Författaren Elisabeth Östnäs från Lund är aktuell med romanen Häxorna. Foto: Gunilla Wedding
Elisabeth Östnäs. Foto: Caroline Andersson

Om häxor och pesttid i ny, skånsk roman

Året är 1711 och pesten härjar i Skåne. I Häxorna tar Lundaförfattaren Elisabeth Östnäs med läsarna till fiktiva Hällaby i trakten kring Ivösjön. Där möter vi Isabella, Karna och Annis – tre kvinnor med magiska krafter som riskerar att bli kristidens syndabockar.
– Pesten 1710 var nästan som digerdöden men är så bortglömd, trots att det inte är så långt borta, säger Elisabeth Östnäs.

Elisabeth Östnäs om …
… hur hon arbetade med sina karaktärer i Häxorna:” Jag utgick från de här tre typerna – jungfrun, modern och haggan – men hade jättesvårt att hitta rösterna till dem i början. Jag skrev och skrev och slängde. Framförallt var det Karna, prosten och Isabella som jag inte visste hur de lät. Men så gick jag en kurs i manusskrivning där vi skulle skriva en scen och spela upp för varandra och då använde jag de här karaktärerna och när jag läste dem högt, vilket jag aldrig gör annars, så fick jag mer syn på dem och gick hem och kände att nu kan jag nog skriva det här. Men jag har nog aldrig jobbat så mycket med en bok och skriviut om så mycket.”
… att hitta rätt språk till en historisk roman: ”Det är verkligen svårt att hitta rätta ton men jag har tänkt att jag faktiskt kan använda äldre uttryck och förutsätter att om läsarna inte förstår så googlar de. Jag har själv svårt att läsa historiska berättelser där de pratar antingen för högtravande eller för modernt.”
… vad hon skriver på förutom nästa roman: ”Jag har skrivit en novell för Sveriges Radios pod Skymningslandet som kommer att läsas upp i november och så hoppas jag komma ut med några lättlästa böcker om vikingatiden också.”

… hon vill skriva fler barnböcker; ”Det tror jag absolut att jag vill, det vore jättekul.”

Religionshistorikern Elisabeth Östnäs debuterade som författare 2012 med skräckromanen Feberflickorna som utspelas i Lund på 1890-talet. Hon har också skrivit Sagan om Turid, en trilogi för unga om den viljestarka vikingadottern Turid, och så en del i Lundaförlaget Historiska Media historiska stafettromanserie som heter Midsommarbrud och utspelas på 1400-talet.
I sin nya roman Häxorna sätter Elisabeth Östnäs dock en helt ny historisk period i fokus men fortsätter att skriva om starka kvinnor.
– Jag fick idén till Häxorna efter Turidböckerna och på sätt och vis är det väl en fortsättning. Det är en senare tid men samma kvinnoporträtt, de här arga och inte så romantiska kvinnorna, berättar hon när vi träffas i Lund dagarna före boksläppet.

Häxorna handlar om läkekvinnan Karna och hennes systerdöttrar Isabella och Annis. Året är 1711 när vi kastas in i deras liv i fiktiva Hällaby (som baseras på verklighetens Barum) i trakten kring Ivösjön. Karna är piga hos byns prost och också känd för att kunna bota sjukdomar. Hon fungerar också som en mamma för Isabella och Annis eftersom deras mamma Lisken är död. Lisken blev ofta kallad för häxa när hon levde och sågs inte med blida ögon av de mer religiös i byn.
Samma syn har de på Isabella och Annis som dock sinsemellan har olika syn på magi. Isabella värjer sig mot sina krafter och längtar långt bort från det trånga bylivet medan Annis, som är äldre, gift och hårt sliten av många barnfödslar inte tvekar att använda sina krafter.
När sedan pesten närmar sig Hällaby och byborna vill hitta en syndabock vänds blickarna mot de tre kvinnorna.

Idén till Häxorna fick Elisabeth Östnäs under en hundpromenad i Skrylle.
– Det var en jättevacker försommardag och jag fick bilder av midsommarfirande och unga i klänningar och midsommar är ju en gammal hednisk högtid som absolut har med häxor att göra. Så jag funderade vidare på det och ville också skriva utifrån de här tre funktionerna – mor, jungfru och hagga. Det var väl utgångspunkten.
Mer föll på plats när Elisabeth Östnäs sedan läste Jeanette Wintersons roman Daylight Gate som bygger på häxprocesser i Pendle i England på 1600-talet. När hon sedan också hittade läkaren och historikerna Bodil E B Perssons doktorsavhandling om pesten i Kiaby i början av 1700-talet hade hon sin roman.
– Bodil EB Persson är en fantastisk auktoritet och kan precis allt om det här, vilka gårdar som drabbades och vilka som dog. Till sin avhandling har hon dessutom bifogat en del om folktro i trakten som också var oerhört läsvärd, berättar Elisabeth Östnäs. Jag kontaktade henne och vi tog en kopp kaffe och jag fick så mycket information. Hon har också läst manus och kommit med en del anmärkningar.

Bokens Hällaby är en fiktiv ort men det är en i högsta grad levande trakt med Ivön, Ivösjön, Vångaberget och stora staden Kristianstad som möter läsaren i Häxorna. Lika levande är skildringarna av kriget som pågår, av de skadade soldaterna som kommer till Hällaby och så av pestens härjningar.
– Pesten 1710 var nästan som digerdöden men är så himla bortglömd trots att den inte är så långt borta, berättar Elisabeth Östnäs. Vi har alla släktingar som genomlevt det och det finns pestbackarna där man grävde ner dem som dog bara en halvmeter under jorden. Jag vet att man till exempel hittade en ung flicka som hade en fingerborg kvar på fingret. Hon hade kanske suttit och sytt när hon dog och så bara lade man ner henne där. Då blir det väldigt levande. Elisabeth Östnäs första roman Feberflickorna gavs ut på ett mindre förlag och Sagan om Turid på barn- och ungdomsförlaget Berghs. Häxorna ges dock ut av Forum och med dem har Elisabeth Östnäs också skrivit ett tvåboksavtal vilket innebär att hon redan är på gång med nästa bok.
– Det var väldigt skönt att inte behöva ha ett glapp mellan böckerna, nu skriver jag bara på, säger hon med ett leende och avslöjar att hon i den nya boken har förflyttat sig från början av 1700-talet till 1750-talet och bytt miljö helt.
– Nästa bok handlar om en liten grupp pietister som blev bannlysta och reste runt med sin lilla grupp troende och till sist fick en plats att bo på i Skevik på Värmdö. Där finns till och med en gravsten rest över dem och den gjorde mig nyfiken så jag läste allt jag kunde hitta. Bokens huvudkaraktär är en kvinna som träffar på det här sällskapet. I morgon, onsdag 23 oktober, kommer Häxorna ut och just nu planerar Elisabeth Östnäs för fullt inför releasefesten på ett kafé i Lund.
– Den här boken är verkligen jag och det känns jättebra, säger hon med eftertryck. Det ska bli så roligt när den släpps och när jag bläddrar i den nu känner jag att jag hade läst den även om jag inte skrivit den själv.

Elisabeth Östnäs om …
… hur hon arbetade med sina karaktärer i Häxorna:” Jag utgick från de här tre typerna – jungfrun, modern och haggan – men hade jättesvårt att hitta rösterna till dem i början. Jag skrev och skrev och slängde. Framförallt var det Karna, prosten och Isabella som jag inte visste hur de lät. Men så gick jag en kurs i manusskrivning där vi skulle skriva en scen och spela upp för varandra och då använde jag de här karaktärerna och när jag läste dem högt, vilket jag aldrig gör annars, så fick jag mer syn på dem och gick hem och kände att nu kan jag nog skriva det här. Men jag har nog aldrig jobbat så mycket med en bok och skriviut om så mycket.”
… att hitta rätt språk till en historisk roman: ”Det är verkligen svårt att hitta rätta ton men jag har tänkt att jag faktiskt kan använda äldre uttryck och förutsätter att om läsarna inte förstår så googlar de. Jag har själv svårt att läsa historiska berättelser där de pratar antingen för högtravande eller för modernt.”
… vad hon skriver på förutom nästa roman: ”Jag har skrivit en novell för Sveriges Radios pod Skymningslandet som kommer att läsas upp i november och så hoppas jag komma ut med några lättlästa böcker om vikingatiden också.”

… hon vill skriva fler barnböcker; ”Det tror jag absolut att jag vill, det vore jättekul.”