Cher. Foto: TT

Lyxigt farväl av Cher

Recension Säga vad man vill, men denna senaste turné med Cher, behäftad med den något självironiska titeln Here We Go Again måste väl utgöra ändhållplatsen för en magnifik karriär.

Cher
Here We Go Again Royal Arena, Köpenhamn den 15 oktober Betyg: 4

Det var i alla fall lätt att tolka denna sedvanligt lyxiga show som ett slags farväl till de många trogna fansen. Vilket i det här fallet inte bara betydde en sammanfattning av den musikaliska gärningen, utan även viss uppmärksamhet åt den tämligen varierade filmkarriären i form av diverse snuttar på videoskärmen i bakgrunden.

Givetvis var tillställningen också en orgie i skön och oftast färgstark over the top-klädsel. På Royal Arena bytte sångerskan scenkostym till nästan varje nummer, och naturligtvis var det hon bar både en hyllning till kreativiteten och en blinkning till den egna historien.
Man skulle kunna uttrycka det som tta även om inget ännu är hugget i sten om Chers vidare (live)äventyr vilade det ändå en air av bokslut över hela tillställningen. Showens uppbyggnad skvallrar om en vilja att sammanfatta, och då talar jag kanske inte i första hand om hennes position som populärkulturell ikon eller bilden av henne som en lika frispråkig som mångfacetterad diva, utan om den genremässigt varierande musik hon spelat in genom åren.

Nu är det förstås inte alla som kommer undan med detta, men sångerskans kameleontlika beteende i studion har ofta varit lyckat. För Cher är alltid omisskänligen Cher och genuin oavsett vad hon än gör. Hon agerar efter eget huvud, och har aldrig brytt sig om vad surmagade kritiker tycker. Däremot har fansen hängt med i utvecklingen, vilket märktes på responsen i den sedan länge utsålda arenan. Det spelade liksom ingen roll vilken musikalisk tidsålder som avhandlades.
Fast det fanns förstås ett antal höjdpunkter som stod ut. ”I got you babe” var en av dem. Den sedan länge avlidne partnern Sonny Bono figurerade här som duettpartner likt ett spöke ur det förflutna på videoskärmen bakom sångerskan. Över tjugo år har förflutit sedan Sonny lämnade jordelivet, men innerligheten och saknaden i hennes leverans här gick inte att ta fel på. Rörande är nog ordet jag letar efter.

En annan höjdpunkt kom mot slutet när det sena 80-talets flirt med den melodiska FM-rocken skulle uppmärksammas. I mina öron är det kaloririka soundet på dåtidens albumtrio Cher, Heart of Stone och Love Hurts bland det starkaste i vokalissans katalog, och denna afton bjöds man både på en mäktig ”I found someone” och en uppspelt ”If I could turn back time”.
ABBA-tolkningarna då? Jovars, tre stycken fanns med denna kväll, och som väntat var det Mamma Mia-låten ”Fernando” som lyste mest. Den smådammiga ”Waterloo” kunde man ha och mista, men den känslofyllda tolkningen av förstnämnda sång känns redan som Chers egen.
Som avslutning bjöds man givetvis på häftigt diskoparty i form av ”Believe” med den där välbekanta auto-tunerösten och allt.

Summa summarum har jag ytterst svårt att tänka mig att någon på plats i arenan gick hem missnöjd. För visst levererade Cher det hon skulle och mer därtill. Rösten höll, överdådet var på förväntad nivå och showmanshipet lyste lika starkt som karisman. Dock skulle jag gärna sett några jämförelsevis svaga sånger, typ österländskt färgade ”Gyatri Mantra” hade bytts ut, det förvisso tänkvärt roliga, men väl långa mellansnacket kortats och att man kanske inte förlitade sig riktigt lika mycket på filmsnuttar på videoskärmen.
Men å andra sidan; inget eller ingen är perfekt. Inte ens en 73-årig entertainer som levt sitt liv på scenen i fem decennier och mer därtill.

Cher
Here We Go Again Royal Arena, Köpenhamn den 15 oktober Betyg: 4