20191010 Malmš Konsertsalen, Malmš Live Malmš Live konserthus/MSO Eroicasymfonin (Beethovenfestival) Symfoni nr 1, 2 och 3 med Malmš SymfoniOrkester och Robert Trevino.

MSO:s Beethovenmaraton i mål

Krönika

Med en touche från orkestern till dirigenten och stående ovationer från publiken efter slutackordet till Symfoni nr 9 i d-moll avslutades i lördags Malmö Symfoniorkesters Beethovenfestival. Under fyra konserttillfällen i två veckor har man spelat Ludwig van Beethovens alla nio symfonier, en maratonprestation både av orkestern och dirigenten Robert Trevino.

Som åhörare har det varit oerhört intressant att under en så kort tidsrymd få höra alla symfonierna, framförda av samma orkester och samma dirigent.

Min stora undran inför serien var: Hur ska Robert Trevino tackla utmaningen att fånga både helheten och detaljerna? Det rör sig ju om verk från Symfoni nr 1, med opustalet 21, skriven av en knappt 30-årig Beethoven fram till opus 125 Nionde symfonin, skriven 1825, tre före hans död. 25 år av utveckling och ständigt skapande, 25 år av personliga triumfer och tillkortakommanden 25 år av händelser och förändringar i omvärlden och de musikaliska strömningarna, inte minst det stora klivet från klassicismen till romantiken. Det är ett avgörande mästarprov för en dirigent. Många har känt sig kallade men få blivit utvalda.

Problemen kring att tolka Beethovens musik har stötts och blötts av interpreterna sedan hans död (och förmodligen dessförinnan). En sak är säker: man kan inte använda nutidens tänkesätt att projicera personen Ludwig van Beethoven i tolkningen av hans kompositioner. Som person var han likgiltig för sociala konventioner, otålig, häftig och impulsiv. Det är därför lätt att se honom som en revolutionär tonsättare som ville göra intryck med sin originalitet men hans musik ger inget stöd åt den uppfattningen, den utgår från den tradition han aldrig bröt med. Det finns inga tecken på känsloberusad egocentrisk romantik, inte ens i de tidigare kompositionerna. Och det går absolut inte att framföra de nio symfonierna som en slags självbiografisk exposé. Visst har hans livshändelser stor betydelse men de gav impulsen att skapa, de gav inte substansen i den musik han skrev.

Och tolkningspraxis har verkligen skiftat. 1800-talets och det tidiga 1900-talets tolkningar går inte att få en uppfattning om men från 1920 och framåt finns det ljudupptagningar bevarade och från mitten av 1930-talet är ljudkvaliteten fullt acceptabel. Vad man fäster sig för är skillnaderna i tyngd och tempo. Vissa dirigenter behandlar symfonierna som tunga sakrala verk, andra spelar dem luftigt och snabbt, mer som vore det musik av Haydn eller Mozart. Andra försöker följa i de stora interpreternas fotspår; man blir nästan förskräckt över hur många Karajan-epigoner som fått sina avtryck bevarade.

Robert Trevino serverade en symfonicykel som på intet sätt kan sägas vara revolutionerande, han höll sig mestadels ganska troget i mittfåran i både tyngd och tempo. Vad som var mest anmärkningsvärt var att han i hög grad tonade ner symfoniernas klassicistiska grund och betonade de romantiska dragen. Det resulterade i ett enastående vackert framförande av sjätte symfonin (förutom en del problem i träblåset) men var ganska besvärande i ettan och tvåan som fick en hel del inte önskvärd sötma och rent förödande andra symfonins första sats där den geniala enkelheten doldes i penseldrag av sirap.

I tredje symfonin, Eroica, och femte symfonin, Ödessymfonin, visade Trevino djärvhet och i viss mån elegans. Tolkningarna var intressanta och väckte verkligen publikens förtjusning men vissa partier kändes alldeles för lättviktiga. Så exempelvis andra satsens adagio i Eroican där han närmast försökte tona ner den mäktiga arkitekturen. Man måste också sätta frågetecken för hans framförande av sjunde symfonin – främst det nästan nonchalanta adagiettot i andra satsen och furiösa och bullriga sista satsen. Mycket effektfullt och publikfriande – men det var inte det som står i partituret.

Tyvärr blev den avslutande konserten med åttonde och nionde symfonin något av en besvikelse. Här hade Robert Trevino skruvat upp tempot ytterligare med påföjd att fraserna blev otydliga och helhetsintrycket – både av åttans uppenbara glädje och nians majestätiska tyngd – försvann i en trist monotoni.

Men trots alla brister fanns det något löftesrikt i Trevinos Beethoventolkningar. Man får hoppas att han återkommer med dem.