Flyktingar vid gränsen mellan Turkiet och Syrien. Vad gör EU för att hjälpa annat än skylla på Donald Trump.

Skyll inte kurdernas öde på Trump

Kurderna i norra Syrien är satta under hård press när turkiska trupper rycker fram för att skapa en säkerhetszon vid gränsen.
Men på sikt kan det öka deras säkerhet tack vare uppgörelsen om att gränsen mot Turkiet i fortsättningen skall bevakas av syrisk militär med stöd av sin allierade Ryssland. Det är utgången av samtal mellan presidenterna Erdogan och Putin.

Det finns mycket tragik i kurdernas öde, en stor folkgrupp utan ett eget land. Men sådana minoritetsfolk utan självständighet finns det gott om i resten av världen och har långa historiska förklaringar.
Skeendet kring gränsen mellan Turkiet och Syrien har skapat en ytterst vilseledande debatt.
Den förs framförallt över huvudet på landet Syrien och dess legitima nationella gränser. Och den präglas av att omvärlden försöker rikta bort uppmärksamheten från den egna skulden.

Det svårt plågade Syrien har blivit föremål för en av den moderna historiens grövsta och långvarigaste kränkningar av folkrätten. Den amerikanska ockupationen i syfte att fördriva IS – planerad av president Obama och genomförd i huvudsak av president Trump – utgör ett brott mot folkrätten.
Givetvis har det också utgjort ett brott mot folkrätten när såväl Frankrike som Danmark och britterna skickat flyg för att utföra attacker på syrisk mark.
Brotten är lika allvarliga som de som västländerna svarade för innan länderna i regionen blev fria från kolonialvälde.
Som vanligt skylls det mesta av dagens situation på Donald Trump. Han påstås ha agerat impulsivt och tagit omgivningen på sängen. Inget kunde vara mer felaktigt, det är en lögn från början till slut att omvärlden blev överraskad.

Redan under kampanjen inför presidentvalet 2016 var ett av Donald Trumps bärande budskap att han skulle avsluta USA:s militära engagemang i andra världsdelar.
Landet skulle inte fortsätta att uppträda som en världspolis. Det är också det vi sett genom truppreduceringar i såväl Irak som Afghanistan.

Ännu tydligare var han i ett linjetal den 18 april 2018 i Ohio då han sa:
”By the way, we’re knocking the hell out of ISIS. We’ll be coming out of Syria, like, very soon. Let the other people take care of it now.”
I en uppföljande tv-intervju pekade han på hur USA spenderat 7000 miljarder dollar de senaste sjutton åren i Mellan Östern och det enda som det lett fram till är ”död och förstörelse”.
Och om nu någon missade vad president Donald Trump sa i april förra året så upprepade han budskapet 19 december 2018.
Så de som beskriver det amerikanska tillbakadragandet som oväntat har medvetet slagit dövörat till.
EU länderna har haft ett och ett halvt år på sig att träda in och bistå kurderna inför den USA reträtt de visste skulle komma. Men de svek.

En stor skuld bakom den syriska tragedin har USA och dess supportrar i västvärlden.
Den politik som bygger på ”regim change” att störta regeringar har misslyckats katastrofalt i Afghanistan, Irak och Libyen.
Ändå kunde man inte hålla fingrarna ifrån Syrien.
Även om det finns anledning till mycket kritik mot den hårdföra regimen Assad så kunde människor leva i relativt stor trygghet, hade ett väl fungerande socialt system, god sjukvård och var en fristad för muslimer, kristna, judar, kopter, kurder och andra grupper eftersom Syrien är ett sekulariserat land även om regimen står nära shiamuslimerna.

Den arabiska vårens yttringar i Syrien hade politiska förtecken men handlade också i mycket stor utsträckning om en matkris efter fem år med missväxt som fick människor att fly hotande svält på landsbygden.
Men i stället för att försöka stötta landet till exempel med livsmedel blåste omvärlden under protesterna, beväpnade olika fundamentalistiska grupper som tillsammans med IS spridit terror i landet och införde stenhårda sanktioner.
Och Sverige har inte mycket att yvas över som också stått på barrikaderna för denna destruktiva politik.

Det enda rätta och rimliga i nuläget är att snabbt häva alla sanktioner mot Syrien, bistå med pengar för att återuppbygga infrastrukturen – vägar, vattenförsörjning, elproduktion, sjukvård – som blivit förstörd under inbördeskriget.
Inte minst är det viktigt om vi menar allvar med att värna om kurderna, för regimen i Damaskus har inte dessa resurser med en sönderslagen ekonomi.
Dessutom bör vi dra lärdom av det som skett. Omvärlden måste sluta med sina koloniala reflexer och tro att den kan skapa ordning och reda i konflikter som är nationella och som måste lösas av befolkningen i de länder där det råder motsättningar.

Dagens fråga

Är du rädd för att flyga?

Loading ... Loading ...