Sebastian Mullaert, född och uppvuxen i Hemmeströ utanför Bjärnum, har världen som sitt arbetsfält. Den 4 november släpps hans album ”A Place Called • Inkonst”. Foto: Fredrik Altinell

Utforskar musik världen över

Steget från pojkrummet i Hemmeströ till klubbar i Mexiko kan tyckas långt men för Sebastian Mullaert, som lämnade fiol och den klassiska repertoaren för elektronisk musik, har den musikaliska resan bara börjat. 4 november släpps hans första solodansalbum, som är början på en trilogi.
– Oavsett vad jag sysslar med vill jag bjuda in till en plats där folk kan uppleva, säger han.

Turnéschemat är hektiskt. Amsterdam, Bordeaux, Genève och Mexico City – musiken tar Sebastian Mullaert, 42, från hemmet i Röstånga ut i världen. Men oavsett var, eller för vem, han spelar är musiken densamma.
– Dansmusiken idag är så himla bred. Jag spelar på allt från Mundekullafestivalen i Småland för 300 personer och Berghain i Berlin för 3 000 ungdomar till en festival inriktad på modern och alternativ konstmusik i Kanada, säger han.

Nya albumet ”A Place Called • Inkonst” är inspelat på den fristående kulturscenen Inkonst i Malmö.
– Idén till processen som blev albumet kom för ganska många år sedan där jag också gått över från att sitta och komponera till att egentligen bara improvisera musik, både på scen och i studion, förklarar Sebastian Mullaert.
Det han ville var att utforska vad som hände när han placerade sig själv på olika platser.
– Vad händer med mina inre rum i olika externa rum, vad händer med min kreativa process och vad händer med det faktiska musikaliska uttrycket? När resan tog form blev det tydligt att jag skulle göra det tillsammans med Inkonst. Jag har haft residens här och ställde mig på dansgolvet, satte upp alla grejer där publiken normalt är, höjde till maxvolym, satte på ljuset, fyllde lokalen med rök och stod sedan här på dagarna och bara spelade in, säger han.

Sex veckors inspelning resulterade i 50 timmar musik, som kondenserats till ett album. Musiken, som tidigare färgats av Sebastian Mullaerts närhet till naturen och långa skogspromenader, blev också annorlunda på ett sätt som till och med förvånade honom själv.
– Innan jag startade projektet tänkte jag att det var det här rummet på klubben som skulle påverka mig. Nu i efterhand känner jag att det var hela grejen – att komma in här, stå i bilkö, käka falafel, stress och ha en massa människor omkring mig. Plötsligt blev det en urban upplevelse, förklarar han.
Del två av albumsviten ska han spela in i en kyrka och del tre i skogen han tillbringade mycket tid under uppväxten, i Hemmeströ utanför Bjärnum. Det var också här, i barndomshemmet där mamma Eva Skantze fortfarande bor, hans musikaliska bana började, med fiolen som instrument.
– Jag har spelat oändligt mycket i kyrkor, framför allt i Hässleholm, i stråkkvartetter och ensembler. Jag var väldigt aktiv i Hässleholms musikskola fram till gymnasietiden. Jag provspelade och fick en plats i YFU, den yrkesförberedande undervisningen, och den kommunala musikskolan har haft en stor påverkan på mig och min musik, vilket jag är mycket tacksam för, säger han.

Tanken då var att studera vidare på Musikhögskolan, men så kom popen in i hans liv.
– I samma veva började jag även gå på technofester och blev nyfiken på framför allt dansen i sig, men också på elektronisk musik, som för övrigt var min pappas stora passion. Då började jag ifrågasätta om jag verkligen skulle söka till Musikhögskolan – det fanns så otroligt mycket spännande musikaliska uttryck som var mer fria än jag upplevde att den klassiska musiken var. De sista två åren på gymnasiet var jag inte lika duktig fiolstudent som innan, säger han och skrattar.

Efter gymnasiet började han plugga på arkitektlinjen i Lund, för att få ett ”riktigt” jobb, men redan efter första veckan hoppade han av för att ge musiken en ärlig chans.
– Jag tänkte att jag testar några år och känns inte det bra börjar jag plugga igen. Men det har blivit musik sedan dess.

I slutet av 90-talet började han skapa musik med Marcus Henriksson, Norra Rörumspågen han lärde känna i Hässleholm, under namnet Son Kite. Duon var oerhört framgångsrik och turnerade världen över. Med sitt nästa projekt, Minilogue, vann de priset årets dans på P3 Guldgalan 2008.
Numera har Sebastian Mullaert en mängd olika projekt. Som curator och skapare av Circle of Live, som består av 20-25 artister, spelar han på festivaler runt om i världen. Han turnerar även under eget namn och jobbar just nu med akustiska Subchamber ensemble. Syftet är att utforska mötet mellan elektronisk och akustisk musik i improvisation.
– Vi har en stor spelning på Malmö Live den 25 april nästa år. Jag gjorde en konsert med Zürich symfoniorkester för två år sedan, i Zürich, som jag skrev för den och där det var jag som elektronisk artist tillsammans med en ensemble. Så nu har jag börjat återvända till det klassiska.

Cirkeln sluts?
– Precis. Namnger man något Circle of Live får man skylla sig själv, ha ha.