KRÖNIKA: Det är mest synd om Uwe Rösler

Ödet har inte varit snällt mot Uwe Rösler. Men det har å andra sidan inte Daniel Andersson heller varit.
Vi tar det från början. MFF-tränaren Uwe Rösler har två gånger tidigare i sin karriär haft en hand på en trofé, men fått se den slinka ur näven i allra sista stund. En gång som spelare, en gång som tränare i England.
Nu hände det alltså igen. Det var som om ödet hade bestämt sig. Malmö FF såg ut som vinnare av Lennart Johanssons Pokal efter den första halvleken den här hyperdramatiska lördagen då allsvenskan skulle avgöras. IFK Norrköping ledde över Djurgården med 2-0 i halvtid. Malmö FF ledde med 2-0 mot Örebro.

Där stod Rösler än en gång med en titel så nära att han nästan kunde ta på den. Särskilt som hans MFF fortsatte att ösa på och till slut vann med imponerande 5-0.
Men givetvis skulle det inte få sluta bra, självklart skulle det inte få bli tredje gången gillt för Uew Rösler.
Förbannelsen, klädd i Djurgårdens färger, slog till igen. DIF reducerade och kvitterade och snodde SM-guldet till slut. En gigantisk antiklimax för alla MFF-fans.

Men det var inte bara det elaka ödets ”fel” att det gick snett, att inte jättefavoriten MFF tog guldet 2019. Det handlar som jag ser det även om en annan sak – nämligen en närmast provocerande undfallenhet av MFF:s sportchef Daniel Andersson att trots klubbens resurser ge sin tränare, sina spelare och sina supportrar, något att spetsa till truppen med inför höstspurten.
För vad värvade man i sommarfönstret? En Jonas Knudsen som varken kunnat konkurrera ut Behrang Safari eller Sören Rieks på vänsterkanten. En inlånad Felix Beijmo som inte på något sätt lyckats slå sig in i en startelva på den andra kanten.

Där, för att ta ett ganska lokalt exempel, FC Rosengård trots en redan stark forwarduppsättning, plockade in succédraget Anna Anvegård som sedan mer eller mindre sköt guldet på damsidan till Malmö, lämnade Daniel Andersson och kompani walk over.
Med en helt iskall Marcus Antonsson, en Guillermo Molins som fortfarande är en skicklig spelare men inte längre någon målspruta, en åldrande Markus Rosenberg, fortfarande med kvalitet men ändå på väg att slussas ut, hade MFF behövt en riktig striker för att avgöra serien i god tid innan slutspurten.
Egentligen hade det behövts en kreativ ”tia” också för att avlasta Anders Christiansen.
MFF har sig själv att skylla att det inte blev guld. Snålheten bedrog visheten.

Med det sagt ska hela truppen, inklusive tränare Rösler, ha en eloge för sin avslutning med 2-0 mot AIK (årets match på Stadion) och 5-0 borta mot Örebro. Man gav sig själv chansen. MFF har gjort det riktigt bra och ska ha beröm för stora silvret. Dessutom fortsatt chans att avancera i Europa League och en ny bunte miljoner i kassan. Det måste applåderas.
Men sina resurser har klubben inte använt bra nog för att ge supportrarna, spelarna och kanske framför allt tränaren det de kanske allra helst ville ha: En SM-titel.
Pengar på banken är alltid bra, men kan man inte använda dem för att vinna Allsvenskan vet jag inte vad de ska vara bra för, särskilt som man inte heller lyckats utveckla en enda egen talang den här säsongen.
Europa League? Det ger cred internationellt, mer pengar och nyttig erfarenhet för spelarna. Men någon titel kommer de äventyren aldrig att ge. Den tiden är sedan länge förbi för svenska klubbar.

Till sist: En stor bugning för Markus Rosenberg som fick avsluta sin allsvenska karriär med seger och två mål. På konstgräs! En mäktig slutvinjett för en riktig malmöitisk folkhjälte.
Han sa också efteråt det som många tänkte men ändå inte ville sätta ord på: Det missade guldet ÄR ett fiasko med tanke på förutsättningarna. På något sätt lär det nog få konsekvenser.
Sagan borde ha fått sluta med ett SM-guld. Men kanske kan den i stället sluta med en tung prestigeseger över ärkerivalen FC Köpenhamn? Den möjligheten finns kvar

Sportresultat

Sport i dag