Litteraturpristagarna Olga Tokarczuk och Peter Handke efter sina Nobelföreläsningar på Börshuset i Stockholm.Foto: Jonas Ekströmer / TT
Litteraturpristagarna Olga Tokarczuk och Peter Handke efter sina Nobelföreläsningar på Börshuset i Stockholm.Foto: Jonas Ekströmer / TT
Olga Tokarczuk.Foto: Anders Wiklund / TT
Peter Handke. Foto: Anders Wiklund / TT

Pristagare från två helt olika litterära världar

Som bekant är det två Nobelpris i litteratur som delas ut i år. Förra året omöjliggjordes Svenska Akademiens arbete med Nobelpriset av de skandaler och den turbulens som sånär kunde lett till ett totalt sammanbrott.
Men efter alla kriser så har en viss ordning och arbetsro åter infunnit sig.

Böcker på svenska av Tokarczuk och Handke:
Av Olga Tokarczuk:
Gammeltida och andra tider (översättning Lennart Ilke, Ariel 2006)
Daghus, natthus (översättning Jan Henrik Swahn; 2005)
Spel på många små trummor (urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström 2002)
Löparna (översättning Jan Henrik Swahn, Ariel; 2009)
Styr din plog över de dödas ben (översättning Jan Henrik Swahn, Ariel 2010)
Jakobsböckerna (översättning Jan Henrik Swahn, Ariel 2015)
Av Peter Handke:
(Översättningar av Margaretha Holmqvist och utgivet av Bonniers, om ej annat anges)
Dörrknackaren (översättning Maria Ortman) (1969)
Målvaktens skräck vid straffspark (1971)
Berättelse om ett liv (översättning Eva Liljegren) (1974)
Kort brev till långt farväl (1975)
Den sanna känslans ögonblick (1976)
Den vänsterhänta kvinnan (1978)
Långsam hemkomst (1981)
Vägen till Sainte-Victoire (1982)
Barnberättelse (1984)
Smärtans kines (1985)
Upprepningen ( (1988)
Frånvaron: en saga (1989)
Tankar om tröttheten (1991)
Tankar om jukeboxen (1993)
Tankar om den lyckade dagen (1996)
Timmen när vi inte visste något om varandra (översättning Ulf Peter Hallberg) (Symposion, 1996)
Mitt år i Ingenmansbukten (översättning Karin Nyman) (1998)
En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus (översättning Karin Nyman) (2000)
Don Juan (översättning Marja Müllner) (2006)

Den polska författaren Olga Tokarczuk tilldelas förra årets pris samtidigt som årets pris går till den synnerligen kontroversielle österrikaren Peter Handke.
Det kan diskuteras om beslutet att dela ut två priser i år egentligen var en så bra idé eftersom följden har blivit att det mesta massmediala ljuset har hamnat på den journalisthatande och arrogante Handke vars proserbiska engagemang under Balkankrigen än idag väcker ilska, i synnerhet som författaren vägrar be om ursäkt för sådana saker som att ha relativiserat Srebrenicamassakern och det tal han höll på Slobodan Miloševics begravning.

Valet av Handke var på ett sätt inte oväntat eftersom han under många år varit en kandidat till priset och har haft ett erkänt stort inflytande på andra betydande författare. Däremot ser det ju närmast ut som en provokation från en starkt ifrågasatt akademi att utse just honom efter den sannolikt värsta krisen i inrättningens historia.
Men valet av Handke borde egentligen inte vara mer upprörande än valet av Mo Yan 2012, (medlem av Kinas kommunistiska parti) som alls inte möttes av lika omfattande protester.
Visserligen tillsattes inför 2019 en extern kommitté i samråd med Nobelstiftelsen, men det har framkommit att Handke redan fanns på en sedan tidigare framtagen lista. Detta att ge priset till Handke kan ses som ett hävdande (återigen) av tesen att litteraturen står över politiken.
Olga Torkarczuk framstår däremot som ett internationellt sett okontroversiellt val. Det är huvudsakligen i hemlandet Polen som hon uppfattas som kontroversiell genom att i sitt skrivande och genom sin hållning ifrågasätta de nationalistiska och chauvinistiska krafter som erövrat makten i landet.

För egen del har jag läst såväl Peter Handke som Olga Tokarczuk med stor behållning. Handke läste jag redan i unga år på 80-talet då han var något av en kultförfattare, något som förstärktes av att han skrev manus till Wim Wenders-filmen Himmel över Berlin. Tokarczuk är en långt senare bekantskap.
Det skiljer 20 år mellan Tokarczuk (57 år) och Handke (77 år) och att läsa deras böcker parallellt som jag har gjort denna höst innebär också att växla mellan två olika litterära världar.

Tokarczuk arbetar med kortare textavsnitt, allt från kortprosa till novellformatet i sina romaner och väver sedan samman allt genom ett övergripande tema. Hos henne kan det inte sällan förekomma enorma hopp i tiden mellan det förflutna och nutiden och det uppstår en struktur som kan påminna om hur vi idag hämtar information från internet.
Handke har konsekvent odlat en mer filmisk, linjär form av berättande, en textström där världen undersöks och föremål beskrivs ytterst omsorgsfullt. Så hos Tokarczuk får läsaren vara beredd på att själv pussla ihop de olika bitarna till en större helhet, medan Handke drar in den som läser i ett långsamt, men suggestivt ordflöde.
Lite tillspetsat så skriver Tokarczuk romaner som med sin mosaikartade framställning tycks ligga i linje med den digitala erans rörlighet, medan Handke envist håller fast vid en nu svunnen analog era och en linjär berättarteknik.
Det var också hans under det kalla kriget grundade antifascistiska hållning och nostalgiska fasthållande vid visionen av Jugoslavien som ledde honom till ställningstagandet för Serbien under krigen på Balkan.

Medan Handke fokuserar på en huvudperson så finns i Tokarczuks böcker ett myller av gestalter. Så till exempel i Jakobsböckerna, som på ett okonventionellt vis gestaltar ett större skeende.
I centrum för romanen finns juden Jakob Frank som i 1700-talets Polen trädde fram som en messias och sektledare. Anhängarna gick från den traditionella judendomen via kabbalism till att tillbe treenigheten och konverterade till katolicismen. Samtidigt anses här finnas ett slags frö till senare tiders radikalism och anarkism.
Boken är oavbrutet fängslande men omfattande och därför ganska tidskrävande.

Den som vill ha en lättare ingång till Tokarczuks författarskap kan med fördel börja med Daghus, natthus, som kretsar kring en specifik plats, Nowa Ruda, vid gränsen till Tjeckien. Det är också en bok som rör sig mellan drömmar och verklighet och mellan tidsepoker. Ska jag rekommendera någon specifik Handkeroman så får det bli Långsam hemkomst som är något av det bästa han har skrivit och där författaren omsorgsfullt utforskar världen.
Eller kanske den senare Mitt år i Ingenmansbukten som också handlar om att från en existentiell utgångspunkt komma överens med en besvärlig värld som har förändrats.

Finns det någon minsta gemensam nämnare för dessa två författare så är det, utöver att båda är språkkonstnärer, intresset för svampar och förstås att båda författarskapen har bidragit till förnyelse av romankonsten.

Böcker på svenska av Tokarczuk och Handke:
Av Olga Tokarczuk:
Gammeltida och andra tider (översättning Lennart Ilke, Ariel 2006)
Daghus, natthus (översättning Jan Henrik Swahn; 2005)
Spel på många små trummor (urval och översättning Jan Henrik Swahn, Ariel/Ellerström 2002)
Löparna (översättning Jan Henrik Swahn, Ariel; 2009)
Styr din plog över de dödas ben (översättning Jan Henrik Swahn, Ariel 2010)
Jakobsböckerna (översättning Jan Henrik Swahn, Ariel 2015)
Av Peter Handke:
(Översättningar av Margaretha Holmqvist och utgivet av Bonniers, om ej annat anges)
Dörrknackaren (översättning Maria Ortman) (1969)
Målvaktens skräck vid straffspark (1971)
Berättelse om ett liv (översättning Eva Liljegren) (1974)
Kort brev till långt farväl (1975)
Den sanna känslans ögonblick (1976)
Den vänsterhänta kvinnan (1978)
Långsam hemkomst (1981)
Vägen till Sainte-Victoire (1982)
Barnberättelse (1984)
Smärtans kines (1985)
Upprepningen ( (1988)
Frånvaron: en saga (1989)
Tankar om tröttheten (1991)
Tankar om jukeboxen (1993)
Tankar om den lyckade dagen (1996)
Timmen när vi inte visste något om varandra (översättning Ulf Peter Hallberg) (Symposion, 1996)
Mitt år i Ingenmansbukten (översättning Karin Nyman) (1998)
En mörk natt lämnade jag mitt tysta hus (översättning Karin Nyman) (2000)
Don Juan (översättning Marja Müllner) (2006)