En enorm trappa som en plats mellan livet och döden. Så ser det ut på scenen när Skånes dansteater och Malmö opera samarbetar kring Mozarts Requiem som har premiär i kväll.
– Det handlar om ett slags tillstånd av limbo och då tänkte vi att en trappa är något som binder samman två rum, säger Eslövsfödda koreografen Örjan Andersson som har arbetat tätt ihop med den danska scenografen Bente Lykke Möller kring föreställningen.
Mozarts Requiem är ett beställningsverk som kompositören började arbeta med 1791. Dock dog han själv, bara 35 år gammal, innan han hann färdigställa den i dag så mytomspunna dödsmässan. Versionen som används i Skånes dansteaters föreställning är den som sedan färdigställdes av Franz Xaver Süssmayr.
– Jag är intresserad av det här med klassiker och har arbetat en del med det på senare tid, säger Örjan Andersson som svar på varför han vill göra dans av just det här musikverket.
– Klassiker ska man ha lyssnat på eller läst och jag hade naturligtvis hört Mozarts Requiem innan och tycker att det är fantastisk musik. Men att jobba med det är något helt annat, då lyssnar man hundratals gånger och har den med sig överallt. Sedan är det förstås praktiskt i det här huset där kören och orkestern finns. Och redan från början fanns tanken att dansarna och kören skulle vara på scen tillsammans.
Är det tacksam musik att arbeta med?
– Den är tacksam för att texten är rejält mörk och brutal – det är domdagsprofetior, folk reser sig ur sina gravar och får sin dom – men samtidigt är Mozarts musik så lätt och oftast dansant och det är ganska typiskt Mozart att han gick emot det där tunga. Vi har försökt jobba med dualiteten mellan den mörka texten som får representera civilisationen, kyrkan och traditionen och har satt djur, natur och det djuriska mot det. Vi också lagt till en elektronisk ljudbild som är mer samtida, skapad av BJ Nielsen.
För ungefär ett år sedan började Örjan Andersson arbeta med föreställning tillsammans med den danska koreografen Bente Lykke Möller som de senaste åren gjort scenografi till både La Gioconda och Aida på Malmö opera.
– Det är underbart att arbeta med Bente och hennes känsla för färg är helt fantastisk, säger Örjan Andersson entusiastiskt.
– Det är första gången jag arbetar med Örjan Andersson och vi fann varandra snabbt och jag tycker verkligen han twräffar något väldigt fint här, säger Bente Lykke Möller och berättar att det är stor skillnad att göra scenografi till dans jämfört med dramatisk teater eller opera.
– När det handlar om dans slipper man det där psykologiserandet som man har som ett av de största redskapen när det handlar om dramatisk teater och som jag ofta försöker jobba bort från, säger hon. Här har jag haft möjlighet att jobba mycket mer med det estetiska och att gå mer upp i färgerna än jag brukar. Sedan är det viktigaste av allt alltid vad man kommunicerar ut till publiken.
Malmö operas stora scen domineras alltså av en enorm trappa med 14 trappsteg i en neutral, beige färg. I och framför trappan rör sig både dansarna och Malmö operas kör, ibland i färglösa underkläder och ibland i vanliga vardagskläder. Och också kostymen står Bente Lykke Möller för.
– Det ska vara vardagligt. Om man ska berätta något om att vi alla ska dö måste man göra sig fri och se människan här, säger hon.
– Trappan är verkligen ett monumentalt objekt som blir större delen av scengolvet, säger Örjan Andersson om att koreografera för dans i trappan. Visst blir det begränsningar men begränsningar är rent konstnärligt oftast något som öppnar upp.
En av de medverkande dansarna är brittiska Samuel Denton som har arbetat med Örjan Andersson flera gånger tidigare. Han har dock inte dansat i en trappa som den på Malmö operas scen förut.
– Möjligen i någon trappa ute på stan eller så. Det är verkligen en intressant utmaning eftersom man rent fysiskt är i ett helt annat alternativt utrymme. Och det är inte så mycket utrymme så det handlar mycket om balans. Men det är också en rolig utmaning och ger ett annat perspektiv. Man ser nedåt.
Hur är det att dansa till Mozarts Requiem då?
– Det är väldigt speciellt. Det finns så många lager i musiken och den är så rik. Dessutom delar vi scen med sångare och har en levande orkester. Det är verkligen en upplevelse och spännande att vara så många. Och musiken är exceptionell. Det är också intressant att vara så många för som dansare måste man dela det här utrymmet och droppa sitt ego.
– Det blir väldigt bra atmosfär när man mixar två grupper så här, lägger Örjan Andersson till. Man lär av varandra.
I tio veckor har det mest intensiva arbetet med Mozarts Requiem pågått. I kväll är det premiärdags och alla inblandade ser fram emot att möta publiken.
– När man jobbar med dans är det inte som med teater att man har en massa provpublik under processen utan där kommer mötet på genrepet och premiären så jag längtar verkligen, säger Örjan Andersson.
– Ja, vi är verkligen redo att möta publiken nu, säger Samuel Denton med eftertryck.
Vad blir publikens upplevelse tror ni?
– Åh, det är alltid en svår fråga men jag hoppas att det blir ett slags smörgåsbord där publiken kan välja och smaka vad de vill. Jag vill inte skriva dem något på näsan, säger Örjan Andersson.
– De kommer att vara lyckliga över att de lever, lägger Bente Lykke Möller till med ett skratt.
