Om det oändliga. Pressbild
Om det oändliga. Pressbild

Roy Andersson helt utan överraskningar

Recension

FILM
Om det oändliga
Regi: Roy Andersson
Medverkande: Martin Serner, Jessica Louthander, Tatiana Delaunay, Anders Hellström med flera
Betyg: 3

Roy Anderssons förra film, En duva satt på en gren och funderade på tillvaron (2014), belönades som första svenska film med Guldlejonet på filmfestivalen i Venedig. Hans nya film, Om det oändliga, fick nöja sig med ett Silverlejon och från guld till silver säger kanske något om skillnaden mellan de två filmerna.
Om det oändliga är på många sätt som en blekare kopia av den förra succén – och av tidigare Roy Andersson-filmer. Den Roy Anderssonska-världen är sig visserligen lik med sina in i minsta detalj välkomponerade scener, med sina urblekta och gråtonade färger, med sitt speciella ljus, med sina filosofiska absurditeter och sitt neutrala, nedtonade skådespeleri. Samtidigt är den lite trött och den röda tråden lösare än någonsin.

Om det oändliga börjar med ett par som sitter på en bänk och tittar på flyttfåglar och slutar med en man som står med en bil som slutat fungera på en ödslig väg med ett flyttfågelssträck över sig. Mellan dessa går ett pärlband av korta scener där en präst som förlorat sin tro och en man som möter en gammal barndomsvän som inte hälsar, är de enda återkommande historierna.
Många scener handlar om förlust – inte bara av tro utan också av ett barn, av riktning i livet och av något så trivialt som klacken på en sko. Samtidigt pågår i ett antal andra scener ett krig – en ödelagd stad, en man som avrättas och en man som vet att han förlorat ett krig (Hitler). Och förvånansvärt brutalt och färgstarkt möter vi någonstans i mitten en man med sin döda dotter i famnen som ångrar att han försvarat sin familjs heder och också en man som slår sin fru och intygar att han älskar henne.
Här finns också aningen ljusare scener som den unge mannen som inte mött kärleken än, snön som faller utanför en bar och en man som verkligen tycker att allt är fantastiskt och tre flickor som dansar. Och så ett kärlekspar som likt Chagallfigurer svävar över hela Roy Anderssons universum – som kanske helt enkelt är livet.

Filmen hålls ihop av en kvinnlig berättarröst som presenterar scenerna men annars är det väldigt mycket män. Ofta med fruar eller någon annan kvinna i bakgrunden. Och någonstans i det här blir jag lite trött. Visst uppskattar jag filmhantverket och den stillsamma humorn i de stora filosofiska frågorna i sin triviala inramning men inget överraskar och det där överskottet av män skaver efterhand.
En av få kvinnor som får en mer framträdande scen är hon som förlorat sin klack, en annan älskar champagne och en tredje väntar på en man som hon inte tror ska komma.
Kan hända vill Roy Andersson säga något med den här rollfördelningen och med en krigsvärld befolkad av bara män men det når inte fram.
Om det oändliga är absolut sevärd för den som tycker om Roy Anderssons estetik och mörka livsfunderingar men den tillför egentligen inte mycket nytt till hans universum. Det börjar snarare kännas lite trångt.

FILM
Om det oändliga
Regi: Roy Andersson
Medverkande: Martin Serner, Jessica Louthander, Tatiana Delaunay, Anders Hellström med flera
Betyg: 3