Cecilia Borssén och Gustav Berg i rollerna som Macbeth och Lady Macbeth. Foto: Micke sandström

Macbeth som färgstark explosion

SCEN
Macbeth – making a murderer
Helsingborgs stadsteater, Lilla
Idé och koncept: Helle Rossing
Text och översättning: fritt efter William Shakespeare: Hanna Nygren
Regi: Helle Rossing
Scenografi- och kostymdesign: Siri Areyuna Wilhemsson
Dramaturg: Tom Silkeberg
Ljusdesigner: Sofie Gynning
Videodesigner: Christian Edvard Halberg
Maskdesign: Lillebel Höglund
Kompositör: Jonatan Eklund
Medverkande: Gustav Berg, Cecilia Borssén, Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Karin Li Körsbärsdal
Häxbarnen spelas av: Charlie Borvin, Egon Höglund och Tora Petersson
Premiär torsdag 21 november 2019

recension

Det var inte särskilt uppmuntrande att läsa i programmet för Helsingborgs Macbeth att det skulle handla om att ”marknaden” styr våra liv och om kampen för att vara lyckad i sociala medier.
Att oroa sig för marknaden och i förlängningen kapitalismen kan fungera som skrämseltaktik om det görs riktigt, riktigt bra. Lysande Netflixprojektet The Laundromat visade att offshorebolag kan fungera som underhållning och samhällskritik, när svinen på Mossack Fonseca lurar skjortan av Meryl Streeps pensionär bara för att det går. Men teater som kapitalismkritik har tagit sig själv på dödligt allvar i cirka 100 år, oddsen för att det blir originellt eller nyskapande är dåliga.

Precis innan man hinner himla med ögonen åt repliker om att Dunsinane-aktien har fallit urartar det till störd karamellfärgad fysisk teater och går åt ett helt annat och betydligt intressantare håll. Föreställningen ställer frågan om vad som driver oss, varför vi är ärelystna på bekostnad av sinnesro och lycka och varför vi inte kan vara goda människor.
Det är också mycket, mycket roligt. Parodin på coaching och övertron på att positivt tänkande ska lösa alla problem är lysande när den får publiken att tala uppmuntrande till sin egen tumme. Jörgen Düberg och Karin Li Körsbärsdal bär det absurda som en bekväm extra hud under sina många rollbyten. Föreställningen är en yvig, kantig, ojämn och både bokstavligt och bildligt talat färgstark explosion av energi och spelglädje, en blandning mellan tragedi och fars.

Det är under andra akten som det gnistrar till ordentligt, när gränserna mellan rollerna och skådespelarna börjar suddas ut. Det är fin scenkonst att man lyckas göra det med lätt hand så det inte urartar till pretentiöst navelskådande om skådespelarens yrkesroll.
Ensemblen låtsas missa repliker och behöva sufflering, kallar varandra vid varandra rätta namn av ”misstag” och låtsas glömma att göra entré.
Det är bra teater att publiken inte vet säkert om det är Macbeth som flippar ur eller skådespelaren Gustav Berg (som så klart också är en karaktär). Bankettscenen går gradvis över från Macbeths paranoia till ”Gustav Bergs” paranoia när han hånas av sina medspelare.
I en särskilt snygg scen jagas Macbeth av Banquos spöke(n) för att sedan gå över till att prata med sina kollegor om att han inte längre vill spela huvudrollen. Det är stiligt hanterat, skådespelarinsatserna är lysande.

I en scen reflekterar skådespelarna över att Macbeth är en säker publikdragare eftersom den är en klassiker och publiken tror sig veta vad den får, men i det här fallet kanske blir besvikna eftersom föreställningen ”faktiskt är skitkonstig”. Och det är den, den är skitkonstig – och man har inte tråkigt en minut.
”Det är bara teater!” utropas med jämna mellanrum från scenen. Detta är riktig teater, ett medium som inte påminner om film, tv eller litteratur. Det är ett annat djur där man använder kropp, rum, ljud och rörelse för att visa något man inte kan visa på annat sätt.
Efterhand som andra medium blir allt mer sofistikerade med vad de kan visa måste teatern satsa på att vara så mycket teater som möjligt för att skapa en annan typ av upplevelse. Detta är uppfriskande djärvt för en institutionsteater i Helsingborg som förmodligen inte har den kreativa pressen på sig att skapa något ”skitkonstigt”.

Jag funderar en del under föreställningens gång om det är ett problem att själva Shakespearetexten kommer lite i skymundan med all fysisk komedi och de absurda inslagen. Jag kommer fram till att det inte är det. Macbeth har spelats ett otal gånger sedan Sverigepremiären 1838 och kommer att spelas ett otal gånger till.
Den som söker en renlärig version med respekt för Den Store Barden™ lär inte ha några problem med att hitta det. Shakespeare var en radikal teaterman som var först med det senaste och hans publik krävde att få bli road och överraskad, det finns ingen anledning att vi inte ska kräva detsamma.
Det finns för övrigt indicier på att Shakespeare själv drev med sina skådespelare på scenen, så det kan vara historiskt korrekt.

Ensemblen ägnar sig också åt lite (relevant) litteraturkritik när de bekymrat konstaterar att Lady Macbeth, trots att hon påstås vara en av Shakespeares viktigaste roller (KVINNOroller, rättar sig själv Lady Macbeth spelad av Cecilia Borssén, en viktig skillnad), mest är med i första akten och sedan inte har så mycket mer att göra än att gå i sömne och skrika.
Det finns fog för att ifrågasätta Lady Macbeths särställning bland Shakespearekvinnorna. Hon är långt ifrån någon stackars plågad Hermione, men både Portia och Beatrice har mer kött på benen och fler bottnar. Om detta skojar man begåvat.

Är det den bästa och mest konsekventa Macbeth-bearbetningen jag sett? Kanske inte. Är det bra teater? Absolut. Och dessutom världen sämsta reklam för energidrycken Power King.

SCEN
Macbeth – making a murderer
Helsingborgs stadsteater, Lilla
Idé och koncept: Helle Rossing
Text och översättning: fritt efter William Shakespeare: Hanna Nygren
Regi: Helle Rossing
Scenografi- och kostymdesign: Siri Areyuna Wilhemsson
Dramaturg: Tom Silkeberg
Ljusdesigner: Sofie Gynning
Videodesigner: Christian Edvard Halberg
Maskdesign: Lillebel Höglund
Kompositör: Jonatan Eklund
Medverkande: Gustav Berg, Cecilia Borssén, Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Karin Li Körsbärsdal
Häxbarnen spelas av: Charlie Borvin, Egon Höglund och Tora Petersson
Premiär torsdag 21 november 2019