarettet. De flyttade ihop i Lund, fick en son.

1969 tog de så steget att flytta till Harlösa; innan dess såg de till att gifta sig.

Det innebar att Claes Jönsson fick närmare till jobbet; ett par år tidigare hade han börjat arbeta på Vombs vattenverk.

Innan dess hade han varit vägarbetare på Skånska Cementgjuteriet.

– Men 1967 lyckades jag bryta armen under fotbollsträning.

Han behövde något lättare att göra medan han fick upp styrkan i armen igen, och när han fick se att det fanns ett jobb ledigt på vattenverket i Vomb – där för övrigt hans far också hade arbetat – så sökte han det.

– Jag tänkte att där kan jag vara i två år och sedan bli vägarbetare igen – det var bättre betalt.

Men han trivdes så bra att han blev kvar i 39 år, till pensioneringen 2006.

Claes Jönsson har varit Harlösa IF trogen också. Som spelare – han slutade inte förrän 1983, 42 år gammal – och som ledare, Han satt i styrelsen i 32 år, varav fem som ordförande och 21 som sekreterare.

Hans sista uppdrag var att hålla i det medlemskortlotteri han var med om att starta redan i början på 1970-talet. De senaste åren har det dragit in ungefär 50 000 kronor per år till verksamheten, och har därtill gjort en del vinnare lite mer solventa.

När han slutade tackade årsmötet honom därför med ett medlemskort i keramik av Harlösakonstnären Siri Månsson. Det har nummer 23, det han alltid haft och som ingen annan kommer att få ha i fortsättningen.

Claes Jönsson har för övrigt sprungit på en hel del fotbollsplaner i egenskap av domare också:

– Jag har dömt seniorfotboll i 38 år.

Claes Jönsson har alltså också hunnit med att engagera sig i politiken.

– Det som gjorde att jag började med det var att här hände inget i Harlösa. Min fru sade att ”alla gnäller, men ingen vill göra något”.

Så en dag 1976 gick han på ett möte med socialdemokraterna – något annat parti kom inte fråga för hans del.

– Det gick som det gör när man går på möten – går man dit blir man invald någonstans.

Det var alltså början på ett långt kommunpolitiskt engagemang.

– Jag började 1979 i fritidsnämnden. I fullmäktige kom jag in 1982.

Han satt under åren i olika nämnder, till exempel i kommunstyrelsen och i servicenämnden.

Han tyckte att det låg för stark tonvikt på centralorten Eslövs intressen, även inom det egna partiet, och såg till att det startades en socialdemokratisk förening i Harlösa.

– Vi kämpade ju för att få en idrottshall i Harlösa, säger han och är stolt över att den blev verklighet.

Han har varit lokalt verksam även utanför politik och fotboll.

Till exempel protesterade han hör- och synbart när Färs och Frosta sparbank lade ner sitt kontor i Harlösa.

Sista dagen det var öppet mötte Claes Jönsson upp i svart kostym och med vit skjorta, med en förstorad dödsannons som förkunnade bankens död.

– Jag lyckades tjata oss till en uttagsautomat när bankkontoret lades ner.

Men den försvann sedermera, även den.

– Jag var med och startade byaföreningen också, men har aldrig varit aktiv i den.

Numera ägnar han sig gärna åt pensionärsföreningens arrangemang; strax efter att den här intervjun görs ska han och hustrun bege sig till Eslöv och bowla.

Längre ledigheter har de båda förr om åren gärna tillbringat på Gran Canaria.

– Samma ställe, Playa des Ingles, i 35 år.

Men Claes Jönsson är inte den som bara ligger och tar igen sig.

– Två dagar i veckan går jag upp klockan halv fem och ger mig ut och springer en halv mil. Sedan motionscyklar jag i 30 minuter och kör crosstrainer i tio minuter.

– Sedan gör jag 70 situps och går igenom fem stationer styrkelyft, som jag har byggt här hemma,

– Sedan står jag på vibrationsplatta innan jag kör gymnastik.

Så helt har han inte lagt av med träningen.

FAKTA

Fakta:

Namn: Claes Jönsson

Ålder: 78 år

Yrke: Pensionär

Familj: Hustrun Inger, två söner, fyra barnbarn.

Bor: Villa i Harlösa

Intressen: Politik, fotboll, träning, Harlösa.

Övrigt: Håller på BoIS – han bodde ju i Landskrona sin första fyra år.

Aktuell: Har just avtackats från sitt sista uppdrag för Harlösa IF.

Personligt

Han utmanar sig själv igen

Thomas Lantz sätter punkt för sin tioåriga period som vd för Ystads teater.Foto: Håkan Jacobsson
Personligt
Personligt Thomas Lantz gillar utmaningar. Så när han nu lämnar posten som vd för Ystads teater tänker han ta itu med att ordna en ishall till Ystad.

Nu har de tio åren gått, de som Thomas Lantz hade gett ett löfte till sig själv om:

– Som kommunstyrelseordförande såg jag kraften i kulturen. Jag sade till mig själv att när jag slutar ska jag ge kulturen tio år.

Det höll han för sig själv. Men när han för tio år sedan fick förfrågan om bli vd för Ystads teater – som han strax innan varit med om att tvinga till hårda nedskärningar – kom det ganska lägligt.

Det var också lägligt att han ungefär vid samma tid hade råkat på jazzpianisten och Ystadbon Jan Lundgren och hans fru på Kastrup och slagit följe med dem hem.

Jan Lundgren berättade entusiastiskt om en jazzfestival han just deltagit i på Sardinien, och ur det föddes tanken om att anordna en i Ystad också. Den första hölls 2010, och sedan har den återkommit år efter år.

– Jag är inte speciellt intresserad av jazz. Det kunde lika gärna ha blivit något annat, säger Thomas Lantz.

Men nu råkade han alltså stöta ihop med Jan Lundgren just när han hade lovat sig själv det där om att ge kulturen tio år.

– Jag tycker att det är en utmaning. Och jag tycker att kulturen är ett viktigt sätt att stärka Ystad och Österlen.

– Det är också ett socialt engagemang, man träffar väldigt många trevliga människor.

På samma sätt som han säger att jazz inte är något specialintresse för honom, så vill han som teaterdirektör inte framhålla någon av de sceniska uttrycksformerna framför den andra. Det handlar för övrigt inte om att han själv måste tilltalas av precis allting:

– Mitt intresse ligger mera i att skapa arrangemang som människor tycker om. För mig, i min roll som vd, är det lika viktigt att det blir lika bra i kaféet som på scenen, att man blir väl omhändertagen i garderoben och så vidare.

När undertecknad innan den här intervjun gör en sökning på ”Thomas Lantz” i tidningens digitala arkiv får jag 1 868 träffar. Rent omöjligt att gå igenom, men det ger i alla fall upplysningen att han synts och hörts i flera sammanhang, och det länge.

Det handlar alltid om Ystad och/eller Österlen, men han flyttade faktiskt dit först i vuxen ålder.

– Jag är född i Landskrona, min far var förman på varvet där.

Sedan kom han att flytta runt en del, eftersom hans far tyckte om att pröva på lite olika saker. Han var tobakshandlare i Malmö, han arbetade på varv i Åmål och Norrköping.

– Mina första tio år bodde jag i Norrköping. Jag tillbringade somrarna hos mormor och morfar i Landskrona och kunde växla mellan östgötska och skånska.

När Thomas Lantz var 16 år flyttade han hemifrån, till Lund. Då kom han närmast från Höör, där hans far hade gett sig på lantbruk.

– Jag började på Tetra Pak och var inneboende.

När han så skulle göra militärtjänst blev det i luftvärnet, på Lv4 i Malmö. Och där blev han kvar.

På Lv4, alltså, inte i Malmö. Han var med om att flytta regementet till Ystad 1982.

Då var han redan Ystadbo; han och hustrun Lena – de hade träffats när han bodde i Höör – hade skaffat bostad där redan tidigare och hon hade sagt att där tänkte hon bo med barnen, sedan fick han flytta runt bäst han ville.

För som alla andra som gör officerskarriär måste Thomas Lantz röra på sig en del. Sålunda har han tjänstgjort i Östersund, Sundsvall och Stockholm också.

Till slut var han överstelöjtnant och biträdande regementschef när det var dags för Lv4 att lägga ner.

– Grindarna stängdes 1997.

Då arbetade han halvtid på regementet. Den andra halvtiden var han kommunalråd för Moderaterna.

Han hade en lite ovanlig väg in i kommunpolitiken.

– Jag började 1992, med att bli ordförande i kyrkorådet.

Redan efter valet 1994 blev han kommunalråd i opposition. 1999-2002 var han kommunstyrelsens ordförande, sedan följde en ny period i opposition och 2006-2009 var han kommunens toppolitiker igen.

Vilket är roligast; att vara i majoritet eller i opposition?

– Det är klart, i majoritet är man mer utsatt, men om man verkligen vill vara med och förändra samhället är det naturligtvis bäst att sitta i den styrande rollen.

2009 lämnade han politiken.

– Jag tyckte inte att jag brann för det lika mycket som jag borde göra, är hans förklaring.

Thomas Lantz säger att han har svårt att välja ut något speciellt han som politiker varit med om att åstadkomma i Ystad, men tycker att det varit ett stimulerande arbete:

– Ystad är ju noden i sydöstra Skåne. Vi har haft en fin utveckling på tågsidan. Det går en autostrada över Östersjön som landar här. Det är i möten som kreativitet uppstår, och bor man vid ett vägskäl blir det jättemånga möten.

Nu har han alltså – snart – gett de tio åren till kulturen. Hans tjänst var från början på 25 procent – den har vuxit till 35.

– Här händer en hel del. Vi har ungefär 135 föreställningar på stora scenen varje år. Sedan har vi musikkvällar i kaféet och andra arrangemang – här är verksamhet två av tre dagar.

Men det där målet han gav uttryck för när han tillträdde som vd, att Ystads teater skulle bli självfinansierad, det vill säga inte behöva något tillskott av skattepengar, det ser han inte längre som realistiskt. Men ändå:

– Vi har en självfinansieringsgrad på 50 procent, och det är väldigt bra för att vara en teater.

Thomas Lantz berättar att han de här dagarna får många samtal om vad som gäller apropå coronaviruset, om det blir föreställningar eller inte.

– Vi kan inte göra annat än förhålla oss till det, rätta oss efter myndigheternas direktiv.

Thomas Lantz är kvar som vd till den sista september. Rekryteringen av hans efterträdare är bara påbörjad och han lägger sig inte i vem det blir.

– Man måste ha ett brinnande intresse för att utveckla teatern, och man kan inte räkna hur många timmar man jobbar.

Innan han gav tio år till kulturen, berättar han, hade han gett en lika lång period till idrotten. Nu är det dags för den igen.

– Jag vill förverkliga mina och många andras drömmar om en ishall i Ystad.

Grundplåten är en donation från Karl-Erik Larsson, lantbrukare från Veberöd som på äldre dar bosatte sig i Ystad. Han hade inga arvingar, men ville att hans ihopsparade medel på något sätt skulle komma Ystads ungdom tillgodo.

Thomas Lantz berättar att han och Karl-Erik Larsson hade långa samtal om saken och att de landade i att man skulle försöka göra det möjligt att ägna sig åt vinteridrott i Ystad.

Thomas Lantz har kommit fram till att det knappast går att få med kommunen på tåget, utan det måste finansieras på annat sätt.

– Men jag tycker om utmaningar.

FAKTA

Fakta:

Namn: Thomas Lantz

Ålder: 75 år

Yrke: Teaterdirektör, pensionerad militär, f d politiker.

Familj: Hustru Lena, två barn, fem barnbarn.

Bor: Lägenhet i centrala Ystad.

Aktuell: Har nyligen gett besked om att han slutar sin tjänst som vd för Ystads teater den sista september.

Personligt

Han har lagat tänder i många världsdelar

Nu är det snart 30 år sedan Claes Nelson blev lundabo.Foto: Håkan Jacobsson
Personligt
Personligt Claes Nelson har lagat tänder i Indien, i Guatemala, i Kenya – och i Lomma. Därifrån flyttade han för snart 30 år sedan, men han återvänder dit ett par gånger i veckan för att löpträna.

Bor man i Lund måste man ha utsikt mot domkyrkan, sade mäklaren när Claes Nelson och hans fru letade lägenhet i Lund i början på 90-talet.

– Och titta: där är domkyrkan! säger Claes Nelson och gör en gest mot utsikten från ett av fönstren.

Han bor i en hörnlägenhet högst upp i ett hus som byggdes 1913. Han påpekar en lustig detalj:

– På första våningen lade man brädgolv, på andra, tredje och fjärde kostade man på parkett – här uppe på femte blev det brädgolv igen.

Nej, så högt upp ville inte fint folk bo på den tiden.

– När min fru blev chef för konsthallen tyckte vi att det var bättre att bo här, förklarar Claes Nelson flytten från Lomma, där de bodde länge dessförinnan och där han fortsatte att tillbringa sina arbetsdagar, på den tandläkarpraktik han hade där.

Han föddes i Karlskrona, men var inte ett år gammal när familjen flyttade upp till Råsunda nära Stockholm, där han gick de två första klasserna i skolan.

När han var 9 år gammal bosatte sig familjen i Malmö. Det var 1944, samma år som Stadsteatern stod färdig. Claes Nelson var och såg den allra första uppsättningen, Shakespeares En midsommarnattsdröm.

– Det var en fantastisk upplevelse – jag häpnade.

När han skulle välja yrkesbana funderade han på både läkare och tandläkare.

– Jag tyckte att jag hade en viss fingerfärdighet, och så var det praktiskt att Tandläkarhögskolan låg i Malmö, på cykelavstånd hemifrån Friluftsstaden.

När examen var avklarad ville han se sig om; det fanns fördelaktiga erbjudanden om att arbeta i Folktandvården, han nappade på ett sådant och flyttade till Gävle.

– Då var vi redan gifta, säger han och berättar att han och hustrun Cecilia träffats redan under gymnasietiden – fastän flickor och pojkar gick på olika läroverk i Malmö på den tiden.

Efter fyra år, 1965, flyttade de tillbaka till Skåne.

– Egentligen var det rena slumpen. Jag ville ha en egen mottagning. Jag hörde mig för hos Dentalaktiebolaget ifall de visste något.

Dentalaktiebolaget var inte några mäklare för tandläkarmottagningar, men eftersom de sålde utrustning till tandläkare över hela landet hade ju folket där ett gott hum om vad som var på gång.

Claes Nelson fick tips om att det fanns en praktik i Lomma. Han åkte ner och tittade, och slog till.

I Lomma kom de att bo i nästan 30 år. Efter några år började de också engagera sig i kommunpolitiken, för Centerpartiet.

– De hade medvind då, på Fälldintiden i slutet på 70-talet.

När de flyttade till Lund hade de redan slutat med politiken.

I slutet på 90-talet fick han ett annat engagemang. Tidningsmannen Lars Braw hade dragit igång Läkarbanken inom Rotary. Den skickade ut läkare som ville arbeta ideellt i utvecklingsländer. Där det behövdes tandläkare också.

– Jag blev uppringd och tillfrågad om jag ville jobba i Kenya. Jag tyckte att det lät intressant och var där i en och en halv månad.

– Där fanns ett sjukhus på en ort som hette Motomo i östra Kenya. Där fanns en tandklinik som bemannades med tandläkare som Rotary förmedlade, och en inhemsk sköterska, jätteduktig.

– Utrustningen var förhållandevis bra, med tanke på vilket land vi var i.

Arbete på kliniken varvades med utfärder till omkringliggande byar. Där genomförda han undersökningar, fick ibland göra akuta insatser och dra ut någon tand och ge andra beskedet att de fick komma till Motomo och få sina tänder fixade.

Claes Nelson återvände till Kenya tre gånger.

– Så blev jag uppringd av en indisk norrman, som frågade ”Kan inte du komma till Madras?”.

Han gjorde så, men efter ett par sejourer där var han irriterad och tyckte att det fick räcka:

– Indien är ett väldigt rikt land. men med väldigt stora skillnader mellan rika och fattiga. Jag tänkte att ”ni får faktiskt ta hand om era fattiga själva”.

I stället började han verka i ytterligare en världsdel.

– Jag blev erbjuden att jobba i Guatemala. Jag var där i fem omgångar, och när jag tänker tillbaka är det nog där jag har gjort mest nytta.

Han åkte runt på landsbygden.

– Vi hade en jeep, en kille som körde och en som assisterade mig. Fanns det inte två hål i väggen hade vi en generator.

Han berättar att han störde sig mycket på att många fattiga barn jämt och ständigt gick och sög i sig Pepsi och Coca Cola, som man kunde köpa i små platspåsar.

Han har uttryckt tanken att tillverkarna borde få betala för alla tandskador deras produkter orsakat.

– Vi har från Rotarys sida skrivit till Coca Cola och Pepsi och påtalat det, men jag vet inte om det hjälpte något.

2012 gjorde Claes Nelson sin sista insats utomlands; då var han pensionär sedan några år.

Men även om han inte längre åker till jobbet i Lomma så återvänder han ändå dit med jämna mellanrum.

– Jag är med i LMM, Lomma motion och maraton. Vi träffas två, tre gånger i veckan och motionerar.

Hur många de är beror på veckodagen, eftersom en del medlemmar förvärvsarbetar kan de inte vara med jämt.

– Vi brukar vara mellan fem och tjugo stycken, säger Claes Nelson.

Han har 13 maratonlopp i bältet, det senaste 1991, och har gjort En svensk klassiker. Broloppet 2000 var han också med i.

Han tycker också mycket om att läsa. Lägenheten är full av bokhyllor; han säger att han och hustrun titt som tätt förkunnar att nu måste det rensas ut en del – men det rinner liksom ut i sanden.

– Jag läser väldigt mycket, säkert tre, fyra böcker i veckan.

Tillsammans med fyra andra har han bildat en bokklubb.

– Vi träffas en gång i månaden och turas om att bestämma vad vi ska läsa. Nu håller vi på med Inferno av Strindberg.

Fullt av böcker längs väggarna, alltså, men där finns också plats för konst. Det är hustrun, tidigare konsthallschef, som står för urvalet:

– Hon säger att den kan vi ha här. Det blir bra, säger jag.

Han upplevde, som sagt, den allra första uppsättningen på Malmö stadsteater, numera Malmö Opera.

Nu i vår kommer ju midsommarnattsdrömmen tillbaka till Malmö, i Benjamin Brittens operaversion. När vi talas vid har Claes Nelson inte bestämt sig för om han ska gå eller inte, men det lutar åt det – om den nu blir av, med tanke på coronaviruset.

Fast ingen version av En midsommarnattsdröm har kunnat mäta sig med den han såg som nioåring, säger han, och då har han sett flera.

FAKTA

Fakta:

Namn: Claes Nelson

Yrke: Pensionerad tandläkare

Familj: Hustrun Cecilia, tre barn, sex barnbarn.

Bor: Lägenhet i centrala Lund. Fritidshus vid Sandhammaren, ”en nedgången länga vi köpte 1975 och har renoverat”.

Intressen: Litteratur, konst, motion. Har varit ordförande i Lunds teaterförening.

Politik: Var i många år engagerad för Centern i Lommas kommunpolitik.

Övrigt: Efternamnet Nelson kommer sig av att farfar emigrerade till Amerika, där han bytte Per Nilsson mot Peter Nelson.

Aktuell: Fyller 85 år den 17 mars.

NÄSTA ARTIKEL