Första misstanken som spreds efter dådet i Kongsberg var att det handlade om ett terrorbrott. Det är inte särskilt konstigt. Det har onekligen varit ett antal vansinnesdåd med politiska förtecken under senare år. I skrivande stund tror den norska polisen snarare att det handlar om en psykiskt sjuk person.

Jag är verkligen lekman, men för mig är det lite svårt att förstå skillnaden. Det krävs rimligen någon form av rubbning för att ha ihjäl fullkomligt oskyldiga människor. Samtidigt förstår jag förstås att motivet spelar roll. Förståelsen behövs för att förhindra liknande dåd i framtiden.

Som sagt, det är inte särskilt förvånande att det spekulerades om terrorbrott och att det inte minst i sociala medier surrade runt resonemang om muslimer och invandrare och invandring. Det är många som är snabba att spä på oron för rörligheten över gränserna. Och som ser en chans att påminna om risken för att öppenhet leder till att konflikter och extremism i andra delar av världen också når oss, i vår lilla del av världen.

Nej, det är nog inte bara för den som ser invandringen som alla problems urmoder som det blir mer begripligt om vansinnet har sitt ursprung i flyktingläger och förtryck än i välmående kvarter i ett av världens rikaste och mest demokratiska länder.

Nu hette alltså mördaren Espen och det finns misstankar om psykisk sjukdom. Det gör det inte mindre viktigt att föra en politisk debatt om orsaker och samband,

Det sägs ibland att det etablerade samhället har blundat för migrationens baksidor. Att allt ifrågasättande har tystats ner. Nja, jag håller med om att det har varit en väldigt polariserad debatt, och att det bara har funnits utrymme för två ståndpunkter. Antingen för eller mot, och i det höga tonläget har alla nyanser försvunnit. Men nog har frågan uppmärksammats och debatterats.

Däremot tycker jag inte att den psykiska ohälsan har debatterats i den omfattning som frågan kräver. Stress och depression är den vanligaste orsaken till långa sjukskrivningar i vårt land. Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga. Det är ytterst få som blir en fara för andra, men för enskilda och för samhället i stort är den psykiska ohälsan ett allvarligt problem. Siffrorna är som sagt från Sverige, men i det här fallet tror jag att mycket är sig likt i vår del av världen.

Det är alltid svårare att ta till sig svåra problem när de berör oss själva. När det finns mitt ibland oss, och vi själva kan vara en del av det. Och när det inte finns några enkla och radikala lösningar.

Det kommer att ta lång tid innan vardagen är tillbaka i Kongsberg. Och för några kommer resten av livet att vara präglat av dåden. Människor som oroligt vänder sig om när de hör steg bakom sig som och oroligt undrar vem som ringer på dörren.

Det kommer att ta tid att vinna tillbaka tryggheten. Det kommer att kräva en hel del av det som den politiska debatten numera handlar mycket om, i Sverige och i Norge, det vill säga fler poliser, mer pengar till åklagarna, hårdare straff och fler övervakningskameror. Allt det där är viktigt. Lika viktigt som att det finns tillräckligt med kuratorer och skolpsykologer och en psykiatri utan långa köer.

Stefan Löfven har värnat samarbeten mer än att se till att få saker och ting gjorda”. Det är ordagrant vad SSU-ordföranden Lisa Nåbo sa i en intervju med DN (18/1). Jag var tvungen att läsa meningen två gånger för säkerhets skull. Är inte samarbete synonymt med att få saker gjorda, i en demokrati?

Nåbo är inte ensam om att prata i termer som trotsar logik. Många socialdemokrater efterfrågar mod, det vill säga mer vänsterpolitik. Alla partier har varit där. Självklart vill folket ha vår politik tänker de, bara vi är tydliga. Gå tillbaka till rötterna. Det har fungerat förr och kommer att fungera igen. Det parlamentariska läget får journalisterna roa sig med.

Magdalena Andersson förväntas leverera det mod som Stefan Lövfen anses ha saknat. Nyfikenheten och spekulationerna gällande Andersson som politiker är mer kuriösa än Andersson själv. Hon har ju varit finansminister och landets andra mäktigaste person i sju år. Vi vet exakt hur hon kommer att vara. Ungefär som Löfven.

Problemet är att V och MP resonerar precis som Nåbo. Båda partierna har inlett resor till ungefär samma destination, någonstans långt åt vänster. V måste göra skäl för sitt namn och alltid ligga längst ut. Med sitt nya program för social rättvisa har Mp lagt sig någonstans mellan S och V. Snart har vi en modig vänsterminoritet som ingen vill samarbeta med, och som inte får något gjort.

Mycket av den politiska samtiden präglas av en krock mellan ungdomlig idealism och hycklande vuxenvärld. Medan det förr var tillåtet att avfärda ungdomen som ungdom, väljer dagens vuxna att spela med. Det var inte bättre förr, men det var ärligare.

Klimatomställningen har börjat kosta på riktigt, och folkviljan att betala är lägre än någon trott. Höga energipriser i Sverige och Europa beror i viss mån på dyra utsläppsrätter och tysk utfasning av kärnkraft. Företaget Cementa har fått ett närmast olagligt undantag att bryta kalk, av en regering där Miljöpartiet ingår. Höga bensinpriser bidrar till den slumrande upprorsstämningen.

Politiska församlingar som bär upp detta system fortsätter att hylla Greta Thunberg och hennes tal om ”så kallade ledare” som duger ingenting till. De bjuder in henne för att skällas ut och applåderar sin egen uselhet. Dessa masochistiska ritualer gör mer skada än nytta. Kontrasten mellan ord och handling blir för stor. Genom sina applåder godkänner de Gretas politiska program, som de vet är ogenomförbart på kort och medellång sikt, om man inte vill avskaffa kapitalismen och demokratin. Det innebär inte att Sverige bör sänka sina klimatambitioner. Men lite ärlighet vore på sin plats.

I USA har ”Defund the police” rörelsen kommit av sig. Efter mordet på George Floyd har främst unga aktivister krävt att polisen ska bantas eller monteras ned. Demokrater på vänsterkanten låtsades ta förslaget på allvar, medan andra satt tysta. Idag är det svårt att hitta någon kongressledamot som brinner för förslaget, eller erkänner att de någonsin gjort det.

Greta och andra ungdomsaktivister är allt annat än curlade. De får utstå både kritik och hat, oftast från konservativt håll. Sedan finns det vuxna beslutsfattare som utåt sett är ense med dem om allt, och håller sin verklighetsbild inombords. De vågar inte säga emot Greta, av rädsla för att verka bakåtsträvande eller nedlåtande. Men finns det något mer nedlåtande än

än oärliga applåder?

Dagens bostadsbrist drabbar alla: unga som harvar runt på andrahandsmarknaden, nyskilda som behöver ett hem i närheten av barnens skola, de som fått jobb i en ny stad. Sverige har sedan 2017 ett statligt investeringsstöd för hyresrätter och studentbostäder. Det infördes för att fler ska kunna bo i en lägenhet med rimlig hyra, en reform som har blivit helt avgörande för bostadsbyggandet. Trots det är stödets framtid osäker.

Moderaterna - tillsammans med sina forna alliansparter och Sverigedemokraterna - vill nu avskaffa det, utan att presentera andra lösningar.

Moderaternas hållning blir än mer obegriplig när investeringsstödet levererar, framförallt i små- och medelstora städer där bostadsbyggandet är helt beroende av det. I hela landet har ca 50 000 hyresrätter med rimlig hyra byggts eller påbörjats under fyra år. I Skåne är motsvarande siffra 8500.

Vår granne Finland har sedan länge insett vikten av ett väl fungerade investeringsstöd. I Finland står staten för motsvarande 36 miljarder årligen i förmånliga lån, och hälften av alla hyresrätter är byggda med statligt stöd. Stödet har bred politisk acceptans från höger till vänster. Insikten finns att marknaden inte på egen hand löser bostadsförsörjningen.

När staten står som medfinansiär, och villkorar med lägre hyra, så minskar risken och projekten går ihop. Det är särskilt effektivt i lågkonjunktur, där effekten både blir att fler projekt blir av och att hyran i det som byggs blir lägre. Investeringsstödet är ett centralt politiskt redskap för att hålla uppe byggandet när konjunkturen sviktar, och att försäkra att en del av de lägenheter som byggs har en rimlig hyra. Utan investeringsstöd kan till exempel en nyproducerad 2:a bli 1 000 kronor dyrare per månad. För en familj med höginkomsttagare kan det låta som en småsak. Men en tusenlapp är mycket pengar för en fattigpensionär eller ensamstående förälder.

Den bostadsskuld vi dras med sedan 90-talet har ackumulerats under åren av lågt byggande. Den behöver vi bygga ikapp för att matcha den beräknade befolkningsökningen. Enligt Boverket måste det byggas ca 60 000 bostäder varje år fram till 2030. Hur tänker Moderaterna att det ska ske? Att avskaffa investeringsstödet, det som varit själva garanten för bostadsbyggandet, är inte rätt väg att gå.

Med undantag för M-KD budgeten 2019 har investeringsstödet överlevt decemberöverenskommelser, regeringsombildningar, budgetkontroverser och januariavtal. Men nu är det en knapptryckning i riksdagen från att försvinna. Byggandet av hyresrätter till rimliga hyror når historiska höga nivåer, detta tack vare det statliga stödet. Moderaterna måste inse att investeringsstödet är helt avgörande för att bygga bort bostadsbristen.

Marie Linder,

förbundsordförande Hyresgästföreningen

Liz Jönsson,

t.f. regionordförande Hyresgästföreningen Norra Skåne

I kväll ställs Malmö FF mot Chelsea – det regerande mästarlaget – på bortaplan i den tredje omgången av Champions Leagues grupp H.

Dagen innan mötte Franz Brorsson journalister på MFF:s spelarhotell i centrala London och fick frågan om han kan jämföra Chelseas storvuxna anfallare Romelu Lukaku med den svenska världsstjärnan Zlatan Ibrahimovic.

"Något att bita i"

Lukaku kan Brorsson ställas mot på Stamford Bridge på onsdagskvällen – Ibrahimovic mötte MFF-backen 2015 i sin Champions League-premiär hemma mot Paris Saint-Germain. En debut som slutade med en 0–5-förlust.

– Det är två stora spelare. Jag gissar nog att det blir tuffare med Lukaku än med Zlatan, i och med det känns som att Lukaku springer mer i djupled, säger Brorsson och fortsätter:

– Han är kanske ännu större och bredare (än Ibrahimovic). Det blir något att bita i.

Det är dock långt ifrån säkert att den belgiske anfallsstjärnan startar mot MFF. Å andra sidan har Chelsea gott om offensiva stjärnor. Exempelvis kan anfallaren Timo Werner, som värvades förra sommaren från Leipzig, vänta för Brorsson och lagkamraterna.

– Jag föredrar nog större spelare. Det är lättare att se vad de gör. Är de lite kvickare kan det gå undan i svängarna. Det blir nog tufft oavsett, säger Brorsson.

"Ett av världens bästa lag"

MFF ligger sist i gruppen efter två raka storförluster mot Juventus och Zenit S:t Petersburg och har 0–7 i målskillnad. Chelsea står på tre poäng efter seger mot Zenit och förlust mot Juventus. I Premier League toppar Londonklubben tabellen efter åtta matcher.

– Det är ett av världens bästa lag. De är regerande mästare av en anledning och ligger alltid i toppen av Premier League. Ingen förväntar sig att vi ska ta poäng här, men det är klart att vi går för det, säger Franz Brorsson.

Mötet mellan Chelsea och Malmö FF har avspark klockan 21.00.

Daniel Kihlström/TT

När coronapandemin slagit till på våren 2020, gjorde Som-institutet vid Göteborgs universitet en extra undersökning om vårt förtroende för olika aktörer. 58 procent beskrev då de svenska åtgärderna mot coronaviruset som lämpliga, eller lagom.

Ett år senare var tongångarna annorlunda, enligt en uppföljande undersökning under våren 2021 som nu presenteras.

Yngre mest kritiska

41 procent ansåg nu att de svenska åtgärderna varit något otillräckliga. 19 procent kallade åtgärderna mycket otillräckliga. Bara 35 procent angav att de varit lämpliga eller lagom.

Mest pigga på hårdare åtgärder var den yngsta åldersgruppen bland de svarande, 16–29 år.

Folkhälsomyndigheten hade mycket eller ganska högt förtroende hos 81 procent av de svarande under den första pandemivåren. Ett år senare hade andelen sjunkit till 65 procent.

Socialstyrelsen och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) tappade också i förtroende under det första pandemiåret. Vårdguiden 1177 stannade dock på ett högt resultat, 72 procent med förtroende på våren 2021.

Annan bild nu?

Just nu gör Som-institutet sin ordinarie årliga undersökning om bland annat förtroendet för olika aktörer eller institutioner i samhället. En del av coronafrågorna finns med där också.

– Det kan hända att resultaten blir annorlunda nu, säger Johan Martinsson, föreståndare för Som-institutet.

Vårens enkät skickades till 4 000 personer som valts ut slumpmässigt ur befolkningsregistret. Av dessa svarade 47 procent, vilket anses vara en godkänd siffra. Skevheterna i svarsfrekvens var mycket lika dem som noterades i undersökningen ett år tidigare.

Micke Larsson/TT

Under tredje kvartalet togs inga nya investeringsbeslut i ny svensk vindkraft överhuvudtaget, visar Svensk Vindenergis nya statistik. Visserligen brukar tredje kvartalet vara det svagaste med semestertider och annat, men noll har det aldrig varit så länge den moderna vindkraften såg dagens ljus.

I dag samlas flera hundra personer på en konferens för vindkraftsbranschen. De får då svart på vitt att tredje kvartalet var rekorddåligt. Inte helt överraskande, för de som sysslar med vindkraft, enligt branschorganisationens analytiker Daniel Kulin.

– Men för den oinsatte är det en totalt oväntad effekt. Elpriserna är höga, ändå får man inga investeringar i ny elproduktion, säger han.

Vill säkra priserna

Den extremt turbulenta elprismarknaden den senaste tiden har gjort situationen mycket osäker. Vindkraftsbyggarna vill oftast prissäkra sin elproduktion många år framåt. Det blir osäkert och dyrt i det här läget, enligt Daniel Kulin.

– Parterna avvaktar, sannolikt till gaskrisen i Europa är över, säger han.

Gasbristen har drivit upp elpriserna i Europa till rekordhöga nivåer, även i södra Sverige.

Vindkraftsprognoserna framöver är lite dystrare än vad de varit tidigare. Planerna som ligger tidigt i byggfasen, vad som på vindkraftsspråk kallas samråd, ligger på låga nivåer, runt 6,3 GW (gigawatt), vilket är för lite för att leva upp till det ökade behovet av el. Speciellt klent är det med byggplanerna i södra Sverige – bara 0,4 GW – där elbehovet är som störst och priset som högst.

– Tendensen är att det minskar, det är därför marknadsprognoserna böjer av nedåt, säger Daniel Kulin.

Låg andel går i mål

Och av de samrådsprojekt som just nu drivs runt om i landet brukar historiskt runt hälften gå vidare till en tillståndsprövning, bland annat Försvaret nekar många vindsnurror i ett tidigt skede. Av denna hälft brukar sedan 40 procent få grönt ljus av tillståndsmyndigheterna, landets länsstyrelser.

Summa summarum pekar det på ett tillskott av vindkraftsenergi på runt 2-3 TWH per år framöver. Just nu byggs 8 TWH ny vindkraftsenergi om året, ungefär som en kärnkraftsreaktor, varav mest i Norrland, enligt Svensk Vindenergi.

Olle Lindström/TT

"K-dramat" "Squid game" är världens för närvarande mest omtalade tv-serie. Det våldsamma koreanska dramat som blandar barndomsnostalgi med ond bråd död, har överträffat alla förväntningar och blivit den mest framgångsrika serien i Netflix historia.

Huvudrollsinnehavarna har blivit globala stjärnor, men en fråga som upptar både fans och tv-skribenter runt om i världen är varför ”VIP-personerna” – de sex engelsktalande, maskbärande miljardärer som betraktar händelserna på avstånd och slår vad om resultatet av blodbadet – både är usla skådespelare och pratar en engelska som låter som om den vore hämtad från Googles översättningstjänst.

Produktionsbolaget har hittills inte velat kommentera saken, men på sociala medier spekuleras det om att det dåliga skådespeleriet är en medveten taktik från filmskaparna för att jämföra hur östasiater framställs i amerikanska filmer.

Stolpig dialog

Nu har brittiska The Guardian djupdykt i frågan och spårat upp männen bakom maskerna. John D Michaels, VIP-person nummer 1 i serien, är en amerikansk man i 50-årsåldern som de senaste fem åren försörjt sig som skådespelare i Sydkorea.

Han säger att de utländska aktörerna ofta får en dialog som översatts av någon som inte heller är infödd korean eller ibland även av Google och att det därför kan det låta onaturligt och stolpigt.

– Även om skådespelarna har friheten att fixa till en klumpig dialog, händer allt oftast i sista minuten. Vi har heller inte manus för resten av serien, vi får bara våra scener och har ingen aning om tonen, säger han.

Uppfinner karaktärerna

VIP-person nummer 2, Daniel C Kennedy, betonar att det just är det som är problemet på "Squid game".

– Vi fick scenerna utan sammanhang vilket innebar att vi var tvungna att hitta på våra egna historier för rollerna – karaktärer som de beskrev för mig som "totala idioter" och "hänsynslösa miljonärer".

– Vi hade dessutom på oss tunga gipsmasker och satt på soffor mer än sex meter från närmsta motspelare. Vi var alla tvungna att ropa ut våra repliker rakt ut i luften, vilket bidrog till den konstiga intoneringen, säger han.

Kristina Erkenborn/TT