Det är 1711. Karl XII krigar sönder land och folk i sin iver att behålla Sverige stort. Armodet är utbrett och etter värre blir det när pesten närmar sig den lilla byn Hällaby vid Ivösjön i Skåne. Och det män förstör, det ska kvinnor som vanligt laga – som arbetskraft, som mödrar och som helare.
I sin nya roman Häxorna förflyttar sig Elisabeth Östnäs till den här turbulenta tiden i Sveriges historia. Hon dimper ner från framtiden och rör sig nära, nära karaktärerna, och läsaren får hålla henne i handen och gå med. Man känner deras andedräkter, deras dofter, deras rädsla. Och fokus ligger likt en anakronistisk nymodighet, på fattiga och utsatta kvinnor.
För historien är ju krigsherrarnas, soldaternas, vinnarnas. Kvinnorna har alltid varit förlorarna oavsett vilken sida de stått på.
Ändå är det de som i alla tider varit samhällets ryggrad och det förmedlar Östnäs genom sina underbart obändiga kvinnor Isabella, Annis och Karna.
Isabella och Annis är systrar, Karna deras moster.
Deras mamma Lisken kallades häxa och byhora och hittades drunknad i en sjö. De tre är i nästan samma mån stigmatiserade och marginaliserade. De följer nämligen inte heller den gängse normen för hur en kvinna ska bete sig. Och det tidiga 1700-talet vet, likt idag, inte hur man ska hantera kvinnor som inte håller sig inom samhällets skrankor.
Det är en ursinnig berättelse, som att Östnäs skriver av sig och ur sig, och det smittar. Orättvisan, övergreppen och bristen på empati slår andan ur en. Man åker runt som i en torktumlare full av raseri. Ilskan är också det som håller Isabella och Annis uppe.
Men även det faktum att de liksom mostern har en speciell förmåga. De kan se syner och hela människor. Kort sagt – de är också ”häxor” och det bör man vara väldigt, väldigt försiktig med 1711.
I början av 1700-talet var deras förmåga nämligen både farlig och åtråvärd. Byborna utnyttjar villigt deras kunskaper för egen räkning, men när ofärden bankar på dörren offras de bildligt talat på religionens altare.
Vidskepelsen frodas och trivs hos både präst och bönder. Kyrkan är snar att döma och njugg att skydda de som tidigare hjälpt. Ändå har de tre kvinnorna en värdighet och en styrka som ytterligare retar upp byns dygdiga kvinnor.
I denna sjudande häxbrygd av smuts, stank och allmän råhet lägger Östnäs till en oändligt vacker kärlekshistoria med förhinder. Och även där har hon en inlevelseförmåga som gränsar till det övernaturliga. Man känner i hela kroppen med Isabella när hennes käraste måste tillbaka ut i kriget. Det är en omtumlande, grymt och vackert.
Trots armod och orättfärdighet är berättelsen besynnerligt stärkande. Att Östros researcharbete är så gediget gör också att allt känns äkta och verkligt. Dessutom är det en riktigt spännande historia och Östnäs en fantastisk berättare.
