Emma Välimäki i ensamt majestät. På trappan sitter dansarna Kit Brown, Maria Pilar Abaurrea Zardoya, Patrick Bragdell Eriksson, JIng Yi Wang och Anna Borràs Picó. Foto: Mats Bäcker

Majestätisk mässa för alla sinnen

Recension/scen

Storslagen. Strålande. Mästerlig. Ibland är det som att stora ord helt enkelt är för fjuttiga för att fånga en upplevelse. Det här är ett sånt tillfälle. Mozarts majestätiska musik får håren på armarna att resa sig upp av vällust redan från första tonen.

En enorm trappa fyller hela scenen. Ett till synes spartanskt scenografiskt bygge ger både djup och höjd. Och koreograf Örjan Andersson har utforskat scenbyggets alla möjligheter och utnyttjar det på kreativa sätt. Den stillastående trappan skapar dynamik och ger plats för både åskådare och deltagare i föreställningens dramaturgiska bygge.

Trappan ger också publiken möjligheten att se alla de nästan 60 personerna i ensemblen tydligt på en och samma gång. Den blir en duk där levande tavlor som fyller ut scenen på alla längder och bredder kan skapas.

De vackra tavlor som målas upp är detaljrika med både dansare och körmedlemmar som rör sig tillsammans. Det pågår ofta parallella skeenden och när ögonen fokuserar på en liten detalj är det lätt att missa en rörelse i en annan ände. Det är allt annat än tråkigt.

Dansarna och körmedlemmarna kan tillsammans skapa myller av mumlande människor ena stunden för att i nästa forma näst intill arkitektoniska installationer i raka rader och former. Människomassan står i skarp kontrast till de tillfällen då en ensam eller liten grupp dansare tar över scenen.

Örjan Anderssons val att inte gömma undan kören utan låta den ta plats gör att det här stundtals blir körens föreställning. Dansarna försvinner i mängden eller smälter in i bakgrunden och körsångarna suger all uppmärksamhet till sig, inte minst körsolisterna Sara Swetlicki, Ayala Zimbler, Timothy Augustin och Stefano Olcese får framträdande roller. Det fungerar utmärkt.

Bente Lykke Møller har med sina kostymer färglagt de rörliga konstverk som koreografin skapar. Hon har varsamt skapat ljus och värme med en vardagliga palett av dämpade pasteller, dova juveltoner och blekt beige.

Mozarts musik med sina olika delar skapar en grundstruktur med kortare scener som vävs samman. De pauser som skapas mellan de olika delarna av mässan har utvidgats med BJ Nilsens elektroniska ljudupplevelser. Ett smart sätt att skapa ett nytt lager utan att behöva peta i originalverket.

Örjan Andersson har behandlat Mozarts Requiem med all respekt och varsamhet som verket förtjänar. Dansen förstärker och fördjupar upplevelsen, men den bärs upp av musiken och sången. Tillsammans bildar de en treenighet som lyfter varandra till nya höjder.

Mozarts Requiem är närgången, känslosam och allvarlig, men med ett stråk av vårdande omsorg och kryddat med religiös symbolik.

Föreställningen innehåller både stunder där dansarna rör sig synkroniserat som ett urverk och ibland nästan djuriska rörelser när de lätt studsar upp för trappstegen på alla fyra. De kan vara klaustrofobiskt närgångna eller tryggt omfamnande. Som när de, enbart klädda i ljusa underkläder, bildar en tätt sammanslingrad kropp som bär varandra uppåt och framåt.

Alla dansarna i kompaniet bidrar skickligt till helheten. Dansaren Emma Välimäki får briljera i ensamt majestät och det gör även Christian Refslund och Samuel Denton.

Det må vara en dödsmässa men Mozarts Requiem blir i Örjan Anderssons tappning en ljus och hoppfull upplevelse. En majestätisk mässa som kittlar alla sinnen. Ett verk att både försjunka i och tappa andan av.