Velmira i rubrikerna

Bogdan Fedorenko ströp sin hustru Velmira när hon ville lämna honom och flytta tillbaka till Ukraina. Fedorenko kom till Sverige med hopp om att göra karriär som operasångare. För att kunna bli en bra sångare behövs känsla, inlevelse och empati med rollkaraktären. Kanske var det därför Fedorenko misslyckades: hans känslokyla under utredningen av mordet på Velmira är häpnadsväckande.
Han menar att han inte avsåg att döda hustrun. Tursamt nog höll inte rätten med: att lägga en livrem om halsen på någon och dra åt tills de dör är ingen olyckshändelse. Det tar betydligt längre tid än de flesta tror och kräver en del muskelstyrka. Det är ingen spontan reaktion.

Fedorenko menar att det var självförsvar. En ”familjetragedi”. Mannens attityd känns igen från andra kvinnomördare – inget är hans fel, hans hustru attackerade honom med en brödkavel, som i ett plumpt folklustspel. Han ska inte ha kunnat förvara sig på annat sätt mot en kvinna med en brödkavel än att lägga en livrem om hennes hals, strypa henne till döds och dumpa henne i ett skogsbryn.
Han har kanske lärt sig vilket språk han ska tala från hur pressen har skrivit om mördade kvinnor. Lägenhetsbråk, familjetragedi. Om ett kvinnomord är en familjetragedi kan det inte vara ett samhällsproblem. En familjetragedi är något privat. En bebis som dör i plötslig spädbarnsdöd, en deprimerad förälder som tar livet sig istället för att söka hjälp: det är en familjetragedi. En brutalt, hänsynslöst mord är ingen familjetragedi, det är grovt våldsbrott. Vi måste sluta hjälpa mördare hitta ett språk för att trivialisera sina brott.

Bogdan Fedorenko skulle nog säga att han var det egentliga offret om man besökte honom i fängelset och frågade om mordet. Det var det svaret Kerstin Weigl och Kristina Edblom fick när de besökte dömda kvinnomördare under arbetet med boken ”I händelse av min död”. Mannen var tvungen, han provocerades, eftersom offret betett sig på ett visst sätt.

Detta är varför samhället måste bli bättre på att hjälpa kvinnor som vädjar om skydd: dessa män saknar empati. Det går inte att resonera med någon som anser att de är ett offer för omständigheter som de inte kan rå över. ”Hade hon inte gjort x hade jag ju inte behövt göra y”. Ibland låter det knappt som om de uppfattar partnern som en riktig människa på hur de beskriver henne.

Ändå väcker fallet med Velmira ett visst hopp. Hon har blivit en kvällstidningsrubrik. Inte bara gärningsmannen, som det brukar bli, utan offret. Velmira har blivit en person som någon gjort något fruktansvärt mot. En anledning till att mäns våld mot kvinnor inte ses som ett strukturellt problem är att det går att avskriva som en personlig tragedi: något som hände en kvinna, inte något som aktivt gjordes mot henne.

I sin bok påpekar Weigl och Edblom det absurda i att hundratals kvinnor dör utan att det väcker uppmärksamhet. Om vi börjar bry oss om vad som händer kvinnor som Velmira, så kanske vi börjar intressera oss för hur vi löser problemet. Tidningsrubrikerna är i det här fallet en seger.

Dagens fråga

Längtar du till jul?

Loading ... Loading ...