Christoffer Carlsson. Illustration: Tora Carserud
Christoffer Carlsson. Foto: Gunilla Wedding
Christoffer Carlsson. Foto: TT

”Den svåraste bok jag skrivit”

Deckarförfattaren, kriminologen och Veckans brottexperten Christoffer Carlssons senaste bok, Järtecken, kom ut i våras. Och han har haft ett både annorlunda och bra halvår med den och alla läsarmöten den resulterat i.
– Den här historien har tagits emot finare än något annat jag skrivit, säger han när vi ses på Bokmässan i Göteborg.

Fem snabba till Christoffer Carlsson:
1. Vilken kändisbiografi skulle du vilja spökskriva?
– Jag spökskriver inte och har väldigt svårt att föreställa mig någon jag skulle kunna göra det åt. De flesta personer som intresserar mig till den grad är nog dessutom begåvade nog att själva kunna författa sin historia, och gott så.
2. Vilken musik passar bäst till det du skriver?
– Det beror på. Men: Springsteen. Alltid Springsteen. Kanske ”The River”-plattan från 1980.
3. Vilken skådis skulle du vilja spelade huvudpersonen i din senaste bok?
– Hm. Den här är svår. Jag tänker på Vidar, då, den vuxne huvudkaraktären. Jag utgår ifrån att det måste vara en svensk skådespelare. Kanske typ någon som Stefan Roos?
4. Vad måste du alltid ha bredvid dig när du skriver?
– Utrymme. Jag behöver få sitta litegrann ifred när jag skriver. Så på ett trångt café är ganska hopplöst, exempelvis. Även på flygplan och dylikt, om jag har någon intill mig.
5. Vilket är ditt favoritbokomslag?
– Vad är det för en fråga? Det går ju inte att svara på. Det är ju som att fråga vilken favoritwhisky jag har. Det beror på en mängd omständigheter! Nån måtta får det väl vara. Haha.

Vi har stämt träff på Bokmässans sista dag. Christoffer Carlsson ska ta tåget hem till Stockholm om en timme och bär runt på mässans två tjockaste böcker – Anna-Karin Palms Selma Lagerlöf-biografi och Carina Burmans Bellman-biografi. Fast på hemresan är planen inte att läsa utan att skriva på kriminalromanen som så sakteliga är på gång efter Järtecken.
– Järtecken är säkerligen ingen perfekt roman men jag vet inte riktigt hur jag ska trumfa den, säger Christoffer Carlsson fundersamt. Jag vill skriva något som har samma innerlighet som den men kanske ge mig på ett lite mer krångligt intrigbygge och se vad som händer med relationer och emotioner då.

Järtecken är 33-årige Christoffer Carlssons åttonde kriminalroman för vuxna och också hans mest personliga bok. Den utspelas i den halländska småorten Marbäck där han är uppvuxen. I boken hittas en ung kvinna mördad en novembernatt 1994. Hennes pojkvän Edvard döms, mot sitt nekande, för mordet. Boken följer Edvards systerson Isak från morddagen och vidare i livet. Morbroderns brott och en rädsla, hos honom själv och omgivningen, att han själv bär på samma våldspotential ligger som en skugga över allt han gör. Boken följer också polisen Vidar som är uppvuxen i Marbäck.
– Järtecken handlar för mig mycket om hembygdens och platsens betydelse, hur det formar människors liv, säger Christoffer Carlsson. När jag pratar om den så blir det också som en befästning av min historia, av vem jag är. Nej, jag kommer inte från Hägersten i Stockholm där jag bor nu. Jag kommer från Tofta, Marbäck. Mitt barn däremot kommer från Hägersten.
– En god vän till mig, deckarförfattaren Anders Roslund, sa en gång att vissa böcker man skriver kräver mer ärlighet av en själv än andra och så är det med Järtecken, fortsätter han och berättar att den har fått ett annorlunda mottagande än de tidigare böckerna.
– Folk har kommit fram och berättat att de har skrattat och gråtit, varit rädda och känt igen sig. Framförallt människor från mindre orter och människor som kanske har en anhörig som de haft problem med. Om man ger något till läsarna som slår an så mycket får man som författare ge lite mer av sig själv också.

Christoffer Carlsson beskriver Järtecken som en kriminalroman med väldigt lite action.
– Visst finns mycket av det andra som kriminalromaner har, allt det här med teknisk bevisning till exempel. Men här har det ställt sig lite bakom strålkastarskenet. Det är relationerna och karaktärsutvecklingen som står i centrum. Och det är en kriminalroman på samma sätt som Händelser vid vatten eller Silvervägen är det.
Han beskriver vidare Järtecken som den svårast bok han skrivit.
– Jag hade nog aldrig kunnat skriva den före min Leo Junker-serie. Jag behövde lära mig allt jag lärde mig då först. Och det är inte bara berättande som skiljer sig från Junker, karaktärerna är mer tredimensionella och närmar sig människor mer än de i Leo Junker-böckerna som bygger mer på arketyper. Det är också den första romanen där jag verkligen känner att vad folk än säger om den så är det fine. Negativa synpunkter gör ingen skillnad, den är precis som jag vill ha den. Därför tog den också två och ett halvt år att skriva.

Att Christoffer Carlsson också är doktor och aktiv forskare i kriminologi påverkar hans deckarskrivande.
– Järtecken ligger väldigt nära det jag håller på med inom kriminologin, det vi kallar livsloppsforskning där vi tittar på hur människors liv utvecklas. Vissa liv blir precis som man förväntar sig medan andra blir något helt annat. I Järtecken kommer verkligen de kriminologiska dimensionerna in i både struktur och de sociala mekanismerna. Vad Isak i boken försöker lösa är hur någon som Edvard kan vara så fin mot honom och samtidigt har varit så fasansfull mot någon annan. Det krånglar till det för honom och han undrar vem han är i det hela. Allt det här tycker jag som kriminolog är jätteintressant.

Blir du bättre forskare av att vara författare och tvärtom?
– Absolut, I min forskning har jag intervjuat väldigt mycket människor och författarens kanske främsta verktyg, förutom kreativiteten, är väl den empatiska förmågan. Det handlar inte om att ursäkta eller bortförklara någons beteende men att se världen som den personen ser den är väldigt användbart. Sedan är forskande människor skrivande människor, även om många forskare skriver dåligt, men jag har alltid känt stolthet i att vara en tydligt författande forskare. När jag skriver ska det gå att förstå och det har jag författarskapet att tacka för.

Förutom forskare, författare och småbarnspappa är Christoffer Carlsson sedan i våras också expert i SVT:s Veckans brott och den stora frågan är förstås hur han hinner allt.
– I korthet. Jag hinner inte, säger han med ett skratt. Järtecken skrev jag med forskarjobbet på halvtid men romanen som jag arbetar med nu har jag fått knöka med lite då och då och större delen skrev jag i somras, mellan juni och augusti så jag har inte riktigt varit ledig. Samtidigt tycker jag att det är så roligt att skriva att jag skulle göra det ändå.
– När jag skrev Järtecken insåg jag att det finns olika sorters lycka. En är den man känner som förälder och partner, att man har en mening här i tillvaron. Men den andra egentliga meningen jag känner är när jag är i färd med att berätta en historia. Då gör jag det jag sattes på jorden att göra och känner mig grundad i tillvaron. Det är det här som är jag.

Fem snabba till Christoffer Carlsson:
1. Vilken kändisbiografi skulle du vilja spökskriva?
– Jag spökskriver inte och har väldigt svårt att föreställa mig någon jag skulle kunna göra det åt. De flesta personer som intresserar mig till den grad är nog dessutom begåvade nog att själva kunna författa sin historia, och gott så.
2. Vilken musik passar bäst till det du skriver?
– Det beror på. Men: Springsteen. Alltid Springsteen. Kanske ”The River”-plattan från 1980.
3. Vilken skådis skulle du vilja spelade huvudpersonen i din senaste bok?
– Hm. Den här är svår. Jag tänker på Vidar, då, den vuxne huvudkaraktären. Jag utgår ifrån att det måste vara en svensk skådespelare. Kanske typ någon som Stefan Roos?
4. Vad måste du alltid ha bredvid dig när du skriver?
– Utrymme. Jag behöver få sitta litegrann ifred när jag skriver. Så på ett trångt café är ganska hopplöst, exempelvis. Även på flygplan och dylikt, om jag har någon intill mig.
5. Vilket är ditt favoritbokomslag?
– Vad är det för en fråga? Det går ju inte att svara på. Det är ju som att fråga vilken favoritwhisky jag har. Det beror på en mängd omständigheter! Nån måtta får det väl vara. Haha.